viewpoint-east.org

En träff med Mozart 

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

​När jag var så där 8-9 år, fick jag en present av någon av mina föräldrar. Det var en inspelning av Trollflöjten av Mozart. Jag var som trollbunden. Dess musikaliska vindilar passade mitt intellekt helt. Min favorit var arian Nattens drottning. Den var så våldsamt nervkittlande, hemsk och vacker på en och samma gång. Jag kunde inte förstå varför inte Papageno kunde få ihop det med henne istället. Hon var ju så dramatisk och härlig, tyckte mitt barnasinne.

Det har ju verkligen gått en tid sedan dess, men min fascination för Nattens drottning kanske säger en del om mitt musikaliska sinne som vuxen. Jag föredrar fortfarande dramatik och mystik. Jag har därför aldrig återvänt några längre stunder till Mozart. Inte för att jag tycker illa om hans kompositioner, utan eftersom jag förknippar honom med ett annat jag. En liten flicka på skånska slätten.

Ikväll gjorde jag dock en Mozartutflykt. Collegium Musicum spelade Violinkonsert nr 4 i D-dur, Adagio och Rondo för violin och orkester tillsammans med solisten Markijan Melnytjenko (Australien) samt Symfoni nr 25.

Det var just i den sistnämnda jag fick mitt lystmäte för dramatisk och mystik tillgodosett. Dirigenten Ivan Ostapovytj har, sedan jag hört honom senast, fått ett fantastiskt anslag, som lyfter musikerna och musiken.

Allt som allt var det en fin konsert och Collegium Musicum är på väg att utvecklas till  att bli en mycket fin ensemble. Lviv kan glädjas åt att ha ett så engagerat sällskap i stan.

Och nästa träff med Mozart blir redan den 7 februari.

Tankar på förintelsens minnesdag

Category: antisemitism, by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Förintelsens minnesdag idag. Förintelsen. Det är så svårt att förstå vidden av någonting så ondskefullt. Att förstå vi kan bli så ondskefulla. Att vi kan hata varandra så mycket. Detta trots att jag i hela mitt liv hört historier, läst böcker, sett filmer m.m. om förintelsen.

Men det finns en bild, som griper tag i mig mer än någon annan bild. Det är en bild av kvinna som jagas över en gata. Jagad av män, och en ung pojke. Varför griper den bilden tag i mig mer än andra bilder? Varför brister jag i gråt när jag ser denna bild, men inte lika enkelt brister i gråt när jag ser andra bilder?

Kanske är det för att hon är kvinna som jag. Hennes avslitna kläder gör att jag känner hennes nakenhet och utsatthet. Blodet som rinner från hennes näsa bränner i mitt ansikte. Skräcken, hennes skrik. Jag känner och hör det.

Det är också pojken till höger. Hans klubba av trä. Att han jagar henne som de andra. Och kanske är det benet som sticker in från vänster. En mans ben. Sekunderna innan han fäller henne till marken.

Men det är också troligt att det är platsen. Det är en bild från Lvivs fasansfulla pogromer. När folkets vrede över sovjeternas ondska, vändes mot den judiska befolkningen i Lviv. Det är en gata jag passerat så många gånger. En plats där hennes liv troligen tog slut.

Den gången var det hennes liv som var mindre värt än andras. Den gången kunde man rättfärdiga sitt hat mot hennes folk, med att de var fiender till de rättfärdigas folk. Låt oss aldrig glömma, eller förneka, att vi kan förvandlas till monster. För om vi gör det kommer vi åter öppna dörren till vår ondska. Ondskan är vår. Den är vi.

Lika mycket som vi är hennes skräck och smärta.

————————-

Läs även denna artikel i Independent om pogromerna i Lviv.

I Alices värld. Del två

Category: Alice Habsburg, Busk, by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett nytt besök i Busk idag. Det är märkligt hur en liten stad som denna utgör en sådan dragningskraft på mig. Men jag skyller allt på Alice Ankarcrona. 

Idag överlämnade jag dels Alices självbiografi “Prinsessa och partisan” till biblioteket. Samt en flagga till Narodny Dims “flaggata”, som de har i en av korridorerna.

Därefter bar det av till Palats Badeni och dess park.

Badenis vapen över porten till palatset. 

