viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 27 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Sirenerna ljuder över Kraków. Stora bilkonvojer med statsmän och statskvinnor kör genom staden. Det blå ljuset blinkar oroligt förbi oss och klipper varje skuggbild från att formeras. Helikoptrarna kretsar över Wisła och deras vingar smattrar ilsket över våra huvuden. Vi vet ju alla varför, ty idag infaller 80 årsdagen av befrielsen av Auschwitz och alla dessa dignitärer är nu på väg till Auschwitz för att hedra minnet av de mördare.

I Kraków lever minnet av Förintelsen kvar. Jag bor i den stadsdel där Krakóws getto låg under andra världskriget fram till att alla judar deporterades till förintelse- eller koncentrationsläger. I varje kvarter finns plaketter med skildringar av vilka som inkvarterades här under Förintelsen. Man kan förvisso ha en mening om att minnet av Förintelsen exploateras alltför hårt, men faktum är att det ändå finns ett minne och att det är många som gör sitt bästa för att förvalta minnet av både Förintelsen och livet dessförinnan. Därför gapar minnet av dem som levde här, innan de utplånades, som ett stort sårigt hål.

Mitt första möte med minnet av Förintelsen fick jag också här i Kraków, när jag som student besökte staden för första gången på 90-talet. Trots normal svensk skolgång hade jag en ytterst ytlig kunskap om förödelsen och omfattningen av Förintelsen. Jag var kanske inte förberedd på vad jag skulle möta på Auschwitz, för någonstans mellan barnskorna, glasögonen och hårtussarna brast jag i gråt. Och kanske berodde också min starka reaktion på att jag kunde urskilja vidden av antisemitismen. Jag såg inte “bara” antisemitismen under andra världskriget, utan även den i min samtid. Jag förstod där och då att Förintelsen inte är någon engångsföreteelse, ifall vi inte förhindrar det.

Antisemitismen är nämligen så djupt rotad i vår kultur att man idag ser hur normalbegåvade och hyfsat utbildade människor drar likhetstecken mellan judar och Israels politik, utan att förstå att det också gör dem till antisemiter. Det är oerhört skrämmande och också vämjeligt att behöva åse.

Inne i mitt huvud har idag inga sirener eller helikoptrar hörts. Där har det under dagen pågått ett slags rekvium, som är en blandning av alla rekvier jag hört. Min tysta hyllning till alla mördare. Och på vägen hem från jobbet går jag förbi en minnesplats som jag passerar så ofta. Inte långt härifrån fanns ett barnhem under gettots dagar. I oktober 1942, deporterades över 200 av barnhemmets barn till olika förintelseläger. De återvände aldrig.

Jag böjer mig fram och tänder ett ljus för dem, drar mina fingrar genom gräset. Som om varje strå vore ett av dessa barn. Jag minns er, och det är inte bara tomma ord.

Dagens anteckning – 26 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är säkert inte många av er som har lyckats undgå att det är Wolfgang Amadeus Mozarts tvåhundrasextionionde födelsedag imorgon. Han kan ju dessvärre inte vara med och fira själv, men det hindrade inte oss andra från att festa om en smula till hans ära en dag i förväg. Själv gick jag på födelsedagskalas hos Fortepiano atelier för att hedra denna gigant bland tonsättare. Pianisten Natalia Kurcab och mezzosopranen Viktoria Lerche-Kurpas hade satt samman ett fint program bestående av sånger av Fryderyk Chopin, hans lärare Józef Elsner samt Maria Szymborska, bland annat med Grande valse i F-dur från 1819. Avslutade gjorde de med två sånger av Mozart, som återspeglar vår samtida uppfattning om honom som en sexfixerad lustigkurre.

Jag tror att alla har ett Mozart-ögonblick, ett tillfälle då Mozarts musik har skänkt någon extra krydda åt tillvaron. Mitt Mozart-ögonblick borde ha varit när pappa framförde Mozarts klsrinettkonsert tillsammans med Helsingborgs symfoniorkester, men jag var inte där eftersom jag gick i skolan på annan ort. Istället får jag dra mig till minnes det senaste tillfället när Mozarts musik gjorde starkt intryck på mig, och det var förra hösten när Krakóws filharmoniska orkester och kör framförde hans Mässa No.16 i C-moll (K.427), tonsatt troligen 1782-83. Jag minns särskilt kören, som jag också tror att jag förälskade mig i under den konserten. Deras framförande av “Qui tollis” gjorde mig fullkomligt hänförd. Ett förtjusande Mozart-ögonblick, med andra ord.

