viewpoint-east.org

Tag: Franz Schubert

  • Dagens anteckning – 11 september 2025

    Dagens anteckning – 11 september 2025

    Läsningstid: 2 minuter

    På andra sidan Wisła står en grupp hästar och betar. Deras smala och atletiska kroppar syns vandra från den ena eftertraktade grästuvan till den andra. Hästarna står under en klunga med pilträd, vars rufsiga bladkronor spretar åt alla väderstreck. Härifrån, där storstadens larm och den urbana landsbygden möts, förefaller gårdagens ryska provokation mot Polen och beskjutningarna av Ukraina avlägsna och nästan overkliga. Som om de aldrig hade skett. Dessvärre gäller detsamma i mediaflödet. Världens förmåga att uppehålla sin uppmärksamhet kring ämnet tycks lika långvarig som hästarnas rastlösa knatande mellan grästuvorna.

    Och även mina tankebanor lunkar vidare, ty plötsligt märker jag att jag virat in mig i pilträdens orediga frisyrer och konturerna av hästarnas kroppar, för att dra iväg över tvåhundra år tillbaka i tiden till Franz Schubert. Fast egentligen lufsar mina tankar ännu längre tillbaka i tiden, till år 1782 när Johann Wolfgang von Goethe skrev dikten “Erlkönig”. En dikt som Franz Schubert skulle tonsätta år 1815 (med opusnummer 1, D 328)

    Dikten handlar om en far som för sin son genom en nattlig skog på en hästrygg. Plötsligt upptäcker pojken att de fått sällskap av ett gruvligt väsen som presenterar sig som “Erlkönig”. Ordet “Erlkönig” ska Goethe ha lånat från danskans “elverkonge”, vilket på svenska ger “älvornas kung”, men vi tycks inte riktigt ha någon sådan varelse bland våra folksagor. Enligt källor finns det dock en kung över älvorna i germansk mytologi, och denne ska ha haft som huvudsaklig sysselsättning att lura barn in i döden.

    I Goethes dikt, som Schubert sedemera tonsatte, försöker sonen övertyga sin far om att de förföljs av nämnde varelse och beskriver ingående dess fasansfulla uppenbarelse, men allt avfärdas av fadern som fantasier. I en av verserna säger sonen att “Erlkönig” visar sina vackra och skimrande döttrar, alltså älvorna, för sonen. Även detta avfärdar pappan, och pekar istället på ett gammalt pilträd, och säger “Mein Sohn, mein Sohn, ich seh’ es genau: / Es scheinen die alten Weiden so grau.” som i min översättning skulle bli: “Min son, min son, jag ser det klart och tydligt: / Det som skimrar är den gamla pilen grå”. Men sonen är nu ohjälpligt förtrollad av den grymma älvornas kung, och ropar till sin far “Erlkönig hat mir ein Leids getan!” (“Älvornas kung har skadat mig”) innan han dör i sin far armar.

    Kanske var det hästarna under pilträden som fick mig att tänka på denna tonsatta dikt, eller så var det något med att det ibland är lockande att inte se ondskan när den närmar sig.

  • Dagens anteckning – 25 juni 2025

    Dagens anteckning – 25 juni 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Så länge som jag kan minnas har det i mitt hem funnits en tjockbladig växt som jag felaktigt kallat för “penningblomma”. Det finns ingen växt som heter så, och kanske är det helt rätt och riktigt eftersom den just inte blommar. En del kallar den för penningväxt, men inte liknar den pengar precis och det är kanske därför som de flesta kallar växten för paradisträd eller krassula. Nå, jag har alltså alltid haft en sådan växt som jag felaktigt kallar för penningblomma i mitt hem, och sålunda har en sådan delat boning med mig även i Kraków.

    Men under vintern och våren har mitt exemplar av den felaktigt kallade växten sett alldeles förskräckligt deprimerad ut. Ja, den har sett så pass ledsen ut att den faktiskt smittat av sig med sin depression. Slutligen blev jag tvungen att ta saken i egna händer och klippa ner den och försöka få skotten att forma små rötter så jag kan återplantera skotten.

