viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 30 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I den nordamerikanska delen av Botaniska trädgården i Kraków hittar jag ett litet oansenligt träd med ett särdeles intresseväckande namn, nämligen amerikansk trollhassel. Enligt närmare granskning visar det sig att trädet just inte blir mycket högre än tre till åtta meter, vilket tydligen anses litet i trädens värld. Trollhasseln är ett prydnadsväxt, men kan tydligen också användas som örtmedicin mot exempelvis åderbråck. Men ingen tycks vilja med bestämdhet ange varifrån trollhasseln har fått sitt svenska namn. Kanske beror det på dess böjliga stam, som man kan trolla fram nästan vilka former som helst med. På engelska kallas trädet för Witch-hazel, alltså häxhassel, men prefixet “witch” kommer inte från ordet häxa, utan härrör från fornengelskan “wice” som betyder böjlig. På ukrainska har den också fått ett intressant artnamn, nämligen “Чарівний горіх”, som betyder “magisk nöt”, och anspelar på dess tidiga blomning och att frukten mognar först påföljande sommar. Kanske anspelar även det svenska namnet på samma fenomen.

Nåväl, nu är inte trollhasselns knoppar (med sina små gula spröt och röda blommor) särskilt intressanta att beskåda, därför lägger jag till några bilder på andra knoppar och blommor som jag dessvärre inte hann fördjupa mina kunskaper om, enär jag hade en rendezvous Franz Schubert och hans Divertissement à la hongroise (D. 818), som är ett fyrhändigt pianostycke i tre satser. Verket tillkom under en vistelse på ungerska landsbygden men skrevs klart när han hade kommit tillbaka till Wien år 1824. Återigen börjar jag tänka på troll, för det svävar nästan något trolskt och drömlikt över stycket. Men om detta beror på tempot eller de ungerska tonskalorna förmår jag inte att avgöra.

Stycket blev omåttligt populärt efter det hade publicerats 1826, men framfördes senare i mindre utsträckning. Orsaken kan vara att Rickard Wagner kallade stycket för trivialt och att Felix Mendelssohn i sin tur menade att det hade ett alldeles för monotont tempo. Men Franz Liszt tilltalades däremot av verket och skrev om det för en pianist (han hade väldigt långa fingrar) och samt att han orkestrerade den andra satsens march. Under kvällens gratiskonsert framförde den unga duon El Tiempo Piano Duo detta stycke med briljans och givetvis på tidstypiskt piano.


Amerikansk trollhassel


Dagens anteckning 22 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nej, jag antar att ni inte önskar läsa fler av mina tirader om Franz Schubert. Och inte heller tror jag att ni vill läsa något mer om hans symfoni i c-dur (D 944), från 1824-1826, som jag redan har skrivit om, men det kan inte hjälpas, här kommer några ord till. (För er som känner att ni behöver stärka er inför denna ramsa kan ju först snegla på bilderna med blommor på stora torget i Podgórze.) Nåväl, denna symfoni tillhör, som ni redan vet, en av mina mest älskade symfonier. På svenska kallar vi den ju rätt och slätt för symfoni i c-dur, vilket kanske vittnar om att vi ofta har svårt att ta till starka uttryck. Engelsmännen och även polackerna har den goda smaken att göra tillägget “stora”, vilket faktiskt är mycket mer målande är den svenska titeln. Ty stor är den på fler sätt än jag har plats för här. Därför har det inte alls känts galet att få höra den två gånger under de senaste veckorna.

Den första konserten var med Capella Cracoviensis under ledning av Jan Tomasz Adamus, och den spelades på tidsenliga instrument. Det innebar att uttrycket blev ett helt annat än det jag egentligen är van vid. Med drömlika och nästan trolska rörelser fördes vi genom en aldrig sinande snårskog. Kanske är det särskilt bleckblåsinstrumenten som skapar den atmosfären. Dåtidens tromboner har nämligen en helt annan klang. Vilket leder till att stötarna, som manar oss framåt genom skogen, är mjukare. Samma gäller för dåtidens horn.

Man kan säkert göra en jämförelse med kvällens konsert, som spelades med samtida instrument av Krakóws filharmoniska orkester under ledning av Alexander Humala, men jag har inte den kunskapen att jag kan göra dylika analyser. Jag får istället förlita mig på mina känslor. Och även under kvällens konsert fördes jag genom ett likaledes förtjusande Schubertiansk landskap. Och jag vidhåller det jag yttrat flera gånger tidigare, att när jag dör vill jag återuppstå som en trombon i Schuberts mästerliga symfoni i c-dur. Fast efter kvällens konsert skulle jag vilja säga att det går lika bra med att återuppstå i ett valthorn, ungefär fyra och en halv minut in i andra satsen. Faktum är att det också passar min karaktär och fysionomi mycket bättre, rund och lite tillkrånglad som valthorn är. Och kvällens framförande var så pass stimulerande att jag sprang hem för att sätta mig för att lyssna på symfonin ännu en gång. Man får aldrig för mycket av Schubert, sanna mina ord.

