viewpoint-east.org

I finrummet på hembygdsgården Hustofta utanför Höganäs står en klivia, eller mönjelilja för den som hellre vill det, från 1903. Ja, du läste rätt. Växten är med andra ord 123 år, och ska enligt uppgift ha stått på samma plats under alla dessa år. Klivior, om de nu heter så i plural, härstammar dock inte från Höganäs och inte heller från Hustofta, utan kommer ursprungligen från Afrika, men hur nämnda växt har hamnat i finrummet på hembygdsgården Hustofta finns det tyvärr inga källor som anger.

Vad som det däremot finns kunskap om är vad som hände det år, alltså 1903, då växten hamnade på gården. Det var nämligen året då Margaret Ann Neve gick ur tiden. Hon var den sista personen som hade fötts på 1700-talet och hon blev faktiskt hela 110 år, men alltså inte lika gammal som klivian på hembygdsgården i Hustofta är idag.

Andra intressanta händelser från år 1903 att betänka är att Wilhelm Peterson-Bergers första opera, kallad “Ran”, hade premiär på Operan i Stockholm, samt att den internationellt bejublade svenska operasångerskan Kristina Nilsson besökte samma stad och hyllades av enorma folkmassor. Detta år arrangerades också den första upplagan av Tour de France.

Därtill skulle bröderna Wright för första gången bemästra ett flygplan som skulle ta dem på en 37 meter lång flygtur.

Lingvistiken Gerda Östberg skulle detta år vara den första gifta kvinnan att disputera på ett svenskt universitet, och hon skulle sedemera bli den första kvinnliga doktorn i romanska språk.

Och bland alla dessa stora händelser återfinns också små händelser, som den om en klivia som kom till gården Hustofta strax utanför Höganäs.

Beroende lite på hur man ser på saken så kan man säga att här, på platsen som bilden visar, börjar landborgen som passerar genom Helsingborg. Men det är väl förvisso också möjligt att säga att den börjar i Ramlösa och slutar här strax norr om Hittarp. Denna bergsrygg tillkom för sådär 200 miljoner år sedan och då inte på denna plats, utan ungefär där Nordafrika ligger nu.

Kontinentalplattorna bökade omkring ganska mycket på den här tiden och det stökade också till klimatet för Helsingborgs landborg, som då var en sumpig djungel bestående av ormbunkar och som beboddes av ödlor. När ormbunkarna förmultnade uppstod bland annat stenkol, vilket ur ett svenskt perspektiv faktiskt bara existerar i Skåne. Andra intressanta bergarter är sandsten, som med sin mjukt rostbruna färg skvallrar om att den är järnrik.

Som alla och envar redan förstår var landborgen också täckt av inlandsisen och det var givetvis den som såg till skapa raviner och exempelvis dalgångar såsom i dalgången vid Råå i södra Helsingborg. Och på landborgen byggde människorna sedemera borgar och hyddor för folket, innan de tog form och blev till Helsingborg.

Man kan likaså grunna på namnet “landborg”. Det är icke förty lätt att dra slutsatsen att suffixet “borg” kommer av att det som sagt fanns (och fortfarande finns) borgar längs denna bergsrygg. Men i själva verket syftar “borg” i detta fall på den ursprungliga betydelsen av ordet, som faktiskt betyder “brant klippa”. Ordet har förövrigt kvar denna ursprungliga betydelse på isländska. Nu kanske det är någon som rynkar på näsan och påpekar att prefixet i ordet “borgmästare” borde ställa slik teori om ursprunget för “borg” på huvudet, men då ska man komma ihåg att borgmästare är ett ord hämtat från tyskan, där “burg” betyder “stad”, såsom Hamburg, Flensburg, Magdeburg och så vidare.

För mig ingår platsen där jag står i en kategori som katalogiseras under mina barndomsdömmar. Det var hit jag tog mig för att fly undan vardagen, där kunde min blick följa fartygen som styrde norrut mot okända vatten, jag fantiserade om stenarnas tillkomst, helt ovetande om inlandsisens framfart eller hur kontinentalplattorna hade ryckt och slitit i platsen. Det var här jag formade mina drömmar, och det visade sig vid ett kort besök idag att drömmarna ännu finns kvar. Möjligen något luggslitna och kanske vilsna, men visst finns de där mellan furorna och bland stenarna.

