• Dagens anteckning – 19 juni 2026

    Dagens anteckning – 19 juni 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    En dag som denna, när de flesta nog är upptagna med att det smörja kråset med sill och potatis, passar det sig inte att komma dragande med långa och snåriga texter om diverse företeelser som ligger utanför gemene mans intresse. Därav kommer jag dagen till ära bara uppehålla er med att tillönska er särdeles angenäm midsommar, samt komma med ett förslag på vad ni kan göra med all färskpotatis som blivit över sedan ni förlustade er med de olika göromål vid middagsbordet som hör midsommaren till. Imorgon kan ni givetvis lägga kall och skivad potatis på ett knäckebröd med majonnäs och gräslök. Men varför inte ta en tur till det ukrainska, eller snarare lvivianska, köket.

    För många år sedan, när jag besökte översättaren Natalja Ivanytjuk och hennes man Andrij, i deras förtrollande värld strax utanför Lviv, blev jag nämligen bjuden på den godaste potatissallad man kan uppbringa. Och detta trots att den är förträffligt enkel att tillreda. Ta den kalla potatisen och skär den i tärningar. Koka samtidigt ett eller två ägg. De måste förstås vara hårdkokta, ty annars blir det ogörligt att hacka dem i småbitar. Hacka därefter dill och blanda alla ingredienserna tillsammans med smetana. Konsistensen ska vara kletig, men inte geggig som svensk potatissallad helst tycks vilja vara. Jag hackar ibland i rädisor, (färsk och inlagd) gurka eller annat som jag kan tycka passa. Smaka av med salt , peppar och en skvätt vinäger.

    Svårare än så är det inte.

    Varje gång jag lagar, och sedan äter, denna rätt, färdas jag i tanken ut på landsbygden kring Lviv. Det är nästan tyst så när som på några grodor eller möjligen rörsångare som kvacka till från ett vattendrag, vilka i sin tur ackompanjerades av surret av insekter. Och bland detta hör jag givetvis också Nataljas röst. Även om allt bara sker i mitt inre skänker tankarna mig ett särskilt sommarlugn. Kan en midsommarafton bli bättre än så?


  • Dagens anteckning – 18 juni 2026

    Dagens anteckning – 18 juni 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    På gatan Józefińska i den krakowitiska stadsdelen Podgórze får jag plötsligt syn på en bladman. Eller rättare sagt hans huvud, ty inte så mycket annat syns av hans fysionomi. Med sina ögon av sten stirrar han envist mot en okänd punkt i fjärran. Blicken tycks dock nästan slö, som om han inte riktigt vore i stånd att hålla sig vaken. På hans huvud syns ett blad av något slag och under ögonen har några svårdefinierade bladliknande formationer vuxit ut. De hänger lealöst på hans kindben och pekar otvetydigt nedåt. Hans tjocka läppar hålls lätt isär, som om han hade något viktigt att förtälja, eller möjligen likt någon som är på väg att nicka till.

    Bladmannen är inte ensam, ty på var sida om honom står två personer som försöker fånga hans uppmärksamhet. På höger sida syns en yngling uppfordrande eller bedjande sträcka ut sina händer mot bladmannen. Men vid närmare granskning tycker jag att det är mycket oklart vilken som är ynglingens avsikter, kommer han för att undsätta bladmannen, eller månne vill taga denne av daga. Ynglingens anletsdrag avslöjar ingenting om hans intentioner, ty det är lika förstelnat och svårgenomträngligt som hans kropp.

    På andra sidan om bladmannen syns en ung kvinna. Hennes strategi förefaller något mer raffinerad än ynglingens, enär hon tycks bjuda bladmannen på ett krus med okänt innehåll. Men bladmannen fortsätter enträget att stirra ut i tomma intet. Ingenting tycks kunna rucka honom ur hans sedvänja att stirra tomt framför sig.

