viewpoint-east.org

Mellan arkiv och fiktion framträder verkligheten

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Sasja Filipenko
Kremulator
Ersatz förlag
Översättning av Mikael Nydahl
Utkom i oktober 2023

—

Varje stavelse i Sasja Filipenkos Kremulator stinker av en slags förtida förruttnelse. Men det är inte den olycksalige huvudkaraktären Nestrenkos oundvikliga död, som stinker. Det är Sovjetunionen, som kanske främst kännetecknas av våld mot sina medborgare, som stinker. Vi färdas från ryska revolutionen via inbördeskriget till det fullbordade Sovjetunionen i ett slags feberrus, väl medvetna om att slutet för Nesterenko inte kommer att båda gott.

Prosan i Kremulator väver en egensinnig väv, där vi kastas mellan förhör, protokoll och Nesterenkos skärvor av minnesbilder från sin tid i inbördeskriget, på flykt från Sovjetunionen och som emigrant i Paris. I hans landsflykt följer hans resonerande kring huruvida han torde återvända från Paris till Sovjetunionen, och hans uppriktiga oro för vad som kan stunda honom om han återvänder.

Vi ställs också inför den nya sovjetiska människan, som i sin oförmåga att känna empati och förståelse för livets ofta oväntade, och ibland även oönskade, skeenden, framstår som bottenlöst andefattiga och hopplöst okultiverade, ja, nära nog tölpaktiga.

Men navet i berättelsen är trots allt kärleken till skådespelerskan Vera som han träffade före inbördeskriget. Hon som ständigt sökte hans blick från sin upphöjda plats på scenen. Hon som agerade bara för honom, som om resterande del av publiken inte existerade. Och det är också kärleken till Vera som kommer att leda honom mot hans oundvikliga död.

Pjotr Nesterenko kan förefalla vara en helt osannolik person, en rödgardist som gick över till de vita, och som flydde för att sedan återvända och arbeta på ett krematorium och nattetid bränna kvarlevorna av dem som mördats i Stalins Stora utrensning. Men faktum är att Sasja Filipenko inte fabulerat ihop en orimlig saga, då han har utgått från det faktiska fallet Pjotr Nesterenko. I sitt författarskap låter Sasja Filipenko nämligen berättelserna ofta utgå från faktiska dokument och persongallerier från det sovjetiska arkivet, som sedan knyts samman med fiktion, och på detta sätt framträder diktaturens brutalitet oförblommerat.

Sasja Filipenko föddes 1984 i Belarus huvudstad Minsk (då Sovjetunionen) i en rysk-ukrainsk-belarusisk familj. Inledningsvis studerade han musik, men övergick till att studera litteratur. Som nyutexaminerad fick han uppdrag för den ryska TV-kanalen Pervyj kanal, innan han övergick till att arbeta för den oppositionella kanalen Dozjd. Under det belarusiska presidentvalet 2020 tog han tydlig ställning för den oppositionella presidentkandidaten Svjatlana Tsichanoŭskaja, samt aktivisten, musikern och dirigenten Maryja Kalesnikava. För sitt engagemang för ett demokratiskt och fritt Belarus kan han riskera upp till 20 års fängelse och han lever således i exil i Tyskland.

När jag läser Kremulator förs mina tankar ideligen till dagens Belarus, det land som har flest politiska fångar i världen, sett till sin befolkningsmängd. I skrivande stund pågår en våldsam jakt på oppositionella. Man kan få fängelse bara för att man andats något negativt om regimen. Men det är inte bara de i landet som riskerar att straffas för att de vill ha ett demokratiskt och fritt Belarus. Även de som flytt undan förtrycket hotas, då regimen menar att deras anhöriga och vänner kommer att kastas i fängelse om de inte återvänder. Flera av dem som fängslats får inte ha kontakt med omvärlden, och exempelvis Maryja Kalesnikava har inte fått prata med sina släktingar på över ett år. I Sovjetunionen utdelades liknande straff, att man inte fick ha kontakt med sina anhöriga, ett straff som ofta ledde till döden. Steget från dagens Belarus till den sovjetiska mördarmaskinen är inte särskilt långt.

