viewpoint-east.org

Med en bonnett

Category: by sophie engström, Galizien, hutsuls, Kåseri
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

8 december 2021
Dagens okända
Judisk kvinna i traditionella kläder
Fotograf Ignacy Krieger
År omkring 1870-1880

Amalia Kriegers pappa hette Ignacy Kriger och han var, och är, då gunås ingen okänd person. Om det inte vore för honom hade Kraków nog inte haft sin fotografiska skattkammare, som idag förvaltas av stadens fotografiska museum, Mufo.

På mitten av 1800.talet kom Ignacy till Kraków från Mikołaj, som ligger sydväst ut, sett från Kraków. Man vet inte hur han lärde sig det fotografiska skrået, men mycket talar för att han hade varit i Prag, och där tillskansat sig tillräckligt med kunskap för att öppna en fotoateljé.

Han dokumenterade inte bara staden, utan även dess folk. Han hade en särskild förkärlek för personer i traditionella kläder. Bland hans skatter kan man hitta hundratals porträtt av bergsfolken goraler, krakowitiska judar, rutenska huzuler, polska bönder och alla iklädda sina traditionella kläder. Det är ett myller av kulturer, språk och uttryck som ljuder ur hans bilder. Ett slags tvärsnitt av Galiziens mångkulturella smältdegel.

Den judiska kvinnan på bilden sitter med ett handarbete i knät. Garnnystanet har rullat ur hennes knä, och ligger lite dekorativt på hennes högra sida. Blicken är fäst någonstans bakom Ignacys lins, troligen för att hon inte ska blinka när han tryckte på avtryckaren. På hennes huvud ser vi en hätta, eller kanske snarare en bonnett. I Galizien kallades de shterntikhl och var helt enkelt i ropet bland de gifta judiska kvinnorna under denna tid. En shterntikhl var ofta vackert dekorerad med pärlor och volanger. De återfanns främst i den polsk-judiska, men i exempelvis Litauen hade de sin egen variant, som de kallade binda. Utseendet på kvinnornas kläder och huvudbonader förändrades dock över tid, då de ofta påverkades av mönster och trender som förekom utanför de judiska samfunden. Och troligt är ju att de olika grupperna i det mångkulturella Galizien faktiskt påverkade varandra.

Kanske var det som vår Ignacy Krieger intresserade sig för. Nå, det lär vi aldrig med säkert få fastslå.

Källa: https://yivoencyclopedia.org/article.aspx/dress

Skål-mo!

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

7 december 2021
Dagens okända
Fotograf och årtal okänt

Låt oss stanna en stund i Drohobytj och fukta våra strupar en smula. Eller, det kanske inte passar sig på en tisdag? Nå, vår församlade grupp unga män verkar dock inte kännas vid plikter eller tvång, åtminstone inte vid fototillfället, då de har tydligen kommit över ett parti med öl från något lokalt bryggeri. Skål-mo! som många svenskar boende i Ukraina säger. Ordet är en sammansättning av orden skål och budmo (будьмо), som betyder just “skål”!

Med mössan på

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

6 december 2021
Dagens okända
Колектив фотографів дрогобицького міського (Fotografer från Drohobovitj)
1980

Nå, vi gör alltså ett uppehåll i Drohobytj, och tar en avstickare till stadens fotografer. Året är 1980, och fotograferna firar jul. Eller kanske nyår. Jul firades ju inte under den sovjetiska tiden, eftersom Kreml då hade en komplicerad relation med Jesus. Det måste vara lite kyligt i lokalen, för några har har valt att låta huvudbonaden sitta på. Eller så var det för att dessa pälsmössor med öronlappar, även kallade Usjanka eller ryssmössor, var omåttligt populära på denna tid. På ukrainska heter mössorna Sjapka-vysjanka (Шапка-вушанка), vilket betyder just öronlappsmössa.

Den har en ganska intressant historia, den där mössan. De flesta förknippar den nog med sovjeterna, kanske med någon av dessa ålderstigna ledare, eller varför inte med en spionfilm, som utspelar sig mellan gnisslande tåg i ett snö- och isklätt kargt land, någonstans i det väldiga sovjetiska väldet.

Det är kanske därför det är alldeles förträffligt underhållande att det faktiskt var den vita armén (alltså tsarens armé) som introducerade öronlappsmössan under inbördeskriget 1918-1919. Men den skulle bli en riktig fluga, och mössan med lapparna spred sig, och snart använde kreti och pleti plagget.

Och så några fotografer i Drohobytj.

