Under gårdagens konsert med Krakóws fenomenala filharmoniska orkester, kom jag till följande insikt.
1) nu har jag blivit en sådan där kuf som sitter och headbangar till Ludwig van Beethoven. Och särskilt sjuan som, tillsammans med trean, tillhör mina älsklingar bland Beethovens symfonier.
2) att jag förutom dirigenten och konsertmästaren, alltid har stenkoll på exakt vilka som spelar klarinett under konserten, eftersom det är det första jag kollar i programmet, och att jag alltid har min hörsel stämd med deras toner. Nåväl, det är väl något slags klarinett-genetiskt med det, menar denna dotter till en klarinettist.
Sist men inte minst kan jag tillägga att gårdagens konsert var fantastisk, och då särskilt Beethovens sjua. Det är inte ofta att jag vågar ställa mig upp och ropa “Bravo!” direkt efter att dirigenten slår av. Men igår glömde jag helt bort att jag egentligen är ganska blyg. Det tackar jag Filharmonia Krakowska för, och också den helt fantastiska Beethoven, som kan få mig att helt glömma bort tid, rum och blygsel. Musikens kraft ger kraft.
PS. Tilläggas bör att jag också ofta funderar på tromboner och tuba, men i just Beethovens sjua finnes de icke.
Krakows filharmoniska orkester
Dirigent: Łukasz Borowicz
Violin: Frank Peter Zimmermann
Program
Andrzej Panufnik Autumn music
Robert Schumann Violinkonsert i d-moll
Ludwig van Beethoven Symfoni nr 7 i A-dur, op. 92
Vår samtida rädsla för åldrandet, drabbar i allra högsta grad även litteraturen. Alldeles för många böcker glöms bort, och förtvinar på glömskans hyllrad. Om man vill gå på tvärs med vår samtid, kan man enkelt revoltera genom att läsa en äldre bok och låta tanken befinna sig långt bortom dagens hets efter det senaste och evig ungdom. Åldrandet, vare sig det rör människor eller böcker, bör ju inte ses som en sjukdom. Det är snarare ett diplom för ett gott liv. För visst är det är sorgligt med dem som aldrig får lämna ungdomsåren.
Franz Schubert (1797-1828) fick aldrig uppleva åldrandet, och om det och mycket mer kan man läsa i Newman Flowers snart 100 år gamla biografi “Franz Schubert, the Man and His Circle” från 1928. I denna bok kan vi tillskansa oss kunskap om Schubert och hans krets (kallad schubertianerna) som kanske gått några förbi. Som exempelvis att hans bäste vän var odågan Franz von Schober, född på Torups slott utanför Malmö, och att han därför kallade sig Torupsonen i olika sammanhang. von Schober försökte sig på många karriärer, bland annat som skådespelare på estraden i Wrocław (då Breslau), men han var nog mest framgångsrik i sängkammaren. Här kan man också läsa om svenske Isak Albert Berg, operasångare och pedagog, som hjälpte Jenny Lind till hennes framgångar. Flower ger också en utförlig beskrivning av Schuberts sjukdomstid och dess fasor. Schubert hade ådragit sig syfilis när han följde med Torupsonen på dennes nattliga eskapader. Vi kan också läsa om Schuberts usla ekonomi, vilken delvis kan förklaras av att han var synnerligen envis och inte vek sig för samtidens ideal.
Här återfinns också en gripande beskrivning av Ludwig van Beethovens sista tid i livet. Vi får möta honom som stendöv på en parkbänk i Wien, där han ihärdigt pratar om sig själv, utan att ta någon notis om någon annan än just sig själv. Åhörarna omkring honom tycks vara förtjusta och lyssnar lika tacksamt som vetgirigt på hans långa monologer. (Vi har med andra ord alltid hänförts av sådana som kan framhäva sig själva.) Schubert var dock på tok för blyg för att närma sig den Store Mästaren, och deras möten blev få och korta.
Newman Flower belyser också hur livet kunde te sig i Wien under 1800-talets första årtionden. Det är en mörk bild som återges, där en slags wienersk Jantelag verkar ha rått, och kejsarens klåfingriga censur slog ner på allt, vilket ledde till att många flydde staden. Som exempel kan man ge konstnären Moritz von Schwind och tillika en av schubertianerna, som efter att ha förnedrats i Wien, flyttade till München och fick stor framgång.
