viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 27 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På badbryggan i Helsingörs hamn vandrar två avklädda personer ut mot trapporna. Efter en stunds tvekan hoppar de i. De är för långt borta för att att kunna urskilja om deras dopp gav några ljudliga avtryck i atmosfären. Snabbt hastar de åter in i badhytten, som nog rymmer en bastu. Längre ut i sundet syns ett fartyg sträva fram dimman. Helsingborgs konturer skymtar vagt på andra sidan. Kronborgs fyr blinkar till i grönt, en färg som tydligen bara syns nio sjömil härifrån, medan det vita ljuset skickar sina strålar ytterligare 13 sjömil.

Här på den danska sidan är det över huvud taget inte lika ljust som i Helsingborg. I många fönster syns nog pynt för den pågående högtiden, men här finns få adventsljusstakar eller adventsstjärnor. Ytterst få ljusslingor slingrar sig kring husen och till och med julgranarna äger färre lampor. Man är här vana vid att spara energi.

När jag äter mina tre smørrebrød tänker jag på Johannes, för det är hans namnsdag idag. “Gud har förbarmat sig” lär namnet betyda, men för mig betyder Johannes bara Brahms. Jag har inte något särskilt verk av denne Johannes som jag vill framhålla. Men jag väljer ändå ut hans första symfoni (op 68) ur hans omfångsrika katalog. Kanske för att symfonin tog hela 21 år att fullborda, från de första skisserna år 1855 till de sista besluten år 1876. Han var således 22 år när han började skriva på symfonin och 43 år när han var klar.

I denna symfoni har jag inte heller någon särskilt omtyckt avsnitt, men de inledande tonerna av första satsen får alltid mitt hjärta att slå några extra slag, vilket också omfattar den fjärde och sista satsen. Vid uruppförandet 1877 lär Hans von Bülow ha sagt att symfonin var i det närmaste perfekt och kallade den för “Beethovens tionde symfoni”. Nåväl, de tre efterföljande symfonierna skrev Brahms raskt, ja, nästan skyndsamt. Som om han hade bråttom till någonting.

Dagens anteckning – 26 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Kullens fyr skickat ut sitt ljus över sundet. Som en hjälpande hand sträcker den sina ljusstrålar så långt den kvardröjande dimman tillåter. Jag hinner räkna till sex mellan ljuskäglorna. Nästan tvångsmässigt måste jag upprepa ceremonin. Räkna snabbt till sex. Ljuset far förbi. Fyren i danska Gilleleje svarar Kullens fyr, men mellan dess ljus dröjer det längre. Kanske kan jag räkna till åtta, men det är svårt att säga, enär Gillelejes fyr tar sig så mycket tid på sig att min blick lätt flackar vidare längs med Danmarks kust, i tron att fyren kanske flyttat sig. Det är svårare än man tror att hålla blicken stilla i mörkret. Lite längre söderut syns Svinbådans pigga gröna ljus kika fram.

Alla dessa ljuspunkter som hjälper oss att hitta i sundets mörker. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt att föreställa mig hur det var under andra världskriget. Då blott fyrarna lyste, eftersom det rådde mörkläggning längs med kusterna. Och jag tänker på de 7000 danska judar som i skydd av mörkret flydde över sundet hösten 1943 till Sverige. De kunde inte skåda några pärlband av ljus i fönstren och längs med gatorna, så som det ter sig idag. Den svenska sidan rymde mörker, men också trygghet och säkerhet.

Men de kunde skönja Kullens fyr och dess ljus, och kanske var det någon av dem som också räknade sekunderna mellan när ljuset bröt sig genom mörkret. Tvångsmässigt. Och jag tänker på deras första jul och chanukka, som det året firades mellan den 21 och 29 december, i Sverige. De kastades nog mellan sorg och lättnad. Ungefär som ett fyrljus löper genom mörkret.


Om du zoomar in kan du se ljuset från Kullens fyr.


Höganäs hamn.


Julen 1943. Danska Margot, andra från vänster i andra raden, på det barnhem hon och hennes mamma bodde på efter flykten till Sverige.

Dagens anteckning – 25 december 2024

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett fartyg söker sig genom den täta dimman genom att stöta ut ett brölande läte med sin mistlur. Det är skeppet Trans Iberia, som på sin färd från Świnoujście till Antwerpen, har infångats av Öresunds dimma. Längs med horisonten rör sig de tjocka och vita molnen fram över vattenytan.

Väl på land fastnar dimman på heden i dess vegetation, likt tomteskägg skapar den vita stråk längs med marken.

