Läsningstid: 3 minuter

I Krapperups park sitter en nykomling på en sten i guldfiskdammen och torkar sina vingar. Med sin blanka, svarta fjäderdräkt liknar skarven nästan en urtida drake som landat för att få sig ett litet skrovmål. Besökarna stannar förundrat upp för att betrakta den dunkla gestalen på stenen, och det förefaller nästan som om den är lite förlägen över sitt besök. Nervöst ser den sig om för att försäkra sig om att ingen av oss har tänkt sig att vada ut i dammen för att skrämma skarven på flykt.

När parken fick sitt nuvarande utseende på 1800-talet var skarvar med största sannolikhet inte tilltänkta som dammens invånare. Parken anlades då efter engelsk förlaga, med inspiration från bland annat Sofiero slott, och dess lummiga karaktär hade troligen änder eller svanar som tilltänkta i dammen. Men under de senaste åren verkar övergödningen satt sina tydliga spår, och dammen har en hart när ilsket grön beklädnad, något som kanske inte tilltalar änder, eller svanar för den delen.

Innan parken blev engelsk var den anlagd enligt barockstil och det var en av de första svenska ägarna, Maria Sofia De la Gardie, som på 1600-talet som såg till att den fick sin eleganta franska form. Men bara hundra år senare var praktiskt taget hela parken inrättad som en nyttopark, med äppelträd, örter, grönsaker och allt som ett hushåll av det slag som Krapperup kunde önska. Om detta berättade Carl von Linné i sin skrift “Skånska resan” från 1749.

Det är dock mer oklart hur parken såg ut under den danska tiden. Man vet förvisso att den första byggnaden på platsen tillkom redan på 1200-talet, samt att det första delen av slottet ägdes av en Stig Pedersen Krognos. Men den mest iögonfallande berättelsen från den tiden handlar inte om trädgården, utan om en arvstvist. När sonen till nämnde Krognos gick bort gick bort 1426 efterlämnade han en hustru samt barn från ett tidigare äktenskap. Hustrun hävdade bestämt att slottet borde tillfalla henne, enär hon enligt egen utsago skulle ha fött ett barn som dött som spädbarn. Barnet skulle enligt henne vara begravd på kyrkogården i Brunnby. Men när man grävde upp graven fann man att kistan blott innehöll en sandsäck. För denna lögn blev hon åtalad och dömd till döden.

Men man kan förvisso uppehålla sig vid mer angenäma företeelser när man vandrar omkring i Krapperups vackra park. Såsom alla rosor, örter, och alla förtjusande träd; de äkta kastanjerna, den japanska magnolian eller kaskadpilen vid dammen, som med sina långa grenar närmast liknar ett utsläppt hår.

Läsningstid: 2 minuter

Den här kustremsan har obemärkt nästlat i sig i mitt inre. Med sina släta linjer som byts ut mot bulliga och stundtals vresiga sluttningar har den präglat ett mönster på mina ögonlocks insida. På sitt sätt lever den där oaktat sitt eget liv. Format partier som bara finns i mitt inre. Byggt sina egna klippor och sandstränder, men trots det har den lika fullt en märklig överensstämmelse med de verkliga förhållandena.

Alltemellanåt dyker denna kustlinje också upp om i min sömn, särskilt då jag befinner mig på behörigt avstånd. Det händer att den kallar på mig, och genom sömnens landskap leder den ut mig längs med sina gracila former. Förföriskt lockar den på mig, ja, nästan som Näcken sägs göra. Den är sålunda, i drömmarnas rike, inte alltid vänlig till sinnes, utan kan lura på faror jag inte visste fanns. Gömda berättelser som inte borde vidröras. Sagor från gamla tider späds ut med mina minnesbilder, skapar oroliga förvecklingar som vävs in i kustremsans mönster.

Kanske kommer sig dessa oroliga drömmar av att Kullaberg kan sägas bära på ett nyckfullt kynne även i sinnevärlden, något som inte bara präglar dess natur utan också i mångt och mycket hur livet levs här. Ett slags naturens avtryck i människornas sinnen. Så är det måhända ock på många platser, men ingen av dessa andra är beskaffad som Kullaberg.