    Nu är detta med att övertyga skott om att skapa rötter, alltid en knivig uppgift och i morse kände jag att jag trots allt inte kunde vänta. Därför satte jag mig på cykeln för att köpa en ny penningblomma, som de inte kallas. Till min stora förtjusning hittade jag ett praktfullt exemplar med orange kant på bladen. Efter att jag hade kommit hem gjorde jag en bildsökning och det visade sig att AI föreslog att den kunde bära namnet “Hummel’s sunset”. Då jag älskar tonsättaren Johann Nepomuk Hummel blev jag mäkta stolt över att jag hade gjort ett så ypperligt val.

    Johann Nepomuk Hummel föddes år 1778 i Bratislava, som då kallades för Pressburg och låg i kungariket Ungern. Han var det enda barnet, vilket var mycket ovanligt för hans samtid. Snart visade den unge pojken att han hade ett utmärkt gehör och spelade piano med förvånansvärd skicklighet. Därför flyttade familjen till Wien och hans far sökte upp Wolfgang Amadeus Mozart och frågade honom om han ville undervisa den unge Johann Nepomuk, vilket Mozart ville då han lär ha varit väldigt imponerad av den unge musikanten.

    När Johann Nepomuk hade fyllt 12 år åkte far och son ut på en lång turné genom Europa. De återvände till Wien tre år senare och då inledde Johann Nepomuk sina studier hos bland annat Joseph Haydn och Antonio Salieri. Det var också under denna period som han träffade Ludwig van Beethoven och de båda skulle bli vänner för livet. Intressant nog var Johann Nepomuk Hummel även mycket god vän med Franz Schubert, trots att det skilde tjugo år mellan de båda.

    Tack vare Joseph Haydn fick Johann Nepomuk Hummel en anställning som konsertmästare i prins Nikolaus Esterhazys hov. Här skulle han stanna i nästan tio år. Därefter gifte han sig med den burna operasångerskan Elisabeth Röckel, och han skulle bland annat följa med henne på hennes turnéer i Tsarryssland. Under 1810-talet arbetade han i Weimar och skulle snart bli bekant med Johann Wolfgang von Goethe. De båda skulle dessutom vara en av de största turistattraktionerna i staden.

    När Johann Nepomuk Hummel gick ur tiden år 1837 var han en känd tonsättare, men hans tonsättningar föll ganska snart i glömska. Den troligaste förklaringen till det stavas Franz Liszt och senare Richard Wagner, med sin nya syn på musiken och Hummels sätt att tonsätta ansågs vara föråldrat. Det är först under de senaste decennierna som man åter fört in Hummel till reportoaren, och jag kan med eftertryck rekommendera praktiskt taget allt han skrev, men hans septet i d-moll, op 74, är underbar.

    Nu är det dock inte så att min Hummel’s sunset är uppkallad efter tonsättaren Hummel. Tydligen är det någon Ed Hummel som gett den namnet, men det är en annan historia.

  • Dagens anteckning – 18 juni 2025

    Dagens anteckning – 18 juni 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Över staden sprider sig en doft som för mig förkroppsligar glädje och upprymdhet. Min näsa följer välvilligt doften som finns i nästan varje kvarter. Och aldrig någonsin tycker jag att jag upplevt den som så stark och livskraftig som just i år. Källan till denna doft är lindträdens blommor som dignar i de yviga trädkronor.

    Linden är ett oerhört seglivat träd. De äldsta är över 1000 år och de går att finna i Oberbayern i Tyskland. Till för några år sedan kunde dock Polen stoltera med en av de högsta och mest robusta lindarna i världen. Det mätte 28 meter på höjden och stammen hade en omkrets på över 11 meter. I oktober 2017 fälldes det av en storm och idag finns tydligen bara en liten stubbe kvar. Men det är alltså i Tyskland som de äldsta exemplaren går att finna, och efter lite efterforskning visar det sig också vara i den tyska kulturen som linden är en särdeles stark symbol. i den tyskspråkiga sfär har man länge sett linden som en sinnebild för bland annat kärlekens kraft, harmoni, trygghet och fertilitet. Men den har även förknippas med en symbol för rättvisa och gemenskap.

