viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 25 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

När Gustav Mahler (ja, jag beklagar för er som tröttnat på Mahler att jag återvänder hit, men under nästkommande säsong kommer det inte bli många gånger jag återkommer till honom, ty han verkar ha förpassats ut ur programmen i Kraków) satte sig för att skriva sin tionde symfoni i maj 1910, visste han givetvis inte att det skulle bli hans sista och dessvärre också ofullbordade. Men vi tenderar att läsa liven av människor som flockar vår historia baklänges, och antar därför att de besatt en slags förmåga att se in i sina framtida öden. Men ingenting tyder på att Gustav Mahler trodde att hans dagar var räknade, och faktum är att mycket tyder på det motsatta.

Han hade nämligen precis avslutat sin nionde symfoni och kunde dra en suck av lättnad. Han var precis som många andra tonsättare under denna tid, besatta av tanken på att Beethoven gick bort när han avslutat sin nionde symfoni. Men Mahler hade faktiskt redan åstadkommit en slags nionde symfoni, genom “Das lied von der Erde”.

Man vet också att Mahler under sommaren 1910 hade börjat planera för att återvända till Europa från USA. Han hade ju som bekant fått lämna Wien efter antisemitiska kampanjer mot honom, och även om han behandlades som en hjälte i New York, saknade han Europa. Han och Alma hade dessutom inte riktigt slagit ner sina bopålar i New York, och bodde på ett hotell.

Men längtan till Europa var inte den enda orsaken till att han planerade att flytta från USA. Tre år tidigare hade han fått reda på att han hade ett medfött hjärtfel, något som i längden skulle göra det svårt för honom att fortsätta som dirigent. Och mycket tyder på att han hellre ville koncentrera sig på att utveckla sitt tonspråk än att dirigera. Hans komponerande hade ju genom åren hänvisats till sommarledigheterna.

Allt detta tror jag påverkade honom under arbetet med den tionde symfoni, och då i lika hög grad som den äktenskapliga kris som ofta anges som skälet till varför tian låter som den gör. Här ryms både smärta och passion. Vi kan höra avskedet och längtan efter den plats han hade starkast band till. Rädslan inför döden och likaså ensamheten som hörs tydligt i den ensamma ton från en trumpet som skär eller borrar sig in i ens medvetande. Men vi leds också in mot ett nytt tonspråk, och det smärtar på många sätt att han aldrig fick möjligheten att utveckla detta.

Lika lite som Mahler visste att hans tionde skulle bli den sista, kunde han med säkerhet säga att den första verkligen skulle bli en i raden av många. Det skulle lika gärna kunna ha blivit ett riktigt fiasko. Fast vänta nu, det blev faktiskt ett fiasko. Så till den milda grad att han senare lyfte ut andra satsen. Det finns också upp till sex versioner av hans första symfoni. Han skulle som bekant inledningsvis kalla den för Titan efter Jean Pauls roman med samma namn, men senare förkasta tanken om att musiken på något sätt beskrev handlingen. Och jag är nog böjd att hålla med hon, enär det är ett verk som snarare förefaller beskriva olika temperamentsyttringar eller karaktärer, och inte något narrativ i vanlig ordning. Vid första uppförandet skulle han förövrigt också kalla den för en symfonisk dikt i två delar, fast att den hade fem satser som sedemera blev fyra.

Det som alltså blev Mahlers första symfoni intar en särskild plats i mitt inre. Måhända är det dess friska mod och dramatiska växlingar mellan olika uttryck, något som förvisso kännetecknar Mahler, men i ettan finns det en slags fräschör över det hela. Men det starkaste skälet till att jag tilltalas av Mahlers förstling är att det på många sätt är en symfoni för valthorn. Hela åtta stycken, som på ett eller annat sätt är närvarande i nästan varje takt och dessutom med en hel rad charmerande solon. Lägg där till att symfonin har en fenomenal final, där de åtta hornisterna ställer sig upp i ett förtjusande valthornsfyrverkeri, och ni förstår min förtjusning.

