viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 17 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På Krakóws konserthus samlade ikväll en lite udda skara musikälskare, nämligen de som har en förkärlek för polsk konstmusik, ett följe jag med särdeles förnöjelse sällar mig till. Kvällens konsert var den första i musikfestivalen Festiwal muzyki polskiej, och på scenen satt Sinfonietta Cracovia som leddes av den utmärkte och tillika tyske dirigenten Jürgen Bruns. På programmet stod tonsättningar av Aleksander Tansman, Grzegorz Fitelberg, Mieczysław Karłowicz samt Szymon Laks. Det som förenar de fyra är att de på olika sätt hade stor framgång, eller till och med verkade nästan uteslutande, utanför Polens gränser.

Alla och envar förtjänar en närmare presentation, men jag tänkte vi kunde uppehålla oss vid Szymon Laks, ty av de fyra är han sorgligt nog den mest försummade tonsättare både i Polen och annorstädes. Laks föddes i Warszawa 1901 i en assimilerad judisk familj som med största sannolikhet gav honom passionen till musiken, men det kan vi inte veta med säkerhet, enär det finns mycket få källor som berättar om hur livet har i familjen sköte. De första universitetsstudierna han bedrev var dock inte inom musik, utan matematik och filosofi, men ganska snart skrev han in sig på konservatoriet i Warszawa där han studerade kontrapunkt, harmonilära samt tog klasser i dirigering. Med sina kunskaper i tonsättarkonsten började han försörja med att skriva musik till stumfilm, vilket gjorde att musiken sålunda räddade honom ur ekonomisk svår situation.

1926 flyttade han till Paris för att slipa sina färdigheter ytterligare som tonsättare på konservatoriet. Under denna tid var han enormt produktiv som tonsättare och skulle skriva flera av sina finaste verk, så som Sinfonietta för stråkorkester från 1936 som framfördes med bravur under kvällens konsert.

Ute i Europa hördes dock redan fascismens stöveltramp, men Szymon Laks var alltför upptagen med sina tonsättningar för att inse att han som jude var hotad. Detta ledde till att han inte lämnade den franska huvudstaden i tid, och när tyskarna ockuperade staden blev han därför angiven och skickades till Auschwitz. Men ännu en gång skulle musiken rädda honom, och denna gång undan en säker död. Laks fick nämligen i uppgift att kopiera noter samt dirigera förintelselägrets orkester. Men omkring honom dånade tyskarnas dödsmaskineri, och det han bevittnade under åren i förintelselägren skulle orsaka en inre smärta som aldrig riktigt läkte.

Efter Förintelsen återvände Szymon Laks till Paris, men han förmådde inte längre ge sig hän till musiken, och han kunde sålunda inte heller skriva musik. Istället nedtecknade han sina minnen från Förintelsen i boken “Musiques d’un autre monde” (“Musik från en annan värld”). Det skulle dröja över tjugo år innan han återigen kunde skapa musik, och då hade han skapat ett nytt tonspråk, helt olikt det han skrev under mellankrigstiden. Men återgången till musikens värld var kort och bara några år senare skulle han avsluta sitt värv som tonsättare. De sista tjugo åren arbetade han som journalist, innan han gick ur tiden 1983.

Dagens anteckning – 16 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Skator har som bekant ett förhållandevis dåligt rykte. Otal är väl de gånger jag suttit och lyssnat på någon som har ondgjort över skator, som har beskyllts för att vara högljudda (som om det inte skulle gälla oss människor), äter upp andra fåglar (som om vi människor inte åt upp diverse däggdjur) samt även varit tjuvaktiga. De två första anklagelserna går kanske inte att bestrida, men emellertid de senare. Det har nämligen visat sig att skator inte alls lockas av guld och silver. Ja, det har forskare lyckats slå fast genom att studera hur skator reagerar på blänkande material i närheten av föda. Skatorna ska ha lyft på de blänkande bitarna och sedan släppt ner bitarna lika snabbt. Att de rörde dem överhuvudtaget kan möjligtvis tolkas som ett utslag av nyfikenhet i kombination med en vilja att undersöka inför framtida insamling av föda.

