På Krakóws konserthus samlade ikväll en lite udda skara musikälskare, nämligen de som har en förkärlek för polsk konstmusik, ett följe jag med särdeles förnöjelse sällar mig till. Kvällens konsert var den första i musikfestivalen Festiwal muzyki polskiej, och på scenen satt Sinfonietta Cracovia som leddes av den utmärkte och tillika tyske dirigenten Jürgen Bruns. På programmet stod tonsättningar av Aleksander Tansman, Grzegorz Fitelberg, Mieczysław Karłowicz samt Szymon Laks. Det som förenar de fyra är att de på olika sätt hade stor framgång, eller till och med verkade nästan uteslutande, utanför Polens gränser.
Alla och envar förtjänar en närmare presentation, men jag tänkte vi kunde uppehålla oss vid Szymon Laks, ty av de fyra är han sorgligt nog den mest försummade tonsättare både i Polen och annorstädes. Laks föddes i Warszawa 1901 i en assimilerad judisk familj som med största sannolikhet gav honom passionen till musiken, men det kan vi inte veta med säkerhet, enär det finns mycket få källor som berättar om hur livet har i familjen sköte. De första universitetsstudierna han bedrev var dock inte inom musik, utan matematik och filosofi, men ganska snart skrev han in sig på konservatoriet i Warszawa där han studerade kontrapunkt, harmonilära samt tog klasser i dirigering. Med sina kunskaper i tonsättarkonsten började han försörja med att skriva musik till stumfilm, vilket gjorde att musiken sålunda räddade honom ur ekonomisk svår situation.
1926 flyttade han till Paris för att slipa sina färdigheter ytterligare som tonsättare på konservatoriet. Under denna tid var han enormt produktiv som tonsättare och skulle skriva flera av sina finaste verk, så som Sinfonietta för stråkorkester från 1936 som framfördes med bravur under kvällens konsert.
Ute i Europa hördes dock redan fascismens stöveltramp, men Szymon Laks var alltför upptagen med sina tonsättningar för att inse att han som jude var hotad. Detta ledde till att han inte lämnade den franska huvudstaden i tid, och när tyskarna ockuperade staden blev han därför angiven och skickades till Auschwitz. Men ännu en gång skulle musiken rädda honom, och denna gång undan en säker död. Laks fick nämligen i uppgift att kopiera noter samt dirigera förintelselägrets orkester. Men omkring honom dånade tyskarnas dödsmaskineri, och det han bevittnade under åren i förintelselägren skulle orsaka en inre smärta som aldrig riktigt läkte.
Efter Förintelsen återvände Szymon Laks till Paris, men han förmådde inte längre ge sig hän till musiken, och han kunde sålunda inte heller skriva musik. Istället nedtecknade han sina minnen från Förintelsen i boken “Musiques d’un autre monde” (“Musik från en annan värld”). Det skulle dröja över tjugo år innan han återigen kunde skapa musik, och då hade han skapat ett nytt tonspråk, helt olikt det han skrev under mellankrigstiden. Men återgången till musikens värld var kort och bara några år senare skulle han avsluta sitt värv som tonsättare. De sista tjugo åren arbetade han som journalist, innan han gick ur tiden 1983.
