viewpoint-east.org

En efterlängtad entré – de cyklande poliserna

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För något år sedan skulle jag nog skrattat mig fördärvad om någon sa att det i maj 2018 skulle finnas cyklande poliser i Lviv. På den tiden tittade jag bort när jag såg en polis. Jag var rädd för dem, och kände att jag som utlänning var ett hett byte för deras böjelse att idka korruption. Massor av otrevligare rykten cirkulerade dessutom.

Men redan under Euromajdan började min åsikt om poliserna i Lviv förändras något. De var mycket tillbakadragna, och stod mest i ett hörn och drack te och rökte när vi andra skanderade “Ukraina – tse Evropa!” – “Ukraina är Europa”. Det syntes mig som de lvivianska poliserna faktiskt bestod av helt andra kroppsvätskor än de som härjade i Kyjiv. Trots det litade jag aldrig på dem.

När den nya polisen äntrade Lvivs gator kände jag därför en stor lättnad. Det var en sann glädje att se dem på gatorna, eller hur de svängde förbi i sina hybridbilar. (Bara det att de har hybridbilar!!)

Så för en tid sedan läste jag att de skulle få en cyklande polispatrull. Jag läste det så där i förbifarten, och tänkte “den som lever får se”. Med andra ord tvivlade jag på att jag någonsin skulle få uppleva detta mirakel. Det kändes så overkligt europeiskt, på något sätt. (Även om Europa nu inte utmärks av just cyklande poliser.)

Det finns många fördelar med cyklande poliser, frånsett att de cyklar, som är lätta att förbise om man tillhör de bilburna folket. Cyklande poliser har exempelvis lättare att ta sig fram, även då metallmonstren blockerar varje pulsåder i stan. Så är det förhållandevis ofta i Lviv, och jag har många gånger sett hur frustrerade poliser suttit fast i oändliga bilköer. Cyklar smutsar inte ner lika mycket, och de skapar framförallt en mycket god stämning.

Nå, jag längtade, men såg inga cykelburna poliser på gatorna. Tills igår.

Då stod jag plötsligt öga mot öga med en helt livslevande cyklande polis. Jag blev så förvånad att jag helt blockerade vägen för hennes framfart. Några danssteg hit och dit gjorde vi innan vi båda brast ut i ett gemensamt skatt.

Tyvärr var jag så överrumplad av att de cyklande poliserna verkligen hade matrialiserats att jag fullkomligt glömde föreviga tillfället.

Idag var jag dock mer på hugget, och lyckades fånga en stilig cykel med tillhörande polis, då de båda agerade vägspärr för de förhatliga metallmonstren som kallas bilar.

Om jag för några år sedan skratta åt tanken på cyklande poliser i Lviv, så skrattar jag idag istället av förtjusning. Och inte trodde jag då, att poliser i Ukraina skulle kunna skänka mig så mycket glädje.


Om ni tittar noga på cykeln ser ni att den är specialtillverkad just för polisen. “Patrullerande polis” står det på den.

Hur lång tid tar det att gå till Polen?

Category: by sophie engström, eastern europe, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solen hade värmt upp oss. Efter en lång och skön promenad, där vi hade tagit av oss jackorna för första gången den våren, satt vi nu med vars ett glas kall öl och en sallad framför oss på restaurang Datja. Det var den första mars 2014.

Jag kommer aldrig glömma den där stunden på restaurangen. Det fanns ett stiltje, dock inte att förväxla med ett lugn. Inne i våra själar bråkade erfarenheterna från fyra månaders revolution. En revolution som slutade i blodutgjutelse. En revolution som krossade delar av min, och många andras, drömmar och framtidsförhoppningar. De tidigare drömmarna låg nu som blodiga bylten under den ukrainska flaggan.

Vid bordet sidan om vårt stojade en grupp överförfriskade män. De hade spelat fotboll och avslutade motionen med feta grillspett, saschlik, och massor av sprit. Vid varje skål skanderade de “Slava Ukrainy. Herojam slava” (“Ära till Ukraina. Ära till hjältarna”). En fras jag hört så många gånger veckorna före att jag oavsiktligt mumlade med.

