• Från en affisch och ett bokomslag via konfektyr för att landa på en restaurang

    Från en affisch och ett bokomslag via konfektyr för att landa på en restaurang

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Ibland lägger jag ut polska affischer på Facebook. Det är ett litet nöje jag har, att fungera kring dessa ofta ovanliga kreationer. Som denna, som egentligen inte är någon affisch, utan rätt och slätt ett bokomslag. Ok, nu kör vi!

    Dagens polska affisch:
    är ett bokomslag till boken “Harce elektronów. Popularny wykład o falach elektrycznych, o radjofonji i telewizji” från 1930. (Ungefärlig – och troligen alldeles bristfällig – översättning: “Lekfulla elektroner. Populärvetenskapliga föreläsningar om elektriska vågor, radio och TV”)

    Illustrationerna är signerade Janina Petry-Przybylska (1898-1960). Hon var illustratör och gjorde sig känd som konfektyr-illustratör i Lwów under sina tidiga år. Senare blev hon en uppburen kvinnlig illustratör i Lwów. Konfektyren ska ha omnämnts av den kände författaren Jan Parandowski. Nå, jag vet inte om han omnämnde Janinas vackra förpackning till den eftertraktade konfektyren. Utöver det har jag endast lyckats få fram att hon var verksam i Lviv (fast då var det ju först Lemberg och sedan Lwów) fram till kriget, men att hon senare flyttade till Kraków, och att hon ska ha varit en aktad konstnär när hon bodde här.

    Boken då? Jo, den är utgiven på förlaget Atlas (Książnica-Atlas). Ett legendariskt förlag i Lwów, och under mellankrigstiden var förlaget det viktigaste i Polen (skröt man i alla fall själv med). Många viktiga publikationer utkom tydligen på förlaget. Fokus låg på pedagogiska och vetenskapliga verk, och förlaget ansågs vara mycket progressivt. Men främst är Książnica-Atlas idag ihågkommet för sin gedigna produktion av kartor. Om man minns det alls, vill säga. Ty för dagens lvivianer är Atlas en restaurang…


  • Om vägar som borde leda till en liten shtetl i Galizien

    Om vägar som borde leda till en liten shtetl i Galizien

    Publicerad:

    Läsningstid: 3 minuter

    Det fanns en tid som jag upplevde att jag hade goda kunskaper om Förintelsen. Jag såg mig själv som bevandrad och trodde inte att jag behövde förstå eller inta mer kunskap om den stora ondskefulla katastrof som människor åsamkade Europas judar. Idag vet jag hur okunning jag var. Det var som om det fanns ett stort hål i min uppfattning om vad Europa har varit, och hur det genom Förintelsen skulle förändras för alltid. Kanske beror det på att jag bor i en region som fortfarande lever i en trauma efter andra världskrigets massmord på områdets befolkning. Det tycks mig som om jag ständigt snubblar över Förintelsens grymheter.

    Som idag, när jag öppnande YouTube och skulle söka efter något (som jag nu redan glömt vad det var) och hamnade på den vackra sången “Beltz, Mayn Shtetele”. Sången, som sjungs på jiddisch, är en en hyllning till den lilla judiska Shtetl Belz. När jag sökte vidare fann jag att Belz inte ligger särdeles långt från min boning. Faktiskt bara några ynka mil. Jag började genast fantisera om att åka till den stad som gett upphov till denna sång. Men efter att studerat bilderna på Google Maps insåg jag att jag nog inte skulle ha så mycket att hämta där. Det Belz jag sökte är mördat, förintat, utplånat.

    Wikipedia visste dock en hel del om den lila staden. Ashkenaziska judar slog sig ner på plasten under 1500-talet, och under 1600-talet fick de rätt att bli bilda församling. Staden blev tidigt ett starkt fäste för chassiderna, den judiska väckelserörelse som var mycket stark i just dessa delar – det östra Galizien. Efter första världskriget hade staden en judisk majoritet, och samsades med ukrainarna och polackerna. Nå, kanske samsades de inte alltid. Under den här tiden rådde det starka antisemitiska stämningar i (inte bara) denna region.