När man läser det där senare kan man inte låta bli med att ställa sig frågan om inte forskarna till viss del har ägnat åt att överföra människors medvetande på de stackars skatorna, men det är ju något som vi ständigt och jämt gör och dessutom är det en helt annan fråga, så låt oss återvända till skatorna, ty ikväll ska jag få möta en Rossinis tjuvaktiga skata, ja, alltså operan och inte djuret.

Rossinis “La gazza ladra”, som hade premiär 1817 i Rom, handlar om en skata som lyckas sätta käppar i hjulet för en kärleksrelation och därtill skapa en herrans massa oreda. Tjänarinna Ninetta är förälskad i husets son, Giannetto, som precis återvänt från kriget. Den lömska styvmodern (är dessa någonsin trevliga i sagan?) vill inte att Giannetto gifter sig med Ninetta, eftersom styvmodern anklagar henne för att ha stulit en silvergsffel. Förvecklingarna trasslar till sig ännu mer, med en rad män som är förälskade i Ninetta, bland annat en långsynt (alltså inte långsint) borgmästare, försvunnet silver och upphittade pengar, Ninettas pappa som är desertör och riskerar dödsstraff och så vidare.

Det är svårt att tro men slutet lär trots allt vara lyckligt, för Ninetta och Giannetto vill säga. För det är däremot mycket oklart om även skatan föräras ett lika lyckligt slut. Med tanke på hur pass baktalad den stackars fågeln blir i berättelsen, betvivlar jag att den kommer få någon upprättelse.

Men det återstår att se, och det är precis vad jag ska göra nu, med årets sista uppsättning under Royal Opera festival med Krakóws filharmoniska orkester, ikväll på Krakóws opera.

Dagens anteckning – 9 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är möjligt att inte alla hyser varma känslor för valthorn. Varför man inte hänförs av detta instrument är dock en gåta för mig. Ty finns det något annat instrument med lika ombytlig stämma som valthorn? Dess klangfärg är ofattbart rik, där den ena stunden kan ha ett heroiskt anslag till att i nästa låta som en trumpen och ynklig lipsill. Den kan inställsamt smeka dina trumhinnor, för att i nästa ögonblick bli ett rytande odjur. Man kan följdaktligen med viss rätt beskriva valthornet som ett nyckfullt instrument. Och i vissa fall förhäxar valthornet den som blivit förtjust i det, en åkomma som dessvärre (eller varför inte “desto bättre”) har hemsökt mig.

Av den anledningen gick jag ikväll till Tempelsynagogan i Kraków för att få uppleva en konsert inom ramen för ett internationellt symposium för valthornister som pågår i Kraków under sex dagar. Det mesta under detta symposium är endast tänkt för de närmast sörjande, alltså valthornister från världens alla hörn, men några arrangemang är öppna för den oansenliga lilla skara som drabbats av valthorn, men inte spelar instrumentet själv.

Konserten inleddes med ett stycke på temat världsfred av Saar Berger. Med valthornets utmärkta hjälp skapade han med utgångspunkt från en judisk tonskala en stund för stillhet och eftertanke. Det kanske förefaller som ogörligt att skapa stillhet genom toner och klanger, men eftersom det rörde sig om valthorn var det fullt genomförbart.

Under konsertens andra del mötte vi istället kriget, med ett stycke för tio hornister kallat “War Horns” av Paweł Pudło. Här fördes vi ut på en svindlande och understundom skakande resa på valthornets fascinerande ocean av klanger, vilket rörde upp en flodvåg av känslor och tankar hos mig, som inte enkelt låter sig formas till ord.

