På min väg genom staden låter jag min blick svepa mellan dem jag möter. Jag broderar med små stygn alla brottstycken av historier och livsöden som företar sig på min väg.
Som den om den lilla hunden, med tillhörande dam. Hunden sniffar omsorgsfullt genom en grästuva innan den med en kirurgs noggrannhet placerar sin gula stråle på gräsets strån. Förnöjt traskar den vidare mot nya grästuvor att samspråka med.
Eller som den med tre unga kvinnorna som brottas med mobilens kamera i ett tappert försök att fånga den perfekta selfien med Wawel som bakgrund. Hur de vänder sin bästa sida mot mobilens lins, men ändå skakar missbelåtna på sina huvuden när de ser resultatet och så lyfter de mobilen återigen för ännu ett försök att fånga det felfria porträttet. Ett oändligt kretslopp, tycks det som.
Och på min näthinna fastnar även det brottstycket av en historia om den unge mannen med de överdimensionerade hörlurarna, som med raska steg går med siktet inställt på något okänt. Men så plötsligt börjar han snegla lite nyfiket, ja, han kanske rentav lite muntert och förstulet på de tre kvinnornas olika krumbukter framför mobilens lins. För ett ögonblick tycks det till och med som om den unge mannens ögonkast ska fästas i en av kvinnornas ögon, men innan jag vet ordet av har hans blick vänts inåt mot det som hörs i hörlurarna.
Lite längre bort syns en annan man vandra med jäktade steg genom staden. Det tycks som om han satt på sig sin finaste mundering, med sin skinnjacka med färgglada trianglar som pekar bestämt nedåt och hans lite för påsiga röda byxor, som flaxar kring benen. På huvudet syns hans långa, grå hår fläkta lätt i vinden. Eller så är det måhända bara vinddraget från hans framfart som skapar effekten.
Han passerar en kvinna, iklädd svart skinnjacka och väldiga svarta kängor, som sitter på en parkbänk. Hon sitter med armbågarna mot knäna och vilar sitt böjda huvud i sina händer. Det korpsvarta håret hänger ner över hennes ansikte, och hon sitter nästan stilla, men det är något som… Ja, är det inte så att hon… jo, det är bestämt så att hon gråter. Men så tittar hon plötsligt upp och hennes läppar krusas till ett leende innan handen lyfts till en hälsning mot någon som är på väg mot hennes bänk.
—
Teckning av Gustav Söderström