Kremulator är översatt av den mycket kunnige och meriterade översättaren Mikael Nydahl, som även har översatt den likaledes viktiga romanen Röda Korset av Sasja Filipenko. Båda dessa romaner är utgivna av Ersatz förlag, som genom sin digra utgivning med översättningar av litteratur från Belarus, Ukraina och Ryssland gör en enastående insats för att stärka medvetenheten och kunskapen hos svenskar om dessa länder.

En lärares lott

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

De flesta av er är nog kanske ganska förtrogna med honom. Ni har sett hans målningar med flygande par eller ensamt svävande kvinnor eller män. Ni har har nog även sett hans målningar från pogromer i Belarus. Ja, ni vet antagligen vem jag syftar på, eller hur? Ty inte många i vår samtid med lagom stort intresse för Öst- eller Centraleuropa har missat att det fanns en konstnär som hette Marc Chagall.

Men hoppa nu inte i galen tunna och inbilla er att ni tror er veta vad jag tänkt att skriva om idag, ty jag har inte tänkt att skriva om Marc Chagall. Min nyfikenhet har istället landat hos hans lärare!

Jag kan tillstå att mitt intresse för Marc Chagalls lärare bottnar i att jag under senare år i allt större utsträckning börjat uppskatta Chagalls målningar. I synnerhet de som tar sitt avstamp från hans minnen från olika shtetl. (Om någon vet hur man böjer shtetl i pluralis för ni gärna bistå mig.) Trots att målningarna ofta tangerar otäcka situationer, så som pogromer, är de oerhört fascinerande målningar. De lyckas med konststycket att glänta på dörren till en värld som genom förintelsen berövats oss.

På samma vis är målningarna skapade av Chagalls lärare, Jehuda Pen, oerhört fascinerande. Liksom sin elev skildrade han ofta det judiska livet i den region han huserade i.

Jehuda Pen föddes 1854 i den judiska byn Zarasai, i dagens Litauen. Redan i unga år blev han av oklara omständigheter föräldralös. Detta skulle dock kunna sägas vara hans smala lycka, ty han blev tidigt tvungen att försörja sig och hamnade som lärling hos en dekorationsmålare i Dvinsk (idag Daugavpils).

1879 tog han sig till S:t Petersburg för att söka in på konstnärliga akademin, men eftersom han inte behärskade ryska ratades han vid uttagningarna. Under en tid levde han illegalt i Tsarryssland, innan han vid ett andra försök blev intagen till akademin för studier i konst.

Efter studierna flyttade han till Lettland och slog sig ner i Riga, där han blev vän med Ilja Repin. Pen stannade dock bara några år i Riga. 1891 flyttade han till Vitebsk, som ligger i dagens Belarus. Ett år senare öppnade han den första judiska konstskolan i Belarus, och en av hans elever var Marc Chagall. En annan elev, som senare skulle bli en framstående konstnär inom avantgardismen, var El Lisitskij. Skolan var verksam till 1919, då Pen blev lärare vid Vitebsk konsthögskola. Källor säger att det var Chagall som hjälpte sin gamla lärare till anställningen. På Vitebsk konsthögskola avancerad han till studierektor, men tvingades bort efter att en ny rektor tillträdde 1923. Därefter återgick Pen till att undervisa elever i sitt hem.

Av Jehuda Pens digra produktion återstår endast 200 verk, vilket anses vara en ytterst liten bråkdel av hans gärning. Målningarnas kan vid en första anblick se ut som väsensskilda hans elev Marc Chagalls målningar, men skenet bedrar. Pen skildrade ofta judiskt liv, med fokus på vardagliga situationer. Här finns dock sällan antydan om våld, som man kan se hos eleven. Men det som förenar de båda är att i Pens målningar ser vi samma vördnad inför dem han avbildade. En stor skillnad mellan deras två konstnärskap är att Pen återger exakt den person eller de personer har vill avbilda. Chagall däremot tycks vilja avbilda ett tillstånd snarare än person. Ibland flyter Chagalls karaktärer ut, och minnet av dem tycks suddigt och diffust. När Pen avbildar en urmakare avbildar han just den han mötte. Urmakaren blir därför inte en symbol, utan en faktisk och fysisk person.