    När Nazityskland anföll Polen flydde stora flertalet judar i Belz till Sovjetunionen. Man måste ha känt till något som andra judar inte kände till, ty i liknade byar runt om i Galizien stannade judarna kvar och blev mäkta förskräckta när Nazityskland anföll Sovjetunionen i 1942, i det som nazisterna kallade Operation Barbarossa.

    Sången “Beltz, Mayn Shtetele” (Belz, min shtetl), som jag snubblade över idag, kommer kanske från Belz, eller så gör den inte alls det. Kanske skrevs den inte alls om shtetl Belz, utan om Bălți, som ligger i dagens Moldavien/Moldova. Man vet inte med säkerhet. Den handlar i alla fall om livet i barndomens shtetln. Här finns kärlek, glädje, drömmar och värme. Och om jag blundar kan jag nästan se det framför mig…

    Men sången har också en otäck historia. När en SS-vakt hörde en liten grabb spela sången i Auschwitz-förintelseläger, tvingande han pojken att spela sången för de tusentals judar som fördes mot gaskamrarna. Det skulle lugna judarna, menade man. Jag tycker det verkar vara ett oerhört grymt påfund, och jag har svårt att tänka mig att någon lugnades av att nazisterna våldförde sig på en vacker liten sång.

    När jag nu lyssnar på sången hör jag något helt annat. Jag vill inte längre blunda. Jag stirrar rakt mot den mänskliga ondska som orsakade Förintelsen, och rakt mot alla de vägar i denna region som tycks leda till att min insikt om Förintelsen djupnar…


    Synagogan i Belz, som vandaliserades under andra världskriget, men revs först under den sovjetiska eran – 1950-talet.


  • Om nykomlingar på Lvivs basarer – och om några eftersökta

    Om nykomlingar på Lvivs basarer – och om några eftersökta

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    “Chotjete kuljotjik?”, hojtar damen till oss från sitt berg av frukt och grönsaker. Så inleds nästan alltid ett handelsutbyte på någon av Lvivs alla matmarknader, (här de kallas de basar eller rynok). “Vill ni ha en påse?” betyder det.

    Efter att man plockat på sig av de ljuvligheter som erbjuds börjar sammanräkningen, vilken går i en rasande fart. Ty det ska gå snabbt. Helst ska man inte söla och fundera. Jag hinner nästan aldrig kontrollera att summan stämmer med vad vågen mäter. Men trots det känner jag mig aldrig lurad. Det räcker med att jag ska se lite tveksam ut, eller förvirrad, för att de ska räkna om allt igen.

    Den här proceduren är nog det enda som inte förändrats under de senaste åren i Lviv. Varorna som erbjuds har däremot förändrats. Utbudet har blivit större. Främmande fåglar för den lvivianska matmarknaden har i många fall slagit sig ner och byggt bo bland de varor som tidigare var hemtama för köparna. Tidigare var det till exempel ganska svårt att hitta avokado, chili eller citrusfrukter när det inte var säsong. Idag kan jag hitta avokado nästan året runt, och chili är inte längre en bristvara.

    Men det slår mig ganska ofta hur mina inköpsvanor ändrats sedan jag flyttade hit. När jag bodde i Sverige satt jag ofta hemma och tittade i recept för att få inspiration. Sedan plitade jag ner namnen på de varor jag saknade på en lapp. Endast ett fåtal gånger kom jag hem tomhänt eller hade tvingats söka särskilt länge efter det som krävdes för att skapa mina kulinariska alster. Jag mötte inte ens problem om jag skulle laga något mycket exotiskt. Svenska matbutiker erbjuder faktiskt nästan allt mellan himmel och jord.

    Nuförtiden gör jag precis tvärtom. Jag går till matmarknaden och handlar det som jag tycker ser gott ut eller blir nyfiken på. Det här har lett till att jag helt enkelt exluderat vissa favoriter från mitt kök. Ett exempel är wok. Det är nästan omöjligt att vid ett och samma tillfälle hitta det som behövs. Jag minns fortfarande den dag jag plötsligt snubblade över en burk kokosmjölk i Lviv. Mitt jubel hördes nog över stora delar av innerstaden. Idag är det visserligen lättare att hitta (svindyr) kokosmjölk, men citrongräset tycks inte trivas på de ukrainska fälten. Och om de växer upp hamnar de antagligen ögonaböj i någon spritdryck. På marknaderna huserar de i alla fall inte.

