viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 23 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Upp ur havet av hustak skjuter Helsingborgs rådhustorn upp, som pekar med sitt tak upp mot himlen som om den ville göra ett slags statement av okänt slag. Hustaken runt omkring böljar fram ända till vattenbrynet där Öresund tar över. Mellan husen, övervakade av rådhusets torn, rusar folket mellan butikerna. Ut och in ur butikerna springer de, med sina överfulla kassar, med julklappssnörena som virvlar i luftdraget från deras framfart.

Några springer fram med sammanbitna läppar, andra vandrar med lättade miner. Några står och pratar med bekanta. Några av dem verkar mötas varje dag, och tar upp tråden där de slutade igår. Andra möts för första gången på länge. Några kramar om varandra, andra skakar hellre i hand.

Därborta, där Öresund tar vid, syns Helsingör och Danmarks kust, som ligger inbäddade i ett vitt hölje, som om det vore grädde som toppats på ett bakverk. På båda sidor om sundet råder julstämning.

Jag förflyttar mina tankar hundra mil bort till Ukraina, där det pågår ett krig. Och jag försöker föreställa mig de ukrainska förberedelserna inför julen och nyåret, hur de ter sig när man tvingas springa mellan köket och skyddsrummet. Även om tanken ingalunda är angenäm, äger jag inte rätten att sluta tänka på Ukrainas kamp för överlevnad. Och särskilt inte under en högtid som denna.


Dagens anteckning – 13 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag är inte rädd för tredje världskriget, för det är redan här. Ja, många av er som läser håller nog med, men några kanske ännu lever i förnekelsens skugga och hoppas att om vi bara motar griniga Putin i grinden, så kommer allt gå fint. Men så är det inte. Han kommer inte att sluta hata oss för att vi kliar honom bara örat.

Så gick mina tankar idag på morgonen efter att ha vaknat och läst nyheterna om att Ryssland hade utsatt Ukraina för en av de mest massiva angreppen med 193 drönare och 94 missiler. Efter anfallet hade hälften av landets invånare ingen ström, vilket inte bara innebär att man inte kan tända i taket, utan kan också betyda att man inte har värme eller får vatten när man vrider på kranen.

Det här är bilden som ges av Ukraina i media och andra publikationer. Och den stämmer överens med verkligheten, men är också bara en bit av den ukrainska verkligheten.

Jag försöker vaccinera mig mot att det ryska mördandet upptar hela mitt medvetande, genom att fokuserar på den ukrainska kulturen, så som på kören Homin från Lviv som är på turné i Sverige, och givetvis gör succé. Jag tänker på det nyskapande bandet Pyrih i Batir från Lviv som har kommit ur med några härligt egensinniga jullåtar. Jag tänker på alla författare och översättare som trots ringa medel fortsätter att arbeta för att bevara och stärka det ukrainska språket. Och givetvis tänker jag på alla musiker, tonsättare, bildkonstnärer som trots alla hinder fortsätter att skapa, som för att bära Ukraina mot en bättre framtid. Jag tänker också på alla barn och ungdomar som studerar för ett Ukraina i fred. Och givetvis tänker jag på deras lärare som lotsar dessa barn och ungdomar till deras kunskaper.

Och jag kan inte låta bli att tänka på julgranarna på torgen runt om i Ukraina, som med sin blotta existens riktar ett särdeles långt finger mot krigsherrarna i Ryssland.

Allt det här innebär dock inte att jag inte tänker på alla jag känner som är vid fronten, alla dem som har sina nära och kära där och ni som söker svar på om era anhöriga finns i livet ännu, eller om de har stupat. Ni finns ständigt närvarande i mina tankar.

Bilderna visar drönarna och missilernas väg, bild från Pyrih i Batirs nya video samt kören Homin i Sverige.


Dagens anteckning – 19 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag möter dem på tåget mellan Wien och Kraków. Den unga mamman och hennes lille son. Han är inte mycket längre än en tvärhand hög, och det är inte troligt att han är mycket äldre än tre år. Trots hans ringa ålder pratar de pratar konstant med varandra. Deras sjungande språk fyller snart hela vagnen, och alla ler vänligt mot den lille pojkens olika påhitt. Fantasin tycks inte ha några gränser. Pusselbitarna ska man smaka på. Gosedjuren ska visa upp för konduktören, som tålmodigt kontrollerar den mjuka tygvarelsen innan hon tar sig en titt på biljetten. Vi har alla oändligt med tålamod, ty vi vet att deras resa knappast är enkel. Mamman och barnet är nämligen från Ukraina, det hör vi, eftersom de båda talar detta varma, klingande och sjungande språk.