Under kvällens konsert med den helt enastående dirigenten Yaroslav Shemet skulle Schlesiens filharmoniska orkester briljera från början till slut. Det var en fascinerande resa Shemet bjöd på, där han lyckades plocka fram halsbrytande tempoväxlingar och stämningar som jag annars inte riktigt lagt märke till. Han lyckades sprida en förtätad atmosfär i konsertlokalen som nog inte lämnade någon oberörd. Jag tror nog allas ögon fylldes med tårar av hänrycking och understundom glömde nog en och annan att andas. Med andra ord var det länge sedan jag hade en så formidabel Mahlerupplevelse.

Konserten livesändes förövrigt av Medici TV, och konserten kommer med största sannolikhet sändas även vid senare tillfälle.

Dagens anteckning – 24 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

Över Wisła utspelar sig ett drama mellan två väderlekar. Genom de grå molnen försöker nämligen en gnutta solljus leta sig fram. Med varsamma penseldrag stryker den sin varma färgton över himlen. Men det vill sig inte riktigt för solen, ty de grå molnen har förvärvande herraväldet över nejden.

Fast i vägrenen lämnar solljuset ändå en färgklick. Ja, det är så man skulle kunna se på den ståtliga blomman som syns längs med Wisłas strandpromenad. Det är någon slags klint. Det kan jag tydligt se. Men då den inte är blå landar jag i att det måhända är en rödklint.

Om denna blomma finns det dock inte lika att berätta som gårdagens cikoria. Den ger varken kaffe och gör sig därtill dåligt som tilltugg till oliver. Den har däremot förmågan att färga textilier. Dessvärre lämnar den inte efter en blå eller röd ton, utan en gulaktig nyans. Om man absolut vill färga sitt tyg rött får man istället söka upp örten krapp, vars blomma faktiskt inte är röd, utan gul. Men det är ur roten och inte blomman man får fram den röda färgen. Eller om du nu nödvändigtvis vill färga ditt tyg i en blå ton måste du ge dig ut på jakt efter vejde, vars blad efter kokning skapar färgen indigo.

Nå, låt oss återvända till rödklint, som det egentligen inte finns så mycket att säga om. Men man måste ändå tillstå att den är givmild med sin blomning, då den blommar med sina vackra lilaaktiga knyten från juni till oktober. Rödklinten hoppar dessutom gärna över skalkarna och skapar ofta hybrider med exempelvis sin långt mer välkända släkting blåklinten. Månne är det därför som vissa källor anger att rödklint symboliserar frihet och oberoende, men jag känner mig ändå lite tvivlande till denna uppgift enär jag bara fann det påståendet på en webbsida. Samma källa hävdade därtill att rödklinten ofta figurerar i målningar av ovanstående skäl. Tillåt mig att rynka misstänksamt på näsan. Sist men inte minst bör man också understryka att rödklint dessutom lätt förväxlas med väddklint.

Så vem vet, kanske har jag yrat om fel växt.

Dagens anteckning – 23 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Det är inte många blommor som vill ge sig till känna så här års, men längs med Wisła har det samlats några blå, resliga blommor, vars kronblad piggt pekar åt allsköns håll. Efter att ha rådfrågat en sökmotor nära dig med orden “blå blomma som blommar i september vid vägkanten” fick jag svaret cikoria, som mycket riktigt visade sig stämma. Namnet får mig i det närmaste att tänka på insekter, men det är en associationdbana som leder ut mig på villovägar, ty ordets betydelse på grekiska är faktiskt “endiv”, alltså salladsgrönsak. Hur kan det komma sig, kan man med viss rätt undra.

Jo, det kan vara sprunget ur det faktum att en variant av cikoria växer till salladsblad. Denna sallad, som enligt källor har en något bitter smak, var mycket uppskattad maträtt i antikens Rom. Den inmundigades ofta som plockmat tillsammans med exempelvis oliver. Cikoria, som är bördig från norra Afrika och södra Europa, skulle snart göra ett segertåg över hela Europa, och kultiverades sålunda till många olika skepnader.

Men den stora framgången för cikoria kom på 1700-talet när Fredrik II av Preussen kom på den befängda idén att förbjuda kaffe. Han trodde väl i sin enfald att han skulle få bukt med människornas diskuterande och kritiska tänkande. Men folk hade fått smak för drycken, samt att både tänka och kritisera, och istället för att få lyda undersåtar att huka sig skapades en väldigt aktivitet för att hitta ett substitut för kaffe. Och den som har gått till eftervärlden för att han fann att cikorians rot kunde rostas för att brygga en kaffesmakande sörja, var en värdshusvärd kallad Förster.