    Man tror att bladmännen härrör från romarriket, men det är faktiskt inte ställt bortom allt tvivel, ty vissa anser att det finns bevis på att de förekom redan under kelternas tid. Men bladmännens stora genombrott verkar ha kommit under medeltiden, då de blev populära huvuden att placera på kyrkor, antagligen för att skrämma bort ondskefulla själar. Under renässansen fick de en mer dekorativ karaktär, ett förhållningssätt som höll i sig till förra sekelskiftet då huset jag står vid kom till.

    Initialt rymde bygganden en sparbank, men under andra världskriget hamnade det mitt i det judiska gettot. Huset fick då tjäna som högkvarter åt en judisk hjälporganisation som verkade inom gettot. De gjorde en heroisk insats för att försöka skapa lindring för det våld som judarna utsattes för. Organisationen var verksamma fram till 1942, då den likviderades av tyskarna. Praktiskt taget alla aktiva inom organisationen mördades i Förintelsen. Varje gång jag passerar huset med bladmannen tänker jag på de judar som under andra världskriget passerade under hans trötta anletsdrag. Och ibland är det nästan så jag får för mig att det är dem hans blick söker.


  • Dagens anteckning – 17 juni 2026

    Dagens anteckning – 17 juni 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Det var efter att jag hade inmundigat den årliga födelsedagstårtan, som brukligt med utsikt mot Wawel, som jag för ett ögonblick sträckte ut mig på picknickfilten, och lät min blick söka sig upp mot himlen. Däruppe svävade tornseglarna, som hart när tycktes skrida fram över himlen med sina intagande vingslag. Deras flykt förde min blick till ett moln, vars gråa nyans hotade med regn. Om det nu kan kallas för ett hot.

    Och som så ofta vid tillfällen likt dessa fanns inte mina tankar i himlen ovanför mitt huvud, ty mina tankar fanns under en ukrainsk himmel. Jag föreställde mig nämligen hur någon annan med födelsedag idag låg, precis som jag, med ryggen mot marken och betraktade hur ett grått moln färdades mot den blå bakgrunden och hur tornseglare svävade i sin flykt. Men denna någon skulle, till skillnad mot mig, inte oroas över regn, utan farorna på den ukrainska himlen är långt mycket större än några droppar kondens.

    Sedan årets början har Ryssland skickat tiotusentals drönare och hundratals missiler mot Ukraina, vilket är en kolossal upptrappning sedan förra året. Det här innebär förstås att fler drabbas, genom att förlora sina hem, skadas för livet eller dödas. Därför är det viktigare än någonsin att stödja det ukrainska motståndet mot det ryska barbariet.

    Nedan följer därför några förslag till olika initiativ som går att stödja.

    Barnens hopp, ett familjehem i Reni, södra Ukraina:
    Swish 9010646 eller bankkonto 901064-6

    Svenska drönarinsamlingen:
    Swish 123 233 25 42

    Karg, djurskydd i Kyjiv:
    https://karg.kyiv.ua/help

    Ukrainsk konstmusik:
    https://ukrainianlive.org/

    Tonsättningar av konstnären Andy Nechaevsky
    https://www.onthefringesofsound.com/2026/04/andy-nechaevsky-secret-life-of-button.html?m=

    Poesi mot missiler:
    https://poemsnotbombs.org/


  • Dagens anteckning – 16 juni 2026

    Dagens anteckning – 16 juni 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Den första sparrisen kan ha avbildats så tidigt som för ungefär 5000 år sedan. Ja, man tror nämligen att de karakteristiska knippen som förekommer på målningar i pyramiderna i Egypten kan föreställa just sparris. Men dessvärre är det inte helt ställt bortom allt tvivel, och ingen finns ju att fråga. Om man hade sparrisen på matbordet är däremot mer oklart. Det är nämligen troligt att den ansågs ha läkande egenskaper, ty för ungefär 400 år före vår tideräkning beskrevs sparrisen som en ypperlig bot mot olika problem med blåsan och njurarna, men den ansågs även råda bot på allt från gikt, syfilis till bakfylla.