    Det finns även andra grödor som lyser med sin frånvaro. Grönkål till exempel. Varför detta lättodlade kål inte slagit läger på matmarknaderna är för mig ett mysterium. När jag besökt Polen har jag till min förtvivlan sett deras stolta fysionomi breda ut sig bland grönsaksstånden. Men till Ukraina vågar de sig tydligen inte.

    Det samma gäller kålroten. Denna ljuvligt lena och smakfulla rot är ett tydligen förvisad på livstid från ukrainsk mark. Mycket besynnerligt, ty jag har sett den i Polen, så det är inte så att den vägrar växa ur galizisk mylla. I Polen har jag förövrigt blivit serverad rotmos i Radio Krakóws matsal. Det var definitivt rotmos, även om jag tyckte att de misshandlat den alldeles förfärligt. Det polska köket är annars mycket trevligt och aptitligt. Men tyvärr ha det stackars folket missförstått hur man handskas med en kålrot. (Å andra sidan är det kanske bättre att missförstå hur man sköter en kålrot, än att inte alls vilja kännas vid den. I den senare kategorin finner du ukrainarna.)

    Det är nu en tid sedan jag slutade att leta efter dessa olikartade kål. Jag har anpassat mig, och det har har lett till att jag har släppt in en faslig massa nykomlingar i mitt kök. Problemet är bara att jag just nu inte kan komma på vilka de är, ty jag har tydligen anpassat mig till den grad att jag tycker att de alla är helt bekanta vänner i mitt kylskåp eller i min fruktkorg.

    Jag har till och med anpassat mig så mycket att jag nu inte riktigt kan föreställa mig ett liv utan de lvivianska matmarknaderna. De har blivit lika mycket en del av min vardag, som att morötterna inte ska köpas plastförpackade, utan ligger stiligt i buntar ihop tvinnade med sytråd.

    Och jag har mycket svårt att föreställa mig en mathandlingstillvaro utan ett litet samtal med någon av alla dessa heroiska damer och herrar som befolkar de lvivianska matmarknaderna. De styr vad som ska hamna i mitt kök, och det är egentligen de som idag skriver mina recept.


    Make söker vara på Vynnykivskij rynok.


  • Gator som bär sår – del 5. To be continued…

    Gator som bär sår – del 5. To be continued…

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    På en bänk, strax innanför ingången sitter hon. Följer oss med blicken. Följer alla besökare med blicken. Det är svårt att säga varför hon är här. Har hon något särskilt ärende hit? Eller vilar hon bara sina trötta fötter före det att hon banar väg genom staden? Jag försöker le. Hennes blick studsar vid mig, utan att fastna.

    Men så tycker hon plötsligt att jag blir intressant. Hennes ansikte förbyts till förvåning. Vad säger hennes leende? Är det sarkastiskt eller inkännande? Det går inte att avgöra vad den äldre kvinnan på bänken tänker. Hennes nyfikenhet på mig föds när jag löper med fingrarna över de travade gravstenarna. De judiska gravstenar som jag bidrog till att lyfta från glömskans förbannelse. Gravstenarna på Hanny Barvinok-gatan. (Nedan hittar ni länkar till tidigare postningar.) Nu står de på Janowskij begravningsplats och väntar på nästa steg. Eller ligger, skulle jag vilja säga. Travade på varandra. Några utan att få se solens ljus. Men ändå är det bättre än tidigare. Då, när de låg pressade under asfalten.