I en vresroshäck mumsar grönsiskor på nypon. “Tjipp-tjipp”, säger de till varandra när de flyger mellan kvistarna.

I varje fönster lyser adventsstjärnor, och adventsljusstakar. Julgranarnas pynt glimmar förföriskt tillbaka.

I trädgårdarna syns tomtar och dekorerade träd, och röda julkulorna hänger träden.

Men se på de där röda bären. Frågan är om inte de vackraste julkulorna ändå har skapats av naturen själv.

Och i fönstret bakom den röda bären syns en annan ljustake, men inte med fyra, fem eller sju ljus, utan med nio. Blott det första ljuset, samt ljuset mitten, är tänt, ty det är idag som den judiska högtiden chanukka inleds. Under åtta dagar tänds ett nytt ljus i chanukkaljustaken, den vackraste och alla ljustakars urmoder samt inspirationskällan till adventsljusstaken. Därmed önskar jag mina judiska vänner en riktigt glad och trevlig chanukka!

Dagens anteckning – 23 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Upp ur havet av hustak skjuter Helsingborgs rådhustorn upp, som pekar med sitt tak upp mot himlen som om den ville göra ett slags statement av okänt slag. Hustaken runt omkring böljar fram ända till vattenbrynet där Öresund tar över. Mellan husen, övervakade av rådhusets torn, rusar folket mellan butikerna. Ut och in ur butikerna springer de, med sina överfulla kassar, med julklappssnörena som virvlar i luftdraget från deras framfart.

Några springer fram med sammanbitna läppar, andra vandrar med lättade miner. Några står och pratar med bekanta. Några av dem verkar mötas varje dag, och tar upp tråden där de slutade igår. Andra möts för första gången på länge. Några kramar om varandra, andra skakar hellre i hand.

Därborta, där Öresund tar vid, syns Helsingör och Danmarks kust, som ligger inbäddade i ett vitt hölje, som om det vore grädde som toppats på ett bakverk. På båda sidor om sundet råder julstämning.

Jag förflyttar mina tankar hundra mil bort till Ukraina, där det pågår ett krig. Och jag försöker föreställa mig de ukrainska förberedelserna inför julen och nyåret, hur de ter sig när man tvingas springa mellan köket och skyddsrummet. Även om tanken ingalunda är angenäm, äger jag inte rätten att sluta tänka på Ukrainas kamp för överlevnad. Och särskilt inte under en högtid som denna.

Dagens anteckning – 22 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På det sociala mediet Bluesky finns en profil för klassisk musik, som under hösten och vintern har försökt sig på ett nytt gebit, nämligen kvacksalveri. Med hashtagen #A-Haydn-a-day har profilen påstått att man kan undfly olika elakartade virus, och därmed hålla doktorns frågvisa klåfingrighet borta, genom att lyssna på minst en symfoni av Haydn om dagen. Kaxigt basunerade profilen ut sitt budskap och gav oss i uppdrag att lyssna på någon av Haydns 106 symfonier.

Men det skulle dock snart visa sig att allt bara var humbug. Profilen fick givetvis årets influensa och blev tvungen att krypa till korset och erkänna att hen var en simpel bluffmakare som dragit oss vid näsan. Jag måste dock bekänna att jag aldrig lät mig duperas av denne bedragare, och lyssnade inte på en Haydn om dagen för att slippa doktorn. Nu lyssnar jag förvisso ofta på Haydn, som alltid inger en särskild känsla av ro och trygghet, men oftast är det andra verk än just symfonierna.

Ett verk jag ofta återkommer till är Skapelsen (Hob.XXI:2), som jag fått uppleva med Krakóws fenomenala filharmoniska orkester. Jag minns inte så mycket av själva konserten, förutom att jag blev överrumplad av verkets oerhörda skönhet och finess. Inte konstigt att Ludwig van Beethoven menade att verket var det finaste som dittills skrivits. Jo, så var det.

Haydn var ju redan under sin samtid enormt uppskattad. Ett exempel på detta inträffade Haydns sista dagar i livet. Året var 1809 och Napoleon belägrade Wien. Haydn låg svårt sjuk och praktiskt taget döende i sitt hem. För att skydda den store tonsättaren satte fransmännen ett kavalleri att vakta hans port. Bara det faktumet, att en fransk armé beslutar sig för att beskydda en tonsättare som ägnat en stor del av sin tonsättarverksamhet åt att hylla den österrikiske kejsaren, visar på hans betydelse för sin samtid.

Men det är berättelsen om hur soldaterna i det franska kavalleriet utanför Haydnhaus börjar sjunga tonerna i Haydns verk “Skapelsen” för att visa sin uppskattning för nämnde tonsättare, som verkligen understryker hur betydelsefull Haydn var i sin samtid.

