Några av er har kanske ikväll lyssnat på “Konsert i P2” med Helsingborgs symfoniorkester och noterade då att sändningen inleddes med den danske tonsättaren Rued Langgaards (1893-1952) tolfte symfoni kallad “Hélsingeborg” från 1946 (BVN 318). I programmet betonades det som var något av Langgaards trauma, nämligen det att han under sin livstid aldrig accepterades av det danska etablissemanget, och att många ansågs att hans tonspråk var likt en främmande och obskyr fågel.

Langgaard är förvisso något av en ny bekantskap för mig, men det förefaller som att man gör honom lite orättvisa om man stirrar sig blind på hans utanförskap. Det som verkligen gör honom värd att lyssna på är hur han utvecklades till att att våga ta orädda och kompromisslösa språng i sitt tonspråk.

Hans tonsättarkarriär inleddes dock i romantikens tecken, och de främsta inspirationskällorna lär ha varit bland annat Niels Gade och Richard Strauss. Men från 1916 förändrades hans förhållningssätt till sin musik. Han lät sig inspireras av sådana som Carl Nielsen och började också experimentera och lyckades på så sätt åstadkomma verk som låg över femtio år före sin tid.

Ett av de verk som Langgaard skrev under inledningen av hans mer experimentella period är den trettiofem minuter långa “Sfærernes Musik“. Verket har en ambitiös orkestering (med bland annat åtta härliga horn), två körer, en solosopran, orgel samt en mindre orkester som ska spela bortom scenen.

Men det är inte något av detta som gör “Sfærernes Musik” så anmärkningsvärt banbrytande. I detta verk skulle Langgaard nämligen skriva in ett parti för piano där pianisten spelar på strängarna, vilket kallas för glissando-piano och var då en helt pinfärsk pianoteknik skapad av amerikanen Henry Cowell. Hur Langgaard fick nys om detta förtäljer inga källor, men han hade månne läst om det någonstans och var modig nog att skriva in det i verket.

Ett annat nydanande inslag i “Sfærernes Musik” var användningen av tonkluster, vilket lättast kan beskrivas med att instrumenten tar flera ackord samtidigt som leder till att det uppstår en mörk och hart när ogenomtränglig klangvärld. Mystisk, skrämmande och oerhört fantasieggande. Tekniken förekommer ofta i skräckfilmer. Detta är något som också har använts av bland annat György Ligeti i Atmospheres från 1961. Men om man ställer Langgaards Sfærernes Musik mot Ligetis Atmospheres förefaller det för mig som om det är den förra som har en vidare spännvidd och långt mycket större djup.

“Sfærernes Musik” hade premiär i Karlsruhe 1921 och den fick ett varmt mottagande. Men när den något senare sattes upp i Berlin fick den kalla handen och förpassades därmed in i skamvrån. Där fick den sitta och ruva till 1968, då den fick upprättelse genom att Kungliga Filharmoniska Orkestern i Stockholm satte upp den under ledning av Sergiu Comissiona. Året därpå var det dags för dansk premiär, men det gick snett då sopranen fick förhinder. Det skulle gå ytterligare två år innan man gjorde ett nytt försök i Danmark, men då med en reducerad tappning, och alltså inte full orkestering. Först 1980 framfördes den i sin helhet i Danmark.

Men Rued Langgaard har bidragit med så många fler verk än “Sfærernes Musik”. Han tonsatte runt 400 verk, varav sexton var symfonier samt en opera. Och flera av dessa verk bär spår av ett frisinnat tonspråk inte likt det som skrevs under hans livstid. Måhända var det just hans utanförskap som ledde till den förmågan, men man kan ändå tillstå att det inte är där tonvikten för vår tolkning av hans musik borde ligga.

—

Som illustration får ni några bilder från Helsingborgs konserthus samt först Rued Langgaard själv.