viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Vissa dagar är världen sådär rivjärnslik. Vad man än gör visar den sin riviga yta mot en. Det är sådana dagar som jag önskar att jag vore en annan än den jag är. Nä, inte någon annan mer framgångsrik person än den jag är, utan något helt annat. Och varför inte ett instrument. Tänk vad underbart att få vara ett blåsinstrument, och få känna luften fara genom en. Från huvud till tå.

Jag skulle inte ha något emot att få vara krokig och slingrig som en serpent. Så elegant men också egensinnig. Och jag skulle då med glädje låta ljuden strömma ur mig. Men det behöver inte vara så speciellt, jag kan vara en blockflöjt, och det går också bra att vara en tvärflöjt, trots att jag är lite avogt inställd till den efter alla år som vi övade tillsammans. Men bäst vore ändå om jag fick vara en zinka, närmare bestämt en tenorzinka (som du ser näst längst till vänster på den röda bilden), enär den är lite större än de andra zinkorna och för att den har den vackraste röst man kan tänka sig. Detta instrument, som var populärt under 1500- och 1600-talet, blev utkonkurrerad av puzonen, alltså de tidiga trombonerna. Tänk hur vår tillvaro hade varit om vi fortfarande lät zinkorna var den som balanserade trumpeternas efterklang? (Inget ont om tromboner eller trumpeter, men försök föreställa dig hur vår värld skulle vara om vi hade zinkor istället för tromboner.)

Så jag tror helt bestämt att jag inte vill vara något annat än ett blåsinstrument om jag fick vara ett instrument. Varken percussion eller klaverinstrument passar ju mitt kynne, ty jag är dålig på att vända andra kinden till. Och inte heller tycker jag det verkar särskilt trevligt att vara ett stränginstrument, inte vill man väl ha någon att gnida på en på det viset? Fast det kanske har sin charm, vad vet jag?

Så om jag nu skulle vara tvungen att vara något stråkinstrument så går det alldeles utmärkt det också, men då helst en viola eller cello i Felix Mendelssohns oktett (op 20) som jag fick njuta av igår. Stycket skrevs 1825 av den blott 16 år gamla Felix, och intar en unik plats i Mendelssohns verkförteckning, enär ingen har skrivit en så pass fulländad oktett vare sig före eller efter honom. Verket har fyra satser och den första sprudlar av ungdomlighet och vitalitet, som löper in i den andra melankoliska satsen. Tredje satsen beskrivs ofta som det parti som tydligast visade hur Mendelssohn tonsättarkonst skulle te sig längre fram. När vi med en våldsam intensitet kastas in i sista satsen, får vi följa hur Mendelssohn skickligt hanterar kontrapunkten med en fuga som låter melodislingan löpa mellan instrumenten. Vackert och nervkittlande på en och samma gång, så nog kan jag tänka mig att vara ett stränginstrument ändå.

(Läsningstid: 3 minuter)

Eftersom det idag är 216 år sedan Felix Mendelssohns (1809-1847) föddes, tänkte jag att vi kunde stanna kvar en stund med honom. Igår skrev jag ju om en utsökt CD med hans pianokonserter med pianisten Jan Lisiecki. Mendelssohns första pianokonsert i g-moll (op 25) tillhör en av pärlorna i den Mendelssohnska skattkammaren. Verket skrevs 1830–31, när Felix Mendelssohn var på resa i Italien och Rom. Under denna tid påbörjade han även arbetet sin fjärde symfoni, den italienska symfonin i a-dur (op 90).

Pianokonserten tillägnades den unga pianisten och tonsättaren Delphine von Schauroth (1813-1887), som han lär ha varit djupt förälskad i. De båda träffades första gången i Paris när Delphine var mycket ung flicka. Mendelssohn hade bevistade en konsert med den unga pianisten, och efter konserten skrev han till sin syster, tonsättaren och pianisten Fanny Mendelssohn (1805-1847), att det var en medioker konsert med en ung pianist han hade tvingats lyssna på.

