viewpoint-east.org

Flickan i den gröna tröjan

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, photography, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Vi ses vid Neptunus-statyn”. Det har varit en ofta brukad fras sedan jag flyttade hit till Lviv. Neptunus-statyn är en av de fontäner som flankar varje hörn av Plotstja rynok. Neptunus kollegor är Diana, Amfitrite och Adonis. Men det är Neptunus som passar bäst som mötesplats. På senare tid har dock platsen blivit ett lite väl omtyckt tillhåll för turister. De hänger som övermogna päron kring den stackars mannen.

Men det var i förra veckan som min sinnebild av Neptunus verkligen förändrades. På Center for urban history of East Central Europe pågår just nu en utställning om en av de få historierna om förintelsens överlevare som finns att berätta från Lviv. Utställningen bär namnet “Underworld: Holocaust survival in the sewers of Lviv“. Av Lvivs 160 000 judar överlevde endast 900 själar, och några få av dem överlevde genom att gömma sig i kloakerna i Lviv.

På utställningen får vi följa familjen Chiger och dottern Krystyna samt de som delade deras grymma öde att förföljas och mördas för sin etnicitets skull. Det är Krystynas röst som leder oss genom berättelsen. Genom hela berättelsen är hon iklädd en grön tröja, en tröja som hennes mormor stickat till henne. Hon bär tröjan den dagen hon stiger ner i kloakerna. Och hon har samma gröna tröja på sig när hon arton månader senare åter möter dagsljuset.

Familjen Chiger tillhörde den burna delen av judarna i Lviv. De bodde på Kopernika, en parallellgata till gatan där jag bor, i en stor paradvåning med utsikt mot Pototskijs palats och alla träden. De hade en flygel och en älskad hund vid namn Pusjek. Så framlevde de sina liv fram till den dagen då nazisterna tågade in i staden. De tvingades, liksom alla andra judar, in i Lvivs getto, och skulle ha mött en säker död, om det inte vore för synnerligen lyckosamma omständigheter.

När nazisterna påbörjade likvideringen av Lvivs getto, visste familjen att det krävdes extrema åtgärder för att överleva. Deras far började undersöka möjligheterna att gömma sig i kloakerna. När han en dag utforskade kloakerna, sprang han på en polack som arbetade där. En uppgörelse gjordes, och det bestämdes att en liten grupp judar skulle hållas gömda i kloakerna med hjälp av denne polack. Han hette Leopold Socha. Det känns nästan i ödesmättat att deras modiga beskyddare bar samma förnamn som staden skulle kunna ha burit om det vore en människa. (Leopold kommer från ordet Leo, som betyder lejon. Och Lviv är lejonstaden på flera språk.)

Utställningen på Center for Urban History of East Central Europe har en grym autenticitet. Bilder från platserna där berättelsen utspelar sig är effektfullt nog från nutid. Vi kastas mellan historiens och dagens Lviv med våldsam kraft. Deras arton månader långa vistelse i kloakerna inleddes vid marknaden Dobrobyt, en marknad som jag besöker ofta. Det är bilder från bakgårdar där man skickade ner mat till de gömda judarna. Bakgårdar jag alltför väl känner igen.

Och Neptunus, då? Ja, där fick de sitt färska vatten. När jag idag står vid statyn, och blickar ner i fontänens vatten, kan jag bara tänka på att på denna plats, för 75 år sedan – ett litet stenkast i Lvivs historia – gav Neptunus sitt vatten till Krystyna och hennes familj. Och jag önskar att det i framtiden kan finnas en plakett, som berättar om denna grymma, och på många vis gömda, del av Lvivs historia.

Familjen Chiger överlevde, och likaså deras räddare Leopold Socha. Men ingen av dem kunde stanna i Lviv efter Sovjetunionens maktövertagande. Chiger betraktades som klassfiende, då familjen tidigare varit förmögen. Socha gjorde som många andra polacker, och flyttade över gränsen till Przemysł. Familjen Chiger fortsatte sedermera till USA.

