viewpoint-east.org

Krigets poesi

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hur påverkas människor av krig? Det händer nog att vi frågar oss det. Trots att vi vet att det inte riktigt finns ett svar på den frågan. Utan att det finns lika många svar som människor.

För en tid sedan publicerades tidningen Gazeta.ua ett urval av dikter av ukrainska och ryska poeter. Alla dikterna handlar om krig på olika sätt. En av dikterna är av Serhij Zjadan och jag har tagit mig friheten att göra ett försök till översättning.

Om ni har kommentarer på översättningen vill jag att ni skriver mig på sophie [dot] engstrom [at] viewpoint-east [dot] org

• • • •

Serhij Zjadan
Ta bara det viktigaste. Ta brevet.
Ta bara vad du kan bära.
Ta en handduk och ikoner, ta silverbesticken.
Ta träkrucifix, kasta det av förgyllt gips.

Ta bröd och grönsaker, gå sedan.
Vi kommer aldrig komma tillbaka hit.
Vi kommer aldrig att återse vår stad.
Ta brevet. Det är allt. Det senare, det med dålig handstil.

Vi kommer aldrig igen att gå till de nattöppna butikerna.
Vi kommer aldrig att dricka brunnarna torra.
Vi kommer aldrig att återser bekanta ansikten.
Vi är flyktingar. Vi är med dig för att köra genom natten.

Vi springer tillsammans med dig genom solrosfält.
Vi flyr med dig undan hundarna, och sover mellan tjurar.
Vi samlar vatten i våra händer, vi väntar i våra läger,
och vi irriterar drakarna med vår flagga.

Vännerna kommer inte åter, och du kommer inte återvända.
Det kommer inte att finnas rökiga kök, och inga vanliga platser i köket
vi kommer inte sova i våra bostäder under ljusa nätter,
inte i gröna dalar eller ökenland.

Solen kommer att lysa genom andra klassens tågfönster.
Gropar kommer fyllas med gips.
Kvinnors fötter i blodiga skor,
gränsvakter i snön,

sårade brevbärare med tomma väskor
upphävda av prästens undflyende skratt,
kyrkogården i tystnad, högljudda inkallelseorders
listor över de döda, som trycks utan korrekturläsning,

sådant är oändligt, att inte ens tiden blir riktigt till,
vi söker deras namn varje morgon.
Översättning av Sophie Engström

• • • •

sure?

På ukrainska

Сергій Жадан
Візьми лише найважливіше. Візьми листи.
Візьми лише те, що зможеш сама нести.
Візьми рушники та ікони, візьми срібні ножі,
візьми дерев’яні розп’яття, золочені муляжі.

Візьми хліб і городину, потім іди.
Ми ніколи більше не повернемося сюди.
Ми ніколи більше не побачимо наші міста.
Візьми листи. Всі. До останнього злого листа.

Нам ніколи не повернутись до наших нічних крамниць.
Нам ніколи не пити з сухих криниць.
Нам ніколи більше не бачити знайомих облич.
Ми з тобою біженці. Нам з тобою бігти крізь ніч.

Нам з тобою бігти вздовж соняшникових полів.
Нам з тобою тікати від псів, спати поміж волів.
Нам збирати воду в долоні, чекаючи в таборах,
дратувати драконів на бойових прапорах.

Друзі не вернуться, і ти не прийдеш назад.
Не буде задимлених кухонь, не буде звичних посад,
не буде сонного світла серед нічних осель,
не буде зелених долин і заміських пустель.

Буде розмазане сонце за плацкартним вікном.
Буде холерна яма, залита вапном.
Буде криваве взуття на жіночих ногах,
вимучені вартові в прикордонних снігах,

підстрелений листоноша з порожнім мішком,
підвішений за ребро священик із безжурним смішком,
цвинтарна тиша, гамір комендатур,
списки загиблих, друковані без коректур,

такі безкінечні, що навіть часу не стає
шукати в них щоранку ім’я своє.

• • • •

De övriga dikterna går att finna här.


Om när texten söker läsaren

Category: by sophie engström, literature, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Enda sedan jag började studera ukrainska har jag letat efter något som kan få mig att bli mer intresserad av språket. Något som triggar igång mig. Som jag kan brinna för. När jag studerade ryska var denna motor författaren Viktor Pelevin. Det var genom hans berättelser jag lärde känna både dagens Ryssland och det ryska språket. Jag kunde liksom skruva mig in i språket och samhället. På mina egna villkor. Och då öppnades en helt ny värld, som gjorde att jag lärde mig ryska på ett sätt som passade mig.