Dagens anteckning – 5 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ingenting varar ju för evigt, men det är sällan man verkligen inser att man kan stå inför slutet av en epok. Gioachino Rossini var till exempel troligen ganska ovetande om att “Semiramide” skulle bli hans sista italienska opera 1823. Och inte heller är det helt säkert att han anade att han att “Semiramide” skulle vara banbrytande, och han med den också kan sägas ha satt punkt för barockoperan, som i flera århundraden hade varit den förhärskande genren på operahusen i Europa.

Man kan nämligen tydligt höra en annan form utkristalliserar sig i musiken, och då särskilt i samspelet mellan de stämmorna i orkestern. Det man hör är, enligt mina öron, en symfonisk interaktion med mer komplexa harmonier, som inte alls stämmer överens med hur operor lät under barocken. Med det sagt är det viktigt att betona att Rossini faktiskt inte uppfann en ny stil med “Semiramide”, utan istället utvecklade formen och skapade en ny sammansättning för solisterna och stämmorna. Sålunda har orkestern inte en ackompanjerade roll, utan är lika mycket solister som sångarna. Det samma gäller också kören, som har en mer framträdande position i berättelsen genom att kommenterar handlingen. “Semiramide” är därtill en mycket krävande opera för sångarna och det förefaller nästan som om Rossini försökte undersöka hur mycket en mänsklig röst egentligen klarar. Under kvällens fenomenala framförande av denna opera med Krakóws filharmoniska orkester under ledning av den ukrainske dirigenten Andriy Yurkevuch, fick jag möjlighet att höra den uppförd konsertant. Och det var verkligen en förmån att få höra den i den formen, ty jag kunde konstatera mig på musiken istället för att fördjupa mig i den invecklade handlingen.

Till handlingen i “Semiramide” utgick Rossini och hans librettist Rossi från en pjäs av Voltaire, som i sin tur hade inspirerats av den grekiska mytologn. Operan utspelar sig vid det kungliga palatset i Babylon och i de hängande trädgårdarna. Kungen har precis mördats av drottningen Semiramide och prins Assur, den senare hoppas på få överta tronen. Semiramide har blivit förälskad i krigaren Arsace från Skytien (som för övrigt är en “byxroll”, alltså framförd av en mezzosopran), men vad hon inte vet är att det hennes son, som kungen tidigare skickade ut i kriget. Arsace imponeras inte alls av Semiramide, utan är förälskad i Azema. Med andra ord är det upplagt för en inveklad och rörig intrig, där till och med kungens spöke spelar en avgörande roll. Låt oss därför hoppa över alla turerna och ta oss till “grande final”, där Semiramide har tagit sig till kungens grav för att be om syndernas förlåtelse. Hon står där ensam i mörkret, men plötsligt dyker den makthungrige prins Assur upp, och i nästa stund kommer Arsace, som vill göra upp med den lömske prinsen. I dunklet utbryter slagsmål mellan Arsace och Assur, och Semiramide försöker gå emellan, men i tumultet lyckas Arsace dessvärre mörda drottningen. Semiramide dör. Assur arresteras och Arsace blir kung. Snipp snapp snut så var sagan slut.

Tilläggas bör att Semiramide faktiskt kan ha en verklig förlaga, nämligen den assyriska drottningen Sammu-ramat som levde på 800-talet före vår tideräkning. Men det är ju en annan historia.

—

Konserten ingår i festivalen Royal Opera festival

Dagens anteckning – 13 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I min läsplatta, eller e-bokläsare för den som hellre vill så, ligger blandat annat en 700 sidors kloss om Johann Wolfgang von Goethe. En man som kanske inte behöver någon närmare presentation, men som tydligen ändå kräver minst 700 sidor för att presenteras. Nåväl, jag har inte kommit särskilt långt i boken och faktum är att jag ännu inte riktigt kommit till något beslut om jag verkligen vill fördjupa mig så pass mycket i Goethes liv och leverne. På de sidor jag hitintills har bekantat mig med denne gigant i europeisk kulturhistoria, har jag blott förstått att han redan som barn var hopplöst självcentrerad och inte hade särskilt mycket till övers för vanliga dödliga. Han fann helt enkelt de flesta andra extremt enformiga och enfaldiga. Ända tills han mötte Gretchen. Ja, hon fanns faktiskt i verkligheten och var den första och möjligen enda som lyckades tränga in igenom hans självupptagna hölje.

