viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 2 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag sitter vid utkiksplatsen med vy mot Karpaterna ser jag plötsligt en liten vit och orange fjäril jäkta förbi. Det visar sig vara en aurorafjäril. Namnet har den fått av den orangea färgen som syns längst ut på vingtipparna. Man kan nästan tro att den hade doppat sina vingar i ett kar med orange färg, så starkt lyser den orangea färgen. Det är bara hannen som har denna distinkta färg på vingarna. Honornas vingar är däremot nästan helt blekgrå ton, och i flykten kan hon lätt förväxlas med en vitfjäril, enär hon också har de svarta prickar som den vita släktingen har. Det är tydligen också så att det är arorafjärilens hannar man oftast ser, då det är de som patrullerar vida sträckor för att hitta honor och föda.

Aurora var, som ni säkert vet, morgonrodnadens gudinna i den romerska mytologin. Varje morgon drar hon sina fingrar över horisonten i öster för att släppa fram solen. På aurorafjärilens vingar har sålunda en liten morgonrodnad fastnat. Men mina associationsbanor går helt andra vägar, än till romersk mytologi, när jag hör namnet Aurora. De går nämligen till en färja mellan Helsingborg och Helsingör med samma namn. Någon lustigkurre har någon gång lurat i mig att färjan över sundet har uppkallats efter astronomen Tycko Brahes syster, som skulle ha burit detta namn. Men med lite efterforskning visar det sig att Tycko Brahe inte hade någon syster som hette Aurora, men däremot en som är min namne, Sophie Brahe (1556-1643). Hon var också hänförd av astronomi och astrologi, samt var assistent till sin mycket mer kända bror. Det är ju han som fått ta emot äran för att ha upptäckt en supernova i Vintergatan, men kanske var alltså Sophie med när dessa iakttagelser gjordes. I våra dagar är Brahe kanske mest förknippad med Tycko Brahe-dagarna, som ska beteckna olika otursdagar, samt några få turdagar. Jag måste därmed tyvärr meddela att nästa Tycko Brahe-dag infaller på onsdag, så se upp!

Nå, låt oss återgå till att beskåda på den rogivande utsikten. På håll kan jag, som tidigare nämnts, skymta Karpaternas böljande fysionomi. Mjuka toppar avlöses av dalgångar där husen syns klättra upp och ned för bergen. Ju längre bort mitt öga trevar ju högre blir bergen och jag fantiserar om att jag kanske ser hela vägen till toppen Babia Góra som ligger hela 1 725 meter över havet, fast det är förstås bara fantasier. Det finns många teorier om varför toppen kallas så, men den som tilltalar mig mest är att namnet kan härledas till en urslavisk gudinna med samma namn, som ansågs vara någon slags urmoder.

Sålunda avslutar vi dagens anteckning så som vi inledde den, med en gudinna.


Dagens anteckning – 1 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag hade tänkt att dagens anteckning skulle handla om svarthättan, som alltså inte är någon slags antonym till de vita studentmössorna, utan är en fågel. Denna lilla fågel, ungefär 13-15 cm lång från näbb till stjärt, väcker mig varje morgon med sin starka och stökiga sång. Hit och dit hoppar den mellan tonerna. Ibland verkar det som om det är flera sångslingor som pågår samtidigt i det lilla huvudet med den svarta hättan nerdragen ända till ögonen. Och det är möjligt att det är flera olika sånger, ty den har inga problem med att knycka sångslingor från andra fåglar för att göra dessa sånger till sina egna. Det är kanske därför som den hoppar hit och dit i sången, för att söka bästa effekt, med den knyckta sången, för sitt svärmeri och att skrämma bort konkurrenter.

För närvarande känns det lite som om svarthättan följer mig vart jag än är. Idag hörde jag den även långt från min gård, när jag sprang på lindhorn vid det lilla vattendraget Bibiczanka, som för övrigt löper ut från Białucha. Dessa små kvalster, som bara är ungefär 0,2 mm stora, livnär sig tydligen på linträdens sav. När de suger saven ut bladen bildas små röda hornliknande flickar, som de tillika även bor i, om jag förstår saken rätt. Det är således dessa horn som gett upphov till kvalstrets namn. Samtidigt som jag förundrades över dessa små kvalsterbostäder lyssnade jag alltså till svarthättans sång.

