viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 19 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Lyftkranarnas halsar skjuter upp hur marken som om de vore ogräs. Varthän man än spejar ser man dem. Med sig för de nya byggarbetsplatser. Marken görs redo för nya huskroppar och enorma slingrade vägnät och tågspår som bryter fram genom landskapet, som på det hela taget både förenar och avskärmar oss från varandra. Men vid det lilla vattendraget Białucha råder ännu så länge en slags märklig stillhet som snart inte går att påträffa någonstans i den växande staden. Fridfullt brusar den lilla ån genom en sträng sv lummig skog. Här har upprättats en form av symbios mellan människornas längtan efter närhet till naturen och själva naturens strävan efter överlevnad.

Białucha rusar knappast fram likt en fors gör när den bryter genom landskapet. Białucha låter sitt vatten färdas i små portioner, enligt ett mönster av slingrighet som är format efter detta vattendrags unika förstånd. Även den smala stigen som löper längs med vattnet har formats av sitt eget huvud. Ibland går stigen farligt nära ån, med risk för att uppslukas av vattnet, men oftast håller den ett artigt avstånd från Białucha blöta lekamen.

Den lilla ån har fått sitt namn efter den vita kalksten som finns längs med dess stränder, men vid en närmare granskning visar det sig att Białucha tydligen också är namnet på vitval, eller beluga, som lever i det artiska havet. Man undrar ju vem som har kommit fram till att ett lämpligt namn på detta lilla vattendrag bör vara samma som en fyra till fem meter lång val väldigt långt härifrån. När tog man det beslutet och vilken användning av Białucha kom först? Det kan väl ändå inte ha varit under medeltiden, då de första bosättningarna växte fram längs med ån?

Ja, det är sådant man kan grunna på när man går under det gröna bladverket längs med Białucha. Och ingen finns det att fråga, ty jag tvivlar på att det där gänget som sitter därborta och grillar, med lite rosiga kinder efter att möjligen ha druckit några glas för mycket, har ett bra svar på frågan. Fast man kan ju aldrig veta.

Dagens anteckning – 18 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Över staden sprider sig en doft som för mig förkroppsligar glädje och upprymdhet. Min näsa följer välvilligt doften som finns i nästan varje kvarter. Och aldrig någonsin tycker jag att jag upplevt den som så stark och livskraftig som just i år. Källan till denna doft är lindträdens blommor som dignar i de yviga trädkronor.

Linden är ett oerhört seglivat träd. De äldsta är över 1000 år och de går att finna i Oberbayern i Tyskland. Till för några år sedan kunde dock Polen stoltera med en av de högsta och mest robusta lindarna i världen. Det mätte 28 meter på höjden och stammen hade en omkrets på över 11 meter. I oktober 2017 fälldes det av en storm och idag finns tydligen bara en liten stubbe kvar. Men det är alltså i Tyskland som de äldsta exemplaren går att finna, och efter lite efterforskning visar det sig också vara i den tyska kulturen som linden är en särdeles stark symbol. i den tyskspråkiga sfär har man länge sett linden som en sinnebild för bland annat kärlekens kraft, harmoni, trygghet och fertilitet. Men den har även förknippas med en symbol för rättvisa och gemenskap.

Kanske var det på grund av lindens starka symbolvärde som beskrivits ovan som poeten Wilhelm Müller valde att utgå från trädet i sin diktcykel “Der Lindenbaum”, som publicerades år 1823. Den blev direkt omåttligt populär och det var antagligen anledningen till att Franz Schubert fyra år senare skulle tonsätta diktsviten, men då under titeln “Winterreise”.

Dikterna i cykeln handlar om en ensam ung vandrare som fått korgen av sin käresta. Han begråter sin ensamhet vid en lind. Och dikten inleds med orden:

“Am Brunnen vor dem Thore
Da steht ein Lindenbaum:
Ich träumt’ in seinem Schatten
So manchen süßen Traum.

Ich schnitt in seine Rinde
So manches liebe Wort;
Es zog in Freud und Leide
Zu ihm mich immer fort.”

(På svenska skulle det kanske kunna vara:
“Vid fontänen framför porten
står en lind:
Jag drömde i dess skugga
Så många söta drömmar.

Jag skar i barken
Så många kärleksfulla ord;
Den rörde sig i glädje och sorg
Till den går jag alltid.”)

Sedan ger han sig ut på en vandring över berg och klippor och i vinterlandskap.