Kvällens konsert inleddes dock med den mycket varma och sympatiska violinisten Baiba Skride från Lettland. Hon spelade inledningsvis Mozarts femte violinkonsert (KV 219), och fortsatte därefter med Peteris Vasks “Lonely Angel” från 2006. Det senare stycket, med sin spröda textur, var det som grep mig mest.

Med andra ord har jag begåvats med ytterligare en formidabel konsert. Den enda brasklapp jag skulle vilja ge är åt publiken, som var osedvanligt snål med applåderna

Blommorna nedan är min bukett till musikerna som skänker mig alla dessa fantastiska upplevelser.


Dagens anteckning – 3 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag inledde morgonen med att försöka hitta ett sätt att betvinga våra samtidsmonster. Mitt val av vapen och ammunition föll på Franz Schubert och hans Die schöne Müllerin, på svenska Den vackra mjölnerskan (Op 25, D. 795) från 1826.

Denna sångcykel, med tonsatta dikter författade av Wilhelm Müller, har 20 sånger som handlar om en ensam vandrare som är ute gör det som vandrare helst gör, alltså vandrar. Varifrån han kommer och vart han tänkt att ta sig förtäljer inte historien, men det tycks som om han vandrar lite planlöst, ty på sin väg finner han en förtjusande lite bäck, som han börjar följa.

Efter en bit kommer han fram till en vattenmölla, som ägs av en mjölnare som givetvis har en vacker dotter. Vandraren förälskar sig självfallet ögonblickligen i henne. Han uppvaktat henne på alla möjliga upptänkliga sätt, men resultatet av hans ansträngningar faller inte väl ut. Dessutom dyker det upp en hårfager jägare och denne förför den vackra mjölnardottern och de båda lämnar vår vandrare åt sitt öde. Tilläggas bör att jägaren är klädd i grönt och vandraren blir fixerad vid allt som är grönt och det hela slutar mycket tragiskt med att vandraren dränker sig i bäcken, som sjunger en sång till hans ära.

Som ni förstår var detta inget lämpligt val att dränka sina samtidssorger i. Men till min undsättning kom istället mitt arbete, och efter en dag vid katedern och med studenterna har jag fullkomligt förträngt våra samtidsmonster och känner mig nu lättare till sinnes.


Dagens anteckning – 9 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Februarihimlens disigt, mjuka leende lockar ut människorna från deras gömmor. Lite misstroget ser vi upp mot skyn, där himlen har vävt ett band av snövita molnbollar. Och över Wisła lägger himlen ett gråvitt skimmer, som sträcker sig upp över skogens träd och hela vägen tillbaka till februarihimlens leende. I avsaknad av snö strör februari ut yrvakna och blygsamt nigande snödroppar. Men trots att allt detta associeras med våren upptas mina tankar av vintern och då särskilt den lilla istiden. Jag vet inte varför denna tidsperiod har tagit mina tankar i besittning under den senaste tiden. Kanske beror det på att ämnet klimatförändringar verkar blomstra i vår samtid, ett ämne som tillhör den mest stabila grenen på det träd av våra samtidstankar som berör fascinationen för vår möjliga och snara undergång.

Lilla istiden var också en klimatförändring, om än mycket långsam, den varade i hela 500 år. Den var dessutom inte global, utan tycks främst har drabbat Europa och Nordamerika. För de flesta som levde under denna period var klimatförändringar nog inget samtalsämne. Kylan var antagligen bara ett faktum som pågått i generationer och man förväntade sig nog inte heller något egentligt slut på den. Men tankarna hos dåtidens människor måste ha upptagits en del av de stränga vintrarna.

Om det var därför som poeten Wilhelm Müller (1794-1827) skrev dikterna som Franz Schubert tonsatte till sin “Winterreise” (D. 911, piblicerad år 1828 som Op. 89) låter jag vara osagt. Vad jag däremot vågar drista mig till att påstå är att få har lyckats beskriva vinterns obarmhärtlig karaktär så som han. Denna sångcykel, med sina 24 sånger, kan få mitt blod att isa, men inte enbart beroende på Müllers dikter, utan även på Schuberts mästerliga tonsättningar. Pianots toner bildar iskristallernas klang, och den ensamma sångarens ljuder kargt och faktiskt huttrande. Man fryser hela vägen in till kroppens mest bortglömda gömsle. Men samtidigt är sångerna så oerhört intagande vackra att jag rent av kan sakna vintern när jag lyssnar till Winterreise.