Plötsligt stannade hela verksamheten upp. Inget stojande. Inga skålar till någons ära. Våra blickar stannade som förstelnade vid TV-skärmen på väggen. Där såg jag dem för första gången. De “gröna männen” som ledde annekteringen av Krym.

Jag minns inte exakt vad jag tänkte just då. Kanske var det någon tanke om att “så här skulle det inte vara” som virvlade upp till ytan. Det enda jag minns är att den första känslan av rädsla snabbt förbyttes mot ilska. Det var så oerhört groteskt, fräckt och samtidigt löjeväckande i sitt försök att påskina att dessa “gröna män” tillhörde någon slags folklig resning.

Det var först några dagar senare som skräcken hann upp mig. Den där natten när jag stod i bara nattlinnet i hallen och försökte räkna ut hur lång tid det skulle ta för mig att packa ner det väsentligaste i ryggsäcken, och hur lång tid det skulle ta för oss att ta oss till polska gränsen. Min överslagsräkning fastställde att det skulle ta ungefär två timmar med bil, men ungefär två dygn till fots.

Så här i backspegeln ter sig säkert min nattövning som något löjeväckande, men det var så jag upplevde det. Efter månader av katastrofläge fanns det inte mycket plats för logiskt tänkande. Jag tror att vi alla här fortfarande lever i en slags posttraumatisk situation. Man kanske skrattar lite generat över sina dramatiska planer, men då var de inte absurda idéer, utan en reell verklighet.

Jag har däremot vänner som fick lämna allt de där dagarna. De flydde till fots från Krym. Ja, de fick verkligen gå. Inga andra färdmedel fanns att uppbringa. De tog med sig det mest nödvändiga.

Före de “gröna männens” ankomst trodde mina vänner lika lite som du att de skulle bli tvungna att lämna allt de ägde, alla vänner, gamla mammor och pappor. Men nu sitter de här i Lviv, med nära och kära bortom räckhåll. Att förklara för någon som tror sig leva på behörigt avstånd från katastrofen kräver ett vokabulär som jag i detta sammanhang inte besitter. Kanske beror det på att jag befinner mig för nära, och att jag efter revolutionen 2014, annekteringen av Krym och invasionen av östra Ukraina vet att den typen av katastrof alltid bor bland oss människor.

För det är vi allena som besitter förmågan att hemsöka varandra med våld.

March 1, 2014
En bild jag tog på Restaurang Datja, den där dagen, den första mars 2014.

Fyra år efter Euromajdan – har det blivit bättre?

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Jag förstår ändå inte varför du väljer att vara här,” säger han emedan vi ålar oss fram i en seg och aldrig sinande bilkö. Jag och den äldre männen vid min sida. Han är gott och väl i pensionsåldern, men här kan ingen leva på sin pension. Jag har valt att ta taxi, hans taxi, för att slippa de överfulla dödsmaskinerna som kallas kollektivtrafik här. Martjutkan. Dessa gula själadödare som vi är hänvisade till. Jag har faktiskt möjligheten att göra ett val. Det har inte de flesta här.

“Nej,” slår han fast “jag kan inte förstå varför du är här.”

“Här är allting dåligt. Korruptionen håller på att dränka oss,” fortsätter han.

“Men har det inte blivit bättre efter revolutionen?” försöker jag.

“Bättre? Nej, du. Nu är det än värre. Nu har vi självaste über-oligarken som president. Nej, allt har blivit sämre. Han måste bort. Vi måste börja om.”

Jag har svårt att försöka hitta en positiv vändning på vårt samtal. Alla mina annars gångbara knep, som att smickra med att ukrainarna är världens bästa folk eller att trakten är den vackraste i Europa, biter inte på denne herre. Han låter sig inte charmas.

Jo, lite charmad är han ändå att jag väljer att bo här, men det är helt obegripligt varför jag ändå gör det.

