Ingenting varar ju för evigt, men det är sällan man verkligen inser att man kan stå inför slutet av en epok. Gioachino Rossini var till exempel troligen ganska ovetande om att “Semiramide” skulle bli hans sista italienska opera 1823. Och inte heller är det helt säkert att han anade att han att “Semiramide” skulle vara banbrytande, och han med den också kan sägas ha satt punkt för barockoperan, som i flera århundraden hade varit den förhärskande genren på operahusen i Europa.
Man kan nämligen tydligt höra en annan form utkristalliserar sig i musiken, och då särskilt i samspelet mellan de stämmorna i orkestern. Det man hör är, enligt mina öron, en symfonisk interaktion med mer komplexa harmonier, som inte alls stämmer överens med hur operor lät under barocken. Med det sagt är det viktigt att betona att Rossini faktiskt inte uppfann en ny stil med “Semiramide”, utan istället utvecklade formen och skapade en ny sammansättning för solisterna och stämmorna. Sålunda har orkestern inte en ackompanjerade roll, utan är lika mycket solister som sångarna. Det samma gäller också kören, som har en mer framträdande position i berättelsen genom att kommenterar handlingen. “Semiramide” är därtill en mycket krävande opera för sångarna och det förefaller nästan som om Rossini försökte undersöka hur mycket en mänsklig röst egentligen klarar. Under kvällens fenomenala framförande av denna opera med Krakóws filharmoniska orkester under ledning av den ukrainske dirigenten Andriy Yurkevuch, fick jag möjlighet att höra den uppförd konsertant. Och det var verkligen en förmån att få höra den i den formen, ty jag kunde konstatera mig på musiken istället för att fördjupa mig i den invecklade handlingen.
Till handlingen i “Semiramide” utgick Rossini och hans librettist Rossi från en pjäs av Voltaire, som i sin tur hade inspirerats av den grekiska mytologn. Operan utspelar sig vid det kungliga palatset i Babylon och i de hängande trädgårdarna. Kungen har precis mördats av drottningen Semiramide och prins Assur, den senare hoppas på få överta tronen. Semiramide har blivit förälskad i krigaren Arsace från Skytien (som för övrigt är en “byxroll”, alltså framförd av en mezzosopran), men vad hon inte vet är att det hennes son, som kungen tidigare skickade ut i kriget. Arsace imponeras inte alls av Semiramide, utan är förälskad i Azema. Med andra ord är det upplagt för en inveklad och rörig intrig, där till och med kungens spöke spelar en avgörande roll. Låt oss därför hoppa över alla turerna och ta oss till “grande final”, där Semiramide har tagit sig till kungens grav för att be om syndernas förlåtelse. Hon står där ensam i mörkret, men plötsligt dyker den makthungrige prins Assur upp, och i nästa stund kommer Arsace, som vill göra upp med den lömske prinsen. I dunklet utbryter slagsmål mellan Arsace och Assur, och Semiramide försöker gå emellan, men i tumultet lyckas Arsace dessvärre mörda drottningen. Semiramide dör. Assur arresteras och Arsace blir kung. Snipp snapp snut så var sagan slut.
Tilläggas bör att Semiramide faktiskt kan ha en verklig förlaga, nämligen den assyriska drottningen Sammu-ramat som levde på 800-talet före vår tideräkning. Men det är ju en annan historia.
—
Konserten ingår i festivalen Royal Opera festival
