Det är egentligen inte så många år mellan Johannes Brahms andra pianokonserten och César Francks symfoni i d-moll. Båda verken tillkom på 1880-talet, och skapades av två tonsättare som båda var födda under 1800-talets första hälft. Dessutom hade Franck studerat tysk, och då särskilt Richard Wagners, tonsättarkonst inför arbetet med sin symfoni. Men trots detta vilar något olikartat i tonspråken i de två verken. Som om de kommer från två diametralt olika universum.
Och det ligger kanske något i det, ty det var fasligt långt mellan den franska och den tyska världen på den tiden. De två hade ju under mycket lång tid legat i fejd med varandra, och dessutom försökte till exempel Habsburg distansera sig från det mesta som var franskt, och då kanske särskilt upplysningen, som nog gick stick i stäv med hela den habsburgska världsuppfattningen. Så det är ju inte särskilt överraskande att de två verken är så olika till sin karaktär.
Brahms andra pianokonserten förfaller mer lyrisk och stundtals även lekfull (särskilt avslutande sats), än Francks mer mystiska anslag och med dess kraftfulla orkestrering. I Brahms verk är det dessutom fokus på olika solister, och då inte bara pianisten utan även exempelvis första cellisten solo i tredje satsen. Franck har istället lagt sitt fokus på den kollektiva rösten, orkestern som helhet, än på gedigna solon. Men här finns ändå några viktiga soloinsatser, som exempelvis det vackra solot för engelskt horn. Dessutom är det Brahms som för ovanlighetens skull förfaller mer ljus och positiv än Franck, som har ett mörkt och lite grubblande anslag. Men det som ändå förenar de två verken är att de båda är lysande exempel på den sena romantikens tonspråk, där man kan finna drag av ett slags intellektualiserande över starka känslouttryck.
Som ni nog förstår krävs det stor skicklighet för att mejla fram dessa ansatser, vilket också Krakóws filharmoniska orkester, under ledning av den rutinerade dirigenten Marek Pijarowski, lyckades med under kvällens konsert. Solist ikväll var Piotr Alexewicz, som är känd för många som en av finalisterna i den nittonde Chopin-tävlingen. Inledningsvis var jag dock inte helt tillfredsställd med hans tolkning av Brahms andra pianokonserten, då jag tyckte hans anslag var för kantigt, okänsligt och tekniskt, vilket desto bättre reparerades under tredje satsen där hans ton blev mjukare. Kvällens starkast strålande stjärna var, i mitt tycke, emellertid orkestern, som i sedvanlig ordning briljerade.