Att det råder en skillnad Chagall och Pen emellan är inte svårt att förstå. Chagall målade flera av sina kända målningar om livet i shtettlarna efter det att han lämnat sina hemtrakter. Pen målade dem när han var där, mitt i bland människorna och deras liv. Han visste inte heller vad som skulle hända bara några år senare. Ty förintelsen slapp han uppleva.

Omständigheterna kring Jehuda Pens död är oklara. Natten mellan den 28 februari och den 1 mars 1937 mördades han i sitt hem. Några källor gör gällande att han bragts om livet av någon som ville komma åt hans arv. Andra källor hävdar att det var NKVD (den ökanda sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten) som mördade honom då de försökte förhindra att Marc Chagall lämnade landet. Men det senare är troligen en sådan där östeuropeisk skröna som växer fram från mun till mun och blir större och mer invecklad för varje gång den berättas.

Jehuda Pen följdes till sin sista vila av en stor skara. Men tiden har tyvärr inte handskats väl med honom. Hans stora gärning, att grunda den första judiska konstskolan i Belarus, är idag få som minns. Och alltför få låter sina tankar gå till läraren Jehuda Pen när de tänker på Marc Chagall. Ett öde han nog delar med många lärare.


Urmakaren (1914)


Ett hus med get (1920-talet)


Den unge Marc Chagall (c:a 1915)

My Quest of the City Council: Playing the rule-changing game

Category: belarus, by Olga Karach
Tags: , ,

(Läsningstid: 7 minuter)

[Part II of Olga Karach’s adventures in the local election in Belarus]

‘Off with her head!’ the Red Queen shouted at the top of her voice. 
Nobody moved. ‘Who cares for you?’ said Alice, 
(she had grown to her full size by this time.)
‘You’re nothing but a pack of cards!’ 
At this the whole pack rose up into the air, 
and came flying down upon her.

Two cards from two different packs… Sorry, two members from two different commissions called me on Tuesday and informed me that they cancelled my registration for the coming elections to the City Council. The pretext they found was the distributing of green balloons to children. The balloons were given out outside my election precincts, and naturally they did not carry my name or any other names. Apparently, the commissions were running out of time (the elections are due in five days), so they were ready to declare a violation any action of mine. If not balloons, I could have been banned from the elections for a green scarf.


Vitebsk from 1912. From wiki commons.

The three persons who signed the petitions urging to punish me are not from my precincts. I also strongly doubt that they wrote the petitions themselves, not just signed the ready-made text. One of them is the Chief Manager of Municipality Branch #9 in Vitebsk.The second is a woman named Tatiana Tadeushevna Andreieva living at 68-4 Pravdy Street. As for the third person, we know only the last name (Starikovich) and partially the residence address (76 Moskovski Prospekt). However, in the court we will surely learn the full information about the signers and will publish it.

So now authorities consider me not eligible for the elections. But how much ‘elective’ the elections have become, how much of fair elections is left in this staged cricket game? The pro-governmental candidate, Mr. Bashmetov, has shamelessly been making use of his administrative position. Being the Rector of a government-controlled university, he used its premises for meetings and its faculty for organizing the meetings. The students were forced to go to the meetings, sometimes instead of classes. For high-school graduates Mr. Bashmetov was promising almost free admission to the university, if only he becomes one of the ‘deputies’. To crown it all, with the term exams coming many female students were ‘strongly advised’ to take part in concerts and cheer actions for Mr. Bashmetov’s promotion.

The government-staffed commissions reviewed his slanderous complaints against me practically immediately. At the same time only one out of my six complaints of April 14-20 was reviewed. The resolution signed by Mr. Miadelets, the Chair, read ‘a number of solutions have been found which now satisfy all the parties involved’. Besides the fact that no real solution was found, the resolution definitely implied that I am not a party involved. Needless to mention, the other five complaints of mine have never been reviewed.

‘That’s not a regular rule’, Alice remarked, ‘you invented it just now.’
‘It’s the oldest rule in the book!’ cried the Red Queen.
‘Then it ought to be Number One,’ said Alice.
The Red Queen turned pale, and shut her note-book hastily.