En upplyst trumslagare

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december 2021
Dagens okända
Fotograf okänd
1920-talet

Längst fram i bild syns han, den lille pojken med en trumstock i knät. Han vilar handen lätt på den, och med surmulen blick ser det ut som han i vilket ögonblick som helst skulle kunna lyfta handen med trumstocken och drämma till den stackars intet ont anande fotografen. Det är förresten ingen i sällskapet som ser vidare munter ut, men någon borde ändå ha sagt till den lille gossen att han i alla fall inte hade behövt se ut som om han hade mord i sinnet.

Det tycks ha blåst den där dagen, alldenstund deras frisyrer har begåvats med bångstyriga lockar som spretar åt olika håll. Kanske är det en trevande höstvind, som testar sina talanger inför höstrusket. Vinden har då med visshet färdats över de galiziskiska vidderna in mot staden Lwów. Ty det är här som vår orkester har infångats, och satts plåt av den okände fotografen.

Blåsorkestern på fotografiet tillhör organisationen Prosvita (просвіта), och hade sina glansdagar under just 1920-talet. Prosvita, som betyder “upplysning”, grundades redan 1868, och deras föresats var att sprida kunskap om ukrainsk kultur och det ukrainska språket. De fick ett stort uppsving i och med att motsättningarna mellan polackerna och ukrainarna tilltog efter första världskriget. De hade flera tusen bibliotek med ukrainsk litteratur, nästan lika många teatergrupper, och snudd på lika många körer. Det var dock inte lika populärt att spela i en orkester, enär Prosvita bara kunde stoltsera med runt 138 av detta slag.

Trots att Prosvita ofta motarbetades av de polska myndigheterna, lät de dem hållas. Men när sovjeterna tog makten 1939 förbjöds organisationen. Det skulle dröja till 1989 innan organisationen återuppstod. Idag röner den måhända inte samma uppmärksamhet som den begåvades med under mellankrigstiden, men på ukrainska universitet är organisationen märkbar, då studenter och lärare ofta är engagerade i dess insats att sprida kunskap om ukrainsk kultur och det ukrainska språket. Något som tyvärr inte alla ukrainare har förärats någon djupare kunskap om. Vilket dock vår lille trumslagare tvivelsutan ändå hade.

Inte en blå stetsonhatt

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, Teater
Tags: , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

3 december 2021
Dagens okända
Fotograf Antoni Pawlikowski
Titel Leon Wyrwicz; En Kraków-dandy
Omkring 1910

Leon Wyrwicz (1885-1951) är förvisso inte helt bortglömd, eller för den delen helt okänd, men för flertalet av oss har han nog en ganska undanskymd plats bland våra minnesvirvlar. Wyrwicz var en välkänd och egensinnig skådespelare. Hans sällsamma uppsättningar innebar ofta att han ensam stod på scenen, utan någon särdeles viktig revestita. Han var alltid iklädd frack, och med en bister uppsyn genljöd hans ensamma stämma och sköljde över de ofta fullsatta bänkraderna på teatrarna i Kraków, Warszawa, Kyjiv och på många fler platser. Han återgav hofta de mest dråpliga situationer, utan att röra en min. Till publikens stora förtjusning.

Men på dagens fotografi har han precis slagit igenom. Han är fortfarande ung och ganska hårfager, dessutom. Med händerna ledigt nedkörda i fickorna, kikar han, likt en riktig dandy, lite sömnigt, eller världsvant, mot fotograften. Och på huvudet har han satt en stetsonhatt käckt på sned. Förvisso är den inte blå, men han kan dofta gott av aqua vera herrparfym.

Soundtrack: Hasse&Tage “Blå stetsonhatt”:

På en gata uti staden…

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

2 december 2021
Dagens okända
Fotograf Jaworski Kościesza
Omkring 1912

På en gata i staden som då lystrade till tilltalsnamnet Lemberg, men idag heter Lviv, står en stolt far med sina barn. Vi kan med säkerhet säga att det rör sig om två flickor, men den minsta kan lika gärna vara en liten gosse. Det är idag inte lika lätt att avgöra vilket kön de allra minsta då bar. Gossebarn fick inte helt sällan låta de små babymjuka lockarna växa långt och vågigt.

Nåväl, den stolta pappan på bilden har en resolut plommonstop nedtryckt i pannan. Kanske är han ägare till firman, vars namn står att läsa på skylten uppe på husets gavel. “Skład gipsu” förkunnar den. Ägaren av firman hette vid denna tid Franz i efternamn, och här tillverkades något av gips. Kanske var det stuckaturer, eller utsmyckningar till stadens alla vackra hus som man sysselsatte sig med.