Många anser att skälet till att diktcykeln utgår från en lind just i ett vinterlandskap är att det bör utläsas som en kritik mot reaktionära regimer, och det var också den aspekten som Franz Schubert satte fokus på när han tonsatte dikterna. Schubert ville med sin tonsättning föra en sofistikerad kritik mot den rådande makteliten och det politiska systemet i dåtidens Wien. Han umgicks också i oppositionella kretsar och det sägs att han med sin storslagna talang att genom sitt konstnärliga uttryck framföra subtil kritik mot de styrande, sågs ett språkrör för de intellektuella i Wien.

Tänk där ser man, vart tankarna kan ta en när man luktar på lindblommornas doft i ett sommarvarmt Kraków.

Dagens anteckning – 17 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag låg i min säng och sov min oroliga sömn rasade en rysk drönare försedd med ammunition rakt in i ett hyreshus i Kyjiv och slet upp en krater i huskroppen. Lågorna sprutade ut som om det vore en drake där inne. Drönaren borrade sig allt djupare in i det eldfängda gapet, och slutligen rasade huset. Där inne togs människor, civila, avdaga. Det blev deras dödsdag, idag som är en födelsedag för många andra och en av dem är jag.

Timmarna därpå satt deras släktingar utanför huset med sina ögon fästa på räddningsarbetarna, och de anhöriga sträckte sina bedjande blickar mot ruinerna. Som om de med sina blickar ville dra ut sina anhöriga ur rasmassorna och med sin kärlek föra de dödade tillbaka till livet.

Hur många civila som miste livet i nattens ryska attack mot Ukraina vet vi ännu inte med bestämdhet, men vi vet redan att Ryssland med avsikt riktar sina drönare mot civila för att sprida skräck och osäkerhet. Och det är därför som jag ber er att försöka avvara en summa till Ukraina.

Nedan har jag därför samlat några länkar och swishnummer till organisationer och en privatperson som jag litar på och vet hjälper.

Blågula styrkorna
Swish 123 233 25 42

Blågula bilen
Swish 123 607 66 65

Jonas VM samlar pengar till första hjälpen-kit till fronten
+46705732545
“Medical kit”
även https://disarmamentsolutions.com/ukraine/donate/

Barnens hopp, familjehem i Reni, södra Ukraina, som hjälper barn i nöd
Swish 9010646

Om du har vill stödja fria medier så rekommenderar jag The Kyiv independent https://kyivindependent.com/about/

Stöd ukrainsk kultur. Här är ett exempel
https://ukrainianlive.org/

Dagens anteckning – 16 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

År 1904, när Gustav Mahler (ja, nu är vi där igen, men ni har ju ändå haft nästan en veckas Mahler-fritt så nu kan ni nog klara en anteckning om hans musik) började skriva på sin sjunde symfoni, stod han på toppen av sin karriär. Han var en buren chefsdirigent för Wiener Staatsoper och han hade även fått ett internationellt anseende som nyskapande tonsättare. Privat sken dessutom lyckan mot honom och han trivdes i äktenskapet med den unga, intelligenta och vackra Alma (däremot mer tveksamt om hon var lycklig). Men när symfonin framfördes för första gången i Prag 1908 hade allt förändrats. Han hade förlorat sin position på Stastoper, efter en antisemitisk hetsjakt på honom, och hans äldsta dotter hade gått bort i scharlakansfeber.

Uruppforandet innehöll också en hel del dramatik. Enligt källor ska orkestern och Gustav Mahler repeterat verket 24 gånger och efter avslutad reparation lär han vid flera tillfällen ha återvänt till hotellet för att skriva om delar av symfonin. Den anses av många tillhöra en av de mest svårspelade av alla Mahlers verk, men som lekman har jag svårt att avgöra om så verkligen är fallet. Det är i alla fall en av de mer sprudlande symfonierna, och kanske beror det på den stämning han var i när han inledde arbetet med att skriva den.

Trots att symfonin är så sprudlande är den faktiskt en vandring genom natten. Symfonins anda kretsar kring de två satserna Nachtmusik I (den andra satsen) och Nachtnusik II (den fjärde satsen). Dessa två satser var också de första delarna av symfonin som han skrev. När han nästa sommar skulle skriva den första, tredje och femte satsen drabbades han av en blockering och visste inte hur han skulle börja. Men under en roddtur med en eka på en alpsjö erfor han en rytm som skulle ge honom ett uppslag till inledningen på första satsen. En månad senare hade han slutfört arbetet med symfonin.

Instrumentationen är inte lika imponerande som den i andra, tredje eller (gud bevars) åttonde symfonin, men den innehåller tack och lov en herrans massa klarinetter stämda olika efter alla konstens regler. Vi har turen att få höra ett tenorhorn och underbara valthorn och ett engelskt horn, oboer, fagotter, tromboner och så den så viktiga tuban. Percussion är som vanligt omfångsrik, men koskällorna är värda att lägga på minnet. Stråket ser också ut som det brukar plus två harpor, samt en förtjusande liten mandolin och gitarr (dessa båda hörs (?) dock bara i fjärde satsen).