Allt detta lyckas Newman Flower skildra utan att för den delen utgå från sig själv och inleda varje kapitel med ett “jag”. Och trots att boken själv är ålderstigen och säkert viftas bort som passé av vissa, så har den många förtjänster just i det att den inte är författad av en samtida författare. Det ger läsningen ett djup, enär man läser den både genom dåtidens och samtidens syn på Schubert.
Det som Flower till exempel inte förtäljer är att det var Gustav Mahler som lanserade Schuberts symfonier, och då särskilt Symfoni i C-dur (D 944), för eftervärlden. På Mahlers tid ansåg man att Schuberts symfonier var för undermåliga och knappast något virke för en riktig symfoni som kunna grabba tag i åhörarnas känsloliv. Mahler lyckades att övertyga sin samtid om att Schubert var en stor tonsättare. Utan Mahler hade vi kanske inte fått njuta av Schuberts verk för större ensembler. Detta nämner inte Newman Flower av den enkla orsaken att Gustav Mahler var en förhållandevis bortglömd tonsättare och dirigent år 1928. Det skulle dröja några decennier innan Leonard Bernstein lyfte fram Mahler för en bredare publik, och därmed medverkade till att skapa Mahlers ryktbarhet.
Nå, nu kanske ni undrar varför en postning om Schubert och Wien återfinns på denna sida som helst blickar österut. Förklaringen till detta ligger i det faktum att Wien under lång tid agerade huvudstad åt det område som ofta belyses här, alltså sydöstra Polen och västra Ukraina. Och om du vidare tar dig en titt på kartan ser du att Wien definitivt skulle kunna kvalificera som en metropol i det vi ofta slarvigt kallar östra Europa, men egentligen bör kallas Centraleuropa. Wien ligger i sydöstlig riktning i förhållande till Prag och ungefär på samma latitud som Wrocław. Så det är bara för er att vänja er vid tanken att Wien kan komma att figurera i fler postningar.
En schubertiad (alltså en konsert med Franz Schuberts musik) teknad ur minnet år 1868 av Moritz von Schwind. På teckningen ser ni Franz Schubert vid pianot samt Josef von Spaun, Johann Michael Vogl, Franz Lachner, Moritz von Schwind själv, Wilhelm August Rieder, Leopold Kupelwieser, Eduard von Bauernfeld, “Torupsonen” Franz von Schober, Franz Grillparzer samt ett porträtt av grevinnan Karoline Esterházy på väggen.
Utöver ovanstående bok är informationen bland annat hämtad från: The Eighth: Mahler and the World in 1910, Stephen Johnson, University of Chicago Press (2020)
För 164 år sedan idag föddes Gustav Mahler i hjärtat av Böhmen i den lilla hålan Kaliště, eller Kalischt som man kallade den på Mahlers tid. Idag ligger byn i Tjeckien. Byn har bara två saker att stoltsera med, och det är en kyrka, som egentligen inte ser så mycket ut för världen, och att det är Mahlers födelseort. Det senare syns ju inte direkt på platsen, eftersom det inte heller verkar finnas någon minnesplatta eller staty över denna storhet, som på många sätt var statslös och inte heller önskad någonstans. Om detta lär han lär själv har yttrat Jag är hemlös tre gånger, som infödd i Böhmen i Österrike, som österrikare bland tyskar och som jude över hela världen. Överallt en inkräktare, aldrig välkomnad. I dagens västerländska samhällen, där antisemitiska föreställningar vädrar morgonluft, är det värt att påminna om att antisemitismen är en väl etablerad och integrerad del av vår kultur. Man skulle ju kunna tro att Förintelsen fått oss att inse att problemet inte ligger hos den judiska befolkningen, utan hos dem som inbillar sig vara hotade av judendomen, men ack…
Gustav Mahler kom inte ihåg särskilt mycket av Kaliště, eller Kalischt, eftersom de flyttade till Jihlava, på tyska Iglau, när han var blott fem månader. Iglau var ett viktigt handelscentrum i Böhmen. (Ja, precis, Iglau kan härledas till det tyska ordet för “igel” som i igelkott.) I Iglau introducerades den lille pojken Mahler till musikens förtrollade värld genom att lyssna på de sånger och musik som spelades på gatorna i den livliga handelsstaden. Det är ganska troligt att du kan höra några i dessa sånger i någon av Mahlers symfonier.