    Kanske var det på grund av lindens starka symbolvärde som beskrivits ovan som poeten Wilhelm Müller valde att utgå från trädet i sin diktcykel “Der Lindenbaum”, som publicerades år 1823. Den blev direkt omåttligt populär och det var antagligen anledningen till att Franz Schubert fyra år senare skulle tonsätta diktsviten, men då under titeln “Winterreise”.

    Dikterna i cykeln handlar om en ensam ung vandrare som fått korgen av sin käresta. Han begråter sin ensamhet vid en lind. Och dikten inleds med orden:

    “Am Brunnen vor dem Thore
    Da steht ein Lindenbaum:
    Ich träumt’ in seinem Schatten
    So manchen süßen Traum.

    Ich schnitt in seine Rinde
    So manches liebe Wort;
    Es zog in Freud und Leide
    Zu ihm mich immer fort.”

    (På svenska skulle det kanske kunna vara:
    “Vid fontänen framför porten
    står en lind:
    Jag drömde i dess skugga
    Så många söta drömmar.

    Jag skar i barken
    Så många kärleksfulla ord;
    Den rörde sig i glädje och sorg
    Till den går jag alltid.”)

    Sedan ger han sig ut på en vandring över berg och klippor och i vinterlandskap.

    Många anser att skälet till att diktcykeln utgår från en lind just i ett vinterlandskap är att det bör utläsas som en kritik mot reaktionära regimer, och det var också den aspekten som Franz Schubert satte fokus på när han tonsatte dikterna. Schubert ville med sin tonsättning föra en sofistikerad kritik mot den rådande makteliten och det politiska systemet i dåtidens Wien. Han umgicks också i oppositionella kretsar och det sägs att han med sin storslagna talang att genom sitt konstnärliga uttryck framföra subtil kritik mot de styrande, sågs ett språkrör för de intellektuella i Wien.

    Tänk där ser man, vart tankarna kan ta en när man luktar på lindblommornas doft i ett sommarvarmt Kraków.

  • Dagens anteckning – 30 mars 2025

    Dagens anteckning – 30 mars 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    I den nordamerikanska delen av Botaniska trädgården i Kraków hittar jag ett litet oansenligt träd med ett särdeles intresseväckande namn, nämligen amerikansk trollhassel. Enligt närmare granskning visar det sig att trädet just inte blir mycket högre än tre till åtta meter, vilket tydligen anses litet i trädens värld. Trollhasseln är ett prydnadsväxt, men kan tydligen också användas som örtmedicin mot exempelvis åderbråck. Men ingen tycks vilja med bestämdhet ange varifrån trollhasseln har fått sitt svenska namn. Kanske beror det på dess böjliga stam, som man kan trolla fram nästan vilka former som helst med. På engelska kallas trädet för Witch-hazel, alltså häxhassel, men prefixet “witch” kommer inte från ordet häxa, utan härrör från fornengelskan “wice” som betyder böjlig. På ukrainska har den också fått ett intressant artnamn, nämligen “Чарівний горіх”, som betyder “magisk nöt”, och anspelar på dess tidiga blomning och att frukten mognar först påföljande sommar. Kanske anspelar även det svenska namnet på samma fenomen.

    Nåväl, nu är inte trollhasselns knoppar (med sina små gula spröt och röda blommor) särskilt intressanta att beskåda, därför lägger jag till några bilder på andra knoppar och blommor som jag dessvärre inte hann fördjupa mina kunskaper om, enär jag hade en rendezvous Franz Schubert och hans Divertissement à la hongroise (D. 818), som är ett fyrhändigt pianostycke i tre satser. Verket tillkom under en vistelse på ungerska landsbygden men skrevs klart när han hade kommit tillbaka till Wien år 1824. Återigen börjar jag tänka på troll, för det svävar nästan något trolskt och drömlikt över stycket. Men om detta beror på tempot eller de ungerska tonskalorna förmår jag inte att avgöra.

