viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 27 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Efter en, för den centraleuropeiska myllan, ovanligt torr vinter, har regnet åter lägrat sig över oss. Dess stora grå moln har ledigt lagt sin väldiga fysionomi över oss, stängt ute all form av solljus och inlett sitt vårliga hulkande. Stora tårar fäller molnet, och befaller världen att efterliknar ett svartvitt fotografi. Spårvagnarnas fönster immas igen och omvärlden blir sådär gräddvit, fluffig som en tårta, eller varför inte en fastlagsbulle.

Men ingen här traktar efter fastlagsbullar, och fettisdagen finns inte i kalendern. Här är det fettorsdagen som gäller, och man äter syltfyllda munkar, kallade pączki (i plural). Redan i ottan går polackerna man ur huse för att köpa dessa degknyten. Köerna ringlar sig långa utanför konditorierna. Tålmodiga står de där och väntar och väntar. Faktum är att detta kanske är den enda dagen på året som polackerna visar prov på tålamod, så det är en unik företeelse. Därför företog jag mig en promenad, trots det ihärdiga regnandet, på jakt efter köande polacker.

Men min jaktlycka skulle visa sig utebli. Kanske kom jag för sent, ty jag såg faktiskt inte några köande polacker. Vad jag däremot hittade var pączki. I mängder. Någon borde berätta för de där stackarna som går upp arla morgon för att köa, att det rakt inte behövs eftersom det finns kvar pączki även på eftermiddagen.

Idag kommer i alla fall polackerna äta 100 miljoner pączki. I runda slängar två och en halv var. Varför äter de då så många munkar? Jo, frånsett att polackerna tycker att pączki är goda, så är det också så att det kan ge otur om man inte äter en pączek idag. Så idag äter polackerna munkar med gott samvete. Och jag med, för den delen.

Dagens anteckning – 26 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Och plötsligt så sjunger koltrasten igen. Som om det inte hade varit någon vinter, om det nu har varit det. Jorden snurrar sina varv i vanlig ordning, men det finns nog de som hävdar att jorden snurrar fortare än vanligt, och galnare på något vis. Kanske är det så att vår tid är den mest förryckta och och den yttersta av tider. Men det är ändå så att man kan sätta den tankefiguren på prov. Exempelvis med Brahms.

Nåväl, kanske snarare med hans tid, och vad han bland annat hade att säga om turerna kring kronprins Rudolf av Österrike. Det finns kanske någon som nu drar sig till minnes Mayerlingdramat som skedde den 30 januari 1889. Kronprinsen, som var en hopplöst degenererad knarkare, spelmissbrukare och ivrig bordellbesökare, och därav bärare av diverse könssjukdomar, sköt först sin unga älskarinna, baronessan Mary Vetsera, och sedan sig själv. Detta skakade givetvis hela Österrike i grunden. Rudolf skulle ju ta över efter fadern Franz Joseph, men sonens leverne var verkligen ett besvär för kejsardömet Österrike. Idag tror man att det kan ha varit så att han mördades. Av vem? Ja, säg det.

Precis som de flesta andra i Centraleuropa under denna, förfärades även Brahms av incidenten. I ett brev till sin vän Simrock uttryckte han att samtiden gav prov på extrema obehagligheter, som rakt inte hade skett på den gamla goda tiden. Uttryck som att “allt har hänt tidigare” hade nu verkligen fått sig en törn, och han radade upp andra händelser, så som att Ludvig II av Bayern hade drunkat, under mycket oklara omständigheter, i en sjö. Brahms samtid var unikt förfärlig, tycks han mena.

Brahms nämnde dock ingenting om tonsättaren Anton Bruckner, som hade mani på döda. Han krävde att få se kronprins Rudolf och hans älskarinna, men han släpptes inte in. Maniskt stod han utanför slottet i Wien och räknade fönstren. (Varför han räknade fönstren förtäljer inte historien.) Det finns andra märkliga vittnesbörder om Bruckner, så som att han bröt sig in för att bevittna när man hade grävt upp Ludwig van Beethoven ur dennes grav, och hur Bruckner lyckades snatta åt sig Beethovens huvud och springa iväg med. Men det är ju en annan historia.

Brahms får i alla tycka vad han vill, ty jag menar att det finns vissa likheter mellan olika tider, och ibland känns det som om tiderna möts och flätas samman, så som de sammanställter i byggnader i olika åldrar och stil. Jag skulle till och med vilja hävda att det kanske finns lite av 1890-talets centraleuropeiska galenskap i vår samtid.

