Den 26 april 1986 vaknade Europa upp till ännu en dag. De har flesta tog sig an den nya dagen genom att företa sig sina sedvanliga göromål. Man lagade frukost, gick till skolan eller arbetet. De flesta trodde kanske inte att den dagen skulle gå till historien överhuvudtaget. Men i staden Prypjat i dåtidens Sovjetunionen hade avgrunden bokstavligt talat öppnat sig. Efter en nattlig säkerhetsövning hade det uppstått en härdsmälta i en reaktor i kärnkraftverket Tjornobyl, och förloppet var, för att uttrycka det milt, explosionsartat. Brandmän skickades ut för att försöka släcka den rasande elden, men det skulle dröja över tio dagar innan man lyckades dämpa lågornas kraft.
Och genom reaktorns bortblåsta hölje strömmade radioaktivt utsläpp, som med vindens kraft spred sig hundratals kilometer över en stor del av norra Europa. Det spred sig blandad annat över delar av Polen och Ukraina, hela Belarus, vidare upp över Baltikum och även Skandinavien.
I Ukraina har denna olycka blivit en del av den kollektiva nationella identiten. Där kallas den sålunda inte för “olycka”, utan har fått benämningen Tjornobyl-katastrofen.
Det är hart när omöjligt att säga hur många som drabbats av det radioaktiva nedfallet, och det förekommer mycket skiftande uppgifter om antalet dödsfall som kan knytas direkt till katastrofen. Vissa gör gällande att det blott rörde sig om ett tjugotal som dog som en direkt följd av katastrofen. Men radioaktivitet är ju inte något som snabbt försvinner ur ekosystemet, så alla är överens om att många har insjuknat eller dött i spåren av Tjornobyl-katastrofen. Men där slutar också enligheten, ty det finns motstridiga uppgifter om hur många det kan röra sig om.
FN och Världshälsoorganisationen menar att det kan ha varit över 9000 som gått bort sedan katastrofen. Men andra bedömare säger att det kan röra sig om så många som upp till en miljon personer som blivit sjuka och har gått bort. Bland de länder som drabbats hårdast återfinns Ukraina. (Belarus har troligen drabbats i samma utsträckning, men dödsfall och insjuknade som går att knyta till Tjornobyl-katastrofen rapporterades inte i liknande omfattning, vilket ger att statistiken därifrån inte går att lita på.)
Oavsett hur många det är som har dött till antalet, så är det icke förty så att det Tjornobyl-katastrofen intar en särställning i det ukrainska medvetandet. Därför kommer det säkert inte som någon överraskning att många därför skildrar katastrofen genom konsten.
Bland dem finns tonsättaren Jevhen Stankovytj (Євген Станкович) som faktiskt har skrivit två verk tillägnad Tjernobyl-katastrofens offer. Den första han skrev på detta tema var verket “Svart elegi” (“Чорна Елегія”) för kör och orkester som tillkom 1991, med dikter av Pavlo Movtjan. Den svarta färgen ska inte bara symbolisera sorg utan även den brända marken efter katastrofen. Verkets kärna är dess klagan över allt och alla som gått förlorade. Verket lägger tidpunkten på rösterna och det finns något oroande kaotiskt över hela verket. Det andra verket han har skrivit med utgångspunkt i Tjornobyl-katastrofen är oratoriet Tjornobylsmoder (“Чорнобильська мати”) som skrevs 2011. Detta stycke har jag aldrig hört, men här lär Stankovytj fokusera mer på andlighet, sorg och reflektion, än kaos som han gjorde i Svart elegi.
Och kanske kan man anta att Stankovytj två olika tolkningar av Tjornobyl-katastrofen en del om hur den ukrainska synen på händelsen har förändrats över tid.