Det går inte att välja en av sångerna utan att känna att jag behandlar de andra missunnsamt, men om jag måste väljer jag den sjuttonde sången, “Im Dorfe” (“I byn”).

Es bellen die Hunde, es rascheln die Ketten;
es schlafen die Menschen in ihren Betten,
träumen sich manches, was sie nicht haben,
tun sich im Guten und Argen erlaben:

Und morgen früh ist alles zerflossen.
Je nun, sie haben ihr Teil genossen
und hoffen, was sie noch übrig ließen,
doch wieder zu finden auf ihren Kissen.

Bellt mich nur fort, ihr wachen Hunde,
laßt mich nicht ruh’n in der Schlummerstunde!
Ich bin zu Ende mit allen Träumen—
was will ich unter den Schläfern säumen?

Mina kunskaper om 1800-talets tyska är ytterst bristfälliga och jag vågar mig inte på någon översättning av raderna ovan, men fann denna översättning till engelska:

Dogs are barking, their chains are rattling.
People are asleep in their beds.
They dream of plenty that they have not,
find both good and evil to refresh them:

and next morning it has all vanished.
But then, they have enjoyed their share
and hope was left over
will still be found on their pillows.

Bark me away, you watchdogs!
Let me not rest in these hours of slumber!
I am done with all dreaming;
why linger among those asleep?


Dagens anteckning – 31 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En smal och elegant nymåne ler kanske något snett mot Kopernika-gatan i Kraków, där en liten och hängiven skara samlats för att fira Franz Schuberts födelsedag och lyssna på hans Forellkvintetten (A-dur, D. 667). Det är förhållandevis varmt för årstiden. Många är barhuvade och det finns inte längre någon snö som lyser upp de mörka hörnen. Annat var det på Franz Schubert födelsedag, den 31 januari 1797, som inträffade under lilla istidens tredje period (som löpte mellan 1790-1880). I familjen Schuberts hus fanns en enda värmekälla, den öppna spisen i köket, och enligt många källor var det också där som lille Franz såg dagens ljus för första gången.

Nåväl, ovannämnda kvintett komponerades av den då 22 år gamla Franz vid hans första besök i österrikiska Steyr, men avslutades när han kom hem till Wien. Den har för våra öron en lite annorlunda sammansättning av stråkkvartett tillsammans med pianot, enär Schubert har valt violin, viola, cello och kontrabas. (Vi förväntar oss ju ofta första och andra violin, viola samt cello.) Men faktum är att detta var ganska vanligt under tidigt 1800-tal.

Första satsen (Allegro vivace) inleds med ett plask, som om forellen slår sin stjärt mot vattenytan. Pianots toner låter som vattendroppar vilka skvätter över ytan. Och satsen fortsätter i varm och trygg harmoni. Här råder en uppriktig tillfredsställelse och glädje, men den är kontrollerat och lite återhållet. Inga galna känsloyttringar. Det är oerhört svårt att inte sitta med ett fånigt leende på läpparna genom hela denna satsen. Atmosfären i andra satsen (Andante) är lite mindre harmonisk. Vi stannar upp och frågar oss om all harmonisk lycka vi kände i första satsen verkligen existerade.

I tredje satsen (Scherzo) byts stämningen däremot med en abrupt inledning som slungar oss ut från vemodet. Men det föregår en konstant kamp mellan dessa två stämningar. Vi står med ena foten i vemod och med den andra i upprymdhet.

Fjärde satsen (Andantino – Allegretto) inleds också lite mer tvekande. Vi ler lite hövligt, men brister inte ut i några skatt. Forellen gör några drillar med sin stjärt med hjälp av pianots toner, och violinen plockar upp dessa i små egensinniga flätor. Cellon och violan svarar hövligt. Kontrabasen stämmer in och hummar med gillande.

Den avslutande och femte satsen (Allegro giusto) inleds lugnt och sakligt, men snart bryter eurofin fram, och drar med oss genom vattnets vivlar, där forellens fjäll blänker vackert genom vattenytan, och den drar vidare mot, för oss okända mål. Vi får helt enkelt stå kvar på stranden och kontemplera över var den kan vara nu.

Jag har inte lyckats hitta någon källa som säger när den spelades första gången och om Schubert fick höra sitt verk. Verket publicerades först ett år efter hans död (1828). Men om han fick höra det var det på liknande instrument som jag fick höra den ikväll, eftersom den framfördes på tidstypiska instrument. Vilket kändes som ett passande sätt att fira lille Franz.