Why the officials are changing even their own rules so hastily? What are they scared of? I have no doubts the reason was the number of my representatives. Suddenly the packs (sorry again, the Commissions) got it right that our team will do everything necessary to properly monitor the counting of votes. Their hopes to reach their own goal set from the top were suddenly jeopardized. Fair elections would definitely mean failures of pro-government candidates.

I am addressing to all citizens who were going to support me: show your attitude to this staged game which officials call ‘elections’. You can do it in two ways:
1. You can just ignore the game. Do not come to the election precinct. Why waste time, if the result is fixed and forged anyway? To give officials an opportunity to give their decisions a label of ‘working people’s will’? To let them reduce social security, to raise taxes and utilities, to do nothing about real needs, and call it ‘fulfilling the working people’s orders’?
2. You can come to the election precinct and cross out all the names, then write ‘For Karach’, and put your ballot into the ballot-box. This way you will show the Red Queen and her packs that you are not a pawn in their games, where rules are being changed at will (maybe even as a result of a schizophrenic reaction). You will show that you are a human, and you demand the right to choice. Both ways are good, though they differ in openness, of course.
Continue reading…

My Quest To the City Council: Beginning

Category: belarus, by Olga Karach, guests
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 9 minuter)

‘Curiouser and curiouser!’

I love quests. Otherwise I would have never become a politician. At the same time I never play computer quests, because I am very positive they are quite dull if compared with real political life in contemporary Belarus. Can you get a puzzle to solve just at the very beginning, when you are just registering for the game? Unlikely. In most cases, for introduction you get a long text of the License of Agreement, written in regular Legalese.

Unlike in computer gaming, my quest for becoming a People’s Representative in the City Council started with a whole range of puzzling tasks even before I could get the official registration. When I was registering for candidacy, I was solemnly given a letter from the Tax Inspection office. Why at that very moment? Why only me? Why not via regular mail, but via personal delivery of the Election Commission Chair? The most plausible answer coming to my mind is that the authorities are trying to put pressure on me and the Election Commission members. However, a quest is a quest, so I also sent an official request to the Tax Inspection office and asked them the same questions. They are still keeping silent about their own official motives though. Evidently they are not so experienced in questing…

Just like Alice in Wonderland, I can only say that subsequent events are getting ‘curiouser and curiouser’. Now, Vitebsk region has the one and only independent newspaper, that of VITEBSKI KURIER (Vitebsk Courier), and the newspaper has never been in favour with the authorities. Actually, we will probably soon have to re-brand it as ‘Vitebsk Phoenix’, because the newspaper team now has a lot of skills in ‘rising from the ashes’ (is there a skill like this in WORLD OF WARCRAFT?). So the authorities never liked the newspaper, but with my registration as a candidate the repressions just rocketed up. The newspaper team has violated no law, from the Election Code or any other, but now it is being considered ‘enemy #1’, and the number of enforcers from the local police who are hunting it down can definitely make a bystander think that the police are dealing with nothing less like Professor Moriarty, Vitebsk City level. Why so? Again, the most plausible answer is that in the official scenario for the coming elections there is no place for independent sources of information. But what can be explanations from the police and the authorities? Anyway, VITEBSKI KURIER will be published and will be delivered to the readers no matter what. Just like before, we will outplay the authorities in this quest as well.

‘When I use a word,’ 
Humpty Dumpty said in rather a scornful tone, 
‘it means just what I choose it to mean—
neither more nor less.’

Last week the cars my relatives own turned out to be included in the Road Police list of vehicles reported stolen. How come? Another puzzle to solve. Apparently, when enforcers from Vitebsk police see a car, it becomes just what they choose it to become. Humpty Dumpty did the same with words, but never with private property. The culmination of this logic was the case when on April 7 the car officially owned by my husband was arrested and delivered to a Police precinct on the suspicion that it had been stolen. The fact that I myself was sitting in the car and the owner was personally driving it definitely was not enough to clear the suspicion. The sad thing is that while a police platoon was hunting down, arresting, and escorting my husband’s car, some real criminals could be stealing cars at will.