    Om vi förflyttar oss några hundra år framåt i tiden och tar oss till Pompeji är det mer troligt att man faktiskt ställde sparris på matbordet. Det tror man då man har funnit väggmålningar som tydligt visar knippen av sparris på matborden. Det ger sålunda att vi kan vara förhållandevis säkra på att sparris åts av människorna för ungefär 2000 år sedan.

    Det skulle dock dröja flera århundraden innan sparrisen letade sig hela vägen upp till mer nordliga breddgrader såsom Sverige. Det finns källor som anger att sparris inmundigades på 1500-talet i Sverige. Men med största sannolikhet var det bara en sällsynt tillfällighet att sparrisen fanns på matbordet hos någon välbärgad familj. Och så skulle det praktiskt taget förhålla sig långt in på 1900-talet.

    Idag kan väl sparrisen sägas vara en slags allemansrätt, alltså att alla och envar har möjlighet att någon gång under våren eller sommaren ställa en skål med nykokt på bordet. Men det förhindrar ju inte att man känner en särskild förtjusning när man ser dessa primörer med sina slanka fysionomier och graciösa kronor. Kanske förvånar det någon att de flesta sparrisar vi äter idag faktiskt är hanar, enär de tydligen har en tendens att växa fortfarande och bli starkare än honorna. Och just det senare gör sparrisen lite speciell, för oftast förhåller det sig precis tvärtom.


  • Dagens anteckning – 15 juni 2026

    Dagens anteckning – 15 juni 2026

    Publicerad:

    Läsningstid: 2 minuter

    Ordet tentamen härrör troligen från latin och ska betyda “prov” eller “försök”. Ja, inte lär det förvåna någon. Men vad som nog kan överraska är att tentor faktiskt är en ganska ny företeelse, sett ur mänsklighetens historia. De första tentorna företogs tydligen i Kina på 600-talet. Dessa tentor avlades av de (män) som ville verka inom olika statliga ämbeten eller inom militären, och tentorna lär ha varit särdeles obehagliga till sin utformning. Tentanderna fick en fråga hämtad ur “De fem klassikerna”, som utgör grunden i den kinesiska filosofin konfucianismen. Frågan de fick skulle besvaras enligt en strikt formaliserad textform, vilken kallades för “åttfotingen”. Denna skulle i sin tur bestå av åtta delar, vilka i tur och ordning kallades för “huvudet”, “halsen”, “strupen”, “armarna”, “vändpunkten”, “inälvorna”, “benen” och slutligen “fötterna”. Tentorna var därtill mycket långdragna och kunde pågå i upp till 72 timmar. Tentaden satt dessutom instängd under denna tid i ett mycket trångt och klaustrofobisk skåp. Där fick denne skriva, äta, sova (om den hann) samt uträtta sina behov.

    Företeelsen verkar ha tilltalat olika makthavare, ty den spreds sedan till Korea och Japan, för att på 1200-talet anlända till italienska Bologna i Europa. De europeiska tentor såg lite annorlunda ut, men därmed är det inte sagt att de var särdeles mycket trevligare. Tentanderna fick sitta i stora salar och invänta komplicerade frågor från stränga professorer, som grillade studenterna under flera timmar. De första skriftliga tentorna företogs först på 1700-talet på Trinity College i London. Men det finns även källor som anger att det kan ha förekommit skriftliga tentor redan på 1500-talet, men härom tvistar de lärde. Förlagan till dagens tentor går dock främst att spåras till mitten av 1800-talet då universiteten började standardisera utformningen av hur man bäst prövar studenternas kunskaper.

    Och det är också tentor jag kommer att ägna mig åt under de närmaste två veckorna. Jag kan dock dyrt och heligt lova att jag varken kommer att utsätta studenterna för några utfrågningar slik de som förekom på 1500-talet i Bologna eller, gudbevars, sådana skriftliga tortyrredskap som företogs i Kina på 600-talet. Man vill ju inte vara studenternas plågoande.


Archives: