viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 6 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Trädens grenar har nu låtit små ludna knoppar titta fram ur sina vintergömmor. Det är inte utan att det är klokt att de väljer att klä sig i päls, då det fortfarande råder kyliga nätter där vintern härskar. Och nog tycks deras fysionomier sårbara, nästan bräckliga, där de spretar från sina grenar med sina spröt, som små antenner inställda på vårens frekvens. Man får nästan lust att sjunga en uppmuntrande sång för de små knopparna, och självklart väljer man då en sång av Franz Schubert.

Man skulle till exempel kunna sjunga Franz Schubert nästsista tonsättning, “Der Hirt auf dem Felsen” (D 965) för sopran, klarinett och piano från 1828. Sången skrevs till sopranen Anna Milder-Hauptmann (1785-1838) som var något av en superstjärna under sin tid. Hon skulle bli anlitad på flera prestigefyllda scener i Wien och Berlin och samarbetade med storheter som bland annat Beethoven, Mendelssohn och Haydn. Luigi Cherubini skulle till och med skriva en opera tillägnad henne.

Men det råder lite olika uppgifter om hur hennes röst kan ha tett sig. Joseph Haydn lär till exempel ha sagt att hennes röst var stor som ett hus. Men Franz Schubert var inte lika begeistrad. Han menade istället att hennes röst var bra, men hennes drillar var förskräckliga. Det är därför anmärkningsvärt att “Der Hirt auf dem Felsen” besitter så många drillar. Sången är vidare tekniskt krävande, inte bara för sopranen, utan även för klarinetten. Det är bara pianostämman som är mer avvaktande och återhållen.

Sången handlar om en herde som sitter på en klippa i bergen och lyssnar på alla ekon från dalen. Hans tankar glider iväg till han till hans älskade. Plötsligt drabbas han av ett enormt vemod och han känner sig som den ensammaste människan i hela världen. Men sången avslutas trots allt i dur, då herden kommer på att våren är i antågande och med den glädjen. Herden reser sig från sin plats på klippan och gör sig redo att vandra vidare.

“Der Frühling will kommen,
Der Frühling, meine Freud’,
Nun mach’ ich mich fertig
Zum Wandern bereit”

(En slags översättning – med reservation för möjliga missförstånd:
“Våren är på väg,
Våren, min glädje,
Nu gör jag mig redo
Redo för en vandring”)

Dagens anteckning – 4 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När solen färdas ner bakom horisonten, och överräcker resterna av dagen till nattens dunkel, lämnar den efter sig skärvor av ljus som glimmar i en rosa och orange ton. Aftonrodnad kallas fenomen som bekant. Månne en slags himlens förlägenhet inför något för oss okänt. I vår samtid kallas fenomenet kanske främst för partiklar eller föroreningar, men det fanns en tid då allt uppfattades besjälat. Och så även aftonrodnaden.

Franz Schubert levde i en sådan tid, där världens olika företeelser betraktades som mirakel. I sången “Im Abendrot” (D 799) från 1825 beskrivs den röda solnedgången som ännu ett exempel på jordens, och gudomlighetens, skönhet. Texten till sången är lånad från en dikt av poeten Karl Lappe, och den bär på den för romantiken, tidstypiska mysticismen och uppfattning om animism. Något som man understundom faktiskt borde tillåta sig att förnimma.

Dikten inleds med en hyllning till solnedgångens vackra skimrande gestalt, åh, hur vacker är inte världen, sjunger tenoren. Vi får genom sången följa hur de gyllene strålarna faller ner på människorna, färgar dammet och atmosfären röd och glittrar genom, och faktiskt blinkar, till molnen. De skimrande fragmenten av solnedgången söker sig så in genom ett fönster till diktens berättarjag, som tycks bära på något slags vemod och förundran över hur han kunde tvivla på gud, “hur kan jag klaga? hur kunde jag tveka?”. Nej, berättarjaget kan omöjligt förstå hur det var möjligt att tvivla. Och dikten avslutas med att berättarjaget lovar bevara denna skönhet i sitt hjärta även om hjärtat så skulle brista.