This new type of logic invented by Vitebsk police is sometimes incomprehensible even for their colleagues. When Mogilev Region police officers found a car from the official list of vehicles reported stolen, they also had their piece of quest. They could not figure out why there were 10 000 copies of an officially registered newspaper in there, neatly packed and ready for distribution. They had seen many things in stolen cars, but a complete circulation of a newspaper issue was really something very new. When they called Vitebsk police, Vitebsk enforcers solved their problem immediately. The ‘stolen’ car presented no interest for them, they just asked to confiscate the newspaper copies. Have you already guessed that the newspaper title was VITEBSKI KURIER? If yes, you are also beginning to collect points in this quest.

By the way, the issue reached the readers anyway. The newspaper team fulfilled the civil duty, is spite of the hindrances developed by the authorities and their enforcers. We never forget about our main quest and its mission: to provide people with free unbiased information.

‘Now, I give you fair warning,’ 
shouted the Red Queen, stamping on the ground as she spoke; 
‘either you or your head must be off, 
and that in about half no time! 
Take your choice!’

Arranging a meeting with my voters was a whole new part of my quest, and there I had to use a lot of my ‘skills and points’. On April 10 my representative sent an official letter to the Administration of Oktiabrski District of Vitebsk notifying them that on April 12-14 I was going to hold meetings with my voters on the territories near their apartment houses. Knowing how ‘creative’ the Red Queen can be in putting obstacles for people who want fair representation, we also sent another copy by registered mail. The royal reaction was fast and furious. The official reply #01-19/19В signed by Mr. V. A. Galanov, the first deputy of the Administration Head, read that ‘… based on the information above, you are not allowed to hold meetings with information and entertainment elements on the territories near the apartment houses of Klinicheski Election District #51… the only place you can use is the open-air scene located at 63-1 Pravdy Street.’

In my election precinct there are a lot of places fully suitable for an open talk with voters. Why didn’t the authorities mention them? Another puzzle… Anyway, I am a law-abiding citizen, so I answered that if it is ‘the open-air scene located at 63-1 Pravdy Street’, let it be so. Let us play there, and let us play fair.

My election precinct is special, because there are four candidates. In most precincts throughout Belarus there is just one. To make the election quest simpler? Well, I and my activists are sure that ‘no selection—no election’. The citizens’ choice must be educated, people must know their candidates, their backgrounds, their programs. The candidates must meet in fair verbal battles, so that people will see who is who now and who is going to be who after the elections. That is why on April 14 I personally called all my rivals and invited them to come to the meeting in the evening to the one and only ‘open-air scene located at 63-1 Pravdy Street’. All the other candidates confirmed receiving the information, and none of them said that they were organizing their own events at the time.

However, the Red Queen had her own views on how candidates must compete for votes. At about 6pm, just one hour before my arranged meeting with voters, I got a call to my mobile phone. A male introduced himself as ‘A. K. Kondratovich, a deputy head of Oktiabrski District Administration’, and then immediately revealed his true nature of being just a playing card in the authority pack. He said that they banned my meeting with voters because another candidate earlier applied for the same place and time, and the candidate does not want my presence there. I felt just like Alice again—I had to be off, and that in about half no time. Needless to say that the candidate was one of those whom I was calling at noon, and he said not a single word about his own ‘planned’ meeting. Had the Red Queen turned him into a zombie? Or was he a zombie from the very beginning?
Continue reading…

Alexander Lukashenko loves Sweden

Category: belarus, by sophie engström, sociala medier, web 2.0
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Alexander Lukashenko has a political reputation that few wants to be confused with, and one can think that also Swedish politicians would try to avoid being confused with his ideas of running a country. But unwillingly the Swedish government has got a new fan, and perhaps a fan they never wanted to have, and that is, again, Alexander Lukashenko.


Alexander Lukashenko from wiki

Recently the Swedish Minister of Justice, Beatrice Ask, got a request from Alexander Lukashenko, where he asks her to start an exchange project, where Belarus government can learn more about how to reduce economic crime on Internet. I am however sure that this is not Alexander Lukashenko real intentions. Sweden did more than a year introduce the FRA law, that actually gives a certain department the right to track and read all emails and sms’ that crosses the border. The idea is to try to track down terrorists, which of course is complete nonsense. Sweden has a long tradition of tracking its own citizens. (It is no wonder we are the land of accurate statistics on all the moves the citizens takes.) Many in the Swedish piracy movement interpets this as a new way to violate human rights in Sweden (and other countries), and also because FRA can sell the information to anybody they want to!

