viewpoint-east.org

Det har hänt vid flera tillfällen. Att ett sådant där möte sker. Jag vet inte när det inträffade första gången, men det kan ha varit Bengt Martin. Hans självbiografiska ungdomsböcker, om hans väg till insikt om att han var homosexuell. Av någon anledning drabbade de här böckerna mitt 14-åriga jag, mer än några andra berättelser gjort tidigare. Böckerna om Plupp, Loranga och Dartanjang inkluderat.

Men det som främst skiljer ut den här kärleken mot mina tidigare litterära förälskelser, var att författaren blev central för min tolkning av berättelsen. Tidigare var jag troligen vissa litteraturvetares dröm, verket och skaparen var totalt frikopplade från varandra.

Men den här texten ska handla om kärleken. Den platoniska kärleken till en författare. Till dennes berättarvärld. Jag har, som sagt, upplevt det här många gånger. Förälskelserna är otaliga. Bland dem finner du Viktor Pelevin, Vladimir Sorokin, Anna Achmatova, Edith Södergarn, Bulgakov, de båda Wo(o)lf (Virginia och Biermann), de Beauvoir m.fl. Och nu kan jag stoltsera med en till, men vägen dit var egentligen ovanlig. Den började med ögonen, inte orden.

En regnig novemberdag i Kraków stod jag med näsan tryckt mot ett skyltfönster till en bokhandel. Ett par ögon på ett fotografi tittade tillbaka på mig. Ögonen var inte uppfordrande. De sökte egentligen inte alls mig, utan de sökte antagligen någon som kunde språket som gömde sig bakom ögonen. Jag stod där och kände att de här ögonen måste jag lära känna. De ville kanske inte mig något, men jag hade en känsla av att jag ville dem något. Det var antagligen jag som stirrade uppfordrande. Vad jag förväntade mig, är än idag oklart. Framför allt för mig själv.

Ögonen jag sökte hade tittat på mig vid många olika tillfällen under den där dagen. Och dagarna före den dagen. Det var kanske därför jag kände att jag ville trotsa dem. Ställa någon sorts krav. Jag krävde helt enkelt att få läsa hennes ord. Olga Tokarczuks ord.

Lite visste jag då om den förälskelse jag skulle möta när jag långt senare tog mod till mig att faktiskt läsa någonting av henne. (Eller var det så att jag anade vilken effekt hennes ord skulle ha på mig bara genom att att titta på ett fotografi?) Och jag har nog inte riktigt kommit över att jag genom att titta på ett fotografi av henne, visste att jag skulle älska hennes sätt att uttrycka sig. Återigen fick jag bekräftat att jag tydligen blir lika förälskad i verket som författaren. De är så påtagligt sammantvinnade. Länkade till varandra. Till och med sammantvingade. Vare sig de vill eller inte. Vare sig jag vill eller inte.

Nu sitter jag här med min förälskelse, och allt jag kan säga till er, som inte läst henne är: läs inte Olga Tokarczuk. Hon är min! (Ok, jag vet att så inte är fallet, eftersom hon knappt tillhör någon annan än sig själv.) Men om ni nu absolut måste läsa henne, så tycker jag att Björnens ögonblick är en bra början. Sedan kan ni slingra er vidare genom hennes författarskap. Njut av Jan Henrik Swahns helt utsökta och fantastiska översättningar. Låt er vävas in. Trollas bort. Gå vilse i hennes berättelseskogar. Ni kommer antagligen tillbaks som helt nya individer.

Eller så kan ni låta bli…

PS. Jag vill också slå ett slag för eminenta Ariel förlag.