—

Dikten av Karl Lappe

Im Abendrot

O wie schön ist deine Welt,
Vater, wenn sie golden strahlet,
Wenn dein Glanz hernieder fällt,
Und den Staub mit Schimmer malet;
Wenn das Rot, das in der Wolke blinkt,
In mein stilles Fenster sinkt.

Könnt ich klagen? könnt ich zagen?
Irre sein an dir und mir?
Nein, ich will im Busen tragen
Deinen Himmel schon allhier.
Und dies Herz, eh es zusammenbricht,
Trinkt noch Glut und schlürft noch Licht.

Dagens anteckning – 25 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När Franz Schubert (1797-1828) bara hade några månader kvar av sitt korta liv, erfor han något av en kreativ urladdning. Varifrån hans skaparkraft kom tvistar de lärde om ännu, men en förklaring som ofta anges är att han berördes av Ludwig van Beethoven död år 1827. Hans skaparkraft skulle alltså ha varit en hyllning till den store mästaren. Men en annan mycket trolig förklaring kan också ha varit att han då hade uppnått en mognad som tonsättare. Han hade helt enkelt funnit ett eget tonspråk som han nu kunde skörda frukterna av.

Bland de verk som märks från denna tid återfinns Impromptus, som är åtta stycken från solopiano, hans kanske mest kända stråkkvintett i C-dur (D 956), den postumt sammanställda sångsamlingen Schwanengesang (D 957), sångcykeln Winterreise (D 911) och många andra.

I samband med att han skrev Winterreise tonsatte han även den vackra och tekniskt krävande fantasi i C-dur för piano och violon (D934). Verket tillkom under decembermånad 1827 och skulle bli hans sista för violin och piano. Fantasin skrevs till violinisten Josef Slavik och pianisten Carl Maria von Bocklet som båda var vänner till Schubert, och avsikten med verket var att påvisa de båda solisternas stora virtuositet. Det är sålunda ett verk som fodrar förmåga att att bemästra både teknik och känsla.

Uruppförandet skedde i Wien en månad efter att fantasin fullbordats. Men åhörarna den där kvällen lät sig inte tjusas. De värjde sig mot dess längd (den är ungefär 25 minuter lång vilket tydligen var för långt för wienarna) och de tyckte även att strukturen var alltför svårgenomtränglig. En kritiker som bevistade konserten noterades att det blev allt glesare i bänkraderna ju längre solisterna spelade, och han uttryckte även en viss tveksamhet till om han själv skulle lyckas formulera något om musiken han lyssnade till.

Det som åhörarna tyckte var alltför utmanande med fantasins struktur tordes ha varit att den består av sju delar, som är löst sammansatta och ofta står i kontrast till varandra. Värt att notera är också att de sista satserna kretsar kring temat till en av Schuberts egna sånger (nämligen “Sei mir gegrüsst” från 1822), ett val som inte alla tycks ha bifallit.

Vad Franz Schubert sa om att åhörarna inte gav sitt gillande till hans fantasi återger inga källor, men det är möjligt att han tog kritiken med en axelryckning, eftersom han troligen redan vänt sin uppmärksamhet mot nya tonsättningar, ty han var, som sagt, inne i en av sina mest kreativa perioder.

—

Teckningen nedan är inte från uruppförandet av nämnda fantasi, utan återger en Schubertiad återgivet av vännen Moritz von Schwind från omkring 1820. Schubert syns i mitten vid sidan av en man som spelar på gitarr. Ett ganska nytt instrument med denna tid

Dagens anteckning – 24 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det fanns en tid när det ansågs som något fördelaktigt om man hade många strängar på sin lyra. Man kunde på den tiden ägna sig åt flera områden utan att för den sakens skull anses vara provocerande inkonsekvent eller alltför ombytlig. Så gällde även på Jan Engels tid, men han hade inte någon lyra att spela på, för han var violinst och verkade under 1700-talets senare hälft som kapellmästare i orkestern i Sankt Johannes ärkekatedral i Warszawa. Jag har dessvärre inte lyckats få fram var eller ens när han föddes, men hans dödsdag lär vara fastställd till den trettionde juni 1788.