Och när jag sedan kom hem för att återge dessa tankar möttes jag av en lite vissen katt som satt och lyssnade på svarthättans gälla sång. Lusten att berätta något har inte återkommit förrän nu, när katten äntligen har ätit och druckit. Och faktiskt börjar se ut som sitt vanliga kattjag igen.


Dagens anteckning – 30 april 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Valborg och jag har aldrig riktigt kommit överens. Varje år känns firandet av henne lika egendomligt. Varför förväntas vi elda eller antas dricka oss kalas bara för hennes skull? Eller varför verkar det vara tvingande att sjunga om sköna maj i parti och minut. Och ännu mindre går det att begripa att vi har firat detta helgon på liknade sätt sedan medeltiden. Orsaken till att jag inte förstår allt detta med valborgsfirandet går givetvis att härleda till att jag aldrig har bott i Uppsala.

Denna afton kommer sålunda rinna förbi helt i avsaknad av förståelse för firandet av den uppsalienska dignitären valborg. Istället kommer jag att lyssna till svarthättans visa utanför fönstret, och glädjas åt den blommande på balkongen, och njuta av hur grönsakstårtan smakade. Men det hindrar mig ju inte från att, trots denna polemiska inställning, önska alla en ordentligt Glad valborg!


Dagens anteckning – 29 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På vägen hem cyklar jag förbi en liten flicka och hennes mamma. Mamman håller flickan i ett stadigt grepp och i flickans andra hand håller hon en teckning som fladdrar hit och dit. Hon stutsar fram på trottoaren och ropar med sin lilla späda flickröst “bigos, bigos, bigos”. Mamman ser lite trött ut. Och det är inte att undra på att mamman ser lite ansträngd ut, ty bigos är en polsk nationalrätt som tar drösvis av timmar att tillreda. Jag tvivlar därför starkt på att de båda är på väg hem för att laga den från grunden. Kanske är det rester från helgen som de planerar att inmundiga.

Denna uråldriga polska maträtt består av olika sorters kål, ganska ofta har man fermenterad kål, alltså surkål, korvar, eller annat kött, ibland citron, samt kryddor. Ingen verkar vara beredd på att svära på när rätten tillreddes för första gången. Ett århundrade som ofta anges i sammanhanget är dock 1500-talet, men detta är ändå omtvistat. Eftersom den har en så lång historia har det också uppstått flera olika varianter av bigos. För att bara nämna några varianter kan man ange gammal polsk bigos, galizisk bigos, litauisk bigos, ungersk bigos, jägarbigos och vegetarisk bigos. Själv har jag bara kalasat på en variant av den sistnämnda och det var en upplevelse må jag säga, så vi lämnar maträtten och mina smakupplevelser åt dess öde och funderar istället en stund över ordet “bigos”.

Ordets historia är, på klassisk polsk manér, höljt i lika mycket dunkel som rättens tillkomst. Kanske kan ordet kommer från att hugga eller hacka, och andra vill härleda ordet till ett tyskt ord för sås. Komplicerat som så ofta när man försöker reda ut äldre polska förehavanden. Det finns också flera polska författare som har beskrivit bigos, så som självaste Adam Mickiewicz, men priset för mest innovativ användning av ordet måste ändå gå till författaren, och tillika nobelpristagaren, Henryk Sienkiewicz (1846-1916) som i romanen “Familjen Połaniecki” (Rodzina Połanieckich) från 1894, ska ha gjort ett adjektiv av ordet bigos för att beskriva kvinnors karaktär som ett pappersark där både djävulen och ängeln skriver samtidigt. Med andra ord är kvinnorna, enligt Sienkiewicz romankaraktär, röriga och kaotiska. Själv vill jag mena att hela resonemanget ter sig både rörigt och syrligt, en bigoisk företeelse med andra ord.

Jag har ingen bigos på bild, så ni får istället beskåda min egen lilla oas.