Utställningen baseras främst på självbiografin “The Girl in the Green Sweater: A Life in Holocaust’s Shadow“. Flickan i den gröna tröjan var alltså Krystyna Chiger, dottern i familjen som överlevde. Boken har även filmatiserats av Agnieszka Holland, som också ligger bakom den prisbelönta filmatiseringen av Olga Tokarczuks “Styr din plog över de dödas ben“.

Krystynas gröna tröja finns idag på United states Holocaust Memorial Museum i Washington.

Om att vara åsiktsbefriad, eller mitt expertutlåtande om Babtjenko-affären

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, sociala medier, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Vad håller ni på med?” sa pappa när han ringde upp mig på Skype igår. “Vad skulle det där vara bra för?”, undrade han vidare. Han syftade givetvis på Babtjenko, journalisten som först sas blivit mördad och sedan uppstod mirakulöst.

Från svensk horisont tycks det ju fullkomligt vansinnigt. Säpo skulle aldrig företa sig en liknande skruvad operation. Men det här är Ukraina, och vi har vant oss med många skruvade infall och lösningar.

När jag först möttes av nyheten att mordet på Babtjenko aldrig skett, utan istället var en operation att få fast de som låg bakom planerna på att mörda honom, genomfors mina hjärnvirvlar av massor av åsikter. Av någon anledning tyckte jag att jag borde tycka något. Men redan i morse hade jag ändrat hållning. Varför måste vi nödvändigtvis ha en åsikt om allt? tänkte jag. Vi, som står långt bortom händelsernas centrum, har ju varken kunskap eller insikt i varför ukrainsk säkerhetspolis valde att sjösätta ett liknande företag.

Sociala medier har förvandlat oss alla till självutnämnda experter inom diverse områden vi inte känner. Själv har jag ägnat månader åt att tycka det ena eller andra, för att sedan förstå att jag haft fullkomligt fel. Problemet med sociala medier är ju att allt finns på pränt, så att säga. Våra felaktiga slutsatser lyser som ilskna eldflugor mot oss från skärmarna på våra datorer eller mobiltelefoner. Det är sällsynt att jag ser någon medge att man drog förhastade slutsatser.

I fallet Babtjenko vet vi ungefär lika mycket som vi vet om innehållet i förpackningen med mjölk vi köpte igår. Vi måste helt enkelt lita på att det som står på förpackningen är sant. Det är sällsynt att jag hör någon som lägger fram en egen teori om vad som finns i mjölkförpackningen. Men när det gäller komplicerade eller hemlighållna operationer är vi plötsligt tvärsäkra.

Jag tror att det påverkar vårt intellekt negativt. Vi är så upptagna av vad vi ska tänka om något att vi fullkomligt slutat förstå och ta reda på fakta, och i synnerhet våra egna brister. Vi blir helt enkelt dumma av att hela tiden ta ställning till något vi inte har hela bilden av.

Tidningarna, TV-kanalerna, radio gör precis som vi. De kokar soppa på en spik. Ringer folk som inte heller vet något, som svarar lika tvärsäkert som om de verkligen visste vad de talade om. Vi tar vid och har åsikter om åsikterna. Till vilken nytta? Ja, inte ens det kan vi säga med säkerhet, om det finns någon nytta med detta eviga ställningskrig.

Pappas fråga hänger kvar i luften. Flyger med vinden hit och dit. “Vad skulle det vara bra för?” Nej, varför det skulle vara nödvändigt att göra sådana akrobatiska övningar för att förhindra ett mord på Babtjenko, förstår inte heller jag. Men i skrivande stund vet jag för lite för att faktiskt ha en bestämd åsikt. Framtiden får utvisa varför man gjorde som man gjorde. Under tiden kan vi ju istället ägna åt att försöka insupa den fulla insikten om att vi faktiskt ingenting vet ännu.