Vilket är ditt Mozart-ögonblick?

Dagens anteckningar – 25 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Alla kärlekshistorier har ett slut, så också denna, som mina tankar har kretsat kring under dagen. Skapelsen ni kan skåda på fotografiet är mycket riktigt det polsk-litauisk- belaruriska bakverket šakotis, som syns här ligga på ett fat och inväntar sin sista stund. Alltsedan jag återvände från Sverige i december har den följt vid min sida, och det är tack vare Pavel, som har fraktade den hela vägen från Kaunas till Kraków. Det måste ha varit ett mödosamt arbete att förflytta den hit helskinnad.

Jag minns inte exakt första gången jag hörde talas om šakotis, men jag antar att det har att göra med att vi skåningar stolterar med en dylik skönhet, nämligen spettekaka. Det är för övrigt nästan bara vid tillfällen när jag talar om spettekaka som jag blir skånsk på riktigt, för jag klarar nämligen att av att uttala den på annat vis än spiddekauga. Trots att jag gärna talar om spiddekauga så är jag tydligen inte nämnvärt förtjust i den, enär jag nästan aldrig införskaffar den när jag är i Skåne. Det är möjligt att jag föråt mig på den någon gång i min ljuva barndom. Annat är det med šakotis som jag härmed korar till mitt nya favoritbakverk. Spiddekaugan är i mitt tycke alltför söt, medan šakotis faktiskt är helt perfekt i både konsistens och smak.

Nu är det inte bara i Litauen och Skåne man hittar kakor tillagade på detta sätt. Spettkakan finns i praktiskt taget hela Centraleuropa, och med möjligt ursprung från Tyskland. Även om spettakorna bär olika namn och tillagas på olika sätt, så har de det gemensamt att de gräddas på ett träspett, som man ringlar smeten kring. Smeten består i huvudsak av ägg, socker och mjöl. Tekniken är gammal och ska tydligen ha förekommit i antikens Grekland. Första gången kakan nämns i Sverige var när den serverades på Stockholms slott år 1642. Det måste ha varit en tysk spettkaka, alltså baumkuchen, för Skåne tillhörde ju Danmark vid denna tidpunkt.

Jag vet inte hur spiddekaugan kom till Skåne, men det är inte troligt att den kom via Danmark, ty de har tydligen ingen egen spettkaka. Stackarna. Kanske kom spiddekaugan som en šakotis från Litauen och Polen till Skåne, och skåningarna sin vana trogen, förstörde kakan genom att addera för mycket socker. Det skulle i alla fall inte förvåna mig om det förhöll sig på det viset, för när jag var liten skånsk tösabit tyckte jag om att ha sirap på smörgåsen, och faktiskt också ibland på potatismoset. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och det är väl tur det.

Dagens anteckningar – 24 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ibland känner jag mig lite som Franz Schubert. Nå, inte för att jag skriver fantastiskt musik till världens fröjd, har bedårande lockigt hår, syfilis eller hund. Nej, det är inget av ovanstående som gör att jag känner en viss samhörighet med lille Franz. Det är hans ihärdiga klottrande jag känner ett släktskap till. Ty som ni alla vet klottrade han sina tonsättningar på alla papperslappar han kom över. Inte ens bordsservetterna lär ha gått fria från hans klåfingrighet (och de var självfallet inte ens av papper). Ryktet säger att han även sov med glasögonen på, ifall han skulle vakna med en slinga som var tvungen att fångas upp och sättas på plats på ett papper.

Nu vet jag inte riktigt om jag och Schubert lider av samma typ av klåfingrighet, men min har sina rötter i att jag vill se. Egentligen är det viktigare för mig att se än att bli sedd, och ser gör jag bäst när jag skriver. När jag inte skriver slutar jag se, och för mig betyder det också att jag tappar en källa till glädje.

Så vad kommer sig denna kanske märkliga bekännelse av? Jo, jag tänkte att det kanske var dags att förklara mina Dagens anteckningar. De är alltså inte ett uttryck för ett behov av dopamin. Jag skriver för att det är mitt sätt att inte hemfalla åt likgiltighet inför det som omger mig. Att skriva är således min kärleksförklaring till min omgivning.