Men jag har aldrig hittat den där motorn för att lära mig ukrainska. Jag har försökt med Taras Sjevtjenko, men där hittade jag ingen glöd. Jag försökte med Ivan Franko, men tappade intresset direkt. Sedan försökte jag med Lesja Ukrajinka, men tyvärr. Tycke uppstod inte. Under hela den här tiden har författaren och poeten Serhij Zjadan surrat runt, men jag har avfärdat hans litteratur. “Nej, han är inte intressant”, har jag sagt. “Faktum är att hans litteratur är fullkomligt ointressant”, har jag fortsatt fastslagit. Vad jag baserade denna slutsats på vet jag faktiskt inte. Det är höljt i dunkel även för mig.

Men ibland är det så att texterna söker upp sin läsare själv. Läsaren har inget val, kan inte värja sig. Och med Serhij Zjadan har det varit så. Sedan några år tillbaka har han hoppat upp som gubben i lådan lite här och var. Som exempelvis när jag skulle en köpa en ny platta med av en av Ukrainas bästa experimentell musik, Andrej Kiritjenko. På plattan Foreli är det en poet som reciterar sina dikter, i suggestivt i samspel med musiken. Och vem är då det? Jo, Serhij Zjadan, förstås. Eller som när jag ska gå på bokhandeln i Lviv för att söka någon bok som jag kan kan läsa, men hur jag än vänder och vrider mig mellan hyllraderna så hittar jag bara Serhij Zjadan.

Och jag har kapitulerat. Jag är fast. För nu har jag börjar läsa, och nej, jag får liksom inte nog. Just nu läser jag hans Depeche Mode, som utkom på svenska i höstas. Jag läser den inte på svenska, men har hört att översättningen är mycket bra. Jag läser även hans dikter som i våras har utkom i ett samlingsverk. Elegant röd… Zjadans lilla röda, liksom 😉

Med det här vill jag bara varna. Jag kommer att komma tillbaka till detta ämne många gånger. Och vem vet, kanske kommer någon översättning. Vi får se om de tåler publicitet.

image

image


Vardag i Lviv

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag är dagen efter presidentvalet i Ukraina. Och dagen efter EU-parlamentsvalet. I Europa och Sverige gick EU-kritiker och EU-skeptiker fram. Folk har röstat på politiker som ska åka till EU för att sabotera. Och det kommer både från höger och vänster.

I Ukraina röstade man för Europa. Petro Porosjenko är en pro-europeisk politiker. Man säger här att han var det enda alternativet. De andra var helt enkelt för dåliga. Han är inte optimal, men antagligen tillräckligt bra, säger många här. Jag minns när jag såg honom första gången på Euromajdans scen. Och jag minns hur jag sa “Han borde vara Ukrainas president”. Nu verkar jag det som jag fick rätt. jag hoppas också att det ÄR rätt.

Det viktiga för mig personligen är att Ukraina har lärt mig att tro på och förstå Europa. Jag har lärt mig att se att EU inte är ett optimalt projekt, men det enda alternativet.

Och i Lviv återgår vi till vardagen. Staden vaggar fram mot framtiden, och snart har vi nått hela vägen hem. Hela vägen hem till Europa.

makinga  statement

lviv view

castle silhouette

lviv live view

scaring post

lviv view houses


Europadagen i Lviv

Category: by sophie engström, EU, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Idag firar vi ukrainska Europadagen. I Lviv har vi flera olika evenemang, men jag gillar det här projektet väldigt mycket. Stan har bjudit in graffare från några vänorter i Europa. Målare från Polen, Tyskland, Österrike, Litauen och Ukraina (såklart) ska pryda denna vägg. Tyvärr är svenska vänorten Eskilstuna inte representerad, men som arrangörerna säger “vi hoppas på svenska deltagare nästa år”.