Fem år, år 1830, senare träffades Felix och Delphine igen på en soaré i München, och då hade Delphine utvecklats till en riktigt duglig pianist och därtill oerhört vacker. Felix blev blixtförälskad. Felix Mendelssohn skrev ett nytt brev till sin syster om Delphine och prisade hennes talang, men bedyrade att han då rakt inte var förälskad i Delphine. Sanningen var nog en annan, enär han besökte Delphines hem flera gånger i veckan.

När Felix Mendelssohn några månader senare var på turné i Italien hade han svårt att släppa tankarna på Delphine, och hennes namn ska synas i marginalerna till flera av de partitur som han komponerade under sin resa i Italien. Paret träffades återigen året därpå i München, men nu hade känslorna svalnat betydligt och de hade snarare musik i tankarna när de möttes, än eventuella amorösa möten.

Vid något tillfälle diskuterade de det pågående arbetet med Felix första pianokonsert, och under samtalets gång kom Delphine med ett uppslag till pianokonserten som fullkomligt hänförde Felix. I ett brev till systern beskrev Felix Mendelssohn att uppslaget hade en uppseendeväckande effekt, och det hamnade således i partituret till nämnda pianokonsert.

Ingen vet dock var man kan hitta Delphines idé. Felix Mendelssohn angav nämligen aldrig var den fanns i pianokonserten, eller hur den var utformad. Man får helt enkelt lyssna och välja det parti som har en uppseendeväckande effekt. Mitt val landar på det parti i första satsen (c:a 3.40 in) som syns i bilden nedan, men det är ju bara i min fantasi.

—

Bilderna föreställer en teckning signerad Felix Mendelssohn från Amalfi, som tillkom under hans resa i Italien, mitt val av Delphine-passage samt Felix och Delphine själva.

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag är det allhelgonadagen i Polen vilket är en röd dag. De flesta polska familjer har haft en hektisk dag, när de har färdats mellan olika kyrkogårdar för att städa och tända ljus på framlidna släktingars gravar, i en ömsint hälsningar till de som bar fram dåtidens nutid. Annars verkar vår santid främst fixerad vid vår tid samt möjligen framtiden, och de döda göre sig icke besvär. Men om man tillhör den lätträknade skara som lyssnar på klassisk musik är de döda liksom ständigt närvarande i livet, och då genom musiken.

Den enda olägenheten med att uppehålla sig så mycket vid döda människors musik, är att man aldrig får tillfälle att träffa dessa frambringare av tonkonst. Till exempel vore det väldigt trevligt att träffa Felix Mendelssohn (1809-1847), denna renässansmänniska som både skrev egen musik, framförde andras, skrev ljuvligt vackra texter och målade fascinerande akvareller. Tänk er en dag med honom!

Och som av lycklig slump har någon skrivit om just en sådan dag! A Day with Felix Mendelssohn Bartholdy, som går att finna gratis på Gutenberg, är skriven av en viss George Sampson. Vem som döljer sig bakom detta namn är inte helt lätt att svara på. Gutenberg uppger att författaren levde mellan 1873-1950, men den referensen är ganska dåligt underbyggd. Den George Sampson som levde under den angivna tiden var litteraturhistoriker, och ovanstående titel går inte att finna bland hans alster. Kanske skrev han verkligen novellen om en dag med Mendelssohn, eller så fanns det månne en annan George Sampson, som verkligen levde på Mendelssohns tid och träffade tonsättaren? Eller är det en efterkonstruktion? Gutenberg är förtegen om dylik information. Ett trevligt litet mysterium.

Nåväl, bokens berättare är en brittisk sångare som söker upp Mendelssohn i hans hem i Leipzig. Under en dag får vi stiga in i Mendelssohns värld där vi får höra typiska musikeranekdoter, diskutera Mendelssohns arbete med att återintroducera den då nästan bortglömda Johann Sebastian Bach på reportoaren, lyssna på valda delar ur Mendelssohns oratorium Elias (Op. 70, MWV A 25), titta på akvareller av Mendelssohn och så vidare och så vidare. Dessutom får vi stifta bekantskap med en energisk och uppspelt Robert Schumann (1910-1856), innan vi fulla av intryck raglar ut från Mendelssohns hem till Leipzig stadsliv.

Vilken upplevelse, eller hur?

Från den inskannade versionen av novellen.