Det är svårt att sia om Franz Schuberts skrivklåda också föranleddes av dylik kärleksaffär med omgivningen, men jag vill tro det. Varför ville han annars skänka så mycket musik till sina vänner, din samtid och eftervärld? Mycket av det han skrev hördes aldrig av någon annan än av honom själv eller möjlighet en mycket liten krets. Ibland hittades verk långt efter hans död 1828. Johannes Brahms fick på 1860-talet tillsänt sig en låda med partitur av Schubert. När han öppnade lådan fanns det fortfarande kvar sand mellan arken. (Man strödde ju sand på pappret för att bläcket att stanna kvar och inte flyta ut.) Brahms händer lär, enligt egen utsago, ha skakat av hänförelse, när han borstade bort sanden och tittade på Schuberts ofullständiga påskoratorium Lazarus (D 689) från 1820. Verket skulle skänka inspiration till Brahms Ett tyskt requiem (op 45), som han skrev under denna tid. Schuberts verk hade kanske aldrig antagits av något förlag och därför bokstavligen förpassats till en låda innan de blev klart.

Idag har vi andra möjligheter. Vi måste inte vänta på en förläggares välsignelse utan kan själva publicera det vi skapat på vilken plattform vi så önskar. Det ger en frihet, men berövar oss måhända på något av magin.

Dagens anteckning – 23 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Mina tankar trevar sig fram mellan olika bilder i jakt på mönster, något att slå ner på, något att förmedla. Men varje tanke drar sig undan, upplöses och smälter bort likt snögubbarna i parken Jordana. Deras forna beundransvärda kroppar ligger nu som gråaktiga slaskhögar. Föga imponerande. Snö kan vara förtrollande vackert, men i ett senare stadie förvandlas till osmaklig modd. Ingenting av nysnöns vigör och ungdom tycks finnas kvar när den smälter.

Jag börjar plötsligt att tänka på tonsättaren Cécile Chaminade (1857-1944) som har tonsatt en dikt (av Louis-Alexandre Fortoul) om just snö. Cécile måste ha varit en osedvanligt envis som ung flicka. Hennes pappa ville inte att hon skulle syssla med musik, så hennes mamma ordnade så att Cécile fick privatlektioner i komposition, och någonstans måste hennes pappa ha kapitulerat, för år 1892 debuterade hon som pianist och gjorde succé. Hon nådde stora framgångar med sina tonsättningar både i England och USA, där hon också gjorde flera bejublade framträdanden med både egen och andras musik. Hennes tonsättningar spelades också in och en grammofonskiva med sju av hennes sånger utkom redan 1901. Fram till första världskriget skulle hon spela in flera skivor. Praktiskt taget alla hennes tonsättningar blev dessutom publicerades under hennes livstid, vilket är ett gott mått på hur populär hon var. Framgångarna ledde till hon som första kvinna tilldelades den franska ordern Hederslegionen år 1913, för sitt värv som tonsättare och pianist.

Nå, åter till sången om snö, som jag nämnde tidigare. Den utkom 1906 och saknar opusnummer (vilket har lett till att den är katalogiserad som “W380”). Sången heter “Chanson de Neige” på franska, som kanske kan översättas med “Snösång” eller “Sång om snö”. Jag snubblade över sången för en tid sedan i en text om klassisk musik som handlade om snö, och det var de sista raderna i sången som belyste snö på ett för mig nytt och omtumlande sätt. I översättning (av Beth Neuerburg) lyder sista versen så här:

Oh snow, white snow
That makes the horizon gray,
Why do I smile at you?
Why do I smile at you,
If you do not smile upon me?

(Franska originalet:
Ô neige, blanche neige
Qui fais l’horizon gris,
Pourquoi te sourirai-je?
Pourquoi te sourirai-je,
Si tu ne me souris?)

Tänk ändå om snön log tillbaka mot oss. Hade då dessa ledsna och nedsjukna snögubbar månne varit trevligare att se på? Ja, det kan man grunna på.

Dagens anteckning – 22 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På andra sidan Wisła sitter några tjejer och dinglar med benen från den något för höga parkbänken. Deras ben gungar fram och tillbaka som om de vore gigantiska metronomer. Men de håller olika takt, som om de spelade två olika stycken på sina livsmelodier.