Dagens anteckningar – 24 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ibland känner jag mig lite som Franz Schubert. Nå, inte för att jag skriver fantastiskt musik till världens fröjd, har bedårande lockigt hår, syfilis eller hund. Nej, det är inget av ovanstående som gör att jag känner en viss samhörighet med lille Franz. Det är hans ihärdiga klottrande jag känner ett släktskap till. Ty som ni alla vet klottrade han sina tonsättningar på alla papperslappar han kom över. Inte ens bordsservetterna lär ha gått fria från hans klåfingrighet (och de var självfallet inte ens av papper). Ryktet säger att han även sov med glasögonen på, ifall han skulle vakna med en slinga som var tvungen att fångas upp och sättas på plats på ett papper.

Nu vet jag inte riktigt om jag och Schubert lider av samma typ av klåfingrighet, men min har sina rötter i att jag vill se. Egentligen är det viktigare för mig att se än att bli sedd, och ser gör jag bäst när jag skriver. När jag inte skriver slutar jag se, och för mig betyder det också att jag tappar en källa till glädje.

Så vad kommer sig denna kanske märkliga bekännelse av? Jo, jag tänkte att det kanske var dags att förklara mina Dagens anteckningar. De är alltså inte ett uttryck för ett behov av dopamin. Jag skriver för att det är mitt sätt att inte hemfalla åt likgiltighet inför det som omger mig. Att skriva är således min kärleksförklaring till min omgivning.

Det är svårt att sia om Franz Schuberts skrivklåda också föranleddes av dylik kärleksaffär med omgivningen, men jag vill tro det. Varför ville han annars skänka så mycket musik till sina vänner, din samtid och eftervärld? Mycket av det han skrev hördes aldrig av någon annan än av honom själv eller möjlighet en mycket liten krets. Ibland hittades verk långt efter hans död 1828. Johannes Brahms fick på 1860-talet tillsänt sig en låda med partitur av Schubert. När han öppnade lådan fanns det fortfarande kvar sand mellan arken. (Man strödde ju sand på pappret för att bläcket att stanna kvar och inte flyta ut.) Brahms händer lär, enligt egen utsago, ha skakat av hänförelse, när han borstade bort sanden och tittade på Schuberts ofullständiga påskoratorium Lazarus (D 689) från 1820. Verket skulle skänka inspiration till Brahms Ett tyskt requiem (op 45), som han skrev under denna tid. Schuberts verk hade kanske aldrig antagits av något förlag och därför bokstavligen förpassats till en låda innan de blev klart.

Idag har vi andra möjligheter. Vi måste inte vänta på en förläggares välsignelse utan kan själva publicera det vi skapat på vilken plattform vi så önskar. Det ger en frihet, men berövar oss måhända på något av magin.


Dagens anteckning – 12 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag åkte till Wien i höstas var det kanske ett fåfängt försök att komma närmare Gustav Mahler. Ja, jag vet att han är död och allt vad det innebär, men jag ville kanske se alla de där platserna som jag läst om och bara hade en vag bild av. På jakt efter något, oklart vad. Och jag såg alla de där platserna jag förknippar med Mahler, men har en ganska vag bild om besöket ledde till någon djupare insikt.

Men det skulle visa sig att jag kom hem från Wien med Ludwig van Beethoven och Franz Schubert. Inte för att de inte varit hemma med mig sedan tidigare, utan eftersom de klängde sig fast på ett annat sätt än tidigare. Och detta gäller i synnerhet den förra. Nu tycker jag att jag kan uppskatta och förstå Beethoven, på ett sätt som jag inte kunde tidigare. Det känns lite som om jag lyckats tränga igenom ett lag av förståelse och nått en annan sfär. Som om jag vore i en annan metanivå. Något liknande har givetvis hänt förut och inte minst med Mahler.

Nu vet jag inte alls om det är på samma sätt för Nigel Kennedy, eller om det finns andra förklaringar till varför han har döpt sin första violinkonsert till “Für Ludvig van”, som jag har hört framföras ikväll av Krakóws alltid lika fenomenala filharmoniska orkester. Jag vet inte om jag håller med Kennedy om alla hans olika infallsvinklar och idéer, ty ibland liknar det mer ett potpurri. Men min kritiska röst somnar snart in, när jag ser hur roligt både Nigel Kennedy och musikerna verkar ha. Och vem är jag att ha en kritisk åsikt om detta? Jag, som varken spelar eller komponerar.

Men kvällens stora behållning var ändå framförandet av Beethovens sjätte symfoni (op 68) från 1812. (Förlåt att jag är så torr.) Ett fint framförande, med stort engagemang och lidelse. Och när jag satt där så började jag plötsligt att tänka på Mahlers första symfoni, komponerat över 70 år senare. Nej, det finns inte några absoluta likheter mellan de två verken, frånsett parafrasena till natur och, förstås, de starka emotioner dessa båda tonsättare skapar hos mig som lyssnare.