image

image

image


Detta är min hemstad

Category: by sophie engström, photography, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det händer ibland. Inte så ofta nuförtiden som tidigare, men det händer. Fast bara ibland. Att jag saknar Skåne. Tidigare sa jag nog att jag ville “åka hem till Skåne”, men nu är Lviv min stad. Min hemstad på riktigt. Den första stad jag bott i, som jag verkligen trivs med (och jag har bott på många olika platser, så jag har något att jämföra med). Det händer att jag saknar att gå till Möllan i Malmö, och ta en falafelrulle och snacka med falafelbagarna. Det händer att jag saknar Stadsbiblioteket i Helsingborg, att få sitta i deras fik, bläddra i en dagstidning från Norrland och dricka beskt bryggkaffe. Det händer att jag saknar att ta en tura med Pernille över sundet till Helsingör, smacka på en räksmörgås och smutta på en Grön Tuborg. Det händer. Men det sker alltmer sällan. Mina rötter växer sig starkare här. Jag står stadigare på Lvivs mark. Jag följer stadens rytm bättre. Snart känner jag inte till någon annan än denna rytm, de makliga bondska rörelserna på trottoarerna i bjärt konstrast till biltrafikens hetsighet. Jag är en del av detta, lika mycket som det andra, det skånska, som finns i mig. Jag är två eller flera, men ändå bara en endaste. Den en endaste skåningen i Lviv.

Ja, just, detta är vår stad.

Hidden hourse

Frozen add

06240001

gateway

Window at Zelena

06240020

water tower


Min rädsla är ordlös

Category: by sophie engström, ryssland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hur beskriver jag vad som händer inom mig när landet där jag bor i hotas av krig? Med vilka ord? Jag söker i mitt inre. Orden finns inte där. En stum rädsla väller upp inom mig. En enbart fysisk erfarenhet. Den har inga ord. Önskan om att få leva i fred är hos mig tydligen ordlös. Kanske har det att göra med att jag aldrig trodde att jag skulle behöva ställas inför en sådan situation. Min bakgrund, min svenska inskränkthet, har aldrig förberett mig för denna erfarenheten. Krig, det är något som händer långt borta. Något som inte rör mig rent fysiskt. Något som får andra att lida. Nästan som om det finns en fysikalisk omöjlighet att det ska ha med mig att göra. Är det därför jag tvingas läsa artiklar där svenska journalister beskriver valet på Krym som ett utslag av folkviljan och att de ryska trupperna är självförsvarstrupper? Är det för att det är för svårt att förstå att världen faktiskt kan vara riktigt grym och odemokratisk, som bl.a. Aftonbladets kultursida och ETC ägnar sig åt att på olika sätt kritisera varje steg av Ukraina och ganska okritiskt beskriva Putins Ryssland? Är det för att det är svårt att känna vad det faktiskt innebär? Jag vet inte, men varje gång jag läser en artikel där det påstås att man måste hålla flera bollar i luften för att beskriva situationen (som ex. Aftonbladets kultursida) vill jag bara skrika. Ett ordlöst skrik. För med vilka ord ska jag beskriva den utsatthet och ensamhet vi känner?

Och jag kommer aldrig bli den jag var tidigare. Jag har, som så många andra här, förändrats i grunden. Det har förändrat hur jag ser på världen. Jag, som alltid tillhört en svensk vänster, är politiskt husvill. Jag kan aldrig rösta på partier, som envist blundar för att Ryssland inte är, eller någonsin har varit, demokratiskt. Att tiden är borta då ni kunde hänvisa till okunskap om Stalins brott mot mänskligheten. Jag förstår inte ens varför de måste försvaras. (Som t.ex. när en av de starkaste rösterna inom (V) upprördes över att skolministern ville att undervisningen i historia även belyser Stalins brott. Man kan ju fråga sig om (V) verkligen försöker förändras.) Jag vill att vänstern ska ta tydligt avstånd från Rysslands agerande, men ännu så länge har jag bara sett ett fåtal inom partiet som vågat inta den positionen. Vissa verkar dessutom ha svårt att förstå att tiderna förändras. Ryssland är inte USAs positiva motpol. De är båda stormakter. Man blir inte automatiskt för USA bara för att man känner avsky inför hur Putins Ryssland behandlar sina grannländer. Med valet på Krym vet vi dessutom vilka Putins Ryssland stödjer (Bra artikel av professor Magnus Ljunggren), en härlig sörja av yttersta högern och vänstern i Europa.

Så, ja, jag har förändrats, i grunden. Jag har inte tid med ordklyveri om man är Putinvän eller inte. Om man väljer att nedvärdera graden av brott mot internationell rätt som Ryssland gjort sig skyldig till, och om man dessutom nedvärderar risken för ytterligare expansion, ja, då har man valt sida. Och på den sidan står inte jag. Jag står på fredens sida, och inte på den med vapen.