Genom att avstå från att sprida tvärsäkra påstående sätter vi även käppar i hjulen för de falska nyheter som olika trollfabriker trollar fram. De får nämligen sin näring från halvsanningar, hellögner och tvetydigheter. Det är det de lever och växer av. Låt oss istället medge att vi inte vet tillräckligt för att döma, trots att det svider i våra experthjärtan. Jag kan intyga att det faktiskt är en befriande känsla. Att få vara fullkomligt osäker.

Och pappas fråga får nog sväva hit och dit, helt obesvarad och därmed fullkomligt fri.

at the water front in Lviv
Vi tror ofta att vi vet vad vi ser, men ibland är det vi ser bara en spelbild av det som vi tror oss se. Särskilt gäller det då vi inte ser hela bilden, eller då bilden spelar sig i något som vi egentligen inte tror oss titta på.

Goda nyheter är de falskas värsta fiende

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, sociala medier, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Varför ser ukrainare bara de mörka sidorna och aldrig de ljusa?” undrade Peter Dickson, forskare och chefredaktör för Ukraine Business Magazine, häromdagen på Facebook. Det finns ju saker som fungerar alldeles utmärkt, men ändå är det bara det dåliga som ges utrymme, fortsatte han.

Det han hade i åtanke var att Kyjiv lyckades arrangera och genomföra Champions league-finalen på ett alldeles lysande vis, men trots det förfasade sig ukrainarna bara över att det hade utbrutit en hel del handgemäng mellan huliganer.

Jag kände tydligt hur jag nickade med i hans utrop. Nå, jag är inte så intresserad av fotboll, och hade därför noterat men inte memonerat vare sig finalen eller slagsmålen. Nej, jag nickade igenkännande åt att jag väldigt sällan hör glada tillrop, utan mest får läsa olika ödesmättade nyheter, som alla talar sitt tydliga språk, att allt är på väg åt helsike.

På riktigt, bortom de sociala mediernas klagomur, händer det ofta riktigt trevliga saker. Till exempel pågår det just nu flera utställningar som belyser judarnas liv i regionen. Nästan varje dag kan vi gå och lyssna på ljuvlig musik. Dessutom är det riktigt fint väder, och himlen och alla träden är fullkomligt nedlusade av fågelsång, och linden doftar så underbart sött.

Jag skulle kunna ta andra exempel, som att Lvivs brandkår igår räddade en katt som trillat ner i en 20 meter djup brunn. Eller den om att reparationen av taket på Palats Badeni i Busk äntligen ska komma igång. Eller varför inte den här: när all media, och när nästan alla aktörer på sociala medier, fokuserar på att det finns olika konflikter mellan Ukraina, Ungern, Rumänien och Polen, så bjuder Lvivs borgmästare Andrij Sadovyj in organisationer från dessa länder som är verksamma i Lviv, på en liten drink och samkväm på rådhusets balkong.

Ja, så här skulle jag kunna hålla på ett bra tag. Men jag väljer istället att växla in på ett annat spår.

Som lärare i svenska i utlandet är det väldigt viktigt att hålla sig ajour med vad som händer i Sverige. Varje dag läser jag dagstidningar och sätter mig in i vad som sänds på TV och hörs i radio. Det är med viss bestörtning jag allt oftare finner att dessa medier inte har någonting roligt eller inspirerande att rapportera om. Om jag inte visste bättre, skulle jag tro att Sverige är ett land på randen till undergången. Ja, det är den bild som de ledande aktörerna förmedlar. Med vissa undantag. Peter Wolodarski är också inne på att det rapporteras för lite om det goda som händer.

Det tycks finnas de som tror att om man inte fokuserar på problem, det mörka, hemska, vedervärdiga så visar man inte hur verkligheten är. Men verkligheten är aldrig entydig. Även om det är svårt att tro, så finner människor glädjeämnen även när de har svårt.

Du och jag har ett ansvar här. Våra rörelser på sociala medier observeras hela tiden. Om vi bara delar och klickar på berättelser som handlar om brott, mord, död eller Svenska akademin, i tidningar, radio eller TV, så stärker vi även medias uppfattning om att det är de berättelserna vi vill läsa.

