(Läsningstid: 5 minuter)Igår laddade jag ner en stegräknar-app till min mobil. Jag tänkte att det vore spännande att se hur många steg jag och G tar på våra gemensamma utfärder i staden. De när vi utan plan eller mål sliter våra skosulor mot gatorna i Lvivs utkanter.
Givetvis fallerade jag redan inledningsvis. Jag hade nämligen glömt att starta appen, och det var först efter att vi avverkat ungefär en sjättedel av dagens gåsmarsch, som jag kom på att jag borde satt på appen.
Nå, nu blev den ändå till slut påslagen och det visade sig att vi satt ner våra fötter mot de lvivianska gatorna hela 19253 gånger. Det innebär ungefär 12.71 km, men eftersom jag glömde att starta appen var nog dagens nötande av våra skosulor ungefär 1.5 mil. Eller lite mer. Igår företog vi oss en liknande utsvävning, men eftersom jag inte hade någon räknare som höll koll på mitt hasande i Lvivs utkanter, kan jag inte heller svära på exakt hur lång promenaden (eller vad det nu är vi sysslar med) var. Mina trötta hälsenor säger mig dock att den utflykten var ungefär lika lång, på några steg så när. Det betyder alltså att vi troligen knatat tre mil denna helg.
Man kan fråga vad det är vi sysslar med, jag och G. Jag skulle inte vilja kalla det ett försök att motionera. Anledningen till att jag avfärdar den teorin är att man då oftast har som mål att motionera. Man skulle också kunna tro att det är någon typ av antropologisk forskning vi sysslar med. Men vid närmare eftertanke avfärdar jag även den teorin. Det är kanske så att vi inledningsvis tycker att vi sysslar med någon typ av forskning där vi försöker förstå någonting, men ganska snabbt, alldeles omedelbart faktiskt, acklimatiserar vi oss fullständigt med vår omgivning och känner oss helt delaktiga, ja, till och med i enighet med vad vi ser omkring oss. Vi blir liksom en del av det vi ser. Ingenting är oss främmande.
Och kanske är det just det som är vårt mål med dessa skoslitande utflykter. Att bli del med det som omger oss.
Den här typen av vandrande fungerar bäst i Lvivs utkanter. Det är därför vi dras dit. I innerstan störs den av alltför många turister. Turisterna stör på ett kanske oväntat vis. De speglar sig nämligen i oss, och plötsligt tror alla lvivianer att vi också är turister. Ibland tänker jag att jag borde ha en tröja där det står står tryckt “Я не туристична. Я живу тут, хоча я виглядаю інакше” – vilket betyder “Jag är inte turist(ska), även om jag ser annorlunda ut“.
Men turisterna är inte enbart av ondo. Det finns nämligen ändå stora fördelar med dem. Och den är alltså att vi letar oss bort från centrum, ut i periferin. Här ute tycks vi kanske lite annorlunda, men “inte kan en turist söka sig så långt från gamla stan“, tänker man nog. Således tilltalar alla oss på ukrainska. Och de blir inte ens otåliga när vi inte förstår ögonblickligen. Man tar det hela bara en gång till, med lite extra krusiduller för att förtydliga, egentligen skapar de bara mer förvirring, men det är vi för artiga att påpeka och därmed utvecklas ett ganska gemytligt samtal.
Men oftast säger vi inte så mycket till dem vi möter på vår väg. Ett enkelt Dobriy den’ eller Dobroho dnja (God dag) räcker långt för att bli bemött som betrodd. Själv föredrar jag det sistnämnda uttrycket eftersom det låter mer ukrainskt, och är roligare att säga. (Det tog mig faktiskt flera ukrainska lektioner att få till rätt släng på dnja. Ihop med dobroho är det nämligen slirigt att få till.)
Så vad har jag då att rapportera från dagens utflykt? Jo, vi mötte en äldre kuf som målat hela cykeln i silver. På pakethållaren hade han en trattformad silvrig skapelse som jag fastslog måste vara en egentillverkad foliehatt. Han fick mig att tänka på plåtniklas. Med ett leende tryckte han på sin tutan han fäst på styret. Den lät som ett bilalarm. Dobroho dnja, sa vi till varandra. Vi mötte en gumma som gjorde sig redo för kvällen, genom att fösa in geten i uthuset. Efter följde alla höns, emedan den sköldpaddsfärgade katten belåtet tittade på. Vi mötte fasligt många hundar som endast tycktes ha som livsmål att skälla ut vartenda jävel. Vi såg hur det påtades i trädgårdslanden, och hur man efter allt påtande stod med hakan lutad mot spadens skaft för att beskåda dagens verk. Samtidigt som hunden intill skällde ut vartenda jävel. Vi såg hur man fikade (ja, det sker även på andra platser än i Sverige) i trädgården. Och vi såg barn som outtröttligt cyklade fram och tillbaka, hit och dit, som om de trodde att mänskligheten egentligen inte hade någon annan uppgift att göra precis så. Det hela kändes märkvärdigt hemtamt. Ja, som om jag alltid funnits här och alltid företagit mig samma vandring. Jag menar “alltid” som i det alltid som förekommit ända sedan jorden beslöt sig för att börja sin bana kring solen. Och solen, ja, den sken så där galiziskt som den egentligen bara kan göra här.
När jag sedan kom hem för att titta på den där stegräknar-appen visade det sig att den inte alls höll koll på allt det där som jag tyckte väsentligt. Den hade inte alls sett gumman med geten och hönsen och den fina katten. Det var som om stegräknar-appen inte alls hade träffat på plåtniklas, och inte heller hade den funderat över alla spadtag som tagits i trädgårdslanden. Den hade inte ens uppmäksammat barnen som cyklade hit och dit. Den räknade steg och kilometer och kalorier. Det var då jag förstod att mina steg och andras tankar om steg faktiskt aldrig kommer att bli samma sak… Imorgon ska jag avinstallera stegräknar-appen. Jag tror nog att jag ändå har bättre koll på vad som händer under våra promenader, eller vad det nu är vi företar oss.
Behövs bildtext här?