Men som ni redan förstått satt Jan Engel alltså inte bara i ovanstående katedral och harvade på sin violin. En morgon år 1772 vaknade han nämligen upp med idén att han skulle startade ett tryckeri. Och han skulle också förverkliga sitt påfund. På sitt lilla tryckeri, som låg på gatan ulica Krzywe Koło i Warszawa, skulle han sedermera publicera flera verk av olika tonsättare, men också några, eller möjligen alla, av sina egna tolv symfonier. Flera av dessa, samt andra verk av Engel, finns bevarade till våra dagar. På så sätt var Jan Engel inte bara violinist, utan även förläggare.

Ikväll hade jag den stora förmånen att få höra Krakóws filharmoniska orkester framföra Jan Engels Sinfonia i G-dur från 1772 under ledning av dirigenten Michał Klauza. Stycket är livligt och optimistiskt till sin karaktär, och bär flera drag av Joseph Haydns tonsättarkonst. Det är dock för mig oklart vilken symfoni i ordningen av Engels symfonier som verket torde vara, då jag inte heller här har funnit någon trovärdig källa som sammanställer hans tonsättningar.

Det är svårt att inte dröja sig kvar vid tanken på att 1772 var ett ödesdigert år för invånarna i Engels hemstad Warszawa. Det var året som Preussen, Tsarryssland och Habsburgska riket slöt ett avtal om att upplösa det Polsk-Litauiska samväldet. Hur kunde Jan Engel mitt i den politiska oreda som rådde, skriva ett så ljust verk, kan man rimligen fråga sig. På detta har vi inga svar. Det verkar nämligen inte finnas nämnvärt biografiskt material bevarat om Jan Engel.

Under kvällens konsert fick vi också höra Max Regers orkestering av åtta sånger tonsatta av Franz Schubert, som framfördes med känslosam inlevelse av den utmärkta tenoren Patrick Kabongo. Det var nästan svårt att hålla tillbaka tårarna under “Erlkönig” (D 328), där Kabongo mejslade ut den döende sonens yrande om Erlkönig, feernas konung, som enligt tysk folksägen ska ha haft som uppgift att lura barn in i döden.

Kvällen avslutades dock lika optimistiskt som den inleddes, med ett energifyllt uppförande av Francis Poulencs dansanta och livsbejakande Sinfonietta (FP 141) från 1947. Och genom ett fönster till mitt hjärta letade sig plötsligt en stråle av hoppfullhet in.

Dagens anteckning – 28 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I en glasmonter på Nationalmuseet i Kraków möter jag på en uråldrig och tyvärr stränglös vevlira, bördig från det habsburgska Galizien, alltså trakterna häromkring. Vevliran är ett gammalt instrument då det omnämns första gången på 900-talet och utvecklades därefter vilket ledde till att det blev ett nästan omåttligt populärt instrument under medeltiden. Men efter medeltiden började vevlirans stjärna dala och århundraden därpå var det ett instrument som främst förknippades med fattiga och tiggare. Det svenska namnet “vevlira” härrör dock inte från medeltiden. Tidigare kallades det rätt och slätt för “lira”, men på 1960-talet gav Jan Ling, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, instrument sitt mer passande namn.

I ukrainsk musikhistoria har vevliran, kallad “kolisna lira” (Колісна ліра), spelat en viktig roll. Från 1400-talet och in på 1900-talet fanns “lirnyky”, som de spelmän som spelade vevlira kallades, i nästan varje by. Dessa spelmän var nästan alltid blinda, (liksom sina kanske något mer kända kollegor “kobzar” som spelade på det ukrainska stränginstrument kobza). Lirnyky hade en reportoar som ofta bestod av psalmer, men deras framförande avslutades inte sällan med humoristiska sånger. Bland sångerna fanns också sådana som hyllade de ukrainska kosackerna, vilket inte sågs med blida ögon av de tsarryska myndigheterna, som var livrädda för ukrainska uttryck.

