Jag har dröjt länge. Dröjt länge med att se Ida. Jag undvek henne. Ville glömma att jag borde. Sedan Euromajdan har jag haft svårt att koncentrera mig på film. Jag har helt enkelt inte alls uppskattat formen. Jag har känt mig passiv, matad. Det är av den orsaken jag väntat med att se Ida. Jag ville inte rata henne. Jag ville kunna se och höra berättelsen. Och igår var den dagen.
Och självklart blev jag överväldigad. Särskilt av fotografiet. Varje bildruta kunde vara en stillbild. Varje bild talade ett eget språk. Berättade nya historier. Utan Łukasz Żal och
Ryszard Lenczewski fotografi hade filmen inte träffat lika rätt. I alla fall för mig. De gav mig en tidsresa. En inblick. Jag nästan kände dofterna av landsbygden. Åkern och skogarna. Surkålen på restaurangen, eller den sötaktiga doften av sprit, dagen-efter.
Fotografiet i Ida fick mig dessutom att tänka på en utställning jag besökte på Krakows fotografiska museum av fotografen Piotr Sawicki. Bilderna, som var tagna mellan åren 1968-98, skildrar livet på den polska landsbygden. Människorna, djuren, naturen, husen. De skildrar hur den brutala vintern besegras av en motsträvig vår, och vår älskade sommar förfäktas av höstens starka vindar. Jag drabbades så av hans närvaro. Nerv. Medkänsla. Oräddhet. Hans medkännande nyfikenhet. Och hur hans nyfiken återspeglas i de ansikten han skildrar. Det finns bilder där som jag aldrig glömmer. De är med mig för evigt.
Av en en händelse hittade jag den här gamla plattan på youtube.
Bandet bandet kom från Polen och hette Republika. Plattan heter “Nowe sytuacje”, vilket betyder ny situation, och kom ut 1983. Tyckte det var passande just idag, det är många konstiga situationer i dagens Polen, men är de kanske dock inte så nya. Jag återkommer kanske till det en annan gång.
Det har hänt vid flera tillfällen. Att ett sådant där möte sker. Jag vet inte när det inträffade första gången, men det kan ha varit Bengt Martin. Hans självbiografiska ungdomsböcker, om hans väg till insikt om att han var homosexuell. Av någon anledning drabbade de här böckerna mitt 14-åriga jag, mer än några andra berättelser gjort tidigare. Böckerna om Plupp, Loranga och Dartanjang inkluderat.
Men det som främst skiljer ut den här kärleken mot mina tidigare litterära förälskelser, var att författaren blev central för min tolkning av berättelsen. Tidigare var jag troligen vissa litteraturvetares dröm, verket och skaparen var totalt frikopplade från varandra.
Men den här texten ska handla om kärleken. Den platoniska kärleken till en författare. Till dennes berättarvärld. Jag har, som sagt, upplevt det här många gånger. Förälskelserna är otaliga. Bland dem finner du Viktor Pelevin, Vladimir Sorokin, Anna Achmatova, Edith Södergarn, Bulgakov, de båda Wo(o)lf (Virginia och Biermann), de Beauvoir m.fl. Och nu kan jag stoltsera med en till, men vägen dit var egentligen ovanlig. Den började med ögonen, inte orden.
En regnig novemberdag i Kraków stod jag med näsan tryckt mot ett skyltfönster till en bokhandel. Ett par ögon på ett fotografi tittade tillbaka på mig. Ögonen var inte uppfordrande. De sökte egentligen inte alls mig, utan de sökte antagligen någon som kunde språket som gömde sig bakom ögonen. Jag stod där och kände att de här ögonen måste jag lära känna. De ville kanske inte mig något, men jag hade en känsla av att jag ville dem något. Det var antagligen jag som stirrade uppfordrande. Vad jag förväntade mig, är än idag oklart. Framför allt för mig själv.
Ögonen jag sökte hade tittat på mig vid många olika tillfällen under den där dagen. Och dagarna före den dagen. Det var kanske därför jag kände att jag ville trotsa dem. Ställa någon sorts krav. Jag krävde helt enkelt att få läsa hennes ord. Olga Tokarczuks ord.
Lite visste jag då om den förälskelse jag skulle möta när jag långt senare tog mod till mig att faktiskt läsa någonting av henne. (Eller var det så att jag anade vilken effekt hennes ord skulle ha på mig bara genom att att titta på ett fotografi?) Och jag har nog inte riktigt kommit över att jag genom att titta på ett fotografi av henne, visste att jag skulle älska hennes sätt att uttrycka sig. Återigen fick jag bekräftat att jag tydligen blir lika förälskad i verket som författaren. De är så påtagligt sammantvinnade. Länkade till varandra. Till och med sammantvingade. Vare sig de vill eller inte. Vare sig jag vill eller inte.
Nu sitter jag här med min förälskelse, och allt jag kan säga till er, som inte läst henne är: läs inte Olga Tokarczuk. Hon är min! (Ok, jag vet att så inte är fallet, eftersom hon knappt tillhör någon annan än sig själv.) Men om ni nu absolut måste läsa henne, så tycker jag att Björnens ögonblick är en bra början. Sedan kan ni slingra er vidare genom hennes författarskap. Njut av Jan Henrik Swahns helt utsökta och fantastiska översättningar. Låt er vävas in. Trollas bort. Gå vilse i hennes berättelseskogar. Ni kommer antagligen tillbaks som helt nya individer.
Eller så kan ni låta bli…
PS. Jag vill också slå ett slag för eminenta Ariel förlag.
En kronjuvel i den polska nationen var Lwów, eller Lviv som staden kallas idag. När Nazityskland anföll Polen 1939, så ledde det till att man slutligen förlorade staden. Förlusten av Lviv, eller Lwów, är något som Polen aldrig helt kommer att komma över. Polackernas kärlek till staden tar sig många uttryck. Och inte alltför sällan kan dagens invånare få gåvor från Polen. Som ikväll, när polska konsulatet i Lviv stödde en konsert på filharmonin. Vi som vågade oss till filharmonin, trots varningar om regn och ruskväder, fick lyssna till en lysande konsert med kompositioner av bland annat Frydryck Chopin och Stanisław Moniuszko.
Det är inte alltid som jag går på jazzkonsert och blir glatt överraskad av för mig okända musiker, men konserten med Igor Osypovs quartet utvecklade sig från ganska intressant till ruskigt bra. Osypov kommer från Ukraina och hans medmusikanter kom från Ryssland, Polen och Danmark. Igor Osypos kompositioner är orginella med folkloristiska tonskalor som luraf bakom jazzen. Bandet spelade på PH cafeens scen, festivalens kanske mest intressanta och nyskapande program.
Som jag skrev i mars gjorde jag ett kort besök i Krakow. Bilderna är från stadsdelarna Kazimierz, Krowodrza och Nowa Huta. Jag skulle hemskt gärna vilja bo i Krakow under en längre tid. Trevlig stad… trevligt folk… trevligt land. Krakow är som Berlin borde vara (men inte är), öppet, självständigt, spännande, kreativt. En plats där varje själ kan hitta sin plats. Fördomarna om ultrareaktionära Östeuropa kommer verkligen på skam här. (Om nu ett sådant finns förutom i de – kanske ultrareaktionära – västis medias periskop perspektiv).
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.