Det är enkelt att leta upp goda nyheter. Gå in på din kommuns facebooksida, eller varför inte din favoritförfattares sida. Om du finns på Twitter kan du söka på #Godanyheter och du kommer att finna massor av goda händelser och aktioner som sker runt om i världen. Och så vidare. Snart lär du hitta att det finns massor av saker att bli road (istället för oroad) av. Världen kommer att framstå som så otroligt mycket trevligare. Och troligtvis är det också en mer rättvis bild av världen som du får.

Det är också så, att de flesta falska nyheter, som sprids och förgiftar vår tillvaro och suddar ut vår framtidstro, är negativa. Fler positiva nyheter skulle därför på allvar kunna utmana de trollfabriker som kastar ut sin förljugna bild av världen.

Samtidigt är det visserligen så ibland, att det som är bra för en, inte är det för någon annan. Putin tycker antagligen inte om nyheten om att Lvivs borgmästare bjöd in polska, ungerska och rumänska organisationer till möte. Han vill helst att de ska träta. Kanske finns det de katthatare som hellre sett att katten drunknade i den där brunnen. Men jag tror ändå att de flesta på vår jord önskar fred, rättvisa, kärlek till alla och att katter räddas ur brunnar.

Jag själv bor ju i ett land som befinner sig i krig, men trots det hör jag varje dag om händelser, eller aktioner, som inspirerar och inger förhoppning, eller bara är glädjande för stunden.

Jag tror att vi måste bli bättre på att lyfta de positiva händelserna som omger oss. De finns där. Se dem, och omfamna dem!


Goda nyheter för mig idag var att jag hittade ett manshål, signerat Ferrum Lwów, som jag inte tidigare sett. Samt att jag haft tentamen med årskurs fyra, som alla klarade sig med god marginal!

En efterlängtad entré – de cyklande poliserna

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För något år sedan skulle jag nog skrattat mig fördärvad om någon sa att det i maj 2018 skulle finnas cyklande poliser i Lviv. På den tiden tittade jag bort när jag såg en polis. Jag var rädd för dem, och kände att jag som utlänning var ett hett byte för deras böjelse att idka korruption. Massor av otrevligare rykten cirkulerade dessutom.

Men redan under Euromajdan började min åsikt om poliserna i Lviv förändras något. De var mycket tillbakadragna, och stod mest i ett hörn och drack te och rökte när vi andra skanderade “Ukraina – tse Evropa!” – “Ukraina är Europa”. Det syntes mig som de lvivianska poliserna faktiskt bestod av helt andra kroppsvätskor än de som härjade i Kyjiv. Trots det litade jag aldrig på dem.

När den nya polisen äntrade Lvivs gator kände jag därför en stor lättnad. Det var en sann glädje att se dem på gatorna, eller hur de svängde förbi i sina hybridbilar. (Bara det att de har hybridbilar!!)

Så för en tid sedan läste jag att de skulle få en cyklande polispatrull. Jag läste det så där i förbifarten, och tänkte “den som lever får se”. Med andra ord tvivlade jag på att jag någonsin skulle få uppleva detta mirakel. Det kändes så overkligt europeiskt, på något sätt. (Även om Europa nu inte utmärks av just cyklande poliser.)

Det finns många fördelar med cyklande poliser, frånsett att de cyklar, som är lätta att förbise om man tillhör de bilburna folket. Cyklande poliser har exempelvis lättare att ta sig fram, även då metallmonstren blockerar varje pulsåder i stan. Så är det förhållandevis ofta i Lviv, och jag har många gånger sett hur frustrerade poliser suttit fast i oändliga bilköer. Cyklar smutsar inte ner lika mycket, och de skapar framförallt en mycket god stämning.

Nå, jag längtade, men såg inga cykelburna poliser på gatorna. Tills igår.

