Det sägs att Gustav Mahler (nu är vi där igen, men det kommer bara bli en parantes) utbrast “Mozart” i sitt dödsögonblick, som om han såg den stora mästaren framför sig. Man kan ju inte veta om det är helt sant, ty vittnesbörden kommer från Alma Mahler, och hon ville ju skapa varumärket “Gustav Mahler”, och en liknande legend spädde ju på bilden av Gustav Mahler som ett musikaliskt geni. Vittnesbörden har alltid fascinerat mig, för även om jag vet att Mahler gärna satte upp Mozarts operor, så känns de två tonsättarna så väsensskilda. Men jag är ju bara amatör, och formar mina musikaliska upplevelser efter ett lekmansöra.

Men trots att Mahler ska ha varit förtjust i Mozart, har jag svårt att förlika mig med situationer där Mahlers musik byts ut mot Mozart. Det är vad som hade skett i programmet till kvällens konsert. Initialt skulle Krakóws filharmoniska orkester framföra Mahlers sjätte symfoni, men någonstans beslöt man sig för att byta ut Mahler mot Mozarts 41:a symfoni, kallad “Jupitersymfonin”. Vari man kan finna orsaken till ändringen vet jag inte, men möjligheten tog man beslutet i och med att man bytte konstnärlig ledare för Krakóws filharmoniska orkester. För en Mahlerian, som jag är, innebär en dylik programförändring en uppbragdhet. Dels beroende på att jag hyser stor aktning för Mahlers sjätte symfoni, samt att det är det enda av hans symfonier jag aldrig hört levande. Av den orsaken lämnade framförandet av nämnda symfoni med Mozart mig tyvärr helt oberörd, trots att den nye konstnärliga ledaren Michał Klauza gav ett skickligt intryck.

Annat var det med inledningen av konserten, som var Karol Szymanowskis tredje symfoni (op 27) som kallas för “Pieśń o nocy” (“Nattens sång” på svenska). Den tillkom efter Szymanowskis första resa till Orienten, och under den resan fick han med sig ett nytt tonspråk som också skulle bli en av de viktigaste signalementen för hans tonsättarkonst under en period fram till 1919. “Nattens sång” består av en sats men den äger ändå tre delar med mycket olika karaktär, och det mest utmärkande draget är, förutom dess orientaliska karaktär, de olika stämmor, eller dess flerstämmighet, som flätas samman och skapar ett helt egensinnigt tonspråk. Det är ett verk för full orkester, med kör och en tenor som solist, vilket gör att det är öronbedövande, men också oerhört vackert. Kvällens stjärnor var kören (förstås) och konsertmästaren Pawel Wajrak som framförde violinsolot med bravur och såg därmed till att skapa den där särskilda atmosfären som symfonin besitter.

Kvällens konsert var inte första gången jag fick höra verket med Krakóws filharmoniska orkester, då förra gången var med den tidigare konstnärliga ledaren Alexander Humala. Jag kan omöjligt jämföra de två uppsättningarna (jag är ju lekman), men förra konserten gjorde ett större intryck på mig av någon anledning som jag själv inte förstår.

Ni tycker säkert att denna upplevelse vore nog för en kväll, men jag har alltid plats för musik i mitt hjärta. Därmed satte jag mig på cykeln och trampade från konserthuset till den gamla ringmuren för att gå på en gratiskonsert. På programmet stod Antonín Dvořáks stråkkvartett nummer 12 (op 96), som kallas för “den amerikanska stråkkvartetten”, och musikerna från Sinfonietta Cracovia. Tillsammans med en stor grupp musikälskare satt jag där i den kyliga höstkvällen, omringad av spårvagnar som dundrade förbi, festglada gaphalsar och ambulanser. Men ingenting kunde störa den förtrollade atmosfär som musikerna lyckades åstadkomma. Och som avrundning kan vi söka oss till Gustav Mahler igen, som en gång lär ha yttrat: “det bästa i musiken hittas inte bland noterna”.