Nåväl, vi ska inte traggla oss genom hela Mahler liv idag, utan i stället hylla honom med att lyssna på någon, eller några, av hans symfonier. Själv har jag inte någon särskild favorit bland hans bevarade alster. De symfonier jag dock brukar undvika är hans första och femte symfoni. Orsaken är att dessa symfonier har missbrukats och rentav fördärvats av den kommersiella filmindustrin. Men detta innebär inte att jag inte lyssnar på dem, eftersom det är precis som Mahler själv kanske har sagt, att man måste lyssna på alla verk av en tonsättare för att verkligen förstå. Själv föredrar jag att lyssna på Gustav Mahlers musik levande, allt framfört av en orkester. Det är något jag inte är särskilt bortskämd med. I september vankas i alla fall Mahlers sjua med Schlesiens filharmoniska orkester under ledning av den ukrainske dirigenten Jaroslav Sjemet. (Han använder dock den engelska translittereingen av sitt ukrainska namn, alltså Yaroslav Shemet). Och nästa år, bortom kullar och berg av arbete, vinter, vedermödor och glädjeämnen, hägrar ett framförande av Mahlers åttonde symfoni, med Krakóws filharmoniska orkester under ledning av Alexander Humala, samt ett framförande av Mahlers första symfoni under ledning av Marin Alsop.
Men nu far vi tillsammans med födelsedagsbarnet Gustav Mahler ut över de böhmiska bergen och dalarna. Stannar till i någon liten by och tittar på stadslivet, hör någon sjunga en visa, förundras över kyrkklockornas klang, oroar oss över en annalkande storm, störtar dödströtta till marken, innan vi slutligen far ut över någon vacker utsikt med euforisk inlevelse. Och vi behöver inte ens uppsöka den faktiska utsikten i Böhmen, för som Mahler själv lär ha sagt Bry dig inte om att titta på utsikten – jag har redan komponerat den.
På bilden ser vi Gustav Mahler drömma bland partituren i Rom 1907.
Leoś Janáčeks (1854-1928) opera Jenůfa har ett ohyggligt spännande och gastkramande libretto som handlar om den vackra Jenůfa, styvdottern till Kostelnička, som är förälskad i odågan Števa, som i sin tur är hatad av sin bror Laca som dessvärre är olyckligt förälskad i Jenůfa. Upplagt för tragedi och sorg med andra ord. Precis som det bör vara i en opera. Operan utspelar sig i en liten bergsby i Mähren.
I första akten förstår vi att Jenůfa är gravid och att fadern är Števa. Hon oroar sig för att han ska bli inkallad till militärtjänst, vilken han lyckligtvis undkommer. Števa kommer in på scenen full och dessutom oförskämd. Han driver med Jenůfa, och hon blir förtvivlad. Kostelnička ser Števas knölaktiga beteende och förbjuder honom att gifta sig med Jenůfa. Detta gör ju den redan förtvivlade Jenůfa ännu mer förtvivlad. Hon bönfaller Števa att stanna hos henne och älska henne, men han ger henne tvetydiga svar och ger sig av. Števas bror Laca kommer in på scenen, utom sig av hat mot brodern och i sin kärlek till Jenůfa. I sin förtvivlan skär han hennes ansikte och förstör därmed hennes skönhet.
I andra akten har Jenůfa fött Števas barn. Fadern vet givetvis ingenting. Styvmodern Kostelnička kallar till sig Števa och yrkar på att han ska ta sitt ansvar, men han tillkännager att han inte längre älskar Jenůfa eftersom hon inte längre är en skönhet. Han säger, eller kanske snarare sjunger eftersom det är opera, att han kan betala för barnet, så länge de håller tyst om att det är hans. Števa lämnar styvmodern och in träder Laca. Kostelnička ser nu sin chans och ber Laca att gifta sig med Jenůfa, men när Laca får höra om barnen blir han förfärad och säger att han inte kan gifta sig med Jenůfa trots allt. Styvmodern blir plötsligt orolig stt Jenůfa inte kommer att bli gift och ljuger därför ihop en historia om att barnet har dött. Laca accepterar då utan minsta betänklighet att gifta sig med Jenůfa, vilket försätter styvmodern i en svår situation. Hon måste mörda barnet…
Ridån går upp för sista akten och det är Jenůfas och Lacas bröllopsdag. Solen skiner. Fåglarna och körerna sjunger. Allt är frid och fröjd innan ett fasansfullt skrik hörs. Det är någon som hittat Jenůfas mördade barn. Byborna, alltså den samlade kören, anklagar genast Jenůfa för detta ohyggliga brott och hon är lika viljelös som hon varit sedan första akten, och protesterar inte mot anklagelserna. Plötsligt drabbas Kostelnička av våldsamma samvetskval och hon erkänner att hon mördade barnet så att Jenůfa skulle kunna gifta sig. När Jenůfa får höra hela berättelsen förlåter hon sin styvmor. Men det hindrar inte att styvmodern måste fängslas, så kören leder iväg den olyckliga Kostelnička. Ensamma kvar är Jenůfa och Laca. Jenůfa menar att det inte går för sig för Laca att gifta sig med henne, men han tycks faktiskt vara kär alldeles på riktigt, och vägrar vika från hennes sida.