Då stod jag plötsligt öga mot öga med en helt livslevande cyklande polis. Jag blev så förvånad att jag helt blockerade vägen för hennes framfart. Några danssteg hit och dit gjorde vi innan vi båda brast ut i ett gemensamt skatt.

Tyvärr var jag så överrumplad av att de cyklande poliserna verkligen hade matrialiserats att jag fullkomligt glömde föreviga tillfället.

Idag var jag dock mer på hugget, och lyckades fånga en stilig cykel med tillhörande polis, då de båda agerade vägspärr för de förhatliga metallmonstren som kallas bilar.

Om jag för några år sedan skratta åt tanken på cyklande poliser i Lviv, så skrattar jag idag istället av förtjusning. Och inte trodde jag då, att poliser i Ukraina skulle kunna skänka mig så mycket glädje.


Om ni tittar noga på cykeln ser ni att den är specialtillverkad just för polisen. “Patrullerande polis” står det på den.

Raps – den fula ankungen i Galizien

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, photo by prallin, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Titta! Ser du?” säger en man på tåget från Zjovkva till Lviv till sin reskamrat. “Ja, alldeles gult. Som av guld,” svarar kamraten, nästan lyriskt. Utanför det gråsmutsiga fönstret seglar ett fält av blommande raps förbi, innan det gömmer sig bakom en träddunge.

Jag har under de senaste veckorna återkommit till denna korta replikväxling, som utspelade sig på tåget jag tog från Zjovkva för några veckor sedan. Deras snudd på barnsliga förtjusning var rörande, och smittade av sig på oss andra, som klistrade våra blickar på den osynliga tråd som löpte från mannens finger mot det guldgula fältet.

Det vore en överdrift att säga att jag vuxit upp med raps. Ty även om jag gärna skryter med att jag kommer från Skåne, så tillhör det en av min hemsnickrade sanningar som egentligen inte korresponderar väl med var jag bott i större delen av mitt liv. Jag är väl egentligen mer göteborgare än skåning, trots att ingen kan höra det på de egensinniga diftonger jag ljudar. Men trots det har raps ett särskilt rum i mitt inre. Det blir helt enkelt inte vår utan att jag sett dessa, av mig, älskade fält.

Första våren i Lviv frågade jag således mina studenter var jag skulle åka om jag ville se raps. “Raps?! Varför vill du se det?”, fnös de i kör. “Det är dåligt för den ukrainska jorden”, förkunnade de sedermera. Jag stod i stum förundran. Vadå, dåligt för den ukrainska jorden? undrade jag. Jo, raps suger upp all näring ur marken och gör den obrukbar. Den ukrainska jorden är känslig, avslutade de med.

Min (dåvarande) vana trogen tog jag inte strid. Jag tänkte att det är bäst att ta seden dit man kommer, och knep ihop munnen. (Trots att jag tyckte att det där med att jorden var extra känslig i Ukraina stämde ganska illa med talet om hur bördig jorden är här.)

Jag har därefter alltför ofta hört detta märkliga påståenden upprepas. Raps är ju egentligen synnerligen bra för mark och fauna. Det hela tycks vara en ukrainsk sanning, som tydligen inte ska utsättas för dekonstruktion. Nu har jag dock bott här så länge, att jag äntligen förstått att det är helt okej att dekonstruera olika påståenden. Ukrainarna är ett folk som älskar verbal beröring (som jag beskrivit tidigare), och om man kommer utifrån och ifrågasätter ett och annat tas det ofta emot med stor förtjusning. Äntligen kan vi fylla eventuellt förestående tystnad med lite verbal beröringsakt, tycks de mena. (Självfallet har de rätt! Vår svenska förkärlek till tomrum är alldeles obegriplig. Det är helt enkelt trevligare att tjafsa om ett och annat, än att sitta tysta och stirra tomt på varandra.)