Han är alltså inte äldre än tre år. Kanske någon månad åt endera hållet, men ung nog för att inte känna till något annat tillstånd än krig. Ja, de har varit, eller kanske till och med bor, utanför Ukrainas gränser, men kriget finns nog hela tiden där i tankarna. Det syns tydligt på den unga mamman, vars ansiktsuttryck ibland liksom vänds inåt mot en plats av smärta. Ett ansiktsuttryck jag sett hos så många ukrainare, vare sig de bor nära eller långt ifrån fronten. Alla har de en erfarenhet av kriget. En erfarenhet som sätter spår i deras yttre. Det behöver inte vara ett öppet sår för att skapa smärta. Allt det behöver vara är en flackande blick. En oro som syns utanpå.

När tåget anländer till Kraków vinkar jag hejdå till mamman och barnet, med orden “До побачення” (“Do pobatjenja”). Deras resa är inte över, då de ska fortsätta tre timmar till mot polska Przemyśl innan de tar tåget över gränsen till Ukraina. Jag tänker på den lille pojken idag och på alla andra barn i Ukraina som inte känner till en annan verklighet än krig. Vare sig de bor i eller utanför Ukraina. Och jag tänker att vi har svikit dem på så många sätt. Jag önskar att våra politiska ledare hade modet att medge detta.

Idag är det 1000 dagar sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina, men denna fas av kriget inleddes egentligen för 3925 dagar sedan och är en del av den flera hundra år långa aggression som Ryssland utsatt Ukraina för.


Dagens anteckning – 17 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Bednarski park, i stadsdelen Podgórze i Kraków, råder söndagsfrid. En hund med yvig svans springer glatt efter en färgglad boll. En pappa med ett barn i rosa täckjacka stegar bestämt mot lekplatsen, där andra barn redan hänger i klasor runt gungorna och klätterställningarna. På nästan varje bänk sitter någon och studerar människorna och hundarna som vandrar förbi. Klockan i Jozefkyrkan slår kvart i en hel timme. Allt utstrålar harmoni och lugn. Och ingen här behöver oroar sig för flyglarm eller missiler. Kriget känns så långt borta, men egentligen är det bara en chimär. Det är inte långt borta. Ett fullskaligt krig pågår bara några mil härifrån. Och inne i mångas huvud pågår också kriget. De har flytt från Ukraina, men mycket av deras liv och tankar kretsar förstås fortfarande kring deras hemland.

Och kanske idag mer än vanligt, då Ryssland har riktat 120 missiler och 90 drönare mot Ukraina under morgontimmarna.

Och som vanligt tittar världen på, och fördömer med ord. Alla dessa ord som används men som ingen nytta gör.

Tysklands förbundskansler Olaf Scholz har nog också använt en massa ord, när han igår talade med Rysslands president på telefon. Under en timme talade de, och talade de, om Rysslands aggression mot Ukraina. En massa tomma ord, och ett uttryck för förmäten nonchalans mot Ukraina.

Klockan i Jozefkyrkan slår två slag. Klockan är två. Allt utstrålar harmoni och lugn. Och ingen här behöver oroar sig för flyglarm eller missiler. I alla fall inte ännu.


Dagens anteckning – 24 oktober 2024

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hon rättar till sin vindtygsjacka och drar fingrarna genom sitt blonderade hår. Hon ser egentligen ut som vem som helst vid cykelstället där vi står, som händelsevis råkar vara utanför Jysk, i underkanten på Krakóws karta. Hon tar av sig den oslitna och troligen aldrig särskilt använda ryggsäcken och sträcker sig efter en tygkasse som hänger på styret till hennes cykel.

När jag ser kassen slår mitt hjärta ett extra slag, för nu vet jag varför jag såg henne, varför det kändes som om jag sett henne förut, och varför jag upplevde det som att vi var sammanbundna med ett osynligt band.

På hennes står det “Ära åt Ukraina”. Ja, ni vet den där omdiskuterade, och av många kritiserade, frasen som ukrainarna använder för att ingjuta mod i varandra. Kritikerna av frasen menar att den användes när ukrainska nationalister mördade civila polacker i Volynien under andra världskrigets slutskede. Men nu har denna fras använts så många gånger i helt andra sammanhang, och i en situation där Ukraina kämpar för sin överlevnad, så den sammankopplingen känns idag alltmer hopplöst föråldrad.