Ridån går ner.
Leoś Janáček skrev operan Jenůfa 1896-1902, och den tillägnades hans dotter Olga som dog 1902. Smärtan man kan höra i operan kan direkt härledas till hans egen sorg över dotterns död. Operan hade premiär 1904 i Brno, men det skulle dröja över tio år innan den sattes upp i Prag. Det var dock inte Leoś Janáčeks version, utan en något omgjord framställning och det skulle dröja över 70 år innan publiken fick njuta av Janáčeks tappning. Första gången den sattes upp i Sverige var 1941, och i höst är det dags för en ny uppsättning på Stockholms operan. Skivbolaget Decca gav opera år 1985, med svenska Elisabeth Söderström (1927-2009) i huvudrollen. Det är nog inte många svenskar som vet att hon också var en av de främsta tolkarna av just Leoś Janáčeks verk.
Det som utmärker Jenůfa är att Janáček lät behålla prosaformen när han skrev operan. Scenerna löper därför utan märkbara scenbyten, och man leds från den ena episoden till den andra. Förutom Janáčeks personliga sorg kan man också höra hur han utvecklades som tonsättare under de sex år han skrev den, och för ett vant öra går det säkert att urskilja att det är stor skillnad mellan första och sista akten. Vidare är melodierna och harmonierna djupt förankrade i folkmusik och det tjeckiska språket. Instrumentaliseringen är dessutom oerhört skicklig; som exempelvis när Lacas svartsjuka ackompanjeras av tvekande taktbyten, eller att rösterna inte dränks även i de mest känsliga partierna.
Det är i musiken som krigets närvaro framträder som skarpast. Där tecknar sig dess grymma våld med detaljerad skärpa. Kanske är det just för att musik väcker känslor, som gör att krigets fasor träder fram. Eller är det så att all energi som kriget kräver, liksom frigörs under det att vi lyssnar och spelar, och på något oväntat sätt förenas vår oro i tonernas värld. Den tanken slår mig när jag i slutet av februari åhörde INSO-LVIV:s konsert på Lvivs filharmoni. Konserten hade som tema att ingjuta hopp och kraft till åhörarna, och Ukraina som helhet. Konserten inleddes med en tyst minut för de civila som dödats och för de stupade i kriget, därefter tog INSO-Lviv, under ledning av dirigenten Roman Kreslenko, med oss på en tur upp i bergen, till Karpaterna. Det är nämligen i bergen som man kan finna ny energi och kraft, förkunnade konsertens programblad. Publiken fick höra tonsättningar av Mykola Kolessa och Stanislav Ljudkevytj som i sina tonsättningar ofta hyllade bergens kraft. Konserten avslutades med ett bejublad framförande av Johannes Brahms fjärde symfoni.
INSO-Lviv har under hela anfallskriget turnerat flitigt runt om i världen. De har även besökt Sverige. Orkestern har på många sätt mognat sedan jag hörde dem senast 2019, och den trötthet man kunde ana när musikerna äntrade scenen, blåstes bort under konsertens gång. Deras energi fyllde onekligen varje åhörare.
INSO-LVIV (Fotograf: undertecknad)
Men kanske var det särskilt under en konsert på Lvivs Orgelsal, några dagar senare, som kriget bröt in, och på många sätt tog över, mitt medvetande. Konserten, som inleddes med ett tal av Taras Demko, Orgelsalens vice direktör, innehöll två mycket olika verk, ett svenskt och ett ukrainskt, som möttes i en vänskaplig omfamning. De två verken som framfördes av Luhansk filharmoniska orkester under ledning av fenomenale dirigenten Ivan Ostapovitj var svenske tonsättaren Staffan StormsShattered Night, en pianokonsert i fyra satser, samt den ukrainske tonsättaren Zoltan Almasjis tredje symfoni kallad Seger (Переможної), som också hade världspremiär.