Hans upptäckt skulle givetvis sprida sig som ringar på vattnet, ty kaffe är nog något som hade fallit flera på läppen. Snart kunde man dricka kaffe på cikoriarot i Frankrike och under olika kristider, som våra två senaste världskrig, drack man också kaffe på cikoriarot.

På ett sätt vill man ju hoppas slippa bli hänvisad till att dricka kaffe på cikoriarot, men å andra sidan kan det ju vara betryggande att veta att cikoria växer på flera av våra kontinenter och faktiskt till och med i Sverige. Men då bara i de absolut sydligaste delarna. Så om det vill sig illa kan cikoriakaffe bli en skånsk exportvara till resten av Sverige.

Men det finns även andra användningsområden för cikoria. Enligt källor ska cikoria ha en särdeles förmåga att uppbringa kärlek. Receptet lyder som följer, gräv upp en cikoriaplanta med ett hjortron när klockan är slagen tolv på S:t Peters dagen (vilken infaller i slutet av juni) och allt du behöver göra är att lätt nudda föremålet för din längtan med din cikoria, och ljuv musik uppstår.

Dagens anteckning – 22 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

När jag kommer ut från biografen har ett tungt regn lagt sig över staden. Människorna springer med böjda huvuden i riktning mot någon skyddande hamn. Några har dragit sina paraply över deras ansikten. Bilarna skyndar fram, som om också de rädes regnet.

Det är kanske sommaren sista dag, och det är också där mitt sinne befinner sig efter besöket på biografen; nämligen i en film som bär en titel som anspelar just på den dagen, “Ostatni dzień lata”. Film spelades in 1958 och regisserades av Tadeusz Konwicki. Den sägs vara ett slags polskt svar på filmgenren “Franska nya vågen”. Med andra ord är det fokus på de existentiella frågorna, och i filmens kärna härskar det outtalade, det som aldrig sägs eller visas.

“Sommarens sista dag” utspelar sig på en sandstrand som ackompanjeras av väldiga och förrädiska sanddyner. Vi befinner oss vid den polska Östersjökusten. I den inledande scenen syns en ensam kvinna komma upp ur havet. Hennes slängiga kroppsspråk låter oss ana att hon ruvar på någon slags oro. Några jetflygplan närmar sig kusten och kvinnan hukar instinktivt och i hennes ansikte blottas ett minne av en skräck. Vågornas brus förfaller med ens föra med sig en överhängande fara.

Plötsligt upptäcker hon att en ung man betraktar henne. Hon försöker skrämma iväg honom, men han följer henne, söker kontakt. Kvinnan gör klart för honom att hon vill vara ensam, och som svar kastar sig den unge mannen ut i havet. Efter en stunds inre kval simmar hon ut i havet för att rädda honom.

Det som utvecklar sig efter denna scen är en slags sinnlighet som också bottnar i en nyvunnen samhörighet. De bär båda på ett trauma från andra världskriget, och deras trauman flätas nu samman. Vad de erfor under kriget uttrycks aldrig, utan det överlåts till betraktaren att skapa sig en bild av de framgent som de två delger varandra.

“Sommarens sista dag” skildrar efterkrigstidens Polen, ett land som hart när hade förlorat en femtedel av sin befolkning, där Polens judar utgjorde mer än hälften. Men Polen stod också inför en återuppbyggnad med en närmast heroiskt iver och flit. Det var ett samhälle som präglades lika mycket av sorg som tapperhet. Filmen lyckas skickligt återge känslan av det desorienterade trevande som måste ha präglat den tiden.

Men det Polen som skildras är långt borta idag, och minnet av det raserade samhälle som andra världskriget lämnade efter sig är vanskligt att skönja. Och det är nästan så man kan tro att kriget snart inte heller finns i Polens kollektiva minne.

Trots att andra världskrigets fasor faktiskt bara skedde för ett ögonblick sedan.

—

Fotot är fångat före filmen och innan regnet hade anlänt.