I am pretty sure Alexander Lukashenko understand how the Swedish government can use all the information they track from the email and sms’ that crosses the border. (To be clear: all emails in Sweden cross the borders. Servers have a very unpatriotic style and don’t really care which server it communicates with, inside or outside Sweden, the server never care.)

It is however very easy for me to be ironic, sitting here in a country with freedom of speech, but I am really worried that this interest of Alexander Lukashenko in Internet, is more and more threatening all activity on Internet in Belarus. And outside the borders! I think it is high time that we, the blogging swarm that wants to help the citizens of Belarus to get freedom of speech and a free internet, to speaks up! At least I will do all in my power to try to high light all this crimes against human rights!

Öst är Öst och Väst är Väst – i alla fall i OS

Category: belarus, eastern europe, guests, russia
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

viewpoint-east.org kan stolt presentera ett nytt bidrag av Maria Nilsson. Nu om fördomar och rysskräck i bland annat (så dagsaktuella) OS-sammanhang.

Vem har sagt att det är enkelt att vara slavist, eller mindre akademiskt uttryckt rysskramare eller öststatsälskare? Det är aldrig tydligare än när det är dags för OS eller annat stort sportevenemang och framför allt i individuella sporter där svenskarna har, eller i alla fall har haft stora framgångar.

Vem som helst kan i allmänhet uppskatta det vackra rörelsemönstret hos en konståkare som Evgenij Plushenko, utsökta dribblingarna av en Andreij Arshavin eller en Elena Isinbajevas (dessutom har hon ju samma manager som Christian Olsson) förmåga att hela tiden slå nya världsrekord men den längdskidåkare eller skidskytt från forna Öst som skidar förbi en Charlotte Kalla eller skjuter bättre än en Helena Jonsson finner aldrig nåd hos den svenska publiken. Finns det någon gång man kan fråga sig om muren överhuvudtaget fallit är det i längdskidspåret eller i skidskyttetävlingar. Aldrig är väl uppdelning mellan öst och väst dvs. ont och gott så tydlig som i dessa avseende.

Uppkrupen i ett hörn i ett stort sällskap mumlar du förklaringar till varför ryska namn är så konstiga och i allmänhet feluttalade av kommentatorer, försöker glatt dra på munnen när sällskapet skämtar kring att Belarusier och Ryssar inte får komma hem om de gör en dålig tävling eller snarare blir förvisade till Sibirien och framför allt anstränger dig för att inte göra det till ett statsvetenskapligt problem när någon poängterar hur mycket bättre det var när Sovjet fanns och det då fanns fem åkare istället för dagens 35.

I händelse av en ”Öststats” seger ställer sig alla kollektivt upp och skriker epo medan du lite försynt förklarar att enbart för att ryska tävlande blivit ertappade som dopade vid fler tillfällen än de allestädes samvetsgranna svenskarna behöver det inte betyda att alla på andra sidan Donau knaprar piller morgon, middag och kväll. Det kan ju faktiskt vara så att tävlande från det som i det här sammanhanget så gärna benämns som forna Öst faktiskt är bättre tränade, bättre på att toppa formen, bättre på att hålla nervositeten stången osv. än sina svenska motsvarigheter.

Alla som någon gång rest i det forna Öst eller har vänner som kommer därifrån vet om den benhårda disciplin som alla barn grillas i oavsett om det handlar om tämligen oskyldiga fritidssysselsättningar eller prestationsinriktade sporter. Det var en av många paradoxer med landet bakom järnridån, alla skulle vara bäst samtidigt som det kollektiva alltid skulle segra över det individuella. Alla som någon gång har befunnit sig i en träningshall i Öst under vintern vet också om den skoningslösa kylan, avsaknaden av varmvatten i duscharna och möglet i omklädningsrummet vilket antagligen är mer karaktärsdanande än de svenska motsvarigheterna. Till dess att jag blir motbevisad av dopingkontroller kommer jag därför att fortsätta glädjas i smyg i mitt soffhörn vid en ”Öststatsseger”.