Haydn somnade in några veckor senare, omhändertagande av kejsardömets bästa läkare. Så inte ens Haydn själv klarade sig undan doktorn.

Bilden har ju ingenting med innehållet i texten att göra, förutom att det var denna syn som ackompanjerade mina tankar när jag skrev ovanstående.

Dagens anteckning – 21 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En av de första sakerna jag blev tvungen att vänja mig av med på mitt julbord när jag hade flyttat till Ukraina var kålrotslåda, eller lanttulaatikko som den heter på finska. Trots idogt sökande fann jag inte en endaste kålrot. Jag spörjde vart enda försäljarna på Lvivs alla marknader, men det enda jag kom i närheten av var kålrotens bleka kusin majrovan. På den gör man ingen förstklassig kålrotslåda. Samma eländiga visa har det varit sedan jag flyttade till Polen. Man träffar praktiskt taget inte på någon kålrot.

Jag har länge levt i fullständig okunnighet om varför det inte går att uppbringa en kålrot i Polen och Ukraina. När jag har frågat om deras frånvaro har man oftast ryckt på axlarna och förkunnat att kålroten inte ingår i det polska eller ukrainska köket. Men varför det förhåller sig på det viset har ingen gett något tillfredsställande svar på. Men nu tror jag att jag i alla fall fått ett svar på varför de inte återfinns i det polska köket.

Orsaken lär vara att kålroten var en mycket vanlig rotsak under andra världskriget, och att man därför associerar kålroten med svåra tider. Det ska tydligen också vara så att den ofta ges som foder till boskap, och man vill ju inte ställa deras mat på bordet. Om svaret på frågan är den samma i Ukraina vågar jag däremot inte svara på. Jag har nämligen inte hittat någon förklaring till kålrotens frånvaro i den ukrainska matlagningskonsten.

Britterna vet dock att vi svenskar älskar kålrot, eller så är det så att de tycker att vi påminner om kålrötter. De kallar nämligen kålroten för Swedish turnip, alltså svensk majrova, vilket jag egentligen tycker är lite orättvist mot kålroten, enär den har en mycket angenämare smak än majrovan. Om det nu förhåller sig så att de tycker att vi liknar kålrötter så gör det ingenting alls. Vi får ta det som en komplimang, och beakta kålrötternas angenäma gyllenbruna underkroppar med deras ljuslila överdelar. Kanske lite knöliga, men ändå ett slags naturens lilla underverk.

Dagens anteckning – 20 december 2024

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag vet precis hur det känns – att ha blivit förälskad i en kultur eller ett språk. Det är som kärleken till en människa, men kanske lugnare, mer harmoniskt. Det är ju ingen mening med att göra sig till eller försöka skapa ett intryck, för det går inte att imponera på en kultur eller ett annat språk. Man behöver inte klä upp sig eller för den delen klä ut sig. Det gör ingen skillnad. Det enda en kultur eller ett språk kräver är tid, tålamod och förståelse.

När jag befinner mig mig i Polen eller Ukraina är allt intressant omkring. Jag är uppmärksam på allt, på byggnader, stadsbilden, trafikkultur, infrastruktur, människor, deras rörelser och deras röster. Allt jag ser väcker frågor och nyfikenhet, och mycket av det jag ser eldar på kärlekslågan som brinner i mig. Det är som om det pågår en ständig dialog mellan mig och föremålet för min kärlek – den polska och ukrainska kulturen och språket.

När jag kommer till Sverige är denna nyfikenhet som bortblåst. Jag känner blott något av ett stilla accepterande. Jag registrerar utan att ifrågasätta. Ingen dialog uppstår. Men jag är ändå lyckligt lottad att vara lärare i svenska som främmande språk, enär mina studenter ofta ställer frågor kryddade med sin kärlek och nyfikenhet på Sverige och svenska språket. Det ger mig en inblick i hur man kan se på och känna för mitt fädernesland.

Jag sitter på tåget mellan Köpenhamns flygplats och Skåne, och försöker hitta den där nyfikenheten som också driver mig till att skriva. Men på tåget är det så tyst. Endast rälsen under oss visslar med sin lite vresiga röst.

Men så hoppar jag av tåget och plötsligt finner jag något som upptar mitt intresse. Ljusen skriker ut sin livsglädje från varje fönster. Skillnaden mot den krakowitiska julbelysningen är påtaglig. Samtidigt vet jag att man just i södra Sverige har klagat över det höga elpriset. En slags märklig svensk inkonsekvens, och som leder till frågor och nyfikenhet.