Dagens anteckning – 21 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Bland nötter, tomater, olika kålsorter och pumpor av alla de slag mötte jag idag ett lite sorgset väsen. Med sin långa hals böjd mot sin uppsvällda kropp tycktes den moloket begrunda sitt tillstånd. Det var nästan så att jag fick för mig att den inte riktigt var förtjust i att vara till försäljning på detta vis. Men man ska inte låta sig luras av en flaskkurbits bedrövade uppsyn, ty de rymmer nog mer glädje än sorg.

Precis som sina släktingar pumporna tillhör flaskkurbits gurksläktet, och man har lyckats fastställa att den är bördig från Afrika, och även Asien. Men någon gång för tusentals år sedan spreds den till Amerika och den nya världen. Forskarna verkar dock vara lite oense på vilket sätt flaskkurbits kom till Amerika. Ett forskarlag kom fram till att frön av flaskkurbits fraktades av paleoamerikaner, alltså de första amerikanska bosättarna, från Afrika till Amerika för ungefär 8000 år sedan. Men denna slutsats ifrågasätts idag, då man genom genetiska studier har dragit slutsatsen att flaskkurbits frön helt enkelt flöt över oceanerna och självsådde sig i Amerika. Man är nästan böjd att tro att det ligger ett korn, eller kanske frö, av sanning i båda slutsatserna.

Nåväl, de flesta känner kanske flaskkurbits bättre med namnet kalebass, och det beror på att vi ofta träffar på flaskkurbits när den torkats och gröpts ur och därmed blivit en kalebass. Och således har vi kommit in på mitt favoritämne, nämligen musikinstrument. För det är just vad kalebasser duger bäst till, ja, förutom att bli exempelvis skålar.

Bland de mest kända instrumenten som kalebass kan förvandlas till finns cabassa, som är nära släkting till maracas. Men bland andra kanske mindre bekanta instrument ingår stränginstrumentet berimbau, som inte bara har ett vackert namn utan även ett tilltalande utseende. En ensam sträng löper längs en träbåge som har fästs på en kalebass. Instrumentet tillskrivs ofta Brasilien, men finns även i många afrikanska länder. En berimbau kan åstadkomma hela tre toner, varav en ton är hög, en annan är låg och den tredje en surrande ton.

Ett annat instrument som går att mejsla fram ur en kalebass är det västafrikanska stränginstrumentet kora. Denna är långt mer avancerad och kan liknas vid en harpa, då den har hela 21 strängar. Många länder gör anspråk på att kora är deras. I Gambia menar man att det är deras nationalinstrument, men det var i 1300-talets Mali som den nämndes i skrift första gången. Och även i Senegal och Guinea är kora något av en nationalklenod.

Så här kan man hålla på, ty kalebasser kan bli många olika sorters instrument. Mer oklart är det hur det kommer att gå för den flaskkurbits jag mötte idag. Kommer den månne bli upphöjd till instrument eller återuppstå i en skåls skepnad? Eller är dess öde att förmultna och bli jord? Det återstår att se.

Dagens anteckning – 20 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

En varm vind leker över det stora fältet Błonie. Den ruskar lätt om grästuvorna, som för att väcka dem, far sedan vidare för att varsamt virvla upp några löv som ligger och latar sig. Den rusar milt till nästa anhalt där den ruskar om någons hårsvall. Men dess huvudsakliga uppgift denna söndagseftermiddag förefaller ändå vara att låta ett dussintal drakar sväva upp mot skyn. Men dessvärre är vinden inte alltid tjänstvillig. Vissa drakar lyckas aldrig övertala vinden om att bära dem. Trots ihärdiga försök som involverar diverse pilande och skuttande över fältets tuvor.

Man skulle kunna tro att flyga drake är nästan lika gammal företeelse som vi människor. Att flyga verkar ju ha varit något som alltid har förundrat oss. Och drakar har dessutom förekommit i många av våra äldre sagor och sägner. Men de första drakarna kom faktiskt till Europa först med Columbus på 1400-talet. Och det blev inte heller någon riktigt framgång för dem. Måhända skrämde dessa tingestar européerna. Det skulle faktiskt dröja till 1800-talet innan drakflygning blev ett vanligt förehavande bland vuxna som barn i Europa.

I Kina var man emellertid inte lika lättskrämd och där syntes de första drakarna lyfta mot skyn för över 2500 år sedan. De första bryggdes av trä och det skulle dröja ytterligare något århundrade innan man började bygga drakar av papper. Då började man också använda drakar för att signalera, mäta avstånd eller vind och till och med lyfta människor.