Och just nu känns det till exempel som om just den där koltrasten var här förra året och sjöng precis så där vackert som han gjorde då.

Dagens anteckning – 25 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Med sina gröna och sköra armar sticker de upp ur marken och hälsar blygt och kanske sparsmakat på omvärlden. Och det förvånar mig att även små gester kan skapa såpass mången glädje. Människor, som annars tycks vara upptagna med hundpromenader, proviantering och bilköer, stannar yrvaket upp, böjer sig ner mot de uppsträckta armarna och beundrar deras små vita och blåa huvuden.

Gårdagens mörka tankar har tydligen bleknat något, och förbytts mot ett svagt men ändå envist lysande hopp, och kanske beror det inte bara på snödroppar och krokus, utan även på att det idag är årsdagen av Lesja Ukrajinkas (1871-1913) födelse. Egentligen hette hon Larysa Petrivna Kosatj (som gift la hon till efternamnet Kvitka), men blev tvungen att använda en pseudonym eftersom det under hennes levnadstid var förbjudet att publicera verk på ukrainska i det ryska imperiet. Lesja är en diminutiv på Larysa, och Ukrajinka betyder “ukrainsk kvinna”. Således kan man dra slutsatsen att hennes pseudonym betyder “den lilla ukrainska kvinnan”.

Men Lesja Ukrajinka var, och är, inte liten. Hon är kanske en av de största bland ukrainska poeter, författare och dramatiker. Ingen som hon kunde beskriva hopp och motstånd. Och att hennes födelsedag inträffar just dagen efter den tjugofjärde februari känns som en hälsning genom historien, som ger lindring, tröst och kraft.

Jag skulle kunna hänvisa till flera av hennes verk, men tänker nu på inledningen av dikten “Contra spem spero” (från latin “Jag hoppas mot hopp”):

“Гетьте, думи, ви хмари осінні!
То ж тепера весна золота!”

“Ge er iväg, ni höstmoln!
Nu är våren gyllene!”

Dagens anteckning – 24 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Den tredje årsdagen av Rysslands aggressionskrig mot Ukraina. Tre år av mardröm som bara tycks eskalerar. Det är klart att inte alla upplever det som att verkligheten har upplösts och ersatts av en ondskefull tillvaro fylld av mörker och osäkerhet, men för de flesta i Ukraina är det just så som dessa tre år har upplevts. Varje dag har inneburit smärta, sorg och oro.

Ibland är det kanske lätt att hemfalla åt tvivel som kanske främst beror på utmattning, men ingen har rätt att vackla. Det räcker med att låta tanken förflytta sig till någon skyttegrav i östra Ukraina för att bli varse att ingen äger den rätten. De har inte möjligheten att tvivla och tveka. Sådant skulle i ett slag kunna ända deras liv. Vi måste därför kunna hämta krafter utan vila. Inte för våra egen skull, utanför för deras.

Varför hittar jag inte de rätta orden? Det är vid sådana här tillfällen som jag vill kunna skapa precisa och exakta formuleringar, men istället drabbas jag av en form av blockering. Orden stockar sig. Ty jag vill inte sätta mina tankar och känslor i centrum, eller skapa mig ett namn (eller för den delen äras) på bekostnad av Ukrainas lidande. Och jag ber inte om några tack för mitt engagemang. Mitt stöd är villkorslöst. Ibland känner även jag en trötthet och blir desillusionerad,men när jag kommer till Rynek główny i Kraków och till den demonstration för Ukraina som arrangerats här av ukrainare och polacker, möts jag av tusentals. Ukrainare, polacker, georgier, belaruser och några svenskar.
Våra gemensamma skall och rop om ett fritt Ukraina, gjuter energi i mig. En energi som jag hoppas kan föras vidare till dem som finns vid fronten. Jag hoppas vårt stöd hörs hela vägen dit!

Leve Ukraina!

Dagens anteckning – 23 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Genom molnet från rökelserna ser man blott en liten del av dansarnas kroppar, men det går inte att tvivla på att de är nakna. Deras rörelser ser nästan smärtsamma ut, då de böjer sina kroppar på de mest oroväckande sätt. Mellan dem rör sig skådespelerskan som ska gestalta Rosalind Franklin, DNA:ets okrönta drottning. Kören ligger i mörkret på golvet och sjunger Johannes Brahms Nänie beundransvärt vackert. I bakgrunden av denna märkliga scen syns dirigenten Jan Tomasz Adamus vackert mejsla ut musiken ur orkestern Capella Cracoviensis. Jag befinner mig alltså på operafestivalen Opera Ra Ra och har just bevittnat en resa, eller snarare elegi, genom en negligerad kvinnas liv.

Nåväl, jag vet inte om Rosalind Franklin (1920-1958) egentligen var så negligerad som festivalens hemsida vill påskina. Men det var onekligen så att hennes förtida död innebar att hon inte tilldelades Nobelpriset för sin upptäckt av bland annat DNA, samt forskning om RNA-virus. Rosalind Franklin fick nämligen cancer eftersom man på den tiden använde radioaktiva ämnen för att forska inom detta område. Fyra år efter hennes död tilldelades tre av hennes manliga kollegor Nobelpriset för att ha upptäckt DNA. De utelämnade dock hennes namn i sina vetenskapliga material, vilket också ledde till att det skulle dröja decennier innan hon fick upprättelse.

Föreställningen på Opera Ra Ra, som bär namnet “Elegi. Brahms“, om Rosalind Franklins liv ackompanjerades av Johannes Brahms musik, närmare bestämt Alto-Rhapsodie op 53, med fenomenala alten Justyna Rapacz som solist, Gesang der Parzen op 89, Schicksalslied op 54 och slutligen alltså Nänie op 82. De två sistnämnda verken hade jag också förmånen att höra förra veckan men vill inte jämföra dessa två framförande eftersom de var väldigt olika till sin karaktär. Förra veckan var en sedvanlig konsert med samtida instrument, medan kvällens uppsättning framfördes som ett skådespel samt på tidstypiska instrument. Med andra ord två helt olika slags framförande.

Man kan dessutom tycka att de är omaka, feministikonen Rosalind Franklin och den skäggige och möjligen misogyna Johannes Brahms, men faktum är att de har en gemensam nämnare; de båda hängav sig nämligen helt åt sina passioner, som i detta fall var deras arbeten, och bildade således aldrig familj.

Kvällens föreställning inleddes dock med Brahms första symfoni op 68, som det var en särdeles njutning att få höra med tidstypiska instrument. Klangen och känslan blir en helt annan, och dirigenten Adamus tolkning var precis sådär känslosamt mjuk och samtidigt starkt och energiskt som jag uppfattar detta verk, som är min favorit bland Brahms symfonier. Extra krydda åt upplevelsen gav Adamus genom att dirigera i strumplästen.

Dagens anteckning – 22 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hur tonsätter man förtryck och motstånd? Det förra är kanske något lättare att kreera i ett inre, med utgångspunkt från skärande och skriande toner och ihållande disharmonier. Och det var också det som den polska tonsättaren Piotr Peszat hade utgått från under dagens konsert med Spółdzielnia muzyczna Contemporary ensemble, en ensemblen för samtida musik med hemvist i Kraków. Peszat utgick i sitt första verk (Untitled folder #4) från förtrycket under den kommunistiska folkrepublikens Polen, och de betydelsenyanser han tangerar är troligen helt bekanta och lättbegripliga för en polack, men för någon som inte kan all symbolik tedde sig verket förhållande lösryckt och lite ytligt. Där fanns referenser och betydelsebärande associationer som jag inte kunde relatera till. Och trots att han lyckades skapa en förlamande ljudmatta som borde gripa tag i åhöraren, så kändes tillvägagångssättet en aning väntat och föga överraskande. Med sitt andra verk (Real life proof) valde Peszat att ta sig an bland annat Trump. Jag borde ju vara mer hemma i denna symbolik och bland dessa associationsbanor, men även här upplevde jag att jag aldrig riktigt släpptes in i verket. En orsak till denna negativa upplevelse tordes kunna härledas till att de akustiska instrumenten drunknade i den elektroniska del som också ingick i verket.

Konsertens andra del tilltalade mig dock mer. Den schweiziska tonsättaren Daniel Glaus verk “Sing against the breaking night” utgick från den ukrainske poeten Serhij Zjadans dikt “співай проті ночі, яка заступає”. Glaus verk skulle kunna beskrivas som en samtida lieder, med tonsatta dikter av nämnde Zjadan, Lesja Ukrajinka, Taras Sjevtjenko, Tanja Maljartjuk, Paul Celan och Selma Meerbaum-Eisinger, vilka alla är födda i det som idag är Ukraina.

Betoningen i verket låg på det ukrainska motståndet mot förtyck och den ryska aggressionen. Även om det var en i många stycken minimalistisk tonsättning föreföll den äga en större spännvidd än verken under konsertens första del. Om det berodde på att jag har lättare att relatera till det ukrainska motståndet eller om tonsättningen var mer sammansatt låter jag vara osagt. (Men tilläggas bör att jag aldrig har levt i en diktatur, men däremot upplevt det ukrainska språket.)

Den enda kritik jag skulle vilja framföra mot framförandet av Glaus verk var att arrangörerna hade valt att bara återge dikterna i översättning till polska och engelska, och inte på dess originalspråk. Detta förtog något av det intressanta möte som uppstod mellan Glaus verk och dikterna, som förövrigt framfördes på orginalspråken av den skickliga mezzosopranen Christina Daletska.

Dagens anteckning – 21 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På Wisła flyter några få isflak. De ligger strax under ytan, knappt märkbara för blotta ögat. Utspridda så här ser de bräckliga ut, som om de saknade ett sammanhang där de hörde hemma. Synen får mig att associera till en känsla jag fick igår när jag passerade gränsen mellan Ukraina och Polen. När tåget från Lviv gled in på perrongen i Przemyśl inleddes en hektisk sysselsättning med att pussla ut bagage med hjälp av olika akrobatiska övningar från de små kupéerna. Vi ställde oss därefter lydigt på rad för att få stiga av vårt långa tåg, vars lok drog en lättnadens suck efter att ha släpat alla vagnar genom praktiskt taget hela Ukraina.

Till vår stora besvikelse visade det sig att tåget var för långt och den utgång som anvisats oss hamnade utanför perrongens slut, och där kunde vi ju inte hoppa av, ty då hade vi hamnat i Polen direkt utan att passera tull eller passkontroll. Och det är ju inte möjligt enligt rådande tankestil. Så vi fick helt enkelt kånka vårt bagage till nästa vagn för att komma av tåget.

Alla hjälptes åt, surar miner gjorde sig inte besvär. Ingen gick heller fri från att erbjudas hjälp, oavsett gammal, ung, stark eller svag. Det var den ukrainska samarbetsandan som spelade upp sitt vackraste scenario. Vi satt ju i samma båt, enär vi skulle alla nagelfaras av den buttra och tyvärr inte alltid särdeles vänliga personalen vid den polska gränskontrollen.

Den flitiga samerbetsandan fortsatte i kön in till kontrollen. Det var många som fick hjälp, men det var i synnerhet den unga kvinnan med alla väskorna och tillhörande katt i bur som upptog min uppmärksamhet. Alla tycktes redo att hjälpa henne, även om det innebar att det egna bagaget hamnade på efterkälken.

Väl framme vid kontrollen fortsatte samarbetet och de vänliga skratten och ropen till varandra. Men när vi slutligen kom ut efter att ha kontrollerats, våra bagage sökts igenom på otillåtna föremål, med särskilt fokus på ostar och korvar, och slungats ut på polsk mark, tystnade kommunikationen oss emellan. Det var den tystnaden som idag fick mig att associera till isflaken på Wisła. Nu försöker jag inte framhärda att ukrainarna är kyliga som is. Ty ingenting är så olikt detta varmblodiga folk så som is. Nej, känslan jag syftar på var den bräcklighet och sammanhangslösa synen som isflaken alstrade.

Av alla dem som igår vandrade ut från tåget, och som spreds över hela Europa, tillhörde några av dem de 5,2 miljoner ukrainare som idag lever som flyktingar utanför Ukraina. Enligt de senaste undersökningarna vill blott 43 % av dem återvända hem till Ukraina när den ryska aggressionen mot landet kullkastats. 2022 var andelen ukrainare som ville återvända efter krigets slut runt 74 %. Det nedslående resultatet av den senaste undersökningen illustrerar inte ukrainarnas avsaknad av tilltro till sitt eget hemland, utan är snarare ett resultat av att de inte ges möjlighet att tro på ett fungerande Ukraina i fredstid. En sådan tilltro kan dock de europeiska samarbetspartnerna ge, genom att göra Ukraina till en fullvärdig medlem av EU. Och enligt min mening är det också det enda rimliga svaret på de provokationer som just nu strömmar från Vita huset i Washington DC.