Kvinnan viker ihop sin tygkasse, och gömmer den och därmed frasen i sin ryggsäck, som givetvis bär en välkänd symbol av ett multinationellt företag. Borta är spåret av det som skilde ut henne från omgivningen. Hon rullar ut sin cykel från cykelstället och jag känner att jag borde säga något. Hon ser så ensam, lite skör och trött ut. Så jag säger den där frasen, som här i Polen är behäftad med mycket smärta och sorg, men som för ukrainarna inger stolthet, och som är ett varigt sår i de ukrainsk-polska relationerna. Hon vänder sig mot mig, våra ögon möts och hon för handen mot sitt hjärta och säger: Tack! Åh, tack så mycket! Snälla tack.

Hon cyklar iväg och jag tänker att egentligen blev allt så fel, för det borde vara jag som säger tack till henne och alla andra ukrainare. Vi har ukrainarna att tacka för så mycket!


Dagens anteckning – 23 oktober 2024

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Solen skiner i Kraków, och jag känner den där behagliga känslan av resfeber, alldenstund det att jag om två veckor befinner på ett tåg till Wien. Men så öppnar jag SvD och läser en liten kort notis om att Ukrainas befolkning har minskat med 10 miljoner under de senaste tio åren.

Min tidigare själviska glädje över min förestående resa känns enkom insolent.

Nej, skrolla inte vidare. Stanna kvar ett ögonblick.

10 miljoner ukrainare har flytt, för att Ryssland tillåts terrorisera Ukraina. 10 miljoner. De valde inte att resa. De tvingades, på olika sätt, från sina hem. Och världen står och tittar på.

Några klick bort hittar jag en artikel om att Putin har bjudit in några världsledare till Kazan i ett desperat försök att tvätta sina solkiga mördarhänder. Och han lyckas ju, för med på med på mötet finns bl.a. generalsekreteraren för FN.

Ett liknande möte skulle vara otänkbart för ett år sedan, säger Stefan Ingvarsson analytiker vid Centrum för Östeuropastudier i artikeln.

Vi vill gärna leda bort tankarna från det som är obehagligt. Det är kanske mänskligt, men i grunden och botten själviskt. Vi måste försöka hålla kvar tanken vid dem som lider. Ty om vi förtränger lidandets existens, avsäger vi oss också på något vis vår framtid att existera i fred och frihet.

När jag skriver detta kanske FN:s generalsekreterare skålar i champagne med Putin och hans kumpaner. Tanken väcker förstås anstöt och vrede. Men bruka dessa känslor på klokt vis. Donera en slant till Ukraina. Om du har det skralt ekonomiskt, dela en postning om kriget, eller prata med någon som du tror att vandrat för långt bort i förträngningarnas dalgång.


Polsk musikskatt återfunnen – Antoni Kątski

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, music, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Under myllan i ukrainska Ivanytji, som idag alldeles säkert skiftar i all världens sommarprakt, vilar Antoni Kątski. Ingen vet riktigt var, och det är nog inte många i dagens Ivanytji som känner till att han vilar här. Faktum är att väldigt få som ens känner till att det funnits en man som lystrade till namnet Antoni Kątski. Och det är egentligen förfärligt tragiskt, enär han ändå var en man som tordes vara ihågkommen.

Antoni föddes i 1816 i Kraków. Hans far Grzegorz var en hängiven musikälskare och tillika amatörviolinist, som ägnade hela sitt liv åt att dana sina barns musikaliska skolning. Antoni och hans fyra syskon, skulle därav välja musikens väg. Faderns ansträngningar gav frukt, och Antoni hade sitt första publika framträdande redan som femåring. Det sägs också att Antoni erhöll ett medlemskap i Krakóws musiksällskap året därpå (1822). Men självfallet var det inte enbart fadern som skolade Antoni och hans syskon. Det finns flera namnkunniga personer bland deras lärare, såsom exempelvis Ludwig van Beethoven.

