viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 5 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Mittemellan Höganäs och Mölle ligger slottet Krapperup, som en blodröd droppe i ett annars vintergrått Skåne. Slottet som grundades på 1200-talet tillhör en av Sveriges äldsta slott. Men som så ofta häromkring är det inte grundat av en svensk utan av en dansk. En av de första ägarna bar det (ur ett svenskt perspektiv) fantasieggande efternamnet Krognos. Baksidan av slottet stoltserar med vackra sjuuddiga stjärnor, som lär ha tillkommit på 1620-talet, då ägaren hette Henrik Gyldenstierne. Dessa stjärnor ska också finnas i ätten Gyldenstiernes vapensköld, för er som intresserar sig för sådant.

Parken, som omgärdar slottet, är som vackrast just nu, när de nakna träden står avvaktande och väntar på våren. Men några fjuniga knoppar vågar sig trots allt fram på något av alla dessa träd, vilka flera lär vara exotiska. Dessa planterades någon gång under 1800-talets första hälft.

Genom parken löper en grusväg ner till fiskeläget Lerhamn som anlades av Krapperup på 1700-talet. Husen ligger tätt, som om de stöttade upp varandra efter alla stormar som härjat här.

Ut från stranden seglar några svanar, och bakom dem skymtar Kullens mörka ryggås fram. Det är tyst, så som det är vid ett stilla vatten. Tystnaden tycks alltid större här, som om havet slukade alla ljud inför framtida stormar.


Dagens anteckning – 4 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En allé med pilträd står på parad över fältet. Med sina spretiga och knotiga grenar pekar de mot skyn. Som om de ville göra ett påpekande. Åkern, med sina plöjda fåror som påminner om fingeravtryck, tycks vilja räta ut pilträdens osymmetriska spretande. Snön ligger ordningsamt och lydigt i varje plöjd fåra. Men ibland far det kastvindar över åkern, och snön får plötsligt bråttom att flytta sig mellan fårorna. Bakom skogsdungen syns Kulla Gunnarstorp, både den äldre borgen från 1500-talet och det nyare slottet från 1800-talet.

Det hela ser ut som målningen “Vinterlandskap med pilallé” av Peter Adolf Persson (1862-1914), som (enligt wikipedia) blev frimärke någon gång på 1970-talet. PA Persson föddes i Kvistofta socken, inte långt från Glumslöv. Denne skånske påg skulle bli ganska framgångsrik konstnär under sin tid och ställde ut på bland annat Parissalongen 1890 och Baltiska utställningarna 1914. Han uppskattades framförallt för sina landskapsmålningar, och pilträden figurerade förstås ofta i hans målningar. Men i hans målningar syns förstås sällan några gods eller slott, då han tycks ha haft en särskild kärlek till den skånska bondekulturen.

PA Persson är egentligen inte mitt första hands val när jag tänker på skånska konstnärer, eftersom Alma Öhrströms (1897-1987) naivistiska målningar alltid fanns närvarande i mina morföräldrars hem. Hennes målningar utspelar sig ofta på en skånsk bondgård, men jag föredrar hennes humoristiska målning “Julafton i Mölle” från 1969.


“Vinterlandskap med pilallé” av Peter Adolf Persson.


“Julafton i Mölle” av Alma Öhrström (1969).


Dagens anteckning – 3 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det går inte att fånga en halvmåne på bild med en mobil. Den sväller upp och flyter ut och på linsens skärm förvandlas den, till min stora besvikelse, till en halvmåne. Det finns mycket annat som är omöjligt att fånga, som den mycket speciella atmosfär som bara existerar på köpcentrum, så som exempelvis Väla i Helsingborg.

Människorna forsar fram mellan de olika båsen, i vilka affärerna huserar. Här har man byggt oändliga högar av blå jeans, täckjackor, tröjor, skjortor och blusar, skor, godis, heminredning och så vidare. Hålögda traskar människorna mellan de olika båsen, i jakt på någon slags tillfredsställe av okänt slag. Ur varje affärer brusar toner, musik ingen har bett om.

Den där påtvingade musiken, är som ett gift. Jag känner hur min kraft dräneras, hur varje takt smular sönder mina tankar, min vilja, min själ. Och snart följer jag alla andra, lika håglös och hålögd. Helt utan visioner eller drömmar. Bara med ett dunkelt och tärande habegär.

Men några små glimtar av glädje syns ändå bland folket, som den lille pojken som med sitt kvittrande skratt får alla omkring sig att le. Han verkar helt obekymrad om den stökiga miljön omkring honom. Och det tar en stund att förstå att han har en hörselnedsättning som gör att han antagligen inte hör all musik och alla ljud som tvingas på oss.

Jag försöker föreställa mig ett köpcentrum utan att handlarna tvingar på oss deras andefattiga musiksmak, men tyvärr begränsar min fantasi en sådan vision. Och jag undrar varför handlarna tillåts missbruka musik och skapa denna musikens kyrkogård.

