viewpoint-east.org

Om orden och vreden

Category: by sophie engström, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag stirrar på tangentbordet. Drar fingrarna över bokstäverna. Söker orden inom mig. Orden som ska beskriva den avgrundsdjupa sorg som hörs i nästan varje andetag här i Lviv och i en stor del av landet. Jag drar fingrarna över tangentbordet och inser att jag inte har det vokabulär som krävs för att beskriva vad Ukraina genomgår. I min trygga svenska bakgrund finns inte en beredskap för det här. Det är omöjligt för mig att förstå hur en folkvald regering kan lyfta sina vapen och skjuta mot sin egen befolkning. Jag var inte född Ådalen 1931 och det kollektiva minnet av vad som skedde där har bleknat bort.

Jag tvekar när jag lyfter händerna. Jag måste berätta. Sätta ord på sorgen. Det är så viktigt att berätta så att andra förstår. På nätet, i Facebooksstatusar, i tweets och i svenska dagstidningar läser jag att Euromajdan är en kupp. Flera lånar till och med Kremls språkbruk och säger att det är en nazistkupp. Det är helt obegripligt. Häromdagen menade någon att denna “högerkupp” var extra farliga eftersom brotten under Nazityskland var som värst här i Ukraina. Ja, brotten mot mänskligheten som skedde under Nazismens fana var verkligen bestialiska. Men likaså var Sovjetunionens brott. Hur många som dog i kommunismens namn är omtvistat, men vi vet att det var miljontals.

Jag vet att jag kommer få massa skit för det här, men majoriteten av den dynga om vad Euromajdan är för rörelse kommer vänstern. (Jag har redan berört detta i en tidigare postning, men kan inte låta bli att peta i det här såret lite till.) Jag ser mig själv som vänster. Har alltid röstat vänster, men jag har svårt att tolerera det gigantiska problemet man har med att erkänna vad som hänt under Sovjetunionen. Man pekar på utredningar och uppgörelser, men varför fortsätter man då på att dundra ut Kremls retorik?

Jag har dessutom svårt att fatta varför man envisas med att säga att mainstream-media inte varnar för Pravyj sektor och Svoboda. Jag har läst flera artiklar i t.ex The Guardian (ett ex. här), Aftonbladet, SvD, DN samt Fria tidningar som tar upp hotet från extremhögern bland demonstranterna. Man vill tydligen att man bara skriver om det problemet på Euromajdan. Varför är man inte mer intresserad av vad de inom den nya vänstern i Ukraina säger? Varför skrivs nästan inga artiklar om vad de vill? Varför skrivs det så lite om att de också stått på Majdan tillsammans med bland annat HBTQ-folk? Är man inte intresserad av deras synpunkter? Eller är det bara så att det inte passar med den förutfattade meningen att de forna Sovjetrepublikerna bara kan göra fascistiska revolter? Själv minns jag (trots att jag då var ung och politiskt naiv) ursinnet hos många inom vänstern när Baltikum reste sig. Man pekade på att de varit fascister under andra världskriget och menade att nu tar fascisterna över igen. Ibland undrar jag om Olof Palme hade haft en annan inverkan på den svenska vänsterns skepticism mot Östblockets sammanbrott. Inte för att han var en vaken politiker, utan eftersom hans estniska påbrå var viktigt för hans identitet. Kanske hade vi fått ett annat förhållningssätt inom vänstern? Idag tycks det som om man hellre gråter över raserade Leninstatyer, än för de som skjutits till döds av kravallpolis. En cynism jag inte vill vara delaktig i.

Jag ser upp från tangentbordet. Det är tydligen för svårt att beskriva sorgen. Ut kommer bara min vrede. Vreden över att vi, ja vi inom EU, lät det ske. Att många fortfarande inte fattar vad som sker här och inbillar sig att Pravjy sektor är tungan på vågen. Nu är det är viktigt att vi ägnar oss åt att stödja de demokratiska krafterna. De finns, och de är starkast, men de behöver också höra att vi tror på dem. Jag höjer blicken och ser ut över hustaken i mitt vackra Lviv. Inom mig hör mina studenters ord, hur de ber oss lyssna: “Hörs oss. Vi är inte fascister!

Någon som bättre lyckats med att sätta ord på sorgen är Anna-Lena Laurén. Läs och fundera sedan på kommentaren längst ner från “Svenne” och fråga dig varthän är vi på väg.

(Nedan mina 35mm bilder från november 2013 till februari 2014.)

Nardondiy rada Lviv II

Nardondiy rada Lviv I

Nardondiy rada Lviv IV

Nardondiy rada Lviv III

Euromaidan #Lviv I

Euromaidan #Lviv IV


Varför våld?

