Under kvällens konsert när alltid lika fenomenala Krakóws filharmoniska orkester framförde Antonín Dvořáks Slaviska danser op. 46 från 1878 under ledning av den legendariska dirigenten Lawrence Foster började jag under den andra dansen, Dumka, tänka på Ukraina, ty just dumka intar en särställning i det ukrainska medvetandet. Termen syftar på tänkandet, som varje person med rudimentär kunskap i något slaviskt språk förstår, med betoning på sorg eller längtan efter frihet. Ordet dumka lär härröra från 1500-talets Ukraina och kan knytas till de kringresande trubadurer, kallade kobzarer, som sjöng vemodiga ballader om kosackernas hjältemod, samt det förtryck och även fångenskap de utsattes för. Det var, som jag förstår det, dock först två hundra år senare som termen dök upp i skrift som beskrivning på folksånger som uttryckte elegi över sakernas tillstånd. Ytterligare hundra år senare hade termen fått ordentligt fotfäste i det ukrainska medvetandet. Nationalskalden Taras Sjevtjenko skrev sin dumka i exil i S:t Petersburg 1838, vilken är ett klagande epos över ensamhet, fattigdom och över oförrätterna mot det ukrainska folket.
Men dumka skulle vid denna tid sökt sig vidare från Ukraina och hade nu spridit sig vidare till framförallt Polen och Tjeckien, där poeter började skriva dikter med utgångspunkt från dumkan och inom den så kallade ukrainska skolan, en polsk litterär inriktning, var den särdeles vanligt förekommande.
Snart plockades tanken om dumka även upp av konstmusiken, och Dvořáks Slaviska danser är kanske det i västvärlden mest kända exemplet. Men raden av namnkunniga tonsättare som skrivit en dumka kan göras lång. Bland dem finns Franz Liszt, Leoš Janáček, Fryderyk Chopin, Pjotr Tjajkovskij och hos ukrainarna finns Mykola Lysenkos pianostycke Dumka-shumka och Vasyl Barvinsky som skrev sin dumka för viola, för att bara nämna några få av alla de tonsättare som kände sig manade att skriva en dumka. Dumka är således ytterligare ett exempel på hur Ukraina har inspirerat och berikat kringliggande länder.
Men låt oss avrunda med att återkomma till kvällens konsert, som hade ytterligare två programpunkter. Först ut hörde vi Zoltán Kodálys “Galántai táncok” (från 1933) där jag särskilt vill lyfta det synnerligen fina hornsolot samt likaledes utmärkta klarinettsolot. Därefter äntrade den unge pianisten Yaov Levanon scenen och framförde Franz Liszts andra pianokonsert med bravur. Och under Dvořáks Slaviska danser briljerade alltså orkestern.
