Snart har trädens alla löv singlat ner till marken, sin vana trogen att lyda årstidernas olika påhitt om kretslopp. Några vilsna rosenknoppar vågar ändå knyta sig på rosens grenarna och om det vill sig väl kommer de att blomma innan första frosten anländer och lägger sordin på blommornas feststämning. Man får väl därmed övergå till att fördjupa sig i hemmets växtlighet. Nu avser jag inte i första hand katten, som förvisso tillhör det huvudsakliga pysslet i hemmets vrå, utan de stackars krukväxter som hänvisats till att bo under samma tak som jag. Det finns nog stunder då dessa gröna skapelser inte tycker att mina ansträngningar är tillräckliga. Men när de gäller växter lär man sig så länge man, eller snarare de, lever.
Nå, det här med krukväxter hemma hos vanlig pleb är faktiskt en ganska sen företeelse. Och det är inte att undra på, ty både fritid och de för växterna viktiga fönstren tillhör ju nymodigheter. De första krukväxterna lär ha funnits redan under forntida Egypten, men med största sannolikhet blott i hemmen hos den styrande klassen. De ska i alla fall ha varit noga med hur krukorna såg ut och de var rikligt dekorerade. Grekerna och romarna var särskilt förtjust i lagerblad som krukväxt, men de såg också ofta till att hålla sig med citrusträd, för de doftar ju så gott. I äldre tiders Kina var krukväxter ett tecken på rikedom, vilket innebar att de rika gärna höll sig med sådana i överflöd.
Under renässansen i Europa började välbeställda att importera exotiska växter från Asien och nu blev de allt vanligare med orangerier. Vanligt folk kunde nog tänkas kunna hushålla med någon krukväxt, men då först på 1700-talet då förekomsten av fönster blev vanligare. Och med fönster skulle ivern att odla inomhus tillta ytterligare. Man började förädla och utveckla blommorna, ympa och skapa nya sorter och såg man till att växterna kunde blomma även under vinterhalvåret.
När vi träder in i nästa århundrade, alltså 1800-talet, är krukväxter mer eller mindre var mans egendom. Det bröt till och med ut odlingsepidemier, då folk blev som besatta av olika växter. Ormbunkarna blev som jag tidigare berättat riktiga en riktig fluga, där fantaster flängde land och rike runt för att hitta unika exemplar av denna växt. Andra växter blev i ropet mer av en slump, såsom exempelvis orkidéerna. De kom till England år 1818, när de hade använts som inpackningsmaterial till andra exotiska växter. Någon fick för sig att plantera det ovanliga inpackningsmaterialet, som visade sig bära alldeles fantastiskt vackra blommor. I hela Europa och även det viktorianska England var man förövrigt oerhört entusiastisk över sina krukväxter och 1800-talet kan med rätta kalla krukväxternas århundrade.
Men så kom 1900-talet, och krukväxter inomhus ansågs plötsligt vara ute. Man kastade ut alla gröna och blommande växter för att istället pryda fönstren med enstaka exemplar av kaktusar eller andra tjockbladiga växter. Tack och lov kom man efter en tid på bättre tankar och krukväxterrna gjorde åter entré i hemmen. I våra dagar har nog krukväxterna flyttat fram sina positioner ytterligare, och det kan vi faktiskt tacka pandemin för. (Tänk, inte kunde man tro att man någonsin skulle komma på tanken att tacka den perioden för något överhuvudtaget.)
Men krukväxternas främsta egenskap är väl egentligen bara att ge oss lite fägring i livet. Att de skulle rensa inomhusluften är tydligen häftigt omdebatterat och även i allra högsta grad ifrågasatt. Fast tydligen kan de sänka blodtrycket, men frågan är om inte katter är bättre på det.