Vi tittade på lämningarna efter Badenis enorma ladugårdar, ekonomibyggnader och stall. Området användes under andra världskriget som fångläger av både tyskar och ryssar. Enligt ännu obekräftade uppgifter har hundratals polska och sovjetiska officerare mördats och begravts på området. Men det är obekräftade uppgifter. 

Här kan det ligga polska officerare begravda. 

Dagens värdar var Myhailo Zozul, som författat en bok om Busk, samt hans vapendragare Ivan Nahornyj. Två herrar med oändligt många historier och kunskaper om Busk. Det är svindlande. 

Med mig hem fick jag en hästsko från andra världskriget. Tysk, menade Ivan. Det kan man nämligen utläsa från skons stämplar och utseende. Myhailo letade även fram en tegelsten som bär stämpeln Busk. Jag är lyrisk över dessa två gåvor!

Vi tittade också på bryggeriet där Alice bryggde ölen som givetvis bar namnet Busk.

Jag lär återvända igen och igen. Vad det blir av allt, får framtiden utvisa.

Julens stämmor 

Category: by sophie engström, ukraina
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

Igår gick jag till Dominikanska katedralen och lyssnade till en manskör. Otroligt vackert och rogivande när deras varma stämmor omslöt oss. Tyvärr svårt att fånga magin med en mobiltelefon. 

Under den ukrainska julen har vi givetvis fått höra många olika körer, men detta var första gången jag fick höra en manskör sjunga de vackra julsångerna. 

Med hjälp av Liszt och Messiaen

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En kväll som denna är det kanske svårt att fokusera på något annat än en viss person med en höbal på huvudet. Ja, vi vet nog alla vem jag syftar på. 

Men jag har i alla fall lyckats. Givetvis med hjälp av musik, och det var helt Collegium Musicum och de två pianisterna Svitlana Pozdnycheva och Anastasia Bojko förtjänst. 

Temat för kvällen var jul. Inte alls konstigt, ty vi är mitt i trettonhelgen här i Lviv.

På programmet stod J.S Bach, Bartok men det var Franz Liszts Weinachtsbaum samt Oliver Messiaen Jag sover, men mitt hjärta sover inte och Jul (Я сплю, та серце моє не засинає, Різдво) ur 20 stycken om Jesus som grep tag och slutligen slungade mitt ut ur samtiden. In i kärlekens och skönhetens oändlighet. 

Det är uppenbarligen omöjligt att med ord beskriva den lättnad som breder ut sig i sinnet när man hör musik som denna. Dessutom framförd med bravur.

Inte ens en halmgubbe i Washington kan skrämma mig ikväll. Jag är i Liszts och Messiaens välsignade beskydd.

Offentlighetens nya rum

Category: by sophie engström, sociala medier
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Var sker debatten? Var finner vi det offentliga rummet? Det fanns en tid då den frågan var enkel att besvara. Det offentliga samtalet skedde i SVTs olika debattprogram, på ledarsidorna eller exempelvis DN Debatt. Idag har diskussionen alltmer flyttat sig från dessa rum in i det som vi kallar sociala medier. (Nåväl, det är väl oftast inte alla sociala medier man hänvisar till när man använder det begreppet, utan främst Facebook och Twitter.)

Om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt, men för en tid sedan påpekade jag själv att tonen i dessa två medier ofta är oförklarligt hård och oresonlig. Det är inte bra, och det har ju lett till att debattklimatet ibland är outhärdligt. Men för den skull kan vi inte bortse från att debatterna pågår där, eller låtsats att den är mindre viktig.

Idag blev jag återigen påmind om hur man i vissa kretsar ser på de som diskuterar på sociala medier, och påminnelsen var tyvärr olustig. Karin Olsson har på Expressen kultur gjort en sammanställning av den världsbild som bland annat Aftonbladet Kultur sprider. I Olssons artikel finner vi hänvisningar till två personer, som kanske inte är de flitigaste skribenterna i tryckt media, men väl så aktiva på sociala medierna.

Tidigare kunde vi faktiskt vifta bort dylika personligheter och låtsats att deras stöd för Putins världsbild och spridning av falska nyheter inte hade någon inverkan. Vi kunde hänvisa till att det verkliga samtalet pågick någon annanstans.

Men så är det inte idag.