Jag tar mig ut från detta samtidens tempel, och funderar, som sagt, på nymånen. Innan mina ögon dränks i ett ljushav, som visar sig vara ytterligare ett exempel på handlarnas fallenhet åt krimskrams.


Dagens anteckning – 2 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På andra sidan Hallandsåsen öppnar himlen sin blå port, och låter ljuset strömma ner till oss vinterbleka krakar. Molnen bildar böljande hav av kuddar i horisonten. Vid Laholmsbuktens norra strand skär Nissans svarta vatten rakt genom Halmstad, eller Halmstæde som den kallades i de danska dokument där platsen nämndes för första gången på 1200-talet. Det karakteristiska danska trapptornet på Sankt Nikolai kyrka skvallrar också om det inflytandet och makt landet i västerled hade över dessa trakter fram till freden i Roskilde. Och trots dess svenska toppiga kyrkspira lyckas kyrkan inte riktigt att se ut som en svensk kyrka. Det ser faktiskt mest bara ut som om den fått en dumstrut på huvudet.

På andra sidan torget rövas prinsessan Europa bort av Zeus som har förvandlat sig till en tjur. Han hade tydligen beslutat sig för att våldföra sig på prinsessan eftersom han blivit förälskad i henne. Enligt den grekiska mytologin, vill säga. Nåja, jag känner att någon borde rädda Europa, och som av en händelse, som nästan känns som en tanke, vajar en ukrainsk flagga ett stenkast från den bortrövade Europa. Men så borde det ju förstås inte vara. Förhållandena borde vara den omvända. Det borde vara Europa som rusar till Ukrainas räddning.

Sålunda går mina tankar när jag sammanstrålar i Halmstad med en kär vän, som jag tyvärr träffar alltför sällan. Tack, Maria, för en underbar dag!


Dagens anteckning – 1 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Mölle skjuter vågornas åsar rygg. Vita och krulliga kammar som ilsket störtar mot klipporna. Som om de sa åt det nya året att skärpa sig och ordna upp världens problem. Mellan vågorna guppar några män i våtdräkt fram på sina surfbrädor, och speja efter den våg som har den mest vredgade vita rygg. De har antagligen höga premier på sina livförsäkringar. Ett våghalsigt sätt att inleda året på. Själv kastade jag mig ut på musikens oändliga ocean, genom att se och höra årets nyårskonsert med Wienfilharmonikerna.

Det tillhör inte vanligheterna att jag tittar på TV, så det var en slags utmaning, kan man säga. Nämda nyårskonsert åsågs självfallet alltid i mitt barndomshem, men jag tror inte att någon av oss kände till dess motbjudande bakgrund. Ty det var år 1939 som självaste Goebbels godkände att konserten fick ges (då till förmån för de stridande nazistiska soldaterna vid fronten). Men att Johann Strauss den äldres farfar var av judisk börd (han konverterade till katolicismen) ville Goebbels inte kännas vid. 1939 var dessutom närmare hälften av orkesterns musiker medlemmar i nationalsocialistiska partiet. I Österrike var runt 10% av befolkningen medlemmar i partiet, vilket förvisso var illa nog, men nazisterna var helt klart överrepresenterade i filharmonin.

Wienfilharmonikernas misogyna anda och regelverk diskuterades dock livligt i mitt barndomshem. Faktum är att det är det jag främst associerar wienfilharmonikerna med. Det var därför något av en befrielse när jag för några år sedan hörde att de anställt de första kvinnorna i orkestern.

Nyårskonserten har dock alltid dominerats av mäns musik, så det kändes stimulerande att de i år spelade ett verk tonsatt av en kvinna. Constanze Geiger (1835-1890) debuterade som pianist blott sex år gammal, och hon var åtta år när hon framförde sitt första egna verk. Hon var en hyllad pianist och komponist fram till att hon gifte sig med prins Leopold Franz Julius av Saxe-Coburg och Gotha. Kommentatorn till dagens direktsändning från Wien menade att hon valde att bli hemmafru, men jag ber att få protestera mot den återgivningen. I hennes nya roll som hustru till en prins ingick det nog en hel del sysslor som upptog större delen av hennes vakna tid. Att spela och komponera kräver tid och är knappast något man kan göra med en vänster hand. Nåväl, Wienfilharmonikerna spelade idag hennes “Fernandus-Walzer” från 1848. En fin vals, men tyvärr kunde jag inte höra någon större skillnad till de olika Strauss som spelades. Dylik musik har, nyårskonserten till trots, aldrig tillhört min musikaliska böjelse.

Nästa gång jag tittar på nyårskonserten från Wien lär bli när en kvinna får uppdraget att leda wienfilharmonikerna. Och det är nästan ett nyårslöfte.


Surfarna syns till höger i bilden.