Det är inte debut för mig att höra denna symfoni, enär jag bland annat haft äran att få lyssna på den i höstas i Katowice med Schlesiens filharmoniska orkester under ledning av Yarosalv Shemet. Men det är första gången som jag får höra kvällens gästorkester, som är Poznańs filharmoniska orkester. Dirigent för kvällen är Łukasz Borowicz, vars tolkningar jag haft nöjet att få höra flera gånger, men dock aldrig av Gustav Mahlers musik, så spänningen är såklart stor. Låt oss således gå in i Mahlers förtrollande värld.

—

Och inte blev jag besviken denna gång heller. I Łukasz Borowicz tolkning lät han varje stämma glänsa och särskilt förtjust blev jag i tenorhornets solo i första satsen och valthornets solo i den andra satsen. Denna gång framträdde också skillnaden i stämning mellan de fem satserna mycket tydligare än förra gången jag hörde den, och kanske berodde det på att Borowicz lyfte fram dessa nyanser.

Dagens anteckning – 15 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Låt oss stanna kvar en stund i trädens sfär. Och varför inte hos denna ek, vilken jag ofta återvänder till. Kanske har vi något osagt. Något vi borde förtälja varandra, men jag talar inte trädens språk och eken talar inte mitt språk. Kanske beror det på att vi befinner oss i olika tidszoner. Trädets liv färdas så mycket långsammare genom tidsrymden, och i en jämförelse rasar mitt liv fram i en ursinnig hastighet.

Eken står där på sin åker i ensamt majestät, med grödorna som enda sällskap, långt från sina släktingar som har samlats i en dunge utanför bildens synfält. Eken lutar sig lite åt öster, månne för att den tvingats uthärda allt för många vindar från väster. Jag kan inte på rak arm gissa hur gammal den kan vara. Dess smala spänstiga stam säger mig ändå att den är ganska ung. Kanske har den stått där i flera decennier, eller möjligen något århundrade. Men som sagt, jag är dålig på att bedöma ålder på träd.

Polens äldsta ek heter Dąb Bartek och har valt att växa utanför byn Bartków, som ligger norr om Kielce. Det råder dock delade meningar om hur gammal den kan vara. Under mellankrigstiden fastställde några forskare dess ålder till över 1000 år, men senare forskning menar däremot att den inte är äldre än 685 år. Det skulle innebära att Dąb Bartek är mycket yngre än Kvilleken i Småland, som tydligen är över 1000 år. Dąb Bartek är, med sina 30 meter, dock mycket högre än Kvilleken (som bara är runt 15 hög), men deras stammar är ungefär lika omfångsrika (båda mäter 13 meter i omkrets).

Det finns dock en avsevärd skillnad mellan de båda, och det är den att det givetvis finns legender knutna till den polska eken. Båda legenderna om eken är förknippade med den polske 1600-talskungen Johan III Sobieski som förresten föddes på slottet Olesko strax utanför Lviv. Den ena legenden menar att kungen och hans hustru gömde en skatt vid Dąb Barteks fot och den andra legenden säger att han gömde en flaska vin och en turkisk sabel i en urgröpning i trädet. Vare sig vinet, skatten eller sabeln har påträffats annat än i folkmun, så det är möjligt att det inte ligger någon som helst sanning i dessa berättelser. Men sanning är inte heller ändamålet med legender. De finns kanske för att göra livet mindre förutsägbart, eller så är det precis tvärtom.

I Sverige förekommer inte särskilt många legender och inte ens den äldsta trädklonen i världen, som faktiskt finns i Sverige, har någon legend knuten till sig. Det säger en del om den svenska ivern att vara saklig. Old Tjikko, som trädklonen kallas, är alltså inte ett träd, utan har genom de 9500 år den funnits haft flera olika stammar, men delar av rotsystemet är lika gammalt som trädklonen. Inte ens det förbryllande namnet kan förknippas med någon legend, utan ska ha kommit sig av att upptäckarnas hund hette just Tjikko.

Nåväl, jag tvivlar på att det finns någon legend knuten till eken jag ofta återvänder till, men om några hundra år har man kanske kommit på någon legend om en nordisk vålnad som hemsöker den stackars eken.