Category: by oleksiy radynski, by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En fråga som säkert många ställer sig är varför de fredliga demonstrationerna i Kyjiv plötsligt blev våldsamma i mitten av januari. Det finns ju flera svar på den frågan, men för det första började våldsamheterna redan den sista november när kravallpolis slog ner demonstranter, många av dem studenter. Sedan eskalerade polisens våld den första december och det finns massor av exempel på våld mot äldre, journalister eller helt försvarslösa människor.

Men plötsligt hände något. Demonstranterna började använda våld för att försvara sig mor polisens våld. Och trots att polisen använda gummikulor gav sig inte upprorsmakarna. De gav sig inte ens när unga människor blev ner skjutna på barrikaderna. Euromajdan hade radikaliserats och ytterst ansvarig för det är presidenten själv. Genom att målmedveten ignorera folkets röst, och samtidigt skonlöslöst suga ut det fattiga landet Ukraina och våldföra sig på sin egen befolkning, har han skapat en liten men bestämd folkarmé. En armé som inte tänker ge upp, och inte är rädda för att förlora sina liv i kampen för ett bättre land.

I gårdagens Time World kan man läsa en intervju med Högra sektorns ledare. Högra sektorn är ett exempel på dem som vill ha ett militäriserade uppror. Men de är just bara ett exempel och en del av upproret. De ska inte ses som en ensam representant för alla som står på barrikaderna.

Om man vill få en bättre förståelse för vad som händer i Kyjiv så ska man följa Oleksiy Radynski, som också finns på youtube. Oleksiy Radynski är aktivist och filmare som genom sina filmer visar på den pluralitet som finns på Euromajdan och på barrikaderna i Kyjiv. Det finns en klarsynthet och värme i hans filmer som få andra klarar av att ge. Den senaste filmen har engelsk undertext och rekommeneras av man verkligen vill förstå vad som händer i Kyjiv.

Om man vill läsa mer om brott mot ukrainska medborgare kan man besöka Crimes against Ukrainian people på Facebook.

1506809_657213494342589_19256206_n
Foto: SILBADK


Den ukrainska värmen

Category: by sophie engström, photo by prallin, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är kallt. Snön yr och mina kinder och näsa har nästan domnat bort av köld. -12° och det blåser en isande vind. Glasögonen immar igen fast att jag är utomhus. Hur är det möjligt, undrar jag. Jag är vid Lvivs länsadministration, eller landsting. Administrationen är ockuperad av folket sedan två dagar. Det var en fredlig aktion som ledde till att ledaren för länsstyrelsen frivilligt avgick. Inget våld användes.

Utanför administrationen har det byggts barrikader. Sandsäckar, bildäck, en gammal julgran, en dörr, snö, ja, allt som finns tillhands får agera som skydd mot en eventuell stormning. En maskerad man står på vakt längst uppe på barrikaden. Efter viss tvekan går jag in genom barrikaden. Hur är det innanför, tänker jag. Är platsen fylld av vilda extremister med farliga tillhyggen? Men det är förstås lugnt innanför barrikaden. Runt omkring eldas det i oljetfat och jag vänder ryggen till mot en av dem och jag känner hur värmen sprider sig över ryggen.

Men det är inte bara min rygg som blir varm. Värmen sprids också till mitt hjärta. Det är en helt underbar gemenskap och stämning här. Unga män skottar snö. Äldre står och pratar kring oljefaten. Kvinnor och män bär ut värmande te och mackor till volontärerna. Ett brudpar fotograferas. Det hörs skratt och glada leenden syns i nästan varje ansikte.

Jag går in i länsadministrationen. Här står volontärer och värmer sig i trapphuset. I vaktbåset sitter polisen och dricker te och käkar mackor. De samspråkar med volontärerna , och det syns inga motsättningar alls. Det är som om alla tillhör samma familj och delar samma önskan om en bättre framtiden.

Det är en märklig känsla det här. Att vara med om en revolution. Jag har svårt att riktigt beskriva mina känslor med ord. Det är en rent fysiskt känsla. Något varmt och tryggt som sprider sig i min kroppen. Och en förnimmelse av att jag upplever något historiskt. Något bortom allt jag upplevt tidigare.

Att bo i en stad, i ett län, som styrs av det ukrainska folket, känns så vackert. Och tryggt. Om det är några jag fruktat i Ukraina så är det polisen. Men folket, nej, det har jag aldrig fruktat. Det är alltid där jag funnit förnuftet. Sakligheten. Värmen. Givmildheten och gästfriheten. Och jag kan nog ändå sätta ord mina känsla. När jag står här inne i länsadministrationens trapphus. Det kloka ukrainska folket har äntligen tagit över och nu handlar det bara om mer mod och kraft för att välta jätten.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES

SAMSUNG CAMERA PICTURES
En svensk revolutionär, månntro?