Kineserna gav dessutom drakarna ganska tidigt det utseende vi förväntar oss att de ska ha idag, alltså en rektangulär med en svans, och de dekorerades ofta med olika mytologiska väsen. Men man lät givetvis också bygga drakar med andra former. Den enda begränsningen tycks ha varit fantasin och möjligheten också ekonomin. Under vissa epoker lät man förresten även förse drakarna med en egen ljudvärld. Man fäste exempelvis flöjter av bambu, olika visselpipor eller snören på drakarna. Det måtte ha varit ett herrans oväsen.

Något sådant förekom inte under eftermiddagens draksammankomst på Błonie. Det var en förhållandevis tyst samling människor, som riktade sina leenden ansikten mot himlen. Och drakarna, ja, de lät blott undslippa några försynta flax. Så som drakar gärna gör.

—

Dessvärre fastnar inte drakar på bild, så ni får tro mig på orden att det var en magnifik syn.

Dagens anteckning – 19 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Om det inte vore för Felix Mendelssohn så skulle vi kanske inte idag få njuta av Ludwig van Beethovens violinkonsert op 61 (tonsatt år 1806). Nå, det är kanske inte helt riktigt, men ett korn av sanning ligger det måhända i det. Ty efter uruppförandet såg det verkligen ut som om denna, idag mycket uppskattade violinkonsert, skulle hamna i malpåse. Solisten den kvällen var Beethovens kollega Franz Clement som verket också tillägnades.

Beethoven lär ha suttit timmarna före konserten och tonsatt de sista sista delarna. Rykten säger därtill att Clement till och med fick spela verket samtidigt som Beethoven satt och tonsatte det, men den typen av anekdotiska minnesbilder gör man klokast ta med en nypa salt. Hur det än förhåller sig med den saken blev premiären ingen succé, och verket glömdes helt enkelt bort. Till dess att Felix Mendelssohn dammade av konserten 38 år senare och gjorde ett bejublat framförande tillsammans med den då blott 12 år gamla virtuosen Joseph Joachim på violin.

För ganska exakt fem månader sedan hörde jag ett framförande av denna violinkonsert med solisten Arabella Steinbacher och Liechtensteins symfoniorkester som leddes av Dawid Runtz. Men eftersom denna violinkonsert tillhör en av de vackraste och mest intressanta som någonsin tonsatts, kändes det knappast som någon sliten repris. Och faktum är att kvällens konsert, med utmärkta Sinfonietta Cracovia, gjorde ett långt mycket större intryck på mig.

Kanske var det den sydkoreanska violinisten Bomsori Kims starka inlevelse i kombination med hennes formidabla teknik, som ledde till att mina ögon fylldes av tårar. Eller så var det tack vare Yaroslav Shemet, kvällens enastående dirigent som skickligt mejslade fram den dramatik och sinnesrörelse som finns i verket. Oavsett vilket vågar jag drista mig till att påstå att kvällens konsert tillhör en av mina starkaste Beethovens upplevelser. Hitintills, borde jag kanske tillägga.

Och det var nog något av en tanke att nästa verk på programmet var en tonsättning av Felix Mendelssohn själv, nämligen hans fjärde symfoni kallad “Den italienska” op 90 från 1833. Symfonin tillkom när han reste genom Italien, och han beskrev den i brev som den mest uppsluppna av alla verk han dittills hade tonsatt. Och visst är den stundtals dansant och lättsam till sin karaktär. Men som så ofta med Mendelssohn bedrar skenet. Det som låter fjäderlätt och hart när naivt tillhör nog i många stycken en enorm utmaning att spela, och dirigera för den delen. Även här visade Shemet prov både på vass sinnrikhet och uttrycksfullhet.

I mitt tycke är dock symfonin stundtals väl prålig och ibland alltför tungt utsmyckad med diverse drillar och kvitter. Men när man som publik får erfara musikernas glödande entusiasm och förtjusning är det helt enkelt omöjligt att inte ryckas med.

PS. Och just det, vi fick ett extranummer också, nämligen Jean Sibelius Impromptu op 5. Det är ju Sibelius dödsdag imorgon.