“Sverige är ju ett fantastiskt land. Varför väljer någon att bo här, när man kommer från ett så framgångsrikt land?”, undrar han och låter som en svensk reklamfilm.

“Men vet du om att Ukraina har de bästa och finaste studenterna? De är så klipska och framåt att det känns som en tillgång att få vara här,” säger jag.

Jo, det argumentet tar, det märker jag.

“Och bara att jag är här, lär dem svenska och hur den svenska samhället är och varför det blivit som det blivit, kan ju bidra till att Ukraina blir ett bättre land i framtiden”, säger jag efter en stunds letande efter börjningsformer i mitt huvud.

Han ler. Ja, det gör han faktiskt. Trots att det knappast syns.

Det smärtar att det är så här illa fyra år efter revolutionen. Jag minns när jag vaknade upp den första december 2013. Hur bilder av blodiga demonstranter på Majdan fyllde mitt flöde på Facebook och Twitter. Jag minns hur rädd jag var. Den dagen vågade jag inte gå ut till Lvivs Euromajdan förrän sent på kvällen. Inte ens här kände vi oss säkra. Hela landet genomsyrades av rädsla. Men när kvällen kom hade rädslan vänt till beslutsamhet. Trots att det skulle dröja månader tills demonstrationerna var över, så var Berkuts våldsamma angrepp på de då fredliga demonstranterna början på slutet. Jag visste det inte då, men det är när man gått över barriären av rädsla som man kan vinna ett sådant slag, det lärde jag mig de där månaderna. Frågan är om det inte var den största segern av dem alla. Den när vi överlistade rädslan.

När jag och taxichauffören skumpar över vägarbetesgroparna på Lytjarkivska gatan, en gata som skulle varit värdig för två månader sedan, känner jag hur det knyter sig i magen. Var allt förgäves? Har revolutionen inte uppnått något? Har korruptionen bara blivit värre? Många, särskilt de som bor på landsbygden, menar det. Mina vänner i Busk har nästan tappat all tilltro till att det någonsin kommer bli bättre. Jag försöker som vanligt inge hopp, men med tiden blir det alltmer ihåligt. Det är som om jag är en skiva som går på repeat, och vem orkar lyssna på en sådan efter en tid?

Men det finns nog de som fått det bättre. Problemet är bara att så länge det inte gäller flertalet blir det svårt att övertyga om att det faktiskt finns ett ljus i denna megalånga, kolsvarta tunnel.

Det är svårt att för mina läsare måla allt i klara förhoppningsfulla färger. Utanför mitt taxifönster rullar Lviv förbi. Grått, trasigt, bortglömt. Den enda riktiga ljuspunkten är de unga. Hos dem lever ännu en förhoppning om att det kan bli bättre. Och vi måste hjälpa dem att förverkliga den drömmen. För Ukraina kommer aldrig klara det här på egen hand. Om det blir jag varje dag alltmer övertygad om.

Det är därför jag tror på sådant arbete som exempelvis den svenska ambassaden gör. Man satsar på att stärka civilsamhället. Jag tror att det är den enda vägen ut ur det här. “Tillsammans blir vi starkare“, som Stefan Löfven sa i förra veckan på mötet för Östliga partnerskapet.

Ja, tillsammans kan vi klara av att skapa ett rättsäkert Ukraina utan korruption. Ett Ukraina där trygghet, jämlikhet och rättvisa är en självklarhet. Det gäller särskilt oss som stödde Ukraina under revolutionen. Ansvaret ligger extra tungt på oss. För det vi som då lovade att allt kan bli bättre. Hela Europa är faktiskt beroende av att det här projektet lyckas. Ett havererat Ukraina kan faktiskt sänka hela Europa.

