Den första sparrisen kan ha avbildats så tidigt som för ungefär 5000 år sedan. Ja, man tror nämligen att de karakteristiska knippen som förekommer på målningar i pyramiderna i Egypten kan föreställa just sparris. Men dessvärre är det inte helt ställt bortom allt tvivel, och ingen finns ju att fråga. Om man hade sparrisen på matbordet är däremot mer oklart. Det är nämligen troligt att den ansågs ha läkande egenskaper, ty för ungefär 400 år före vår tideräkning beskrevs sparrisen som en ypperlig bot mot olika problem med blåsan och njurarna, men den ansågs även råda bot på allt från gikt, syfilis till bakfylla.
Om vi förflyttar oss några hundra år framåt i tiden och tar oss till Pompeji är det mer troligt att man faktiskt ställde sparris på matbordet. Det tror man då man har funnit väggmålningar som tydligt visar knippen av sparris på matborden. Det ger sålunda att vi kan vara förhållandevis säkra på att sparris åts av människorna för ungefär 2000 år sedan.
Det skulle dock dröja flera århundraden innan sparrisen letade sig hela vägen upp till mer nordliga breddgrader såsom Sverige. Det finns källor som anger att sparris inmundigades på 1500-talet i Sverige. Men med största sannolikhet var det bara en sällsynt tillfällighet att sparrisen fanns på matbordet hos någon välbärgad familj. Och så skulle det praktiskt taget förhålla sig långt in på 1900-talet.
Idag kan väl sparrisen sägas vara en slags allemansrätt, alltså att alla och envar har möjlighet att någon gång under våren eller sommaren ställa en skål med nykokt på bordet. Men det förhindrar ju inte att man känner en särskild förtjusning när man ser dessa primörer med sina slanka fysionomier och graciösa kronor. Kanske förvånar det någon att de flesta sparrisar vi äter idag faktiskt är hanar, enär de tydligen har en tendens att växa fortfarande och bli starkare än honorna. Och just det senare gör sparrisen lite speciell, för oftast förhåller det sig precis tvärtom.