Egentligen har jag bara två teorier varför rapsen har fått denna plats i skamvrån hos många ukrainare. Den första teorin är givetvis färgad av att jag bor där jag bor. Det är rysk propaganda. Raps är, när jag senast kollade upp det, tullbefriad export till EU. Om ukrainarna skulle producera massor av raps till EU, skulle kontaktytorna växa, och vips så är Ukraina bästa polare med EU. Det skulle inte herr Putin gilla. Därför har ryktet spridits att raps är dåligt… Ok, “fine” (som man säger här), jag medger att den luktar illa av olika fobier, så vi fimpar den. (Men ni fick lite och snacka om, och visst skakade den om litegrann? Eller hur? Bra sätt att fylla eventuella tomrum!)

Den andra teorin är tyvärr mer sansad. Det handlar om att det är så lukrativt att odla raps att bönderna helt struntat i växelbruk. Det är antagligen det mest effektiva sättet om man vill paja sin jordmån. Jag skulle tro att det är där svaret ligger. Fattigdom och förhoppningen om stor, om än kortsiktig, vinst är givetvis andra medspelare i samma scenario.

Jag tycker ändå att jag allt oftare ser dessa guldfält i Galizien. Kanske har bönderna tagit lärdom av sina misstag, och återgått till växelbruk? Idag hörde jag till och med en student som menade att hon hört en bonde medge att hans misslyckade tillvaro som rapsbonde just berodde på att han struntat i växelbruk.

Även rapsoljan har gjort entré på ukrainsk mark. När jag flyttade hit ville ingen förstå vad jag syftade på när jag sökte rapsolja på de olika basarerna. Nu har jag hittat flera utskänkningstillhåll. Raps har dock lång bit kvar innan den når solrosoljans oinskränkta första plats. Men rapsen är seg, och kommer med sin ihärdiga personlighet bli den slutgiltiga segraren.

Det är därför som jag ofta kommer tillbaka i tanken till dessa herrar på tåget mellan Zjovkva och Lviv. Deras totalt oförblommerade förtjusning. Från skamvrå till att skänka ögonfröjd. Snart är du lika älskad här som i Skåne, du kära raps.

Det är lite som den fula ankungen, eller hur?


De båda herrarna på tåget mellan Zjovkva och Lviv.
Foto: Gustav Söderström.

En bit av det judiska boklandskapet

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Historia, Jews, Jiddisch, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag böjer mig fram mot den lilla etsningen signerad en favorit, Leopold Levitskij. Uttrycket i den är både ömt och humoristiskt på samma gång. Plötsligt känner jag att någon av de nyanlända i lokalen lutar sig, liksom jag, mot Levitskijs etsning. Mannen, som följer min blick, tillhör den grupp av turister som fyller Lviv varje helg. De kommer ofta från mindre städer, inte helt sällan har de färdats mycket långt. Han omges av en doft, som många andra likt honom, lite syrlig av tåg eller buss, och den medhavda matsäcken med tillhörande saltgurka och någon alkohol. “Ciekawa” (intressant), säger han och ler lite försiktigt. Jag tror dock han avser hela utställningen, och inte Levitskijs etsning i synnerhet.

Etsningen av Leopold Levitskij heter “Läraren” och gjordes 1934, i en tid då Lviv såg mycket annorlunda ut. På översta våningen i Historiska museet i Lviv vill man just ge en inblick hur Galizien kunde te sig tiden före förintelsen. Det är en fin liten utställning, som bär det sympatiska namnet Judarna – en boknation.

Det finns ingen röd tråd i utställningen, eller rättare sagt, om den finns lyckas i alla fall inte jag finna den. Här finner man böcker från en tid då jiddisch hördes på gatorna, och då böcker som dessa lästes. För en historieintresserad kan det upplevas som något störande att det inte finns en tydlig tematik, frånsett att det mesta handlar om, eller är, skriftliga källor. Men samtidigt återger den, just med avsaknad av en röd tråd, ett myller och tjatter som det måste varit före förintelsen. Som besökare får man sig till dels ett fasligt babblande och pladdrande. Alla talar i munnen på varandra, helt utan ordning och kronologi. Och summa summarum är att det är väldigt vederkvickande. Här finner man Adam Mickiewicz Pan Tadeusz sida vid sida med Sholem Aleichems Motl, kantorns son, båda talar de jiddisch. Skrivmaskiner med alfabet på jiddisch, vid sidan om torarullar på hebreiska. Alla talar de förbi varandra, och om varandra. Bokstavligen!