“Lirnyky” förekom även i Belarus från 1600-talet, men det är tydligen mer tveksamt om dessa spelmän någonsin förekom i Polen. Men i polsk kulturhistoria återfinns dock en känd lirnyk, nämligen Wernyhora, som enligt legenden ska han ha förutspått Polsk-Litauiska samväldets fall. Han spelar en viktig roll inte bara i det polska medvetandet utan även i Stanisław Wyspiańskis pjäs “Bröllopet” (“Wesele) från 1901 som jag berättat om tidigare.

Nu vet jag inte om det är en lirnyk som förekommer i den sista sången i Franz Schuberts sångcykel “Winterreise” (från 1827), men i den sången förekommer också en spelman som spelar på vevlira. Sången heter “Der Leiermann” och i den möter sångens hjälte, den kringströvande, vilsne och kärlekskranke unge mannen, en fattig spelman som står utanför en by och spelar på sin vevlira. Vinden viner kallt och spelmannens fingrar är frusna. Men spelmannen sjunger och spelar nästan för döva öron, ty ingen, förutom de ylande hundarna, lyssnar på honom. Den unge mannen frågar sig vem denne underlige, gamle man är. Ska jag slå följe med dig? frågar han sig, och fortsätter: Och när jag sjunger mina sånger, kommer du, gamle spelman, då ackompanjera mig?

“Wunderlicher Alter,
soll ich mit dir geh’n?
Willst zu meinen Liedern
deine Leier dreh’n?”

—

Etsningen nedan heter “Lirnyk” (1907) och är av den ukrainska konstnärinnan Olena Kul’tjyts’ka (1877-1967).

Dagens anteckning – 3 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Månen vandrar sin tysta ban,/snön lyser vit på fur och gran,/snön lyser vit på taken./Endast tomten är vaken” står det ju att läsa i Viktor Rydbergs kända juldikt från 1881, men inte är det riktigt, ty det är ju ställt bortom allt tvivel att vi andra stackare också måste vara vakna om vintern. Och det känns, så här i den mörkaste av årstider, att ljuset är väldigt långt borta. Det ligger väl och latar sig där borta någonstans på andra sidan av jordklotet. Och som synes hjälper inte ens månen till med att lysa upp vår mörka tillvaro, den mäktar knappt med att ta sig genom diset som lagt sig till rätta över himlen. Eftersom ljuset inte går att finna häromkring, är man nödgad att vända sig till ljus i andra sammanhang, så som den som går att finna i musiken.

I Franz Schuberts sång “Licht und Liebe” (“Ljus och kärlek”), D. 352 från 1816 får vi ljus genom kärleken. Sången är en duett mellan tenor och sopran och är utformad som ett brev mellan två kärlekstörstande. Sången inleds med tenoren som förkunnar att kärleken är ett ljus, och fortsätter sedan med att hävda att precis som jorden längtar efter solen, så söker sig hjärtat till kärleken eftersom kärleken är ljuset. Tenoren får i nästa vers svar från sopransstämman som berättar att hon ser hur stjärnorna tindrar på himlen och hur de hotfulla och mörka dimmorna flyr från jorden, men i nästa ögonblick förbyts hennes sinnelag och hon kastar hon sig i rakt in i sorgen, eftersom hon är ensam, utan kärleken, som har lämnat henne. I den sista versen sjunger de båda tillsammans samma vers som tenoren sjöng i första versen.

“Und zu jenen hellen Sternen
In den weiten blauen Fernen,
Strebt das Herz nach Liebeswonne:
Liebe ist ein süßes Licht.”

(På svenska ungefär: “Och till de ljusa stjärnorna
I den blå fjärran,
längtar hjärtat efter kärleken:
Kärleken är ett ljuvt ljus.”)

Dikten som Schubert använde till sången författades av poeten Matthäus von Collin, som föddes 1779 i Wien i en adelsfamilj som faktiskt närde två författare i familjen, då Matthäus bror också var författare. Matthäus von Collin beskrivs som något av en intellektuell dignitär, med ett vitalt intellekt som gav honom två professurer, en i juridik vid Jagellonska universitetet samt en i filosofins historia på universitetet i Wien. Han var dessutom privatlärare till Napoleons son.