Men dessvärre ratade hon honom, eller möjligen tvingades till det. Hela incidenten uppfattade Goethe som så förskräckligt förnedrande att det var möjligt att det var av den anledningen som att han lämnade sin födelsestad Frankfurt. Det är också möjligt att hon sedan skulle jaga honom i tanken i många år, ty det är kanske hon som återkommer i hans stora livsverk “Faust”, ett verk som det nog inte är någon överdrift att kalla för en av Europas viktigaste skapelser.

Det är väl också av den orsaken som många känt sig manade att skapa sina egna tolkningar av Goethes “Faust”, och så även inom konstmusiken. Som exempel kan nämnas att Gustav Mahler utgick från den i sin åttonde symfoni. Men ikväll har jag med hjälp av Krakóws filharmoniska orkester fått uppleva den franska tonsättaren Hector Berlioz tolkning av “Faust”, vilket är en två och en halv timmes lång resa ner i helvetet. I inledningen får vi möta en åldrande Faust som längtar tillbaka till ungdomens glada dagar. Han grubblar hit och dit och till slut kommer han fram till att bästa sättet att återfå ungdomen är genom att fånga in en ung kvinna till sitt näste. Men för att uppnå det måste han ta djävulen Mephisto till hjälp, och med dennes försorg faller Gretchen så handlöst för den åldrade herren Faust. Men givetvis slutar det hela i ren tragedi. Ty när Faust är utflugen råkar Gretchen försumma skötseln av sin sjukliga mor, vilket tyvärr leder till hennes död. Gretchen kastas i fängelse och hon får sin dödsdom. Faust har nu vaknat till och ber återigen djävulen om hjälp, men denne kräver att Faust skriver på ett avtal om att han följer djävulen till helvetet i utbyte mot att Gretchen får leva. Faust går med på detta djävulska avtal, men givetvis räddas inte Gretchen och Faust störtat ner i helvetet med djävulen.

Kanske är handlingen helt enkelt för raffinerad, ty musiken känns ganska färglös och intetsägande. Under några få passager väcks ett intresse hos mig, men i nästa stund faller min uppvaknade entusiasm som död till marken. Trots att musiken inte fascinerade mig, måste jag understryka att musikerna och solisterna som brukligt gjorde en fenomenal insats för hålla liv i den annars föga medryckande tonsättningen. En särskild eloge bör gå till oboisten på engelskt horn.

Dagens anteckning – 11 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nio år efter att Paul Klee hade gått ur tiden kom den ungerska tonsättaren Sándor Veress (1907-1992) över ett exemplar av den förres skrift “Pedagogical Sketchbook”. Boken tillkom under Klees tid på Bauhaus konstskola och användes där i undervisningen. Skriften skulle sätta djupa spår i den då nyligen landsflyktige Sándor Veress, vilket gav upphov till hyllningen “Hommage à Paul Klee” (1951), ett verk för två piano samt stråkorkester. Verket består av sju satser, som alla har titlar som för tankarna till Klees konstnärskap. Det som möter lyssnaren är ett intensivt musikaliskt landskap där modernistiska anslag möter både jazziga rytmer och folkmusik. Men hoppa nu inte i galen tunna och anta att det handlar om yviga penseldrag. Nej, det är elegant, stundtals nästan eteriskt och dessutom dansant i sin framtoning.

Man kan nu undra hur Paul Klee hade ställt sig till Veress hyllning, och faktum är att frågan inte alls är obefogad. Klee var nämligen själv en ganska styv violinist och han lär ha hyst en närmast religiös aktning för bland annat Mozart och Bach. Därtill var han såpass hängiven musik att han ofta använde terminologi från musiken när han undervisade i konst. Det var också av den anledningen som Veress blev begeistrad över Klees undervisningsmaterial. Men frågan är om Klee verkligen skulle ha uppskattat Veress dansanta hyllning. Nåväl, den frågan kommer ju aldrig bli besvarad, utan tillhör sådant man kan fundera över när man lyssnar till detta verk, vilket jag också gjorde ikväll när jag fick höra stycket framföras av de två solisterna i Kasiążek piano duo tillsammans med Sinfonietta Cracovia under ledning av Andreas Ottensamer.