SAMSUNG CAMERA PICTURES


Vad händer i Ukraina?

Category: by sophie engström, EU, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Ni är nog många som frågar er vad som händer i Ukraina. Det gör jag också. Trots att jag är här i landet är det svårt att riktigt… förstå. Greppa. Ringa in vad som händer. Ryktena är många, och det senaste är att internet och all telefonkommunikation kommer stängas ner. Är det sant? Jag vet inte. De säger att minst 17 aktivister försvann igår. Forslades bort. Döda kroppar som uppvisar grym tortyr upphittas utanför Kyjiv. Är det sant? Bilder som visats tyder på det, men jag vet ju inte säkert.

Vad jag vet är att igår mördades minst fyra personer av kravallpolisen (Berkyt). Kanske fem, men jag kan inte hitta oberoende uppgifter på det heller. En 88-årig man ska ha slagits ner av Berkyt. Hans brott? Han hade burit en ukrainsk flagga. Är det sant? Jag vet inte.

Men mitt i förödelsen visar en polsk journalist ett fantastiskt mod. Han går mellan de beskjutna aktivisterna och kravallpolisen, och i upprörd ton duar han poliserna och frågar “Vad gör du? Vill du döda någon?”. Klippet visar även den fina atmosfär som genomsyrat dessa demonstrationer. En äldre herre orora sig för att journalisten inte har något på huvudet. Han menar att polisen kan skjuta honom. De har ju inte skonat journalister tidigare. Det vet jag är sant. Det kan jag tydligt se. (Ni kan se klippet nedan och även om ni inte förstår polska eller ukrainska kommer ni förstå mycket av det som utspelar sig.)

Ungefär 1700 personer är skadade, många av dem journalister. Demonstranterna eldar bildäck för att hålla kravallpolisen stången. Oppositionen har även sagt att de kommer förena sig med de sten- och molotovcocktailkastande demonstranterna ikväll om Janukovitj inte upphör med att beordra kravallpolisen att slå och skjuta på demonstranter. En sak är säkert, Janukovitj leker med elden… Att beordra polisen att beskjuta demonstranter kan leda till hans fall. Se hur gick i Kario. Eller i Sverige efter Ådalen 1931… Fast då var det ju militären som sköt på folket.

Men vilka är de som kastar sten och molotovcocktails i Kyjiv? Är de nationalister? Nazister? Varför har vissa hakkors? Och vad menas med den där “högra sektorn”, som rekryterar unga män till de våldsamma protesterna? Kan jag verkligen känna att jag stödjer dem? Men samtidigt, jag har så många vänner, studenter och bekanta här, som inte alls är några nazister eller fascister. De vill ha ett bättre land. En bättre politikerkår. De finns också där, bland den högra sektorn. Men varför röstade de då inte förra valet? Var inte det lite dumt? Frågorna är så många, och ju mer jag frågar ju mer obesvarade känns dem.

Men hur mår då jag? Vad känner jag? Oro? Rädsla? Inte för egen del. Jag bor i Lviv och vår borgmästare har lovat att i Lviv ska lugnet bestå, och de nya lagarna, som skulle göra Ukraina till Europas yngsta diktatur, kommer inte efterföljas i vår stad. Det känns ju bra, men vad kommer att hända om Janukovitj väljer att slå ner demonstrationerna? Vad händer då med Lviv? Mina vänner i stan blockerar militärens utfarter, så att insatsstyrkorna inte kan skickas till Kyjiv. Soldaterna till och med ber befolkningen om hjälp. “Snälla, kom och blockera oss”, säger de. Så jag stannar här. Jag tänker inte åka någonstans. Inte just nu. Lviv, jag står med er.

Nedan har jag samlat några länkar där ni kan få bra information om läget. Jag har även lagt ut några bilder från revolutions första dagar. Innan demonstranter slogs ner den 30 november och innan den 22 januari, som kanske är det självständiga Ukrainas svartaste dag. Och man kan ju bara hoppas att inget värre kommer ske.

(UPD!! Precis när jag postat den här texten såg jag på Facebook att Lvivborna har ockuperat länsadministrationen. Går det i linje med borgmästarens tal om lugn i staden? Se där, ytterligare en fråga.)

Några länkar:
Bästa kanalen enligt mig espreso.tv
Kyivposts Euromajdan-sida
Om ni har Facebook är Euromaidan in English bästa källan.
Ukraine Revolution Online

Euromaidan #Lviv IV

Euromaidan #Lviv III

Euromaidan #Lviv II

Euromaidan #Lviv I

Euromaidan #Lviv V


Euromajdan den 22 december

Category: by sophie engström, Euromajdan, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Det är dan före dan före dan före dopparedagen och Lvivs Euromajdan är fullt av folk. Ja, inte för att vi är särskilt många i Lviv som firar jul den 24 december, men ändå. Det är varmt för årstiden. Det kanske förklarar varför det är så många äldre på Euromajdan. Eller är det helt enkelt så att även äldre vill se ett annat Ukraina. Den tiden är i vilket fall som helst förbi då detta var ett ungdomsuppror. Nu förenas unga och gamla för en fråga om framtiden. Det gör det hela extra fint på något sätt.

image


Svårt att greppa?