Innan familjen Franz tog över huset, bodde och verkade här en judisk man vid namn Dawid Igel. Hans familj var i dåtidens Lemberg välkända antikvarier, och de hade flera butiker runt omkring i staden. Men när fotot togs hade han redan flyttat sin firma till en mer fashionabel byggnad.

Men låt oss återgå till fotografiet. Tillsammans med den stolte fadern och hans telningar, återfinns fyra pojkar. Två av dessa håller i vars en lång pinne. Vad kan de ha sysslat med? Kanske har de fäktats. Eller har de varit upptagna av någon lek som vi i dagens samhälle helt har valt att undanträngt ur våra minnen. Leken var i vart fall nog rolig, enär en av pojkarna har svårt att stå helt still, som det då krävdes av de porträtterade för att fastna på plåten.

Ytterligare lite längre bort ser vi en herre, iklädd en hatt med brett brätte, samt två damer med likaledes iögonfallande huvudbonader. Det tycks för övrigt som om Lembergs modister hade inkomstbringande rörelser under denna tid.

De står alla på en gata, som då hette Ulica Rzeźnicka, vilket enligt källor betyder slaktaregatan. Idag bär den namnet Nalyvajka (Наливаика), och anspelar på en kosack vid namn Severyn Nalyvajko (Северин Наливайко). Han ledde förövrigt ett ganska framgångsrikt uppror mellan 1594-1596, alltså under det Polsk-Litauiska samväldets tid.

Huset där antikvarien Dawid Igel och sedermera familjen Franz firma hade sina rörelser, står idag dessvärre inte kvar. Men i fotografiets förtrollande värld lever huset, och människorna runt omkring, måhända alltjämt.

Läs mer om Nalyvajko-upproret: https://en.wikipedia.org/wiki/Nalyvaiko_Uprising

En omhuldad förmakspalm

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, photography
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

1 december 2021
Dagens okända
Fotograf Amalia Krieger
omkring 1920

Så är det då dags för årets kraftmätning – viewpoint-easts adventskalender. Tidigare års kalendrar har utgått från polska affischer, men trots att tillgången på dylika affischer snudd på är outsinlig, kommer årets upplaga att göra en avvikelse från tidigare inslagna väg.

I år kommer vi nämligen att få möta porträtt på okända människor, eller av människor som en gång i tiden var kända, men idag vilar i de bortglömdas dalgång. Vi kommer tillika få möta byggnader som gått samma bana till mötes. Kanske till och med ett djur eller bortglömd växt. Vi kommer vidare få stifta bekantskap med en och annan bortglömd tilldragelse.

Gemensamt för alla, frånsett att de är bortglömda av vår samtid, är att de på något vis har kopplingar till det som en gång kallades Galizien av det Habsburgska riket. Vi kommer att röra oss på en öst-västlig axel, från Kraków vidare förbi Lviv och ner mot Karpaterna. Ibland kommer bilden ackompanjeras av en text. Ibland får den helt enkelt tala för sig själv.

Först ut är den skickliga fotografen Amalia Krieger. Hon är förvisso inte så särdeles bortglömd, eftersom hon donerade hela sitt arkiv av fotografier till Kraków stad. Något som sedermera la grunden till deras fotografiska museum.

Men mannen på bilden är bortglömd av de flesta nu levande. Med ett brett leende och en flott lock i pannan, sitter han porträtt hos Amalia. Vem av dem som kommit på den sinnrika idén att låta honom krama en luggsliten förmakspalm, lär vi aldrig får kännedom om. Porträttet är kanske just därför på en och samma gång lustigt och lite sorgligt. Drömde han månne om en upptäcktsresa till okända trakter där palmerna växer fritt och ledigt, och det var därför han ville titta ut från ett bladverk? Eller var han bara en lustigkurre som inte kunde motstå frestelsen att skoja med Amalias rekvisita i hennes ateljé? Var det ett porträtt till hans fästmö? Eller till hans gamla kamrater i armén eller på universitetet? Eller så var han kanske botaniker?

Porträttet leder egentligen bara till fler frågor än ledtrådar. Som så ofta i dylika fall. Och denna ovisshet är så ovanlig i dagens informationsflöde. Kanske kan alla ovanstående obesvarade frågor, som enkom leder rakt in i fantasin, faktiskt vara något av en befrielse för någon av er. Det är i alla fall intentionen med årets kalender – att låta tankarna göra en liten avstickare, med det okända både i sökaren och som slutgiltigt mål.