Under kvällens konsert fick vi också njuta av ett fenomenalt framförande av Béla Bartók (1881-1945) krävande “Musik för stråk, slagverk och celesta” från 1936. Ett verk som jag hörde live för första gången, men som tillhör en av mina mest lyssnade CD:s. Precis som Veress verk är också detta mycket elegant, men långt mer komplext och mångfacetterat. Anslaget i första satsen är mystiskt och dunkelt, men snart bryter mer lätta toner fram. De lyfter en stund, men tycks sedan falla handlöst till marken. Detta upprepas flera gånger och skapar en finmaskig väv av olika lösryckta episoder. Det är både lustigt, gäckande och kusligt på samma gång.

Bartók och Veress var båda ungrare som flydde, fast vid olika tidpunkter. Och de kände också varandra, då Bartók faktiskt undervisade Veress i piano. Så man kan nog anta att det finns en bit av Bartók i Veress “Hommage à Paul Klee”.

Dagens anteckning – 7 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På bänkraden snett framför mig sitter en proper herre, iklädd sin bästa sommarkostym, nyklippt nacke och med nyrakade kinder. Mellan hans knän vilar ett svart paraply, som gungar lite fram och åter när han lätt stampar takten till musiken. Det är ungefär då som jag upptäcker hur hans strumpor, som sticker ut ur hans blanka skor, har snögubbar som motiv. Kanske är det också så att mina blickar dras till strumporna, då han ideligen slänger längtansfulla ögonkast på strumpornas skaft. Månne tyckte han att det var ett lite spjuveraktigt val av fotbeklädnad en dag som denna när sommarvärmen får luften att dallra.

En bit från den propre herren sitter två män, men två generationer yngre. Den ena har en lång och böjande hårman, med en liten fjunig mustasch över munnen. På hans fingrar syns en blå klackring, som han petar på med sina långa naglar, i takt med musiken, tycks det faktiskt som. Hans kumpan, eller möjligen partner, har en kortklippt kalufs och på näsan sitter stora runda glasögon. Hans huvud gungar förnöjt med i musiken. Han diggar på ett sådant där genuint och medryckande sätt som får en att vilja följa efter.

Mellan den propre herren och de två yngre kumpanerna fångas min blick av en alldaglig dam, ja, ni vet en av alla dessa äldre kvinnor som liksom slipper genom människors uppmärksamhet. Hon är lite för kort för stolen, det kan jag tydligen se, ty hon svänger med sina ben som om de vore pendlar. Fast nu ser jag att det faktiskt är musiken hon svänger med i, och visst är det så att hennes huvud gungar, precis som den unge mannen med de runda glasögonen en bit bort.

Så här skulle jag kunna hålla på hart när i oändlighet, enär kyrkan jag sitter i är fylld till sista plats. Nej, det är inte någon gudstjänst jag bevittnar, utan en orgelkonsert som ingår i en årligen återkommande orgelfestival. Under denna festival kommer varje år organister från Europas alla hörn, och de spelar ofta verk av tonsättare från deras trakter. Ikväll fick vi lyssna på en siciliansk organist som framförde verk av bland annat Bellini, Donizetti och Mascagni.

Och varje år som jag bevistar konserter som ingår i denna festival slås jag av samma sak, att publiken är så uppriktigt intresserad, hur brokig skaran är, att alla ger sig hän åt musiken samt att kyrkorna är alltid fullsatta till sista plats. Och när de sista tonerna slutligen pyser ut ur orglarnas pipor blir det allt stående ovationer, vilket självfallet också skedde ikväll!