Beroende lite på hur man ser på saken så kan man säga att här, på platsen som bilden visar, börjar landborgen som passerar genom Helsingborg. Men det är väl förvisso också möjligt att säga att den börjar i Ramlösa och slutar här strax norr om Hittarp. Denna bergsrygg tillkom för sådär 200 miljoner år sedan och då inte på denna plats, utan ungefär där Nordafrika ligger nu.
Kontinentalplattorna bökade omkring ganska mycket på den här tiden och det stökade också till klimatet för Helsingborgs landborg, som då var en sumpig djungel bestående av ormbunkar och som beboddes av ödlor. När ormbunkarna förmultnade uppstod bland annat stenkol, vilket ur ett svenskt perspektiv faktiskt bara existerar i Skåne. Andra intressanta bergarter är sandsten, som med sin mjukt rostbruna färg skvallrar om att den är järnrik.
Som alla och envar redan förstår var landborgen också täckt av inlandsisen och det var givetvis den som såg till skapa raviner och exempelvis dalgångar såsom i dalgången vid Råå i södra Helsingborg. Och på landborgen byggde människorna sedemera borgar och hyddor för folket, innan de tog form och blev till Helsingborg.
Man kan likaså grunna på namnet “landborg”. Det är icke förty lätt att dra slutsatsen att suffixet “borg” kommer av att det som sagt fanns (och fortfarande finns) borgar längs denna bergsrygg. Men i själva verket syftar “borg” i detta fall på den ursprungliga betydelsen av ordet, som faktiskt betyder “brant klippa”. Ordet har förövrigt kvar denna ursprungliga betydelse på isländska. Nu kanske det är någon som rynkar på näsan och påpekar att prefixet i ordet “borgmästare” borde ställa slik teori om ursprunget för “borg” på huvudet, men då ska man komma ihåg att borgmästare är ett ord hämtat från tyskan, där “burg” betyder “stad”, såsom Hamburg, Flensburg, Magdeburg och så vidare.
För mig ingår platsen där jag står i en kategori som katalogiseras under mina barndomsdömmar. Det var hit jag tog mig för att fly undan vardagen, där kunde min blick följa fartygen som styrde norrut mot okända vatten, jag fantiserade om stenarnas tillkomst, helt ovetande om inlandsisens framfart eller hur kontinentalplattorna hade ryckt och slitit i platsen. Det var här jag formade mina drömmar, och det visade sig vid ett kort besök idag att drömmarna ännu finns kvar. Möjligen något luggslitna och kanske vilsna, men visst finns de där mellan furorna och bland stenarna.