Dagens anteckning – 31 december 2024

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett fint duggregn sprider ut hela sin fysionomi över Höganäs. Från bladen hänger droppar som speglar tillvaron upp och ner. Året tar alltså avsked med ett duggregnssnyft. Värre lär det bli imorgon, då det vankas störtregn. Man får försöka tänka på att man i Indien anser att det bådar framgång om det regnar på födelsedagen. Och nyårsdagen är väl lite av en födelsedag för det nya året.

Hur ska man då ackompanjera denna sista dagen på året? Jag inleder den med Franz Schuberts “Svanesång” eller på tyska “Schwanengesang” (D 957). Detta var ju som bekant inte en titel som Franz Schubert själv kom på, utan hans förläggare Tobias Haslinger som efter Schuberts död kom fram till att det var en lämplig titel. Verket presenterades förstås också som Schuberts testamente. Min egen favorit i denna sångcykel är “Der Doppelgänger”, dubbelgångaren. Sången är som en riktig skräckfilm, där berättarjaget ser sin egen dubbelgångare i ett fönster till det hus där han en gång bodde.

Svanar tycker säkert inte om nyårsafton, och inte heller katter eller hundar. Så man borde kanske lyssna på något annat sett, eller framställt, ur deras perspektiv. Eftersom jag är kattägare roas jag särskilt av “Duetto buffo di due gatti”, en duett för två katter. Arian, för det är visst en aria, tillskrivs ofta Gioachino Rossini, men det är med största sannolikhet en slags satirisk parafras på Rossinis opera “Otello”, och skapades av Robert Lucas de Pearsall.

Om man känner att man vill hylla fler djur under denna dag, då de har så svårt, kan man ju låna sitt öra till “Le Carnaval des animaux” av Camille Saint-Saëns. Eller varför inte tredje satsen, kallad “A humming bird” (En kolibri) i Amy Beachs fantastiska pianostycke “3 pieces” (op 128) från 1932. Ja, det känns faktiskt värdigt att avsluta året med världens minsta lilla fågel. Det måste väl ge ett gott nytt år åt er alla!


Dagens anteckning – 30 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På hyllan med boktips, på det nyöppnade kulturhuset i Höganäs, står en bok som enligt titeln ska handla om de oälskade och oönskade kvinnorna i medelåldern. Baksidestexten upplyser mig dessutom om att dessa medelålders kvinnor anses vara konservativa och trångsynta, och fortsätter med att anföra att hatet mot dessa kvinnor är intensivt samt att orsakerna till häxprocesserna vilar på detta hat. Jag ryser till, ställer tillbaka boken i hyllan och ser mig om. De flesta på kulturhuset är medelålders kvinnor, i alla fall om man ska tro Wikipedias definition av begreppet, som bestämmer att medelåldern löper mellan åren 40-65. Även några kvinnor som är 70+ skulle nog också definiera sig som medelålders, i alla fall om man frågade dem. Huruvida någon av dessa kvinnor är konservativa är dock dessvärre svårt att se från utsidan, men bland dem syns regnbågsflaggor och accessoarer som inte gärna associeras med konservativa. Även om det inte är något vattentätt sätt att bedöma dylika spörsmål, kan det måhända vila en smula korrekthet i antagandet.

Jag frågar mig på vilket sätt medelålders kvinnor är betjänta av att läsa att de är oälskade och oönskade, och dessutom konservativa? Och vem är det som hyser dessa åsikter? Borde inte boken i sådana fall stå på en hylla där människor, som tycker medelålders kvinnor är konservativa och inte önskvärda, helst samlas? Ty det är väl snarare de som skulle vara hjälpta av att läsa en bok som satte deras förutfattade meningar på skam. Vi medelålders kvinnor skulle istället kunna läsa om något som utmanande våra förutfattade meningar, om det nu finns något som kan irritera våra fördomsfria sinnen.

Och vad skulle kunna ackompanjera en så här retsam reflektion? Jo, ett foto på författaren, konstsamlaren och konstnären Nell Walden (1887-1875), i hennes hem. Hon var definitivt i medelåldern när fotot togs, och kanske ser hon konservativ ut, där hon sitter iklädd en klänning med sin konst runt omkring, men hon var faktiskt något av en revolutionär. Både som ung, i medelåldern och som äldre. Hon växte upp i en borgerlig miljö som präglades av känsla för tradition, samtidigt var hon engagerad i den radikala konsten och politiska förändringarna i sin samtid. Som konstnär var hon pionjär med sin abstrakta konst, men tyvärr fick hon problem med synen.

Fotot på Nell Walden hittade jag igår på Landskrona museum (och alltså inte i Höganäs), och bredvid konstverket av signerat av henne. Jag lägger också till ett foto från 1973 när Nell överlämnade sin konstsamling till Landskrona museum eftersom hon växte upp i staden. På fotot var hon 88 år.


Bildens källa.