Euromaidan #Lviv I
Det var då…

Tystnaden är bruten

Category: by sophie engström, Euromajdan, krönika, ryssland, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Läker tiden alla sår? undrar jag ibland. Det är kanske så för vissa. De sår som uppstått i mitt liv verkar vara svårläkta. Ibland tenderar de dessutom att infektera varandra. Men så händer något som gör att jag tror att vi faktiskt har förmågan att gå vidare efter att vi sårats.

Under revolutionen, Euromajdan, ställdes mycket på sin spets för mig.
Jag introducerades till den slaviska kulturen via ryska författare och kreatörer. Jag hade skaffat mig många vänner i Ryssland, och vi delade intresset för varandra, kultur i allmänhet och rysk kultur i synnerhet. Sedan mötte jag Ukraina och blev upp över öronen förälskad.

Med revolutionen blev det svårt att få förståelse från flera av mina ryska vänner. När Krym annekterades blev våra samtal som infekterade sår.  Vi hade liten, eller ringa, förståelse för varandra. Jag satt i Lviv och hade ett perspektiv och en tolkning av vad som skedde. De satt i Ryssland och såg något annat. Några tyckte nog att jag förrådde dem.

Många av våra diskussioner i sociala medier, chattar och via mejl, spårade helt ur. Vi började se på varandra med skepticism. Och det gick så långt att några vänskapsband bröts. De kommer nog aldrig att återupptas. Det finns nämligen vidunderligt många sätt att blocka varandra på internet. Vissa vänskapsband överlevde eftersom vi hittade ett sätt att kommunicera utan att beröra det som gjorde ont. Det fanns, och finns, de som är modiga och ställer upp på Ukraina som om det vore den självklaraste saken i världen. De skulle aldrig komma på tanken att backa från en vänskap. Några samtal bara tystnade. De dog ut. Och det är väl de tystnade samtalen som skavt mest inom mig.

Men så händer det. Ett litet virus på Skype har gjort att jag nu fått kontakt med en av de vänner som bara tystnat. För vad gör man om man råkat klicka på en länk som innehåller ett virus? Det vet ni nog svaret på. Man skriver att “klicka inte på länken”. Fyra små ord som bryter år av tystnad. Och det visar sig att vi har saknat varandra, och tänkt på varandra, men inte vågat ta steget att fråga hur det är.

Med små, små steg närmar vi oss varandra. Varje steg tas med försiktighet. Vi vet att ingenting kommer bli som förut, och vi aldrig kommer kunna normalisera vad som hänt. Eller att få det sagda osagt. Det är nästan lite av en ny bekantskap. Men genom våra frågor lyser en nyfikenhet och törst. Törst på att få tala med varandra. Igen.

Och tystnaden är bruten. 

Ett fotografi jag tog vid mitt senaste besök i Moskva. Året var 2010. Månaden var varma och ljusa maj.

Helvetet kan vara där du är nu 

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det tre år sedan de där fruktansvärda dagarna som aldrig ville ta slut. När tårarna inte ville sluta svida på kinderna. Men det är också tre år sedan hopplösheten byttes mot ilska. En vrede som ibland bor kvar inom mig.

Det är tre år sedan De himmelska hundra blev ett begrepp som aldrig kommer lämna våra minnen.

Ja, jag vet att jag har en förkärlek till dramatiska beskrivningar. Men det finns inget annat vis att beskriva hur jag upplevde de där dagarna. Det var dagar som förändrade mig i grunden. Delar av min tilltro förintades. Tidigare hade jag alltid haft en naiv inställning att ondskan inte skulle finnas just på den plats jag befann mig. Så oerhört korkat. Och på många vis så oerhört svenskt. Men de där dagarna i februari 2014 fick mig att inse att ingen är förskonad från att kunna hamna mitt i helvetet.

Idag ser jag ofta med förskräckelse på den svenska naiviteten. När man med en axelryckning urskuldar möjliga hot som hjärnspöken. Jag ser det hos dem som avfärdar Putins aggression som ofarlig. Jag ser det hos dem som inte ser faran i att en hätsk retorik kan leda till hot och våld som går till handling. Jag ser det hos dem som hellre talar om andrum och att täppa till flyktingströmmarnas hål.

