Norsk-svenskt på rinoken
Category: by sophie engström, music
Category: by sophie engström, music
Category: by sophie engström, music, ukraine
Tags: jazz, Lviv
Nils Landgren besöker Alfa Jazz i år. Han spelar kl 20.00 på Plosha Rinok. Här ses han spela en liten invigningstruddelut under intervjun med musikerna. I bakgrunden skymtar Lvivs borgmästare.
Category: by sophie engström, music, ukraina
Tags: Hycz Orkestr, Lviv, music, ГИЧ оркестр
Ukrainsk musik hur låter det? undrar ni kanske. Kanske tror ni att det är endast produceras kletig eurodisco här. Eller så tror tror ni att detta är hårdrockens Mekka. Kanske hör ni för ert inre gälla kvinnoröster i ett ukrainsk folkmusik-sammelsurium. OK, inga av dessa alternativ är helt fel, men det finns också mycket annat örongodis. Därför vill jag vill jag göra er uppmärksam på Hycz Orkestr, eller ГИЧ оркестр, från L’viv. Ni ska helt enkelt inte missa detta guldkorn. Lyssna på deras album på bandcamp. Tillåt er att hänföras!
Category: by prallin, by sophie engström, music, ukraina
Tags: Christmas, Lviv, Коляда-колядка
Juletid i Lviv är helt enkelt en underbar tid, med massor av musik och festligheter. Den ukrainska julen inleds den 7 januari och fram till den 19 januari framförs det ofta julsånger i kyrkorna. I söndags framträdde till exempel kören Axios i Carmelite kyrkan (till minne av Ärkeängeln Mikael) i Lviv. Under ledning av körledaren Marta Karapinka framförde kören traditionella ukrainska julsånger.
Till Carmelite kyrkan finns ett kloster och det var klostrets munkar som grundade kören. Vanligtvis medverkar kören på gudtjänsten varje söndag, samt på heldagar. Men Axios är ingen typiskt kyrkokör, utan har ofta konserter utanför kyrkan. De har bland annat varit i Slovakien och Polen samt spelat in filmmusik till en film om ikoner. Kören är dessutom inte professionell, men för en lekman är det väldigt svårt att höra då körens klang är magnifik.
En av körens deltagare är svenskstudenten Stepan Lesnyak och hans favoritsånger är “В господаренька є криниченька”, “Устань, ґаздочку” samt “Коляда-колядка“. Och den sistnämnda ger även mig en mycket speciell ukrainsk julkänsla.
Category: by sophie engström, music
Tags: Ilya Stupel, Lars-Erik Larsson, Lvivs filharmoni
Lvivs filharmoni inledde december månad med svenska toner. Under ledning av Ilya Stupel spelade de Lars-Eriks Larssons Pastoral svit. Ett vackert stycke, men personligen hade jag föredragit hans tredje symfoni eller varför inte Förklädd Gud? Till min förvåning presenterade konferenciern dirigenten Ilya Stupel som svensk, och det var för hans skull som de hade ett svenskt tema. Men visst känns hans namn bekant på något sätt, tänkte jag. Dock handlar det inte om musik. 1999 blev blev Ilya Stupel nämligen rikskänd (i Sverige, alltså) då han och hans familj trakasserats av nazister i flera år och tvingades flytta från Vellinge. Stupel är en utmärkt diregent och jag skäms givetvis över att jag inte kände igen hans namn just som dirigent.
Ilya Stupel
Ilya Stupel tog ett säkert tag om Lvivs förträffliga filharmonin när han navigerade dem genom den stundtals tekniskt svåra Pastoral sviten. Även om det var ovana toner för många besökare, var det tydligt att Lars-Eriks Larssons harmonier tilltalade. Vi får hoppas att detta ger filharmonin och besökarna mersmak. Strax efter dundrade Maurice Ravel in och fullkomligt krossade svensken med sin absurdistiska Valse. Inte riktigt rättvist mot Larsson, om ni frågar mig.
Kvällen avslutades med Hector Berlioz Symphonie fantastique. Ett stycke som antagligen gått mig helt förbi, om det inte vore för de två sista satserna. En extra eloge bör dessutom ges till Lviv filharmonins eminenta träblås och pukslagare, vilka som brukligt överträffade sig själva.
Category: by prallin, by sophie engström, music
Tags: Gubaidulina
“Bättre sent än aldrig” säger ju ett ordspråk, men i vissa fall är det bättre att “inte skjuta upp det till morgondagen som man kan göra idag”. Den 26 oktober förärades nämligen L’viv med fint besök och det är obegripligt varför det tagit mig exakt en månad att skriva om det. Kompositören Sofia Gubaidulina var här och två av hennes verk framfördes av filharmonin. De verk som framfördes var “The Lyre of Orpheus” (2006) för violin, percussions och stråkar, samt “Fakhverk” för bayan, stråkar och pukor. Det senare framfördes av Roman Yusypey. Denne bayanspelare är något utöver det vanliga. Jag hade förmånen att få lyssna till honom när han framförde ett verk av Kancheli för ett år sedan, och hans uttryck är magnifikt!
Roman Yusypey med Sofia Gubaidulina
Jag kunde inte hitta “Fakhverk” på youtube, men ändock ett annat med bayan, stråkar samt cello. Verket kallas Silenzio (1991) och är i fem stycken.
Category: by sophie engström, music
Tags: classical, Skrjabin
“Äntligen! Skrjabin!” Utbrast jag igår när jag gick hem från Lvivs filharmoni. Ända sedan jag besökte Skrjabinmuseet i Moskva har jag hoppats att få höra hans musik på riktigt, fysiskt, vara där i rummet när hans speciella toner sprider sig i konsertsalen. Igår uppfylldes min önskan. Och det var sannerligen med råge.
Lvivs filharmoni inledde kvällen med Skrjabins Pianokonsert i fiss-moll (op. 20) och avslutade kvällen med Prometheus: ”Le poème de feu” (op. 60). I Promethues avslutande toner återfinns det en kör, men gårdagens uppsättning hade uteslutit den. Döm om min förvåning när jag igår upplevde att det faktiskt uppstod ett körljud som ett resultat av hela orkesterns gemensamma styrka! Gårdagens konsert hade dessutom ett ljusspel, inspirerat av Skrjabins färgpåverkan (läs mer på wiki). Jag är i allmänhet inte mycket för publikfriande spektakel, men detta var faktiskt lyckat, och med tanke på att verket sällan uppförs med ljusspel, mycket speciellt och inspirerande.
Ni kan nedan ser och höra till Prometheus framförd av Frankfurt radioorkester. (Dock utan ljusspel.)
Del ett
Del två
Del tre
Alexander Skrjabin blev inte gammal. Han dog 1915 endast 43 år efter att ha fått blodförgiftning. Men det har inte hindrat ryssarna att, med rätta, vara mycket stolta över sin excentriske Skrjabin. Skrjabin utvecklade ett färgsystem som han kanske är mest känd för. Tyvärr, skulle jag vilja tillägga, för hans kompositioner är faktiskt mycket mer intressanta än lite färgglada lampor. Vi mitt ovannämnda besök på Skrjabinmuseet i Moskva, fick jag förevisat mig hans “färgorgel”. Jag förstod verkligen ingenting och försökte övertyga den hjälpsamma guiden att man nog kan uppskatta hans musik utan att förstå hela essensen av hans något tokiga färgtänkande.
Likt många andra konstnärer under sin tid var Skrjabin inspirerad av mysticism. Jag borde säga att, trots det (!) är han en extremt intressant kompositör som helt klart förtjänar mer uppmärksamhet. En orsak till att han är så spännande att lyssna på kan vara hans ganska otraditionella sätt att inte göra “skillnad mellan dur- och molltonaliteter med samma namn (till exempel C-dur och c-moll)” (citat från wiki). Det innebär att man som lyssnare faktiskt lyfts ut ur ett förväntat scenario och verkligen flyger till en helt annan rymd! En känsla som nästan kan kännas hallucinogen – ur ett musikaliskt perspektiv, alltså.
Ni som aldrig hört Skrjabin, eller bara hört mycket lite, bör börja med att botanisera bland hans pianosonater. Sedan har ni ju ovannämnda verk, och framförallt hans undersköna Symfoni nr. 3, “Le Divin Poème” i c-moll (op. 43). När ni hört den, kommer ni antagligen vara för evigt förälskade!