Hos torarullarna fastnar sedermera min tidigare vän från Levitskij. “Fascinerande”, förkunnar han innan han rusar vidare mot nya kulturuppleveler i Lviv. Man ska ha högt tempo, om man ska hinna se allt intressant i Lviv på några få timmar.

Det finns de som gärna återger bilden av Lviv som ett näste för antisemitism och nazism. Man ska givetvis inte underskatta de strömningar i periferin som hyser dessa ismer, men för att delge omvärlden en mer korrekt bild av vad som pågår måste man också belysa det nyvakna, och kanske till och med yrvakna, intresset som finns i Lviv för de grupper som inte längre finns kvar i stadsbilden. Jag tänker här inte enkom på judarna, utan även polackerna.

Under 2018 pågår flertalet utställningar, konserterna, konferens med mera, under samlingsnamnet “Staden som (inte) överlevde“. Utställningen “Judarna – en boknation” är således bara en av flera. (Jag har tidigare bland annat skrivit om den pågående judiska utställningen på Etnografiska museet, samt om “Staden som (inte) överlevde”). Dessa engagemang är ett tydligt tecken på att de, som viftar på varningsflaggan och påstår att Lviv är en stad som ägnar sig åt att förtränga, har fel. Här råder istället en iver att få ta del av sin historia.

Således bygger man också en ny, och klart ljusare framtid. Min förhoppning är att Lvivs nya intresse också sprider sig över landet. Ty ukrainarna vill få kunskap, och hittills finns det mycket som talar för att man i en snar framtid vågar belysa de mer känsliga ämnena, så som hur vissa delar av ukrainska befrielsearmén samarbete med SS.

Under min tid här, har jag åsett en enorm förändring i förhållningssättet till stadens historia. Från att man nästan inte alls nämnde judarnas stora inflytande, till att de förekommer på praktiskt taget varje utställning. Detsamma gäller polackerna. Alltfler utställningar handlar om den tid då de var herrar över staden.

En ny grupp långväga turister, med tillhörande doftaura, har fastnat framför torarullarna. De fotograferar, och kontrollerar som brukligt, resultatet på skärmen, före det att de lyckliga rasar ner för trapporna i Historiska museet. Med sig har de en liten bit av hur Lviv och Galizien en gång tedde sig. Och det bästa av allt, vet ni vad det är? Jo, det är att det tycks ge dem så mycket glädje.


Leopold Levitskijs “Läraren” från 1934.


Adam Mickiewicz Pan Tadeusz på jiddisch.


Vackert exlibris som tillhört samlaren Maximilian Rappaport.


Ett dokument på jiddisch från 1777 då Zjovkva införde österrikiska lagar.

Möte med minnenas Petrusjka

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music, ryssland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

S:t Petersburg, november (eller möjligtvis december) 1997. Nevskij prospekt. Snön virvlar upp och pressar sig möt husens fasader. De omfamnar varandra lätt, innan snöflingorna dansar vidare mot okända mål. En sträv vind drar håglöst förbi, förenas av de illvilliga kusinerna kastvindarna.

Det är nästan tyst runt mig, fast ändå inte. Ty mina hörselgångar fylls med musik. Runt omkring mig lyssnar dåtidens folk på Kino eller kanske Scorpions. Men i mina öron dansar andra toner, och ja, de dansar. De dansar balett.

Det är Igor Stravinskijs Petrusjka som fyller mina öron, letar sig in i varje hjärnvirvel, vidare genom hela mitt nervsystem. Jag är inne i Petrusjka. Jag är Petrusjka.

Ljuden förstärker det jag ser. En linkande man framför mig blir en pumpande cellosektion. Trumpeternas stötar ackompanjerar människor som väller ut ur uppgångar från stadens metro. De överfulla trådbussarna spelar en synnerligen energisk stämma på violin. Pang! Pukslagarnas stötar har just ljudsatt en förbipasserande kvinnas taktfasta steg mot ett hemlighetsfullt mål, jag inte vet någonting om.

Nej, inte har jag missat tvärflöjten. Men jag minns inte vem som bar den stämman. Vem vet, det var kanske rent av jag själv.

Musik har en helt unik förmåga att skaka fram minnen ur mitt inre jag inte trodde lagrats hos mig. När jag ikväll på Lvivs filharmoni återhör detta stycke, efter många års frivillig avhållsamhet, blir jag varse hur enormt det präglade de där månaderna jag pluggade ryska i S:t Petersburg. (Jag tyckte ju förstås att jag var helt normal. Det tycker vi ju alla om oss själva. Förmodligen beroende av medfödd vana. När mina kurskamrater lyssnade på Kino, DDT eller Akvarium, lyssnade jag nästan helt uteslutande på Stravinskij, Prokofjev, Rimskij-Korsakov, Tjajkovskij, Sjostakovitj, Skrjabin med flera. Det var så jag lärde känna Ryssland, via klassisk musik.) Minnen är inte alltid trevliga att möta när de legat bortglömda så där. De kan vara lite tvära och trilskas. Antagligen då de känt sig alltför bortglömda under en för lång tid.

Men att återhöra Petrusjka var inte otrevligt. Inte för att minnena var enkom lyckliga. Min studietid i S:t Petersburg var väl ungefär lika alldagligt slätstruken som det flesta vanliga vardagar. Nej, det som var trevligt att möta igen var Petrusjkas kraft, humor, nyfikenhet. Att få följa med på den snirkliga väg som berättelsen gör.

Plötsligt kommer det över mig ett väldigt starkt minne om att jag under den tiden dagdrömde om att få dirigera Stravinskijs Petrusjka, eller var det möjligen Eldfågeln. För mitt inre såg jag hur jag arbetade med det väldiga och komplicerade partituret. Hur jag vände blad, så där snyggt som bara dirigenter gör. “Stopp där, trumpeterna! Nu är det alldeles för starkt.” “Hallå, du trumpna basklarinett, var inte så blygsam! Fram med det!” Skulle jag kanske sagt.

När jag idag ser på chefsdirigenten Taras Krysas handrörelser inser jag att dirigera Petrusjka är ingen dans. Trots att det är en balett. Maken till tempoväxlingar! Tvärflöjtisten är dock helt fenomenal och parerar de kniviga partierna med bravur. Liksom hela träblåset. Aj aj. Pianisten halkar lite efter, men det avhjälps av de säkra pukslagarna. Har de någonsin kommit in fel, dessa stiliga herrar i högra hörnet. Nej, skulle inte tro det.

Det är alltså ett mycket svårspelat och krävande stycke, men Lvivs akademiska filharmoni är fullkomligt lysande. Några gånger halkar någon iväg, men på det hela taget är det så komplett perfekt som en kräsen åhörare kan önska, så som jag är ikväll.

Och visst är det fascinerande att mitt i allt detta susar plötsligt en överfull trådbuss förbi. Jag är inte längre på filharmonin i Lviv. Ty trots majvädret känner jag kylan i ett vinterkallt S:t Petersburg för tjugo år sedan. Det är musikens egensinniga lag, som tack och lov gör oss till fullkomligt maktlösa snöflingor, för oss fram och tillbaka i tid, och också ganska ofta till platser och tider vi aldrig mött.

PS. Lika lite som ovanstående text är en recension av kvällens konsert, har bilden nedan med texten att göra. DS


Karl Ivanovich Kollmann “Theaterplatz”, St Petersburg c:a 1820.