Jag ser den där uttrycket av blasé, något som egentligen inte bottnar i ondska utan i naivitet. För tro mig när jag säger, att helvetet är ingen fix plats. Den platsen kan plötsligt vara där du är. Och om man inte bekämpar ondskan här och nu, så blir det mycket mer smärtsamt och farligt när helvetet verkligen bryter ut på den plats du befinner dig på.

Med det sagt vill jag att du nu ägnar en stund åt att tänka på alla som dog på Majdan för tre år sedan, på alla som dör på vägen till säkerhet, på alla som är rädda i sina hem. Och släpp tanken på att det aldrig kan hända dig. Där du är nu.

Har allt vridits mot det värre?

Category: by sophie engström, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

​Det händer ganska ofta att jag hör eller läser att ingenting blivit till det bättre i Ukraina. Att allt bara “vridits mot det värre,” för att använda Timbuktus ord i hans låt om Malmö. På många plan är det lätt att dras med i den sorgliga slutsatsen att alla uppoffringar var förgäves. Att de himmelska hundra offrade sina liv helt i onödan. Att alla andras engagemang bara har gjort att Ukraina står på samma punkt som tidigare. Eller ännu värre, att det till och med var bättre på Janukovitjs tid. Det är ändå inte så underligt att vi ställer oss frågan nu. Tre år efter revolutionen, som vi kallade Euromajdan.
Ja, det är lätt att dras med och drabbas av den där förlamande fatalismen. Man kan göra det. Eller så leta efter exempel som bestrider det.

Jag kan inte påstå att det är något jag ägnar mina dagar åt. Att leta efter situationer som påvisar att allt ändå inte vara förgäves. Men ibland händer saker i min vardag som får mig att ändå börjar tro att någonting faktiskt hänt. Jag kommer nedan ge några exempel, de  är små och obetydliga, men för mig som upplevt dem ger de hopp om att någonting faktiskt hänt.

Häromdagen såg jag hur soptunnorna brann vid universitetet. Det händer ofta. Och de brinner nästan alltid ner. För de är nämligen av plats. Under mina år i Lviv har jag sett brandkåren några fåtal gånger. Det var väl därför som jag faktiskt stod i stum förvåning när jag såg att brandkåren rykte ut. För att släcka en soptunna. Det kändes helt overkligt. Och vi var flera som tyckte det var overkligt. Vi var en hel grupp av fågelholkar. Det var nästan som om någon slags svensk ordning plötsligt nedstigit och uppenbart sig i Lviv. Ja, känslan var i det närmaste religiös.

Ett annat futtigt exempel är när jag skulle registrera mig i Ukraina detta år. Alla tidigare år har det betytt långa och ovissa väntetider. Och framförallt har det inneburit massor av underliga inbetalningstalonger, som poppat upp sådär lite spontant. Men så var det inte alls i år. Nu innebar den visserligen många dagar av oviss väntan, men inga underliga inbetalningstalonger. Det var till och med billigare än det brukar vara. Dessutom var de jag träffade under mina besök på migrationsverket i Lviv, väldigt tillmötesgående och förklarade varje steg. (Vänligheten och öppenheten fick mig dessutom att skämmas lite över motsvarande  svenska process, som jag har förstått ofta brister i kommunikation.) Det kanske är perifert, men ändock en förändring.

Idag gjorde jag mitt årliga besök hos skatteverket i Lviv. Det är egentligen inte något stort och viktigt ärende. Jag behöver få en utskrift på vad jag tjänat under året. Det kanske framstår som en enkel sak, men tidigare har det gett mig mycket bekymmer och många sömnlösa nätter. Idag när jag inträdde i denna väldiga byggnad (som ni ser på bilden nedan) såg jag till min förskräckelse att den lucka jag brukar använda verkade tillbommad. Och det såg ut som om den varit så under en längre tid.

Det var dessutom nästan helt tomt på folk. Var befann sig alla desperados som jag brukar dela min stund i skattemasens helvetet med?