“Man ska ju inte kasta sten i glashus”, tänker jag, när jag står vid den välbesökta badplatsen i Arild och ondgör mig över alla turister. Jag är ju bevars också turist, även om jag som skåning nog när en inte helt befogad ådra av besittningsrätt. Arild är sedan de senaste decennierna, eller århundraden, en känd turistort, som vintertid blott äger 750 bofasta invånare. Men ingen av dessa kan sägas äga platsen likafullt som det skånska helgonet Arild. Ja, du läste rätt. Skåningar kan också vara helgon, när vi är på det humöret.

Så, vem var (eller “är”, ty jag är osäker på om helgon bör vara annat än i presens) då det skånska helgonet Arild? Jo, enligt trovärdiga källor bodde en liten pojke vid namn Arild tillsammans med sin mor och far i Stubbarp, som ligger någon kilometer inåt land. Den här historien utspelar sig på den tid som fiskeläget Arild inte existerade, så det måste ha varit före 1475 då platsen nämns i skrift första gången. Nå, pojken Arild och hans familj levde lyckliga i sin lilla stuga, men så gick fadern helt oväntat hädan. Modern Elin gifte fördenskull om sig med en annan man i byn. Men denne man ska ha närt en innerlig avsky mot den lille pojken, och han började strax smida en plan för hur han skulle kunna ta Arild av daga. Styvfadern vågade dock inte företa sig mordet själv, utan gav en skeppare i uppdrag att lura pojken ut på havet i sin båt. Väl ute till havs ska skepparen ha supit pojken under bordet innan han satte eld på skeppet och sedan tog sig under dunkla förhållanden i land.

Här kunde ju historien om Arild varit till ända, om det inte vore så att Arilds lik flöt i land precis på den plats som idag utgör turisttillhållet Arild. När pojkens kvarlevor upptäcktes blev modern givetvis utom sig och hon anlitade några bärare för att ta Arild till kyrkogården, möjligen i Brunnby. Men Arild var för tung och tillslut beslöt man att begrava honom där han flutit iland. På platsen reste modern sedermera ett kapell över sin son, som än idag står i Arild. Ja, om man ska tro sägnen, vill säga. Arild blev också möjligen helgonförklarad när påve Sixtus IV besökte platsen 1471 eller möjligen 1475, men det är mycket oklart och om detta tvistar de lärde.

Hur det än är med den saken så växte det upp ett fiskeläge som uppkallades efter pojken Arild, och då sillbeståndet växte sig starkt i Öresund och Kattegatt under 1500-talet blev Arild en av de viktigaste hamnarna på Kullaberg. Men redan på 1800-talet skulle turisterna göra anspråk på Arild. Först ut var Hotell Mor Cilla som grundades 1856, vilken skulle locka till sig konstnärer från hela Europa.

Men det är en annan historia som vi får återkomma till vid senare tillfälle.

Mellan gårdarna på fälten utanför Höganäs står en ensam sten och blickar sorgmodigt ut över landskapet som klätts i spannmålens mjuka färger. Stenen restes 1950 till minne av de i trakten som föll offer för pesten år 1711. På den tiden fanns ju som bekant inte Höganäs, utan folk var bosatta i samhällen som exempelvis Väsby eller Ingelsträde, vilka är långt mycket äldre än Höganäs. Första gången Ingelsträde omnämndes i danska källor var på 1400-talet med namnet Ingelsrøth. Vad suffixet -røth kan stå för verkar inga trovärdiga källor vilja redogöra för. Men man kan möjligen anta att det kan handla om en mindre väg, enär platsen senare fick namnet Ingelstræte (uttalat Ingelstäde), och på danska betyder ju “stræde” som bekant mindre väg eller gränd.

Nåväl, det är mycket oklart hur många som kan ha bott i Ingelsträde år 1711, men antalet invånare kan inte ha varit helt oansenligt, ty blott i Väsby och Ingelsträde skulle dödens kalla hand gripa runt 400 personer. Bland alla historier om dem som gick under av denna fasansfulla sjukdom finns en mycket hjärtskärande berättelse om en liten pojke på fyra år med efternamnet Sonesson och ett förnamn som började på G. (källorna röjer inte hans fullständiga förnamn). I hemmet hade fadern sedan tidigare avlidit och kvar fanns modern med tre söner och en dotter. Den första att insjukna var dottern som avled efter några dagars kamp. Därefter tog pesten två av sönerna och slutligen tog den modern. Kvar var den ensamma lille pojken G., som i förtvivlan skrek efter sin mor. Han skrek och skrek, men ingen hörde honom eller så vågade man helt enkelt inte gå in i stugan där pesten härjade. När hungern satte in började pojken söka efter mat och någonstans fann han grädde, på vilken han kunde överleva tills dess att någon vågade öppna dörren till stugan.

