viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

I Olga Tokarczuks roman Löparna (originaltitel Bieguni) från 2007 (översatt av Jan Henrik Swahn och första gången utgiven på Ariel förlag 2009) kan man läsa om ett möte mellan ett polskt “jag” och en svensk kvinna på Arlanda flygplats, den enda flygplatsen i världen med trägolv, slår Olga Tokarczuk fast. För en svensk är det alltid förkovrande att läsa när vi beskrivs som den andre.

I Tokarczuk beskrivningen av den svenska kvinnan utelämnas mycket till fantasin, men några redogörelser för kvinnans habitus ges. Den svenska kvinnan är till exempel djurrättsaktivist och har, som Olga Tokarczuk lakoniskt konstaterar, inte färgat håret; “[…]hon måste vara svenska, de färgar inte sitt hår.” Håret är dessutom grått trots att “[…] hon inte var en dag över fyrtiofem“. En person från Sverige höjer nog lite förvånat på ögonbrynen, ty den som ser sig omkring i den svenska gatubilden ser antagligen att de flesta faktiskt har färgat håret. Det är svårt att sia om varför Tokarczuk väljer att framställa den svenska kvinnan med ofärgat hår, men den troligaste orsaken är att hon vill understryka ett av de teman som återfinns i romanen, nämligen den om mänsklighetens förfall och bevarande av ungdomen.

Men man kan ändå ge henne rätt i viss mån, särskilt om man gör en jämförelse mellan svensk och polsk kontext. Tyvärr finns ingen internationell statistik att tillgå, då försäljningen av hårfärg inte redovisas enskilt hos några statistiska organisationer eller byråer. Det enda sättet att komma sanningen på spåren är att göra en rakt igenom anekdotisk studie.

I Polen är det inte många som inte har utsatt sina kalufser för den bryska behandlingen av aminer, fenoler och väteperoxid. Det tycks spela mindre roll hur gammal man är, hår färgas oavsett om man är gammal eller ung. Man är nästan böjd att tro att det existerar ett polskt idiomatiskt uttryck som förtäljer att hår är till för att färgas. Även de som inte längre har en ungdomlig vigör, och därmed kan lura vårt tvångsmässiga behov att åldersbestämnma alla vi möter, låter inte de grå testarna fladdrar fritt. Något liknande ser vi sällan i Sverige. De flesta som kommit till det helvita stadiet har kapitulerat och låter de snövita hårstråna vara som de är. (Fast sanningen att säga tycks det som att i alla fall några svenska gråa hårmaner faktiskt fått lite hjälp på traven av lite extra gråfärg.)

Men vad beror då denna polska hårfärgsmani på? Det vore oriktigt att påstå att det kommer sig av en rädsla för åldrandet. De flesta äldre här bär skalpen högt och stolt, och de räds inte att säga till yngre slöfockar att masa sig från sina sittplatser på kollektivtrafiken. (Inte för att de behöver säga till särskilt ofta, enär yngre oftast ställer sig upp långt före någon äldre hinner få mål i munnen.) Överallt syns stolta och nöjda äldre, och de verkar inte skämmas ett uns av att vara äldre. Förutom det där med håret, då. För grått hår göre sig inte besvär i Polen.

Kanske kan man finna orsaken i samtidshistorien. Det är inte långsökt att tro att hårfärg både var dyrt och svårt att uppbåda under den kommunistiska eran. Ponera att man då tvingades åse hur färgen gradvis försvann från håret, så att håret slutligen liknande den grå kommunistiska vardagen. Det är säkert lätt att dra på smilbanden här, men faktum är att den kommunistiska eran sällan bjöd på lustigheter. För oss svenskar är det nog svårt att förstå hur dyster denna tid var för de flesta polacker. Vi saknar, tursamt nog, helt enkelt den erfarenheten. Polackernas hårfärgande borde kanske därför ses som ett långt och utdraget hurrarop över att slippa den kommunistiska doktrinen.

Man ska ju enligt hermeneutikens lära inte söka efter en absolut sanning i romankonsten, men ni kanske frågar er hur det förhåller sig med Olga Tokarczuks hårman. Jo, från den ofärgade hårets (svenska) horisont kan man lätt förkunna att hon färgar håret. Inte tu tal om saken.

Olga Tokarczuk, 2019 i Frankfurt. Fotograf: Harald Krichel.

PS. Inget ont om att färga håret. Detta är bara en liten betraktelse över våra antaganden om varandra, som kanske inte alltid stämmer överens med verkligheten.