PS. Jag har valt att varken skriva om dödsskjutningen i Uppsala eller den läkare som knivmördades här i Kraków idag. Mina ord orkade helt enkelt inte med att förmedla något om dessa två tragiska händelser


Dagens anteckning – 28 april 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Den laxrosa himlen syns genom trädens bladverk i Planty, och lämnar efter sig ett skimrande sken i människornas ansikten. Annars har dunklet tagit kommandot över tillvaron i Planty. Ur dunklet lösgör sig plötsligt en trött figur, som med en väldigt suck kastar sig ner på en ledig parkbänk. Det visar sig vara kärleken, som nu på våren har bråda dagar att genomborra villiga med sina kärleksfrö. Kärleken tar upp en cigarett ut rocken, tänder den och drar ett girigt bloss. Ja, kärleken röker, fast bara på våren. Genom sin mun blåser kärleken ut hjärtformade rökringar som långsamt flyger mellan träden. Men plötsligt störs friden. Det är tydligen vårdslösheten som har satt sina klor i en grupp överförfriskade pensionärer som skänar på sin väg mot nästa bar. Vårdslösheten hoppar glatt omkring, och visar sitt mest oartiga grin. Men snart hörs bara deras avlägsna rop om mera fest.

Det blir åter lugnt i Planty och efter en stund slumrar Kärleken till, men avbryts av en ung kvinna som kastar sig ner på kärlekens bänk. Hon tar av sig ryggsäcken och börjar snyfta. “Jasså, hon nu igen”, tänker kärleken. “Med vissa är det tydligen svårt att hitta rätt.” På andra sidan gången sitter ett nyförälskat par, som inte tycks kunna ta varken ögon eller händer från varandra. “Och ibland lyckas man lite för bra”, mumlar kärleken, som är av den meningen att inte heller kärleken är perfekt.


Dagens anteckning – 27 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Maskrosorna har redan släppt sina gula kragar och låter istället deras vita, sfäriska klot kröna deras stjälkar. De små vita fröna väntar ivrigt på en vindpust som ska ta dem till en lämplig plats att gro på. Gärna i någon lukad rabatt. Snabbt som en iller växer den också.

Men varför heter den då maskros på svenska? Vad är det som är så maskigt med den? Jo, man tror att det syftar på de små maskar eller larver som bor i de gula maskrosorna. Det visar sig också vara ett ganska nytt namn på svenska. Tidigare hade varje trakt sitt eget namn på de små otygen, och flera av dessa namn är långt mycket mer fängslande än maskros. Smaka bara på namn som kopiss (eller ja, kankse inte just smaka), lejontand eller skallnacke. I Dalsland ska man ha kallat dem för munkhuvud. För att få en förklaring till det sistnämnda namnet tar man sig enklast till polska språket där den kallas för mniszek och namnet syftar till munkarnas rakade huvuden. Ja, det är ju så maskrosen ser ut när fröna blåst iväg.

På ukrainska kallas maskros för Кульбаба (kulbaba) och som ni nog förstår åsyftas här dess runda form. I Litauen anspelar namnet istället den klibbiga mjölk som strömmar ur stjälken om man pressar den. Sålunda kallas maskros för kiaulpienė, efter pienė som tydligen betyder mjölk. Jag vet inte om det gamla svenska ordet kopiss har något med detta att göra, men jag skulle tro att det inte är helt osannolikt. Även namnet lejontand kan hittas utanför svenska språket. På tyska kallas de nämligen samma sak, nämligen löwenzahn. Men varför maskrosen kallas för pitypang på ungerska vet jag inte. Någon källa menar att det beror på att det är så det låter när man blåser bort de vita små fröna.

Nå, jag tror vi kan hålla på i oändlighet med att grubbla över maskrosens olika namn, ty trots att den inte verkar särskilt omtyckt så sätter den tydligen vår fantasi i rörelse. Vi kan istället övergå till att utreda vad man kan använda maskrosor till. Det finns de som använder dess blad i sallader och på våren är bladen rika på c-vitamin. Man kan även koka rötterna. Roten ska enligt källor vara rik på kolhydrater, något som dock många av oss försöker undvika. En del gör te på deras blommor och själv har jag en gång blivit bjuden på maskrosvin, men det var då verkligen inte gott och jag avråder å det bestämdaste från att dricka det om du skulle bli bjuden på det någon gång.