Jag velade runt lite bland de olika stängda luckorna, innan jag hittade en som var öppen. Det har brukar vara det första svåra momentet, att få ut blanketten jag behöver. Men det gick som en dans. Det var dock en rad jag inte riktigt förstod vad jag borde skriva på. Jag gick tillbaka till luckan och frågade vad jag skulle skriva på den tomma raden. Det brukar nämligen vara svårt att få lämna in blanketten också. Skattemasen tittade på blanketten, tittade på mitt kopierade inrikespass och sa: “Det är ok. Vi har allt vi behöver. Kom om fem arbetsdagar och hämta utskriften.”

Det brukar ta minst två veckor!

Jag snubblade ut. Förbluffad. Omtumlad. Hänförd. Och till och med hoppfull.

Det här är löjliga små exempel. Men de finns. Och de är rasande många fler än de jag berört här.

Så allt har kanske inte enbart “vridits mot det värre”. Kanske finns det ljus i mörkret. En liten förhoppning om att inte allt bara var förgäves. Att i alla fall något uppnåtts. Om än inte en svensk ordning. 

Artikel i Ny tid

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Bästa Ny tid har publicerat en artikel som jag skrivit. Ukraina är inte mer fascistiskt än något annat europeiskt land, är titeln. Nu undrar jag om inte Europa är mer fascistiskt än vad Ukraina någonsin varit. Den ukrainska fascismen är helt enkelt en illusion.

… Och den ensamma kommentaren under min artikel säger liksom allt av vad det jag försöker beskriva. Att påstå att ukrainarna (eller östeuropéerna generellt) är mer fascistiska än andra européer, är ju faktiskt i sig ett fascistiskt påstående. Men det tycks inte slå kommentatorn.

UPD: Här är mitt svar till kommentaren:

“Det är alltid trevligt att får respons på det man skrivit. Det är till och men roligt när det är någon som inte ser på saken på samma vis som en själv. Det är däremot inte roligt om svaret innehåller häskartekniker som förminskar ens kunnande och engagemang. Och sådana häskartekniker ser jag just i Ernsts svar på min artikel.

För det första avfärdas mitt kunnande med att jag bor i Lviv. Mitt 20 åriga engagemang och studier av Ukraina och östra Europa spelar tydligen ingen roll, jag bor i Lviv och kan därför inte bli betrodd.

För det andra verkar kommentaren påstå att hela Majdan-rörelsen var fascistisk just för att den är från Lviv… Ett mycket underligt uttalande då Euromajdan initierades av Mustafa Nayyen, en rysktalade journalist i Kyjiv!

För det tredje läxar du upp mig med att säga att en läsare av vänstertidningar vet hur hemska (fascistiska?) saker som händer i östra Europa. Min artikel säger inget om det. Jag påstår inte ens att det inte förekommer eller förekom några fascistiska rörelser i östra Europa eller Ukraina under andra världskriget . Vad jag pekar på är att den bild av ukrainiaren som extrem-fascist, och då främst de i västra delen, är en bild som passade Sovjetunionen väldigt bra. På det sättet kunde man bekämpa den ukrainska patriotismen, samt får väldens samtyckande.

Jag hoppas dessutom att ovanstående kommentar om öst Europa inte vill mena att det finns något nedärvt racistiskt och fascistiskt i östeuropén, för det tycker jag är extremt racistiskt förhållningssätt.

Avslutningsvis vill jag påpeka att min ståndpunkt, och den delar jag med experter inom området som Anne Applebaum, TImothy Snyder och många fler, är att Euromajdan INTE var en fascistisk rörelse. Det var en patriotisk rörelse. En rörelse där den ukrainska självbilden växte fram. Att vara patriot är inte detsamma som fascist. Jag tycker att vi ska låta den unga nationen Ukraina få vara patrioter, utan att smeta på dem en kremlsk propaganda om deras “nedärvda” fascism.”

Euromaidan #Lviv IV