State of Mind – By Annica Karlsson Rixon & Anna Viola Hallberg

Category: art, belarus, gender, guests, PRIDE, queer, ukraine
Tags: , , , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 11 minuter)

This essay by Annica Karlsson Rixon and Anna Viola Hallberg is about their installation project State of Mind. It has been exhibited in Stockholm, S:t Petersburg and Kiev, just to mention some. State of Mind will be exhibited at Y Gallery in Minsk, Belarus in March 2010.

Download full pdf here.

Acquiring direction

‘Life itself’ is often imagined in terms of ‘having a direction’, which decides from the present what the future should be. After all, to acquire a direction takes time, even if it feels as if we have always followed one line or another, or as if we ‘began’ and ‘ended’ at the same place. Indeed, it is by following some lines more then others that we might acquire our sense of who it is that we are.
Sara Ahmed Queer Phenomenology. Duke University Press. 2006.

The writing of this text started at the end of July, a few days after installing State of Mind, for the first time, in the context of EuroPride 08 in Stockholm. [Kulturhuset – Stockholm, July 25 – August 25, 2008. State of Mind is exhibited together with Resonanse at ROSPHOTO – the Russian state center of photography in St. Petersburg, September 5 – October 5, 2008. A tour is planned for Kiev and Kharkov, Ukraine in 2009 and then to move onwards.] The setting for this opening forms an accentuated framework for the narrative, it becomes a component of history writing and an illustrative element for media in the reporting on the event focusing on the themes of the festival; “breaking borders” [The theme for EuroPride in Stockholm 2008 is “Swedish Sin, Breaking Borders”.], bridging politics, culture and entertainment.

State of Mind (Installation view) State of Mind consolidates to a trilogy together with Resonance and Code of Silence. In different ways these lens-based art installations cast light on aspects of socially and culturally constructed identity-based groups in contemporary society. Photography and video are used in combination to expand on the separate histories of the two media with regard to interviews and portraits in documentary genres. This is the point of departure for all three installations. As for the overall narrative, the topics of how and why different groupings construct networks and communities in order to achieve a sense of belonging are in focus, as well as the conditions and necessities for forming the community. The projects look at the social conventions family, love and career, dealing with power relations such as gender, ethnicity, sexual orientation and class. The method of collecting the material in fieldwork is similar in the three projects, but the questions asked and issues raised are specific to each segment of the installations. Portraiture and personally based stories are central. The trilogy is presented as three separate art installations, which co-exist and cross-inform each other. They reflect upon civil rights issues and the idea of being safe and productive within society, working in the space between personal choice and social expectations. Memory, narration, visual representation and oral history are central. In each of the three works a different group is approached that relates to the artists’ personal lives. Resonance [Resonance was exhibited at Norrköping Art Museum, Göteborgs Konsthall and Uppsala Museum of Art during 2006-2007.], our first collaboration, is based on a network of peers belonging to a successful generation of artists and curators. They are all women who made an entrance onto the Swedish and Danish art scene in the 1990´s, and now have international careers. On one level Resonance is an examination of the Scandinavian welfare state, and in more specific terms, the impact of the conditions it creates for the portrayed women to make it on the art scene. In Code of Silence [Code of Silence will be ready to be launched in 2009.] this is a sibling group of five who grew up on a small farm in rural Gothenburg, Sweden. The farm had to face the challenge of major cultural reforms in the nineteenth century, but remained intact. It became a target for expropriation during the 1950´s and 70´s to make way for the reforms involved in building the modern Sweden. Hence, it remained an object of possible interest for the national cultural heritage. The farm was finally demolished in 2004. Code of Silence is based on oral history, memories told by the siblings infringing the UN’s Declaration of Human Rights paragraph 17 relating to everyone’s right to a home. In addition this installation includes a large number of private and official documents such as hand-written wills, receipts from selling milk, and letters to the King of Sweden. State of Mind explores everyday life and the boundaries between ethics, legislation, prejudice and civic expectations in the LGBTQ [Lesbian, Gay, Bisexual, Transsexual, Queer] life of St. Petersburg, Russia. It emphasizes individuals identifying as lesbians or bisexual women.

Continue reading…