viewpoint-east.org

Berömd Halka

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

10 december 2020
Dagens polska affisch
Gdybym rannym słonkiem. Halka
Okänd
1895

Låt oss stanna kvar i musikens värld. Som nämndes i gårdagens lucka, hade Stanisław Moniuszkos opera Halka premiär 1848, närmare bestämt den första januari i Vilnius. Fast det är egentligen inte riktigt sant, ty det var ett konsertant framförande (alltså, den framfördes som en konsert). Det skulle dröja ytterligare tio år innan den sattes upp som opera i Warszawa.

Halka tillhör ett av de viktigaste verken av Stanisław Moniuszko, och är kanske en av de viktigaste bland polska operor. Det beror på flera ting, men en viktig aspekt var att operan provocerade de styrande i Tsarryssland. Operan tillkom ju under den tid som Polen var delat i tre delar, och det var även en tid då det polska upproret mot olika härskare tilltog. Librettot skrevs av poeten Włodzimierz Wolski. Han beskrivs som radikal och deltog långt senare i januariupproret (1863-1864) mot den ryska överhögheten.

Operan genomsyras av polska särdrag. Både den polska adeln (szlachta) och goralerna skildras. Här finns element från polsk folkmusik, om än något romantiserat och förfinat. Operan stärkte polackernas självkänsla och blev omedelbart mycket populär.

Handling utgår från en kärlekshistoria mellan den unga Halka, som är goral, och adelsmannen Janusz. Han väljer ändå slutligen att trolova sig med en av sina egna, och lämnar Halka i bedrövelse. Först planerar hon att mörda Janusz och hans trolovade när de ska gifta sig, men hon överrumplas av vankelmod och kastar sig i floden istället. Därmed går hon samma öde till mötes som många andra kvinnliga karaktärer i operor.

En av de mest kända och vackraste ariorna i Halka är “Gdybym rannym słonkiem“, vilket undertecknad helst vill översätta med “om jag vore vid gryningen”, men det är möjligen helt fel. Dagens polska affisch är från 1895, och är egentligen omslaget till noterna till ovannämnda aria. Kvinnan ni ser på omslaget är sopranen Janina Korolewicz, som förövrigt inledde sin karriär i Lviv i rollen som Hanna i Straszny dwór (Den hemsökta herrgården), en annan mycket känd opera av Stanisław Moniuszko.

Men hur ljuder då Halka? Jo, här kan ni lyssna till en uppsättning från Wien. Men bry er inte om vad P2 skriver om när operan först uppfördes, ty det är alldeles uppåt väggarna.

En dans med Juliusz

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, Konst, krönika, music, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

9 december 2020
Dagens polska affisch
Warsaw quintet
Juliusz Zarębski Piano quintet in G minor op 34
Okänd
Möjligen 1963

Låt oss stanna bland de olyckliga som drabbats av tuberkulos. Dagens polska affisch är tillägnad en sådan person, och egentligen är det inte alls en affisch, utan ett skivomslag till en inspelning av Juliusz Zarębskis fantastiska pianokvintett i g-moll (op 34).

Juliusz Zarębski borde tillhöra de mest kända av Polens tonsättare. Hans namn borde nämnas i samband med Fryderyk Chopin, eller i samma veva som någon nämner Stanisław Moniuszko. Ty det är något som den gode Juliusz Zarębski förtjänar.

Juliusz Zarębski föddes 1854 i Żytomierz, som idag kallas Zjytomyr och ligger i nordvästra Ukraina. 44 år efter att Chopin gått bort i (trolig) tuberkulos, och ungefär fyra år efter att Stanisław Moniuszko hade premiär på sin opera Halka. Juliusz föddes i en adlig släkt. Hans mor verkade som pianolärare, så det var inte särskilt märkvärdigt att sonen började studera piano tillsammans med henne.

16 år gammal blev han antagen till musikaliska konservatoriet i Wien där han visade prov på en exceptionell begåvning och avslutade sin utbildning efter bara två år. Juliusz erhöll flera priser och medaljer för sin talang, men nöjde sig inte med det, utan begav sig till St Petersburg för att studera vidare. Det musikaliska klimatet i Tsarrysslands huvudstad skulle dock inte passa Juliusz, så han åkte till Franz Liszt i Rom, och började studera för honom. Liszt blev mycket förtjust i den unge tonsättaren och pianisten.

1875 började Juliusz Zarębski undervisa i piano, precis som sin mor. Det var så han träffade sin blivande fru, Johanna Wenzel, pianist och tillika elev till Franz Liszt. Fyra år senare tog Juliusz Zarębskis karriär fart. Han blev anställd på Brussels konservatorium, och hade flera omtalade konserter med egna verk. Franz Liszt ska enligt musikvetaren Marek Wieroński ha skrivit om Zarębskis tonsättningar, att de tillhörde de mest underbara och värdefulla verk bland 1880-tals musik.