Franz Schubert och Matthäus von Collin träffades flera gånger, då Schubert var inbjuden till de salonger som hölls i von Collins hem. von Collin var främst aktad för sitt belevade sätt och kultiverade konversationsförmåga, medan hans författarskap inte riktigt vann gehör hos alla. Men Schubert blev alltså förtjust i von Collins dikter och tonsatte fem av hans dikter och där ibland finns “Licht und Liebe”. När von Collin oväntat dog 45 år gammal drabbades Schuberts krets av chock, föga visste de då att Schubert skulle gå bort fyra år senare, blott 32 år gammal.

Det var kanske inte särdeles ljusa tankar, men Schubert lyckades under sin korta livstid skänka oss så mycket ljus att han förtjänar varje tillfälle för hågkomst.

Några källor

1.

2.

Dagens anteckning – 17 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde er vecka, men jag tog mig an den med Franz Schuberts Oktett i F-dur (D. 803) från 1824. Ett förträffligt verk för första och andra violin, viola, cello, kontrabas, fagott, horn och, sist men inte minst, klarinett, som beställdes av en greve vid namn Ferdinand Troyer som också var en förstklassig klarinettist. Tonsättningen tillkom efter att Schubert genomgått en längre tids skrivblockering. Från 1817 till 1823 skrev han flera verk som inte skulle fullbordas, och bland dessa återfinns exempelvis hans ofullbordade symfoni från 1822. Ett av skälen till Schuberts blockering gick att finna i att han hade studerat Ludwig van Beethovens tonsättarkonst lite väl ingående. Schubert hade helt enkelt drabbats av mindervärdeskomplex, vilket praktiskt taget vem som helst kan ådra sig efter att fördjupa sig i en mästares konstnärliga produktion.

Nåväl, när Schubert fick uppdraget att skriva oktetten av nämnda greve var hans först intention att skriva en septet, och inspirationen var givetvis Beethovens mycket populära stycke i samma form. Schubert kopierade därför instrumentationen i Beethovens septet, men Schubert utvidgade den med ytterligare en violin, vilket sålunda gav en oktett. Likaså valde Schubert en snarlik indelning av de sex satserna, men bytte bland annat plats på menuetten och scherzon.

Inledningen till oktetten tar avstamp i en långsam och stämningsfull adagio där blåsinstrumenten under flera trakter ligger på samma ton, vilket skapar en nästan drömsk atmosfär. Stränginstrumenten för in satsen mot harmonin och snart uppstår en dialog med blåsinstrumenten. Stämningen förbyts därefter mot en mer uppsluppen ton, som slutligen löper in i en livlig avslutning av första satsen. Detta tema återupprepas igen i sista satsen, där valthornet intar en ståtlig position i kontrast mot de andra instrumenten. Andra satsen är dock den sats som oftast omnämns som den mest inlevelsefulla och känslosamma av satserna, och det är möjligt att den anses vara så beroende på att den nästan har en sångliknande karaktär. Dess mjuka och ömsinta harmoni står också i stark kontrast till de övriga satserna. Trots att klarinetten egentligen har huvudrollen i Schuberts oktett är det valthornet som, enligt mig, bygger upp en viktig del av oktetten, nämligen den lite dystra men även pompösa stämningen som träder fram i alla satserna, men kanske särskilt i den första och sista satsen.

Uruppfördandet av oktetten ägde rum i mars 1824 hemma hos greven Ferdinand Troyers, med densamme på klarinett. Det skulle dröja ytterligare tre år innan den framfördes offentligt, och då kritiserades oktetten för att vara för lång, med sina 50 minuter. Detta gjorde att man lyfte ut två satser när den publicerades första gången år 1854, alltså först tjugosex år efter Franz Schuberts bortgång. Det skulle dröja ytterligare 18 år innan oktetten publicerades i sin helhet.

Förutom att jag har försjunkit i Schuberts oktett, har jag även tvingats möta vinterns första snöflingor samt figurerat som lärare i svenska.

Några källor

1.

2.

3.