    Stycket blev omåttligt populärt efter det hade publicerats 1826, men framfördes senare i mindre utsträckning. Orsaken kan vara att Rickard Wagner kallade stycket för trivialt och att Felix Mendelssohn i sin tur menade att det hade ett alldeles för monotont tempo. Men Franz Liszt tilltalades däremot av verket och skrev om det för en pianist (han hade väldigt långa fingrar) och samt att han orkestrerade den andra satsens march. Under kvällens gratiskonsert framförde den unga duon El Tiempo Piano Duo detta stycke med briljans och givetvis på tidstypiskt piano.


    Amerikansk trollhassel

  • Dagens anteckning 22 mars 2025

    Dagens anteckning 22 mars 2025

    Läsningstid: 3 minuter

    Nej, jag antar att ni inte önskar läsa fler av mina tirader om Franz Schubert. Och inte heller tror jag att ni vill läsa något mer om hans symfoni i c-dur (D 944), från 1824-1826, som jag redan har skrivit om, men det kan inte hjälpas, här kommer några ord till. (För er som känner att ni behöver stärka er inför denna ramsa kan ju först snegla på bilderna med blommor på stora torget i Podgórze.) Nåväl, denna symfoni tillhör, som ni redan vet, en av mina mest älskade symfonier. På svenska kallar vi den ju rätt och slätt för symfoni i c-dur, vilket kanske vittnar om att vi ofta har svårt att ta till starka uttryck. Engelsmännen och även polackerna har den goda smaken att göra tillägget “stora”, vilket faktiskt är mycket mer målande är den svenska titeln. Ty stor är den på fler sätt än jag har plats för här. Därför har det inte alls känts galet att få höra den två gånger under de senaste veckorna.

    Den första konserten var med Capella Cracoviensis under ledning av Jan Tomasz Adamus, och den spelades på tidsenliga instrument. Det innebar att uttrycket blev ett helt annat än det jag egentligen är van vid. Med drömlika och nästan trolska rörelser fördes vi genom en aldrig sinande snårskog. Kanske är det särskilt bleckblåsinstrumenten som skapar den atmosfären. Dåtidens tromboner har nämligen en helt annan klang. Vilket leder till att stötarna, som manar oss framåt genom skogen, är mjukare. Samma gäller för dåtidens horn.

    Man kan säkert göra en jämförelse med kvällens konsert, som spelades med samtida instrument av Krakóws filharmoniska orkester under ledning av Alexander Humala, men jag har inte den kunskapen att jag kan göra dylika analyser. Jag får istället förlita mig på mina känslor. Och även under kvällens konsert fördes jag genom ett likaledes förtjusande Schubertiansk landskap. Och jag vidhåller det jag yttrat flera gånger tidigare, att när jag dör vill jag återuppstå som en trombon i Schuberts mästerliga symfoni i c-dur. Fast efter kvällens konsert skulle jag vilja säga att det går lika bra med att återuppstå i ett valthorn, ungefär fyra och en halv minut in i andra satsen. Faktum är att det också passar min karaktär och fysionomi mycket bättre, rund och lite tillkrånglad som valthorn är. Och kvällens framförande var så pass stimulerande att jag sprang hem för att sätta mig för att lyssna på symfonin ännu en gång. Man får aldrig för mycket av Schubert, sanna mina ord.

    Kvällens konsert inleddes dock med den mycket varma och sympatiska violinisten Baiba Skride från Lettland. Hon spelade inledningsvis Mozarts femte violinkonsert (KV 219), och fortsatte därefter med Peteris Vasks “Lonely Angel” från 2006. Det senare stycket, med sin spröda textur, var det som grep mig mest.

    Med andra ord har jag begåvats med ytterligare en formidabel konsert. Den enda brasklapp jag skulle vilja ge är åt publiken, som var osedvanligt snål med applåderna

    Blommorna nedan är min bukett till musikerna som skänker mig alla dessa fantastiska upplevelser.