Juliusz Zarębskis pianokvintett i g-moll op 34 kan räknas till hans finaste verk. Det är också modigt för sin tid, med heltonsskalor som för tankarna till impressionisterna Maurice Ravel eller Claude Debussy (vilka ännu var väldigt unga då Zarębski skrev kvintetten). Kvintetten består av fyra satser. I Allegro, II Adagio, III Scherzo. Presto och slutligen IV Finale. Presto. Redan i första satsen hör man tydligt element från folkmusik. Den är nästan dansant till sin karaktär, men bedarrar och tycks sorgset fråga oss hur man kan uppbringa glädje och ork för dans. Nästa sekund byter satsen skepnad och brister ut i förryckt dans innan den avslutas. Det andra satsen korrespondens med första, men är mer eftertänksam och trevande. Det råder en förstämning över satsen. En oro. En sorg. Något som håller tillbaka oss. Men här finns också en rastlöshet som leder oss in i tredje satsen. Nu tar vi fart igen ut på dansgolvet. Vi har kraft, mod, och till och med lite humor. Vi glider fram tillsammans med Juliusz Zarębski. Sista satsen börjar där den tredje slutade. Satsen är ljus, men här finner vi ändå skärvor av den oro och förstämning vi fann i andra satsen, samt den förryckta dansen vi fann i den första. Slutligen dansar vi ut med Juliusz Zarębski, och gör en storslagen sorti.

Pianokvintett var det sista Juliusz Zarębski skrev innan tuberkulosen besegrade honom. Han dog 1885 i sin födelsestad, blott 31 år gammal. Kvintetten glömdes bort, och uruppfördes först 1931. Kanske kan det förklara varför den, och Juliusz Zarębski, aldrig fått sin rättmätiga plats inom den polska musikhistorien. Men om man en gång hört pianokvintetten lär man aldrig glömma den. I alla fall lär det bli så för undertecknad, som hyser djup tacksamhet till Polish music experience som framförde detta stycke för en tid sedan. Ett framförande ni kan se och höra här. (Konserten innehåller även två andra stycken, ett nyskrivet av Andrzej Karałów, samt ett stycke av Alexander Tansman.) Mitt liv kommer nog aldrig bli sig riktigt likt efter att ha mött Juliusz Zarębski. Och i synnerhet hans pianokvintett i g-moll, op 34.

Befriad av konstmusik

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är svårt att finna ord. Tonerna flödar i en egensinnig ström. Omedgörligt. Tjurskalligt. Ibland förefaller det som om tonerna slumpmässigt kastats ut över notbladet. Ljuden som formas liknar inte det jag förväntar mig. Det är organiskt, insektssvärmar som far genom luften. Eller regndroppar som glider längs med fönsterutan. Helt utan plan, och bara med ett vagt mål, som jag inte kan skönja. Men sedan kommer ett avbrott, något ytterst metalliskt och rytmiskt spirar, innan det avbryts av en oregerlig ljudkaskad. Jag får en känsla av att någon försöker hålla tillbaka musiken. Trycka ner den. Men musiken fortsätter att strömma, upproriskt.

Så är det i Witold Lutosławskis musikaliska värld. Här låter egentligen ingenting riktigt som man tänkt sig. Han lyckas slingra sig förbi den kraft som vill hålla honom tillbaka.

Stråkarna i hans stråkkvartett, tycks vilja låta som allt annat än just stråkar. Musiken är intensiv, på en nästan outhärdligt vis. Den kräver total koncentration. Av både musiker och åhörare.

Jag är i entrén till Nationalmuseet i Kraków, och trappan sitter Lutosławski-kvartetten och framför just Witold Lutosławskis stråkkvartett. De har fått äran inleder den sjätte upplagan av festivalen Krakowska jesień muzyczna (Krakóws musikaliska höst), en festival som blandar samtida och dåtida konstmusik.

Och så sker även under kvällens program, som efter den halsbrytande inledningen med Lutosławskis stråkkvartett fortsätter med 1800-tals tonsättaren Stanisław Moniuszkis andra stråkkvartett. En utsökt och vacker kvartett, som visserligen får lite svårt att konkurrera med det föregående intensiva stycket, och det efterföljande, som är Dmitrij Sjostakovitjs åttonde stråkkvartett.

Det kan tyckas som om de tre styckena ligger långt ifrån varandra, men det är bara en chimär. Ty de tre kompositionerna är alla skrivna under ett förtryck. Witold Lutosławskis stråkkvartett skrevs 1964, i det kommunistiska Polen, och fick möjlighet att uruppföras i Stockholm(!) ett år senare.

Sjostakovitjs åttonde stråkkvartett skrevs under tre dagar i juli 1960. Sjostakovitjs hade vid komponerandet fått ett sjukdonsbesked, samt isolerats och mobbats ut den sovjetiska musikeliten. Det hörs. Stycket är klaustrofobiskt, och förtrycket hörs i varje ton.

Stanisław Moniuszki levde under den tid då Polen var delat mellan Tsarryssland, Habsburgska imperiet och Preussen. Förtrycket är svårare att skönja hos denne lättsamma och eleganta tonsättare, men det var de facto så att hans etnicitet förtrycktes. Något som han senare i livet personligen fick erfara. Stråkkvartetten vi fick höra Lutosławski-kvartetten framföra skrevs 1840, och under en tid då hans kompositioner fick ljuda fritt, men troligt var nog ändå så att han kände av strömningarna i samhället, och anade framtida förtryck.

Men trots att de tre verken är komponerade under förtryck, finns här något befriande. Verken känns nästan friare än de verk som skrivits i total frihet.

Ibland tänker jag att det kanske är i konsten som vi tydligast kan se förtrycket, men det är också genom den som vi faktiskt kan bli fria. Och det är något som Lutosławski-kvartetten verkligen lyckas förmedla ikväll i nationalmuseet entré – hur vi blir befriade av just konst(musik).


Witold Lutosławski. (Bildens källa.)