    Den äldre damen har redan förlorat intresset för mig. Hennes blick har vandrat iväg någon annanstans. Istället har en liten honkatt förenats med oss. Hon tittar förundrat på oss när vi går runt gravstenarna, och nästan smeker dem ömt. Det är som om hon frågade oss vad som ska hända nu…

    Det är en märklig känsla att möta dessa stenar igen. I juni genomlevde jag någon slags euforiskt hämndbegär. Hämnd på mänsklighetens inneboende grymhet. Inte min hämnd, utan de miljontals mördades hämnd. Jag upplevde det som om jag handgripligen tog strid mot – gjorde uppror mot – nazismen och mot alla förtryckare och mördare. Nu när jag återser stenarna, känner jag ett sting av antiklimax. Varför ligger ni här, så där? Varför finns det ingen här och rätar upp er? Ändock vet jag att inget sådant är så enkelt. Alla beslut i den här staden om vad som ska göras med platser med det judiska arvet – där synagogor stod, begravningsplatser fanns och så vidare – har lett till uppslitande bråk. Det finns nästan lika många meningar om hur och vad som ska göras som det finns engagerade och inblandade.

    Ty förintelsen är inte ett vanligt brott. Förintelsen har inte många likheter med någon romantiserad och banaliserad film, så som Schindler’s list eller Pianisten. Förintelsen, eller Shoah, går inte att pressa in i filmvärldens mallade och begränsande narrativitet. Just därför är det omöjligt att komma överens. Verklighetens förintelse, eller Shoah, är för komplex och ofattbart grym. Om man satt sig in i förintelsens grymheter, och fasansfulla konsekvenser, förstår man att vår tid inte har någon förståelse för förintelsens konsekvenser. Vi har en softad version. Tillrättalagd. Manipulerad.

    Alla de som är inblandade, eller de som är engagerade, i förintelsen har olika förhållningssätt till det mördande som skulle leda till att judarna utplånades från den europeiska kartan. Shoah är ett öppet sår. Det blöder. Vi, de efterlevande, har aldrig bearbetat Shoah. Förstått dess omfång. Vågat förstå. Vi skjuter det ifrån oss. Det var hemskt, må det aldrig hända igen, säger vi. Utan att förstå att det alltid kan hända igen. Ty det hände då. Och vi har egentligen inte gjort mycket för att det inte ska hända igen. Vi står på samma ruta som strax efter förintelsen. (För att parafrasera Sophia Marshman utmärkta analys “Representations of the Holocaust in Popular Culture“.)

    För de insatta, de som studerat mer, är verkligheten mer komplex än filmdukens fladdrande sken. Det gör att det är svårt att besluta. Trots att många önskar att gravstenarna ska bli del av ett monument, eller något annat, så känner jag plötsligt att det är angeläget att gravstenarna står där de står. Eller ligger där de ligger. För där ute, runt omkring i Lviv och över hela Galizien, ligger gravstenar under asfalten och väntar på att upptäckas. I väntan på att få lyftas upp, bort från glömskans förbannelse. Och överallt finns överlevarnas berättelser om de mördade miljonerna. Vi måste lyssna till dem. Sluta upp med att banalisera, förenkla, göra jämförelser som inte tjänar annat syfte marginalisera de berättelser som finns.

    Vi ska aldrig sluta lyssna. Och vi ska aldrig sluta låta deras röster leva vidare genom oss. Ty det finns inget slut på Shoah. Det går inte att avsluta.

    Tidigare blogginlägg om gravstenarna:

    Del 1

    Del 2

    Del 3

    Del 4


  • En likriktningens parad

    En likriktningens parad

    Publicerad:

    Läsningstid: 4 minuter

    Imorgon är det försvararnas dag i Ukraina. Det innebär en faslig aktivitet på själva paraderandet. Man går i långa slingrande ormliknande led. Skuttar i takt till trummor eller står med huvudet i en märklig vinkel som tycks allt annat än bekväm. Allt iförd uniform. Ansikte vid ansikte riktas framåt. Omöjliga att skilja den ena från den andra.

    Idag, när jag ofrivilligt, råkade passera självaste generalrepetitionen inför morgondagens höjdpunkt, erfor jag, som så ofta när jag ser uniformer i riklig kvantitet, en lätt rysning av obehag. Uniformer har en särdeles dålig inverkan på mitt humör och av någon oförklarlig anledning känner jag mig alltid skyldig till något märkligt brott som jag inte har begått. Det är därför för mig en gåta varför så många blir gladlynta, när de ser en uniformerad parad. Jag blir inte ens road av att tvingas åse det där omtalade vaktombytet på Slottsbacken i Stockholm. Även när jag bevistar en sådan tillställning känner jag ett litet uns av obehag. (Trots att de egentligen bara ser ganska löjliga ut i sina otidsenliga uniformer och annat krimskrams de behagar bära runt på.)