De båda verken är, Ivan Ostapovitj uttryckte efter konserten, mycket olika till sin karaktär. Storms pianokonsert vänder sig på många sätt inåt, medan Almasjis verk snarare vänder sig utåt, låter känslorna färdas mellan stämmorna, än genom spröda och skira toner, än med våldsamma uppbrott och utbrott. Trots deras olika uttryck känns dessa båda verk märkligt samstämda, som om de tillsammans höll upp varandra i en slags broderlig omfamning. Det är inte en tillfällighet att Storms verk framförs i detta sammanhang i Lviv, då det är tonsättarens uttryckliga önskan att få framföra verket som ett led i att visa sitt stöd till ukrainarna i deras kamp mot Rysslands krig mot Ukraina. Storm skrev symfonin 2010 med anledning av Gustav Mahlers 150-årsjubilem, och i Lviv var solist pianisten Andrij Makarevytj. Zoltan Almasjis symfoni, med dess dramatik och ljudliga landskap, skildrar krigets fasor, både de som sker på slagfältet och de fasor som utspelas i varje individs inre när flyglarmet ljuder eller minnesbilder av kriget, dödade eller stupade vänner och släktingar, tar över synfältet. Almasji leder oss genom det krigshärjade landskapet mot den oundvikliga ukrainska segern. Med sitt tydliga och berättande tonspråk, lyckas han skildra det som väldigt få reportage från Ukraina har lyckats med. Han river upp känslor och tankar om krigets fasor du inte trodde du förmådde känna eller tänka. Ristar känslorna på din hud. Kastar dig mellan hopp och förtvivlan. Denna symfoni borde turnera land och rike runt och sättas upp på alla konserthus och gator och torg runt om i världen, så att ingen lyckas med bedriften att tänka bort det brott som Ryssland begår mot Ukraina.
Luhansk filharmoniska orkester, Ivan Ostapovitj och Zoltan Almasji (Fotograf: undertecknad)
Taras Demko (Fotograf: undertecknad)
Men det är inte bara konstmusiken som åskådliggör kriget. På en bar i stadens centrum samlas några musiker och sångare för en slags folkmusikalisk flashmob. Bland dem märkts Rost Tatomyr, Viktorka Titarova, amerikanen Benya Stewart, operasångaren Nazar Pavlenko, för att bara nämna några få. Kriget finns där, i dessa ukrainska folksånger, som så ofta handlar om sorg, saknad, längtan, smärta. Texter som skrevs för hundra år sedan, har aktualiserats. Någon av åhörarna börjar plötsligt gråta. Kanske känner hon igen en känsla i texten. Och som så ofta när det gäller musik, övergår hennes tårar i en tacksamhet riktad mot musikerna. Alla oroar sig för någon, har förlorat någon, är rädd för att bli inkallad… Kriget nämns nästan inte med ett ord, men svävar genom samtalen och sångerna, som en objuden och väldigt påfrestande gäst.
Men det var inte bara ukrainsk folkmusik som hörs. Bland musikerna återfinns nämligen även den krymtatariska sångerskan Safiye Lenter-Qize. Hennes sång, och hennes blotta närvaro, påminner om att Rysslands krig mot Ukraina började när de landsteg på Krym i mars 2014. Då Ryssland ockuperade halvön och fördrev alla oppositionella. Krymtatarena har sedan århundraden varit i opposition mot den ryska kolonialismen, och många valde att fly för att driva kampen om sin halvö från ukrainskt territorium. I den krymtatariska folkmusiken kan man tydligt höra bland annat turkiska och mongoliska element, och med sin pentatoniska skala upplevs harmonierna som exotiska för ett västerländsk öra. Men i samspel med de ukrainska sångerskornas karaktäristiska sångteknik, som kvällen till ära sjunger tillsammans med Safiye Lenter-Qize, infinner sig en kraftfull och medryckande sämja. I denna gemensamma sång förnimmer man tydligt Ukrainas mångfacetterade kulturella landskap.
Strax före utegångsförbudets inträde, vandrar musikerna, sångarna och de som lyssnat hem. Alla bär de med sig en liten del av kriget, men genom att forma sina erfarenheter till musik, skapar de en motkraft till allt våld som omsluter dem.