Den världsbild som sprids på sociala medier bidrar till att skapa vår uppfattning om vad som pågår runt omkring oss. Många svenskar har till och med Facebook som sin främsta nyhetskälla. Det betyder bland annat att de läser de artiklar som vänner väljer att sprida.

Det finns en annan dimension på det här som skrämmer mig ännu mer. Dagens populister, så som Trump, Le Pen, Beppe Grillo och Åkesson, lever och växer på bilden att det finns en “elit” som vägrar att förstå och lyssna på “vanligt folk”. Att eliten lever i en slags parallell och förljugen verklighet. Om vi inte tar de röster som hörs på sociala medier på allvar, utan fortsätter med att avvisar dessa som löjeväckande pajasar, så kommer vi i slutändan endast göra Trump & c:o en alltför stor tjänst. Det hatiska språket kommer fortsätta att gro, samtidigt som massor av människor kommer dras till deras retorik. Det är nämligen mycket lättare att trycka “gilla” på något hatiskt än något kärleksfullt i dagens värld.

Avslutningsvis vill jag poängtera att jag tycker det är viktigt att vi har debatten om att Kremls världsbild sprids på många olika ställen. Och med det tar jag hatten av för Martin Kragh och Sebastian Åsberg, som initierade debatten med sin artikel i Journal of strategic studies, samt för Karin Olsson, som med sin sammanfattning belyser och lyfter fram de aktörer som idag sprider Kremls världsbild. Och om de här aktörerna nu sprider dessa tankar i tryckt form eller sociala medier spelar mindre roll.

Vuxnas låtsaslek?

Om möjliga bankrånare 

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

​Jag bor i downtown Lviv. Ja, det är så mina vänner beskriver min boplats. Det betyder att jag inte bor i gamla stan, men att jag ändå bor mitt i smeten. Jag är dessutom lycklig nog att bo i ett förhoppningsvis gammalt hus. Byggt någon gång före första världskriget, skulle jag tro. Men ombyggt och tillbyggt under mellankrigstiden. Det är vad jag tror. För ingen verkar veta helt exakt.

Det har sina fördelar att bo i ett gammalt hus, mitt i stan. Högt i tak. Naturlig ventilation (om det nu är bra). Trätrappa och mysig innergård med ett högt päronträd som ger oss glädje året om.

Andra mindre lustiga egenheter vårt hus har är att det skakar varje gång en spårvagn eller marshutka (en sådan där liten buss som mer är en rullande dödsmaskin, än ett pålitligt transportmedel) kör förbi.

På senare tid har dock ett annat skakande tillkommit. Vi vet inte vad det beror på. Är det en granne som installerat en fläkt? Eller har huset drabbats av Parkinsons sjukdom? Förlåt, det var ett otrevligt skämt, men vi har faktiskt inte lyckats förstå vad skapandet beror på.

Tills det plötsligt slog mig! Det är några som försöker borra sig in till banken som ligger i grannfastigheten! Förstås! Ni vet, som i en sådan där rafflande 1970-tals film. Ändlösa borrningsscener i ett fluffigt sken. Nu hoppas jag dock att våra bankrånare har ordentligt med picknick med sig, för de har ju borrat ett tag nu.

Banken i grannfastigheten heter Sperbank och är rysk. Ja, se där. Där sprack era illustrationer om att allt ryskt är bojkottat här. Den enda egentliga skillnaden mellan Sperbank före 2014 och efter är att de tagit ner skylten som sa “Rossija”, alltså Ryssland. Sperbank är för övrigt en statlig rysk bank. De’ ni! Det finns för kännedom ytterligare två till ryska banker verksamma i Ukraina.

Före revolutionen och den ekonomiska krisen fanns det massor av banker i stan. Om ett apotek la ner visste vi att det antagligen skulle innebära att en ny bank uppenbarade sig. Så är det inte nu. Listan över vilka banker som är verksamma här är mycket kort. Mycket kortare än den svenska listan. Och den ryska listan… ja, den är löjeväckande lång!

Den ekonomiska krisen i Ukraina har alltså lett till att man städat ut vissa opålitliga banker. Om det är en förbättring? Jag har förstått att det förhåller sig så. Tråkigt bara för bankrånarna, att de valt att gå till verket med en bank som kanske är tom. För det ryska bankväsendet däremot bör städas upp. Och många rykten cirkulerar kring just Sperbank.