Igår, när jag köpte en Halytsisk kokbok, blev jag helt oväntat påmind om den person min mamma alltid pratar om när hon besöker mig i Lviv, Franz Xaver Wolfgang Mozart. Franz Xaver Wolfgang Mozart föddes 1791 i Wien. Han var den kände Mozarts yngsta barn, i en skara av sex. Franz Xaver var lika begåvad som sin far. Redan som 14-åring uppfördes hans första pianokonsert.
Dålig ekonomi verkar vara något som förföljer namnet Mozart, och när Franz Xaver var 17 år reste han till Lemberg, dagens Lviv, för att försöka tjäna pengar. Här stannade han till 1838, vilket innebar att han bodde i Lviv i större delen av sitt liv. Han dog nämligen sex år senare i Salzburg.
Under sin tid i Lviv var han en uppskattad lärare och kompositör, och det tycks som om han trivdes i staden. Han bodde även i Pidkamin, där han visserligen kände sig isolerad, samt i Burshtyn, som ligger i Ivano-Frankivsk oblast.
Franz Xaver hade en gedigen produktion. Det var svårt att välja, men slutligen föll mitt val på Polonaise mélancolique, Polsk melankoli.
Får många är nog julen över, men inte för oss i Ukraina. Slutdatum för det ukrainska julfirandet är imorgon, den 19 januari. Vi har haft några dagar kallt. Med snö. Passande nog just kring den ukrainska julaftonen. Vi gick till Sjevtjenkyski high, Lvivs Skansen, och fick vi höra fantastiska Les Kurbas teatern framför ukrainska julsånger. Ni kan höra ett smakprov nedan på hur de kan låta.
Men sedan smälte snön bort, och vi kunde göra långa stadspromenader. Klättra upp i kyrktorn och se den fantastiska utsikten. Utsikten över världens vackraste stad.
På kvällarna kan vi förundras över stadens magiska och drömlika stämning. Utan att frysa. Och väl hemma passar väl en brödpaj bra. Varför inte en Pissaladière, en smakrik brödpaj med sardeller, lök och oliver. Även den lite magisk.
Årets första postning är en hyllning till det mångkulturella samhället. Ett samhälle där olika religioner, kulturer, etniciteter finner gemenskap och samhörighet. Under revolutionen i Ukraina förra året, lyckades man med detta. Redan från dag ett var revolutionen mångkulturell. Mustafa Najjem, en ukrainsk journalist med afghanskt ursprung, kallade demonstranter till Euromajdan. Det var det som blev starten på den revolution som slutligen drev presidenten ur landet. En revolution som har potential att förändra Ukraina i grunden och ge landet en möjlighet att bli demokratiskt och göra sig av med en korrupt maktapparat.
I denna video får vi möta en muslimsk bataljon som strider för Ukraina i östra delarna av landet. De strider för Ukraina för att det är i Ukraina som de bemöts som likvärdiga människor. Vi i Europa har med andra ord en del att lära av Ukraina.
Lviv har fått sin vinterskrud och staden gör sig redo för nyårs- och julfirande. Men jag tjuvstartar ju med att fira svensk jul. I år fick jag leta extra länge för att hitta rom som inte hade ursprungsland Ryssland, men till slut hittade jag ukrainsk (!) rom. Mycket god. Undrar om den inte till och med är godare än den ryska…
En ny restaurang har i dagarna öppnat på Plosjtja rynok, marknadstorget, Pravda. Lviv Beer Theatre. Även om akustiken inte är helt lyckad, är utsikten desto mer magnifik.
Utöver det ser jag som vanligt framemot att få höra de ukrainska julsångerna. Min favorit är den mycket kända sången “Sjtjedryk” av den ukrainske kompositören Mykola Leontovytj. Den kan jag verkligen höra om och om igen.
Doften av varmt vin, grillspett och sötsaker blandas med glada röster och julmusik. Julmarknaden har äntligen slagit upp sina luckor till sina bås och julen har kommit till Lviv. Efterlängtad av så många. Och trots att det nästan är tio grader varmt, infinner sig en riktig julglädje.
I år är det rekordmånga julbås (tror jag), och min favorit är Bokförlaget Gamla lejonets julbås. Jag införskaffade denna fina julbok, dagen till ära. Dessutom var bovetepajen en riktig godbit.
Lvivs alla årstider är vackra, men färgerna under höstmånaderna är något som hänför mig varje år. I år är hösten dessutom ovanligt sen, och ännu har päronträden inte fått röda blad.
En personlig betraktelse, som Svenska institutet inte står bakom.
Tillägnad alla studenter som läser svenska i utlandet.
Öppet brev till högskoleminister Helene Hellmark Knutsson och utbildningsminister Gustav Fridolin.