När man skildrar krigets närvaro i Ukraina är det lätt att hänfalla åt att framställa ukrainarna som offer utan motkraft. Men det är långt ifrån hur det i verkligheten förhåller sig. Ukrainarna har en utomordentlig förmåga att omforma sina tankar och känslor i kreativa projekt. Ovanstående är några exempel på hur ukrainarna bearbetar sina upplevelser genom kreativitet, som syftar till att övervinna rädsla och passivitet. Dessa berättelser, som åskådliggör ukrainarnas kraft och styrka, når sällan en publik utanför Ukraina, men de är likafullt en del av den ukrainska vardagen.
Benya Stewart med operasångaren Nazar Pavleno och musikerna Jurko Rymar och Josyp Sova. (Fotograf: Flo Itkina)
Viktorka Titarova (Fotograf: Flo Itkina)
Rost Tatomyr (Fotograf: Flo Itkina)
Rost Tatomyr och Safiye Lenter-Qize med Stanislav Kyryllov. (Fotograf: Flo Itkina)
Rost Tatomyr i högvarv under den beskrivna kvällen (Fotograf: Flo Itkina)
… eller kanske inte. Egentligen gillar jag inte riktigt den här monoinspelningen från 1965. Sir John Barbirolli stönar och stånkar. Hornen knixar. Till och med cellon är ute och svirar runt. Men jag vill dela en bild på denna CD, eftersom jag förknippar symfonin med en av de mest fantastiska Mahler-upplevelser jag har haft.
Det var i juni förra året när Krakóws filharmoni orkester, under ledning av den mycket begåvade och inkännande dirigenten Alexander Humala, framförde denna symfoni, som på något sätt ledde mig in den Mahler-mani som jag nu när. Det var inte så att det var första gången som jag fick möjlighet att höra Mahlers musik på konsert. Nej då, jag har haft möjligheten att åhöra flera framförande med hans symfonier, och jag hade redan en släng av Mahler-mani, men denna konsert satte mig på plats. Den är för evigt inristad i mitt minne som en av de mest storslagna musikupplevelser jag har haft på konsert. Allt var perfekt. Inga horn som knixar. Cellon så vackert dov som man kräver. Ja, allt var enastående briljant.
Du frågar mig om jag grät (så som jag gjorde härför leden när jag lyssnade på samma orkester framföra Mahlers fyran), men jag kan inte svara på det, enär jag inte kan erinra mig hur det förhöll sig med den saken… så upptagen var jag av musiken under detta framförande. Jag var helt enkelt bergtagen (vilket faktiskt är ett passande begrepp för just Mahlers musik).
När jag lyssnar på denna “dagens CD” tänker således tillbaka på den konserten. Min hjärna söker sig dit, och även om mina öron hör något annat, spelar mitt inre likväl den konserten.
Den är annorlunda, den där gråten som orsakas av musik. Den beror inte på sorg, eller för den delen på glädje. Den kommer från något djupt inne i mitt inre. Som om det vore en ventil som brast. Något som inte längre kan gömmas eller kontrolleras.
Ibland föreställer jag mig att man måste vara stark för att tillåta sig själv att drabbas av musik på det sättet. Stark nog att sätta allt annat på paus. Skjuta ifrån sig alla tankar på andra trivialiteter. Det låter kanske banalt, men att gå in i musiken till den grad, kräver kraft och en slags själslig spänst som inte enkelt kan förklaras med ord, just för att det som erfars ytterst är ordlöst.
Nå, igår grät jag en sådan där musikens gråt. Ja, eftersom jag ändå var i tagen till att gråta beslöt jag mig till och med för att gråta tre gånger. Och givetvis ackompanjerades denna gråt, eller snarare orsakades av, Gustav Mahlers musik. I detta fall hans fjärde symfoni, som egentligen inte riktigt tillhör någon av de verk jag mest uppskattat av honom. Men Mahlers musik, oavsett stycke, har en sådan stark inverkan på mig (och säkert på många andra).
Krakows filharmoniska orkester, under ledning av den skicklige och noggranne dirigenten Sasha Goetzel, spelade exakt så bländande och inkännande som Mahlers musik kräver. Jag försöker finna ord att beskriva alla delar, men de flyr iväg, in i den storm av känslor som jag kände när jag lyssnade, och, som sagt, grät.
När kontrabasen lär den sista tonen ebba ut, rusade mitt hjärta snabbt genom mitt känslowvall, som för att fånga upp alla känslor, för att evigt pränta dem i mitt minne. Och just då, i dessa sekunder mellan musiken och applåderna, erfor jag en enorm tacksamhet inför alla musikerna på podiet. Utan er skulle livet inte vara.
(Bilden försöker på intet sätt beskriva något av det som beskrivs ovan.)
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