Familjen var som ett teatersällskap, som turnerade runt omkring Europa, och där underbarnen Kątski fick visa upp sin briljans. De slog aldrig riktigt ner sina bopålar, och Antoni och hans syskon skulle leva ett kringflackande, men säkerligen ytterst händelserikt och stimulerande liv. På 1830-talet slog sig familjen trots allt ner i Paris, och här tog också Antonis karriär fart. Han rönte nämligen stor framgång som pianist, samt blev en anlitad och mycket omtyckt pianolärare i den parisiska kulturella societeten. Dessa framgångar ledde till att han blev rekryterad som lärare till anrika Conservatoire de Paris.

I Paris fanns under denna tid många polska tonsättare, musiker, författare och adelsmän som flytt undan Tsarryska styret över det delade Polen. (Polen var delat från 1772 och 123 år framåt mellan dåtidens stormakter Tsarryssland, Habsburgska riket och Preussen.) De landsflyktiga polackerna hade flera mötesplatser i Paris, och den kanske mest kända av dem var adelsfamiljen Czartovskis salong. Här möttes man och diskuterade politik, poesi, konst och givetvis spelade och lyssnade på musik. Det finns uppgifter som säger att Antoni ska ha spelat tillsammans med den store Frédéric Chopin just i denna salong, och den uppgiften finns det ingen anledning att bestrida.

På 1850-talet bodde Antoni några år i Berlin, där han erbjöds en tjänst vid det preussiska hovet, men han avböjde för att istället flytta till Sankt Petersburg, där han stannade i över tio år. Från den ryska huvudstaden flyttade han vidare till London, och här levde och verkade han under 16 år.

Man skulle nu kunna tro att Antoni Kątski vid det laget kände att han åstadkommit tillräckligt i sitt liv. Han hade uppnått en aktningsvärd ålder, och var en ansedd musiker och tonsättare. Men så var nu inte fallet, ty vid en ålder av sextiosju vårar flyttade han till USA för att börja arbeta vid ett universitet i Michigan. Antoni nöjde sig inte med det, utan gav sig som 81-åring ut på en världsomspännande turné. Han besökte Kina, Australien, Indonesien, Ryssland och givetvis Polen. Man skulle ju kunna tro att en sådan kraftmätning skulle innebära slutet för en åldrad man, men han levde ända fram till 1899, då han hastigt och oväntat (!) avled på besök hos sin hustrus syster i samhället Ivanytji.

Inte många verk av Antoni Kątski har överlevt till våra dagar, hans verk återfinns inte på konserthusens repertoarer och nästan inga inspelningar har gjorts. Kątski skulle kunna förbli en bortglömd musikskatt om det inte vore för att Filharmonin i Kraków somi dagarna släppt en CD med två kompositioner av honom. (Se länk nedan.) En utomordentligt fin inspelning, helt unik i sitt slag. CD:n inleds med hans pianosextett, op 220 (1862). Stycket, som egentligen skrevs som en symfoni, var tillägnat tsar Alexander den andre, och skrevs av Antoni i förhoppningen att han med det verket skulle tilldelas tjänsten som solist vid det tsarryska hovet. Så blev dock inte fallet, enär det var hans bror som fick den äran. Enligt den mycket informativa texten som återfinns i konvolutet till CD:n, finns det ingen kännedom om symfonin någonsin sattes upp. Under 1800-talets mitt fanns det inga symfoniorkestrar i det delade Polen, och därmed ingen efterfrågan. Det här innebär att man kan utgå från att detta kanske är en av de första polska symfonierna, eller kanske möjligen även den äldsta. Det är ett mycket melodiöst och nästan sångbart stycke, som det står i konvolutet, och med en indelning som kastar lyssnaren rakt in i en virvlande dans, ty det finns en schattering av folkmusik. På CD:n finns även en pianotrio, op 201 (1853), som troligen skrevs under Antonis tid i Berlin. Detta är likaledes ett charmerande stycke, med snillrika kontraster. Och inte lär det komma som en överraskning att man i båda styckena kan skönja att Antoni hade låtit sig inspireras av Chopin.


Här syns och hörs den ensemble som också återfinns på CD:n. Musikerna är Paweł Wajrak (violin), Justyna Dybek-Boczek (violin), Anna Migdal Chojecka (viola), Franciszek Pall (cello), Duszan Korczakowski (kontrabas) och Ewelina Panocha (piano).

Källor
https://filharmoniakrakow.pl/public/program/wielcy-z-malopolski–antoni-katski
https://culture.pl/pl/tworca/antoni-katski
https://pl.wikipedia.org/wiki/Antoni_K%C4%85tski