En svart hund drar på sina sina ägare som är likaså iklädda svart. Nosen strävar framåt, framåt. Ägarna hänger efter. Det spända kopplet löper horisontellt längs med Wisłas kaj, som en tonrad på ett notblad. Nu vänder de plötsligt och går åt andra hållet. Hunden har en osynlig snitslad bana som måste avverkas varje dag.

De passerar en kvinna med en barnvagn. Kvinnans huvud är gömt i en huva, och den bylsiga täckjackan ger henne en stor mage. Hon ser lite ut som en g-klav på promenad. Nu lutar hon sig framåt över barnvagnen och gör en ömsint rörelse ner i vagnen, och rättar till något lite amoroso, så där. De rullar vidare och möter en dam med en vit pälskrage och skotte. Det är oklart vad som kom först. Pälskragens sonat eller hundens fuga. Eller om det var en rumba.

En kvinnan med leopardmönstrade sportkläder och förstorade läppar springer förbi i rapido. Hennes smala ben slår an takten som dirigentens taktpinne.

Och vid den bortre änden, alldeles vid slutklammerns final, går den alldagliga kvinnan i glasögon. Ingenting undgår hennes blick. Varje taktstreck registras. Även om det hon ser, eller kanske hör, kanske inte alltid korresponderar med det som sker.

Dagens anteckning 21 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Till skillnad mot många andra har jag en särskilt ömsint relation till månaden januari. Jag älskar det där yrvakna ljuset som stiger upp mot himlen och strör ut långa gängliga skuggor framför eller efter mig. I januari får jag äntligen vara lång och slank, vilket dessvärre är väldigt långt från min verkliga uppenbarelse. Varje minut som solen förlänger dagen känns också som en alldeles speciell gåva, och det är nästan så att jag tar det personligt.

I Lviv började jag också förknippa januari med musik, och orsaken till det är att man i Ukraina, och även Polen, sjunger julsånger under denna månad. Var man än gick i Lviv hörde jag dessa vackra ukrainska julsånger, vilka några även återfinns bland de polska julsångerna. Det är förvisso inte riktigt lika vanligt förekommande att man sjunger julsånger på gator och torg här i Kraków, men väl på olika kulturinstitutioner samt i kyrkorna.

Och det är ju också så att många tonsättare och musiker som vi har fått till skänks är födda i januari, så som exempelvis kan nämnas några av mina favoriter: Witold Lutosławski, John Adams, Franz Schubert, Philip Glas (nåja, ibland), Bo Linde, Péter Eötvös, Josef Suk, Borys Ljatosjynskyj, Django Reinhardt, Max Bruch, Alexandr Skrjabin, Francis Poulenc, Morton Feldman, Jim O’Rourke och Robert Wyatt.

Jag kan inte svara på varför alla dessa råkar vara män, men för att borgöra detta nämner jag även Laura Valborg Aulin som både föddes och dog i januari. (Född 9 januari 1860 i Gävle och död 12 januari 1928 i Örebro). Min mamma har skrivit en ypperlig levnadsteckning över Aulin, så jag tänker inte ägna mig åt att skriva något längre om henne. Men jag kan kortfattat nämna att Valborg Aulin var främst aktiv som tonsättare under 20 år, från 1880-talet, då hon var hon den enda kvinnan som studerade komposition på Musikaliska akademien i Stockholm, fram till sekelskiftet. Efter att hon år 1885 hade tilldelats Jenny Lind-stipendiet studerade hon bland annat i Köpenhamn, Berlin och Paris. Därefter flyttade hon tillbaka till Sverige och bodde några år i Stockholm, innan hon la kompostionsyrket på hyllan och flyttade till Örebro. Det är för mig höjt i dunkel varför hon gjorde detta lite märkligt livsval. Men något säger mig att det nog inte var så lätt att vara kvinna och tonsättare i dåtidens Stockholm.

Valborg Aulin tillhör inte en av de mest kända svenska tonsättarna, men även om hon inte är helt bortglömd idag, så förtjänar hennes tonsättarkonst mer uppmärksamhet. Så därför kan man lyssna på det verk som de kunniga menar tillhöra hennes främsta, nämligen hennes första stråkkvartett i F-dur, som tonsattes år 1884.