Dagens anteckning – 14 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag ligger på rygg och tittar upp i trädkronorna stannar tiden lätt av, och jag låter mina tankar löpa som slingerväxter ner i marken och upp längs stammen. I jämförelse med dem känner man sig nästan alltid ung och förhållandevis liten. Oftast väljer jag träd med blad, och kanske beror det på att jag uppfattar dem som mer levande. Men givetvis är det fel. Även barrträd är synnerligen levande. Min kunskap om dem är dock ringa och jag delar in dessa träd i två grupper, tall och gran. I verkligheten har Carl von Linné och andra lyckats bena ut deras olika sorter och gett dem fasligt massa namn. Som exempel kan nämnas att tallsläktet består av 90 olika arter, och den ingår i sin tur i gruppen tallväxter som är indelad fyra olika underfamiljer, som i sin ut har en hel drös av släkten.

Men låt oss lämna vår mänskliga drift att fördela allt i kategorier och fundera vilka som kan bo i dessa barrträd. Det visar sig att skogens ande faktiskt håller till just i barrträd. Leszy heter han här i Polen, för det lär vara en han, och beskrivs som skogarnas ande i slavisk mytologi. Ukrainarna kallar honom ibland för Lisovyk (Лісови́к) och ibland lystrar han till namnet Boruta. Han sägs vara stor med ett vitt ansikte, stort skägg och gröna, gnistrande ögon. Ibland tar han skepnad av ett djur och han är en mästare på att imitera olika djurläten. Det sägs också att han har en formidabel förmåga att förändra sitt yttre, som ett exempel kan ges att han ena ögonblicket kan vara kort som ett grässtrå för att i nästa ögonblick bli lång som ett träd. Leszys temperament beskrivs därtill som ganska nyckfullt, och tydligen kan han bli hotfull om det vill sig illa, men generellt sett är han ganska välvilligt inställd till människor. Vissa uppgifter gör dock gällande att han kan lura in barn i skogen, men andra menar bestämt att han alltid hjälper dem ut igen. Om man vill hålla sig väl med Leszy kan man lämna lite godsaker till honom, men det är kanske inte att rekommendera eftersom det är svårt att veta vad skogens ande faktiskt äter.

Det är inte helt klart om Leszy bor i någon av de avbildade träden, men man kan ju aldrig vara så säker.

Dagens anteckning – 13 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Med sin smidiga kropp svävar den lätt över vattnet innan den vänder sin näbb ner mot vattenytan och enkelt fångar ett byte som till alldeles nyss var gömd i vattnet. Snabbt flyger den vidare, kanske mot ett bo någonstans. Det syns tydligt att det är en tärna, men vilken sort är svårt att hinna uppfatta under de få sekunder som den sveper förbi min plats där jag sitter. Kanske är det en fisktärna, eller så är det den mer ovanliga småtärnan. Enligt de polska ornitologerna finns båda sorterna i mina trakter. Lite längre ut simmar en skäggdopping, med sin omisskännliga simstil. Plupp och så har den försvunnit och dyker långt senare upp mycket längre bort. Även den har fångat något byte. Fiskarna lever tydligen ett farligt liv här i sjön Kryspinów, som ligger strax utanför Kraków.

Egentligen heter inte sjön Kryspinów. Det är så den kallas i folkmun. Kryspinów är ett litet samhälle som ligger en bit från sjön. Sjöns riktiga namn är Zalew Na Piaskach eller Zalew Budzyński, och den ligger inte heller i Kryspinów utan mellan samhällena Budzyń och Cholerzyn. Varför folk har valt att kalla sjön för Kryspinów är lika oklart för mig som många andra polska finurligheter. Och det är till och med fel att kalla vattnet för en sjö, ty egentligen är det ett sandtag som man etablerade under 1970-talet för att bygga Krakóws flygplats. Sandtaget avvecklades tio år senare när flygplatsen var klar. Men får oss som gärna badar i Kryspinów är den helt enkelt en sjö. Värt att notera är också att Kryspinów mäter en och en halv kilometer på längden och fyrahundra meter på bredden, med ett djup på nio meter på sina håll, men de flesta håller sig förstås vid vattenbrynet.

En sparvhök glider förbi strax ovanför mitt huvud, och några oroliga småfåglar ger ifrån sig sina varningsläten. Det blir tyst en stund innan tjattret åter tilltar. Här vid Kryspinów kan man också få se häger och stork, men om man inte ser någon av dessa kan man alltid begrunda ändernas eller svansarnas livsföring. Under vattenytan gör gäddorna, abborrarna, karpen, mörten och andra fiskar sitt bästa för att gömma sig för de olika fåglarna. Tydligen med varierande framgång.

Som avrundning kan jag tillägga att temperaturen i vattnet idag var behaglig och stranden fridfullt lugn, så där som stränder ofta är innan skolornas sommarlov trätt in. Och med dessa förutsättningar ångrar man aldrig ett bad.