Med anledning av förslaget att slopa svenskundervisningen i utlandet.
Det är hösten 2010. Jag sitter, tillsammans med min katt Kosma och sambo, i en sliten taxi och skramlar längs med Ivan Frankoparken in mot Lviv. Det är mitt första möte med staden. Och snart kommer jag skymta Ivan Franko universitetets magnifika huvudbyggnad. Min blivande arbetsplats. Hösten 2010 var jag den nya lektorn i svenska. Jag hade sagt ja till tjänsten efter viss tvekan. Tänk om jag inte skulle räcka till? Och skulle det verkligen vara roligt att undervisa svenska? Jag hade dessutom en ganska otydlig bild av vad jag skulle möta. Jag såg nog egentligen framför mig horder av ointresserade studenter. Oinspirerande uppsatser att rätta. Grådaskiga morgnar där jag håglöst vandrade till jobbet.
Men jag hade förstås fullkomligt fel.
När jag väl anpassat mig till den ukrainska universitetsmiljön, insåg jag att svenskundervisningen var mycket viktigare än vad jag förstått innan jag lämnande Sverige. Jag började inse att många av de unga människor som valt att studera svenska, antagligen aldrig gjort det om det inte hade varit för att det fanns en svensk lektor på plats. För många av dem är jag den första utlänning de får riktig kontakt med. Med tiden växer intresset för språket hos dem. Just för att jag kan väva in språkkunskapen i ett sammanhang. Och tillsammans med de lokalanställda stärks det svenska språket och Sverigekunskapen ytterligare hos studenterna.
Jag började dessutom erfara det mina företrädare sått. Inte bara i Ukraina, utan i Sverige! För plötsligt började jag får jag reda på att Sverige hade varit mycket mer isolerat om det inte vore för alla de studenter som läser svenska runt om i världen. Var helst jag gick mötte jag f.d. studenter som på ett eller annat sätt hade fortsatt odla sitt intresse för Sverige. Och för många av dem upptog och upptar det en stor del av deras liv. De översätter skönlitteratur eller poesi. De jobbar med svenska företagare. De älskar svensk musik. De intresserar sig för allt möjligt. Från bilar till miljöteknik, från demokratiutveckling och mänskliga rättigheter till konst och design. Och allt har svenska förtecken.
Jag började helt enkelt förstå innebörden i det Svenska Institutet sa innan jag åkte. “Dina studenter blir ambassadörer för Sverige.”
Lina Ekdahl och Linn Hansén under ett översättningsseminarium. September 2014.
Hanna Bey, student vid Ivan Franko universitetet, läser studenternas översättning av Linn Hanséns “Gå till historien” på Lvivs bokmässa 2014.
Studenter från Ivan Franko universitetet lussar för det svenskägda företaget Remit i Lviv.
Och nu börjar det även gå upp för mig att det är viktigt att det finns en lektor på plats. Genom att finnas på plats, kan jag sprida ytterligare kunskap om Sverige, utanför universitetet. Det är som ringar på vattnet. En kunskap man knappast kan förmedlas genom fotoutställningar eller reklamvinjetter på TV. Det handlar om det personliga mötet. För varje person jag möter, student, kollega, granne, affärsföreståndare, som får reda på att jag är svensk och undervisar svenska på universitetet, växer kunskapen om Sverige. Avståndet mellan Ukraina och Sverige minskar. Vi hittar hela tiden gemensamma nämnare. För människor är ju mer lika, än olika varandra.
Och plötsligt står jag på en scen i Lviv. En kylig dag i slutet av november 2013. EU-flaggorna vajar tillsammans med de ukrainska flaggorna. Euromajdan. Framför mig står det tusentals människor. Unga och gamla. Studenter och fabriksarbetare. IT-specialister och konstnärer. Vanlig eller ovanlig. Jag står där på scenen. Inte för att jag är lektor i svenska. Utan som en solidarisk handling. Som en representant för Sverige. Jag står där eftersom de behöver mitt, vårt stöd. När jag lämnar scenen svarar publiken det stöd jag gav dem med att om och om igen upprepa: “Ukraina och Sverige står tillsammans”. Och det är precis så det är. Ingen blir stark av att isolera sig. Och om man är stark, så ska man hjälpa dem som behöver hjälp. Det är det jag berättar för mina studenter att Sverige står för. Jag berättar om solidaritet. Demokrati. Tolerans.
Så jag ber er, beröva dem inte denna möjlighet till att vidga sina perspektiv. Se istället till att alla studenter som studerar svenska i utlandet stärks att skapar nya broar mellan människor.
Hälsningar
Sophie/Sonia Engström
Skriv på vår engelskspråkiga protestlista här. Och den svenska här.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