Fredspromenad


Om orden och vreden

Category: by sophie engström, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag stirrar på tangentbordet. Drar fingrarna över bokstäverna. Söker orden inom mig. Orden som ska beskriva den avgrundsdjupa sorg som hörs i nästan varje andetag här i Lviv och i en stor del av landet. Jag drar fingrarna över tangentbordet och inser att jag inte har det vokabulär som krävs för att beskriva vad Ukraina genomgår. I min trygga svenska bakgrund finns inte en beredskap för det här. Det är omöjligt för mig att förstå hur en folkvald regering kan lyfta sina vapen och skjuta mot sin egen befolkning. Jag var inte född Ådalen 1931 och det kollektiva minnet av vad som skedde där har bleknat bort.

Jag tvekar när jag lyfter händerna. Jag måste berätta. Sätta ord på sorgen. Det är så viktigt att berätta så att andra förstår. På nätet, i Facebooksstatusar, i tweets och i svenska dagstidningar läser jag att Euromajdan är en kupp. Flera lånar till och med Kremls språkbruk och säger att det är en nazistkupp. Det är helt obegripligt. Häromdagen menade någon att denna “högerkupp” var extra farliga eftersom brotten under Nazityskland var som värst här i Ukraina. Ja, brotten mot mänskligheten som skedde under Nazismens fana var verkligen bestialiska. Men likaså var Sovjetunionens brott. Hur många som dog i kommunismens namn är omtvistat, men vi vet att det var miljontals.

Jag vet att jag kommer få massa skit för det här, men majoriteten av den dynga om vad Euromajdan är för rörelse kommer vänstern. (Jag har redan berört detta i en tidigare postning, men kan inte låta bli att peta i det här såret lite till.) Jag ser mig själv som vänster. Har alltid röstat vänster, men jag har svårt att tolerera det gigantiska problemet man har med att erkänna vad som hänt under Sovjetunionen. Man pekar på utredningar och uppgörelser, men varför fortsätter man då på att dundra ut Kremls retorik?

Jag har dessutom svårt att fatta varför man envisas med att säga att mainstream-media inte varnar för Pravyj sektor och Svoboda. Jag har läst flera artiklar i t.ex The Guardian (ett ex. här), Aftonbladet, SvD, DN samt Fria tidningar som tar upp hotet från extremhögern bland demonstranterna. Man vill tydligen att man bara skriver om det problemet på Euromajdan. Varför är man inte mer intresserad av vad de inom den nya vänstern i Ukraina säger? Varför skrivs nästan inga artiklar om vad de vill? Varför skrivs det så lite om att de också stått på Majdan tillsammans med bland annat HBTQ-folk? Är man inte intresserad av deras synpunkter? Eller är det bara så att det inte passar med den förutfattade meningen att de forna Sovjetrepublikerna bara kan göra fascistiska revolter? Själv minns jag (trots att jag då var ung och politiskt naiv) ursinnet hos många inom vänstern när Baltikum reste sig. Man pekade på att de varit fascister under andra världskriget och menade att nu tar fascisterna över igen. Ibland undrar jag om Olof Palme hade haft en annan inverkan på den svenska vänsterns skepticism mot Östblockets sammanbrott. Inte för att han var en vaken politiker, utan eftersom hans estniska påbrå var viktigt för hans identitet. Kanske hade vi fått ett annat förhållningssätt inom vänstern? Idag tycks det som om man hellre gråter över raserade Leninstatyer, än för de som skjutits till döds av kravallpolis. En cynism jag inte vill vara delaktig i.

Jag ser upp från tangentbordet. Det är tydligen för svårt att beskriva sorgen. Ut kommer bara min vrede. Vreden över att vi, ja vi inom EU, lät det ske. Att många fortfarande inte fattar vad som sker här och inbillar sig att Pravjy sektor är tungan på vågen. Nu är det är viktigt att vi ägnar oss åt att stödja de demokratiska krafterna. De finns, och de är starkast, men de behöver också höra att vi tror på dem. Jag höjer blicken och ser ut över hustaken i mitt vackra Lviv. Inom mig hör mina studenters ord, hur de ber oss lyssna: “Hörs oss. Vi är inte fascister!

Någon som bättre lyckats med att sätta ord på sorgen är Anna-Lena Laurén. Läs och fundera sedan på kommentaren längst ner från “Svenne” och fråga dig varthän är vi på väg.

(Nedan mina 35mm bilder från november 2013 till februari 2014.)

Nardondiy rada Lviv II

Nardondiy rada Lviv I

Nardondiy rada Lviv IV

Nardondiy rada Lviv III

Euromaidan #Lviv I

Euromaidan #Lviv IV