    När jag idag stod och spejade över ändlösa rader av individer med likartade klädesplagg, letade min hjärna plötsligt ut på nya äventyr. Jag började nämligen att tänka på de civila uniformer vi omges av. Jag tänkte särskilt på hipster-uniformen.

    När jag första gången besökte Ukraina tilltalades jag av de många personliga uttryck som man tänkt ut bland dem som ville avvika från mainstream. Här fanns en uppsjö av fiffiga lösningar på hur man markerar att man inte ville sorteras in under kategorin “den vanliga ukrainaren”. Det var påhittiga frisyrer, kläder som sytts om, olika oväntade färgkombinationer och så vidare. Kreativiteten hade inga gränser.

    Jag kände en stor respekt för dessa människor som tycktes bära en alldeles unik förmåga att bryta normer. Som uppvuxen i ett samhälle där klädkedjorna gjort allt för (och lyckats med) att förlama vår kreativitet, blev jag imponerad. Det händer inte sällan att jag genom enkla ordalag tillbad deras finurligheter.

    Så här i efterhand inser jag att jag tillbad deras kreativitet ty den i själva verket var ett stillsamt uppror mot uniformer. De, då unga, människor jag träffade, var skolade i sovjetiskt normtänkande. Deras uppror var lika mycket ett uppror mot klädhegemonin som det var ett uppror mot efterdyningarna av den diktatur de var uppvuxna i.

    Idag ser jag alltmer sällan dessa uppfinningsrika utstyrslar. De finns, men den västerländska klädkedje-kulturen övertar allt mer plats i det offentliga rummet. Likformigheten på Lvivs gator är nu mer påtaglig än tidigare. (Även om den inte är lika totalitär som den är i exempelvis Sverige.) Lvivs gator pryds nu allt oftare av hipster-uniformer. Helt urvattnade på personlighet och postsovjetisk kreativitet. För några kanske denna klädstil signalerar nya tider. För mig tutar dock denna signal endast liktonigt. Helt utan klang och fullkomligt tonlöst.

    Även bland mainstream ser jag en förändring i dagens Lviv. Det är bara en blygsam skara som idag ser ut så som normerna sa att man skulle pryda sig tidigare. Mångas klädval är förbryllande nära besläktade med svenska garderober.

    Ibland tycker jag att denna förändring gått så rasande fort. För bara några månader såg gatubilden helt annorlunda ut. Då var den, för mig mer vanligt, postsovjetisk. Idag är den kanske för-europeisk. Eller helt enkelt bara för europeisk.

    När jag idag stod där och tittar på, eller snarare förfasade mig över, de guppande huvudena i paraden, så skönjer jag plötsligt något jag ändå tilltalas av. Den att, trots alla pukors slag och taktpinnar hit och dit, så guppar ändå huvudena hopplöst olika. Ty det spelar ingen roll att vi envisas med att försöka efterapa varandra, en är alltid lika olik som en annan är lik. Även om man träder in i rollen som den perfekta hipstern, hiphoparen eller fasen vet vilken epitet man vill ha. Vi är alla olika. Trots att vi helst vill vara samma lika. Så även om klädkedjor och försvarsmakter med flera jobbar för att likrikta oss, finns det alltid ett embryo till att tänka fritt.

    Det svåra är bara just det, att tänka fritt. Ty det är mycket enklare att ikläda sig hipster-uniformen och spela fri. Den rollen kan alla spela. Men att tänka fritt, och pryda oss efter eget huvud är svårt, men ändå större. Och risken är ju att det blir svårare att tänka fritt när alla runt omkring bär samma uniform för att markera en önskad olikhet (som faktiskt idag lätt kan förväxlas med likhet). Det blir en likriktningens parad.

    Enär likformigheten ger kanske glädje för stunden, men du glöms snart bort. Så som jag nu har svårt att minnas ett enda av alla de ansikten jag såg guppa förbi dagens generalrepetition inför försvararnas dag.

    walk over
    En bild från tiden före likriktningens parad.


Archives: