Raps – den fula ankungen i Galizien
Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, photo by prallin, ukraina
Tags: Raps, Zjovkva
“Titta! Ser du?” säger en man på tåget från Zjovkva till Lviv till sin reskamrat. “Ja, alldeles gult. Som av guld,” svarar kamraten, nästan lyriskt. Utanför det gråsmutsiga fönstret seglar ett fält av blommande raps förbi, innan det gömmer sig bakom en träddunge.
Jag har under de senaste veckorna återkommit till denna korta replikväxling, som utspelade sig på tåget jag tog från Zjovkva för några veckor sedan. Deras snudd på barnsliga förtjusning var rörande, och smittade av sig på oss andra, som klistrade våra blickar på den osynliga tråd som löpte från mannens finger mot det guldgula fältet.
Det vore en överdrift att säga att jag vuxit upp med raps. Ty även om jag gärna skryter med att jag kommer från Skåne, så tillhör det en av min hemsnickrade sanningar som egentligen inte korresponderar väl med var jag bott i större delen av mitt liv. Jag är väl egentligen mer göteborgare än skåning, trots att ingen kan höra det på de egensinniga diftonger jag ljudar. Men trots det har raps ett särskilt rum i mitt inre. Det blir helt enkelt inte vår utan att jag sett dessa, av mig, älskade fält.
Första våren i Lviv frågade jag således mina studenter var jag skulle åka om jag ville se raps. “Raps?! Varför vill du se det?”, fnös de i kör. “Det är dåligt för den ukrainska jorden”, förkunnade de sedermera. Jag stod i stum förundran. Vadå, dåligt för den ukrainska jorden? undrade jag. Jo, raps suger upp all näring ur marken och gör den obrukbar. Den ukrainska jorden är känslig, avslutade de med.
Min (dåvarande) vana trogen tog jag inte strid. Jag tänkte att det är bäst att ta seden dit man kommer, och knep ihop munnen. (Trots att jag tyckte att det där med att jorden var extra känslig i Ukraina stämde ganska illa med talet om hur bördig jorden är här.)
Jag har därefter alltför ofta hört detta märkliga påståenden upprepas. Raps är ju egentligen synnerligen bra för mark och fauna. Det hela tycks vara en ukrainsk sanning, som tydligen inte ska utsättas för dekonstruktion. Nu har jag dock bott här så länge, att jag äntligen förstått att det är helt okej att dekonstruera olika påståenden. Ukrainarna är ett folk som älskar verbal beröring (som jag beskrivit tidigare), och om man kommer utifrån och ifrågasätter ett och annat tas det ofta emot med stor förtjusning. Äntligen kan vi fylla eventuellt förestående tystnad med lite verbal beröringsakt, tycks de mena. (Självfallet har de rätt! Vår svenska förkärlek till tomrum är alldeles obegriplig. Det är helt enkelt trevligare att tjafsa om ett och annat, än att sitta tysta och stirra tomt på varandra.)
Egentligen har jag bara två teorier varför rapsen har fått denna plats i skamvrån hos många ukrainare. Den första teorin är givetvis färgad av att jag bor där jag bor. Det är rysk propaganda. Raps är, när jag senast kollade upp det, tullbefriad export till EU. Om ukrainarna skulle producera massor av raps till EU, skulle kontaktytorna växa, och vips så är Ukraina bästa polare med EU. Det skulle inte herr Putin gilla. Därför har ryktet spridits att raps är dåligt… Ok, “fine” (som man säger här), jag medger att den luktar illa av olika fobier, så vi fimpar den. (Men ni fick lite och snacka om, och visst skakade den om litegrann? Eller hur? Bra sätt att fylla eventuella tomrum!)
Den andra teorin är tyvärr mer sansad. Det handlar om att det är så lukrativt att odla raps att bönderna helt struntat i växelbruk. Det är antagligen det mest effektiva sättet om man vill paja sin jordmån. Jag skulle tro att det är där svaret ligger. Fattigdom och förhoppningen om stor, om än kortsiktig, vinst är givetvis andra medspelare i samma scenario.
Jag tycker ändå att jag allt oftare ser dessa guldfält i Galizien. Kanske har bönderna tagit lärdom av sina misstag, och återgått till växelbruk? Idag hörde jag till och med en student som menade att hon hört en bonde medge att hans misslyckade tillvaro som rapsbonde just berodde på att han struntat i växelbruk.
Även rapsoljan har gjort entré på ukrainsk mark. När jag flyttade hit ville ingen förstå vad jag syftade på när jag sökte rapsolja på de olika basarerna. Nu har jag hittat flera utskänkningstillhåll. Raps har dock lång bit kvar innan den når solrosoljans oinskränkta första plats. Men rapsen är seg, och kommer med sin ihärdiga personlighet bli den slutgiltiga segraren.
Det är därför som jag ofta kommer tillbaka i tanken till dessa herrar på tåget mellan Zjovkva och Lviv. Deras totalt oförblommerade förtjusning. Från skamvrå till att skänka ögonfröjd. Snart är du lika älskad här som i Skåne, du kära raps.
Det är lite som den fula ankungen, eller hur?
De båda herrarna på tåget mellan Zjovkva och Lviv.
Foto: Gustav Söderström.