Category: by sophie engström, EU, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ibland tror jag att det är svårt att greppa vad som händer här i Ukraina. Jag märker att det är väldigt få andra som engagerar sig än de som har en direkt koppling till landet. Trots att Ukraina är ett land som ligger så nära Sverige ser jag lite bevis på intresse i svensk media. Fast att jag inte är förvånad funderar jag på varför. Är det för att det är ett land som väldigt få svenskar besökt eller är det för att man helst inte känner någon samhörighet med folken österut?

Jag tror tyvärr att det är det senare. Förtrycket i Belarus har t.ex. pågått i decennier men det svenska engagemanget är svalt. Motsatserna finns ju och en stor eloge till Östgruppens oförtröttliga arbete. Att stödet för de fängslande Pussy riot-medlemmarna var stort kan förklaras med att många andra länder och t.ex kända artister engagerade sig.

Finns det då andra orsaker till varför det är svårt att engagera sig i denna revolution? Ja, jag tror det.  EU är en komplex fråga i Sverige. Vänstern är kategoriskt negativa och att ställa sig bakom demonstranter med EU-flaggor blir motsägelsefullt. Vänstern är viktig, för det är ofta de som kan mobilisera folk att demonstrera. Inom högern är det längre till det initiativet även om det givetvis förekommer.

Det står tydligen utom all tvivel att vänstern i Sverige offrar stödet till Ukrainas folk på en inrikespolitik fråga. Detta trots att Ukrainas myndigheter har brutit mot all internationell rätt och misshandlat fredliga demonstranter.

Det finns även en annan förklaring. En förklaring som är mindre trevlig för vänstern.  Många inom den politiska vänstern när en överdrivet romantiserad bild av Sovjetunionen. Att kritisera ex. Ryssland kan därför vara känsligt.

Detta sammantaget leder till att man inom vänstern hellre väljer att vara tyst än visa ett öppet stöd för demonstranterna i Ukraina. Demonstranter som bara har en önskan att få leva i ett samhälle där yttrande frihet och mänskliga rättigheter råder. Detta gör de under en EU-flagga, inte för att de tror att EU är ett paradis utan för att det är den väg ut de ser.

I dagsläget råder stor osäkerhet om hur detta ska sluta. Kommer de slås ner med våld eller ebba ut beroende på minskat stöd? Eller skulle regeringen här mot all förmodan vända och gå demonstranterna till mötes? Jag hoppas i alla fall att fler utanför Ukrainas gränser ska vakna och ge sitt stöd. Detta så att vi kan få reda på vad som hänt de demonstranter som försvann förra veckan efter kravallpolisens tillslag. Hjälp Ukraina med det och tänk på att detta i första hand är en kamp mot korruption och diktaturer och i andra hand för EU som institution.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en artikel med bilder hur det såg ut på Majdan minuterna innan tillslaget lördagen den 30 november. Som ni ser på bilderna är majoriteten unga. Några av dessa är nu försvunna. Jag tycker att frågan om deras frihet och framtid är viktig. Vi ska inte ha en till diktatur i Europa. Det borde vi kunna vara överens om. Vare sig vi är för eller emot EU.

image


20 000 till 30 000 demonstranter i Lviv

Category: by sophie engström, EU, ukraina, ukraine
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är svårt att fånga känslan på bild. Ännu svårare är det att fånga hur många vi är, men jag har fått bekräftat att det varit upp rill 35 000 demonstranter bara i Lviv. I Kyiv kan det vara så många som 200 000. Det är i alla fall vad arrangörerna säger. Och känslan är magisk!

I Lviv går allt lugnt till. Polisen verkar samarbetsvillig och har stängt av Svobody, Frihetsavenyn (stan pulsåder) för trafik. Humöret på demonstranterna är gott och det strömmar hela tiden till folk, trots att det regnar småspik och att det är riktigt kallt. Vi kan bara hoppas att polisen i Kyiv är lika tillmötesgående och att ryktet om gasmasker på kravallpolisen är just bara ett rykte… fast det är väl lite naivt att tro att de inte skulle ta tillfället att störa demonstrationen.

Tilläggas bör att ungefär 10 000 demonstrerade mot EU-integration i centrala Kyiv idag.

#евромайдан #euromaidan

image

image

image