Även om maskrosor sprider sig lätt och börjar gro på en massa oönskade platser, så är de svåra att fånga på bild. Därför bjuder jag även på några smultron (möjligen backsmultron att döma av bladen) och ett nyväckt bokträd (möjligen blodbok).


Dagens anteckning – 26 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solen letar sig in bland trädens kronor, och sprider sig genom bladen, vars kroppar vänder sig mot ljuset för att girigt suga upp varje stråle som sökt sig till deras hägn. Jag för mina fingrar över bladens yta, känner varje skiftning i dess yta, betraktar deras små vävnader, följer deras ådrar med fingertopparna, och tänker att så sprirade även bladen i Prypjat den 26 april 1986, då när kärnkraftet Tjornobyl började brinna. En katastrof som skulle skörda många liv, och fortfarande kräver sina offer.

Jag bodde på svenska västkusten när olyckan hände, och mina upplevelser handlade mest om en tyst minut i skolan och berättelser om att svamp och bär var oätbara i norra Sverige, och så var det något om nödslakten av tusentals renar. Vad som hände bakom järnridån hade jag en mycket vag bild av. Allt kändes avlägset och nådde inte riktigt till min sinnevärld.

Men allt förändrades när jag kom till Kyjiv våren 2005. Alla jag träffade hade egna upplevelser från tiden för katastrofen. Även om en del av dem var mycket små när det skedde, hade de tydliga minnen av den panik som spred sig i samhället när kunskapen om effekterna av olyckan nådde dem. De sovjetiska myndigheterna hade självfallet gjort allt för att skyla över omfattningen av katastrofen, men berättelserna från de evakuerade gick som en löpeld genom landet. Alla visste snart att myndigheterna hade underlåtit att informera om faran med att vistas ute, eller att äta mat som kunde ha blivit kontaminerad. Människorna hade i den stekande solen gått i första maj-paraderna, helt ovetande om vad som hade skett. Och myndigheternas flagranta arrogans inför medborgarnas väl och ve lyste som kristallklara utropstecken.

Den där våren i Kyjiv fick jag höra mina ukrainska vänner berätta om hur de hade sett sina upprörda föräldrar bränna upp maten på gården utanför husen, eller hur de mitt i natten hade satts på tåg eller i bilar som körs så långt bort från Kyjiv som möjligt. De berättade för mig om hur de flera år efter katastrofen var rädda för att vinden skulle föra med sig den osynliga döden för Tjornobyl, och de berättade om deras vänner som hade blivit sjuka i cancer och hur vissa av vännerna hade gått bort redan som barn. Jag fick lära mig vokabulär som “діти Чорнобиля” (dity Chornobylja) vilket betyder Tjornobylbarn. Att vara ett Tjernobylbarn innebär att man som barn bodde i de drabbade områdena eller föddes månaderna efter katastrofen.

Det var uppskattningsvis ungefär 8-9% av Ukrainas yta som blev kontaminerat efter Tjornobylkatastrofen, men man ska dock komma ihåg att det är en mycket mindre del av Ukraina som måste vara avstängt sedan katastrofen. Ingen vet exakt hur många som har dött som en konsekvens av katastrofen, men många har drabbats av cancer eller fått andra sjukdomar som kan associeras med radioaktivt nedfall. I dagens Ukraina försöker inte myndigheter maskera katastrofens konsekvenser, och det pågår ständigt ett arbete med att upplysa och att medvetandegöra nya generationer om Tjornobylkatastrofen.

Men i grannlandet Belarus är situationen en helt annan. Staten där präglas fortfarande av det människoförakt som kännetecknade Sovjetunionen. Det var runt 33-23% av Belarus yta som drabbades av radioaktivt nedfall, och idag menar vissa forskare att hela 12% av Belarus fortfarande är kontaminerat. Tanken svindlar.

Det prasslar till bland bladen, där jag står, när en vindpust far fram, och jag känner en tacksamhet över att jag inte behöver vara rädd för vad vinden för med sig.