Skåne var en av de delar av Sverige som drabbade särdeles hårt av pesten, vilket berodde på att det pågående Danska kriget hade förvandlat praktiskt taget hela landskapet till ett enda stort slagfält och eftersom trupperna flyttades hit och dit tog de pesten med sig. Smittan hade kommit till Stockholm från Riga ett decennium tidigare, och hade sedan arbetat sig genom Sverige och sålunda även till Skåne.

Platsen där G. Sonessons syskon och mor begravdes är idag en åker, men som påtalats ovan har man rest en minnessten över deras viloplats.

Mittemellan Höganäs och Mölle ligger slottet Krapperup, som en blodröd droppe i ett annars vintergrått Skåne. Slottet som grundades på 1200-talet tillhör en av Sveriges äldsta slott. Men som så ofta häromkring är det inte grundat av en svensk utan av en dansk. En av de första ägarna bar det (ur ett svenskt perspektiv) fantasieggande efternamnet Krognos. Baksidan av slottet stoltserar med vackra sjuuddiga stjärnor, som lär ha tillkommit på 1620-talet, då ägaren hette Henrik Gyldenstierne. Dessa stjärnor ska också finnas i ätten Gyldenstiernes vapensköld, för er som intresserar sig för sådant.

Parken, som omgärdar slottet, är som vackrast just nu, när de nakna träden står avvaktande och väntar på våren. Men några fjuniga knoppar vågar sig trots allt fram på något av alla dessa träd, vilka flera lär vara exotiska. Dessa planterades någon gång under 1800-talets första hälft.

Genom parken löper en grusväg ner till fiskeläget Lerhamn som anlades av Krapperup på 1700-talet. Husen ligger tätt, som om de stöttade upp varandra efter alla stormar som härjat här.

Ut från stranden seglar några svanar, och bakom dem skymtar Kullens mörka ryggås fram. Det är tyst, så som det är vid ett stilla vatten. Tystnaden tycks alltid större här, som om havet slukade alla ljud inför framtida stormar.

En allé med pilträd står på parad över fältet. Med sina spretiga och knotiga grenar pekar de mot skyn. Som om de ville göra ett påpekande. Åkern, med sina plöjda fåror som påminner om fingeravtryck, tycks vilja räta ut pilträdens osymmetriska spretande. Snön ligger ordningsamt och lydigt i varje plöjd fåra. Men ibland far det kastvindar över åkern, och snön får plötsligt bråttom att flytta sig mellan fårorna. Bakom skogsdungen syns Kulla Gunnarstorp, både den äldre borgen från 1500-talet och det nyare slottet från 1800-talet.

Det hela ser ut som målningen “Vinterlandskap med pilallé” av Peter Adolf Persson (1862-1914), som (enligt wikipedia) blev frimärke någon gång på 1970-talet. PA Persson föddes i Kvistofta socken, inte långt från Glumslöv. Denne skånske påg skulle bli ganska framgångsrik konstnär under sin tid och ställde ut på bland annat Parissalongen 1890 och Baltiska utställningarna 1914. Han uppskattades framförallt för sina landskapsmålningar, och pilträden figurerade förstås ofta i hans målningar. Men i hans målningar syns förstås sällan några gods eller slott, då han tycks ha haft en särskild kärlek till den skånska bondekulturen.

PA Persson är egentligen inte mitt första hands val när jag tänker på skånska konstnärer, eftersom Alma Öhrströms (1897-1987) naivistiska målningar alltid fanns närvarande i mina morföräldrars hem. Hennes målningar utspelar sig ofta på en skånsk bondgård, men jag föredrar hennes humoristiska målning “Julafton i Mölle” från 1969.

“Vinterlandskap med pilallé” av Peter Adolf Persson.

“Julafton i Mölle” av Alma Öhrström (1969).