viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 29 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Längs med ena långsidan av Kraków-parken (på polska Park Krakowski im. Marka Grechuty) löper en gata som begåvats med bostadshus från i huvudsak mellankrigstiden. Med sina enkla men stiliga ornament är husen längs gatan ett smakfullt prov på den vackra arkitektoniska stil som rådde under den tiden. Man kan därför tycka att valet av namn på gatan, nämligen Karol Szymanowski-gatan (ul. Karola Szymanowskiego), är ytterst klädsamt, ty han var ju också något av en dandy och alltid lika stilfull liksom gatans byggnader. Det passar också bra att uppehålla sig vid honom en stund, då det på dagens datum är 89 år sedan som han gick ur tiden, 54 år gammal.

Men hoppa nu inte i galen tunna och anta att han någonsin bodde på denna gata. Nej, faktum är att han aldrig bodde i Kraków. Staden var viktig för honom, så till vida att han på 1930-talet tilldelas titeln hedersdoktor på Jagellonska universitetet, men utöver det var han bara en av alla tillfälliga besökare. Fram till sin död. För nu finns han här i Kraków, skulle man kunna säga, enär hans kvarlevor återfinns i Skałka-kyrkans krypta (Santuarium św. Stanisława na Skałce). Och sedan 1960-talet är också Krakóws filharmoniska orkester uppkallad efter honom.

Förhållandet mellan Szymanowski och Kraków var dock inte helt friktionsfritt under sin livstid. Han hade nämligen flera konflikter med det konservativa musiklivet i Kraków. Konflikterna bottnade i att Szymanowski hade låtit sig inspireras av orientaliskt tonspråk, den franska impressionismen och expressionismen (som företräddes av bland annat Stravinskij). I Kraków fanns det de som menade att Szymanowski genom dessa influenser hade rört sig alldeles för långt från det polska musikarvet.

Man skulle nu kunna tro att Szymanowski därför skulle ha försökt att hitta en kompromiss och därigenom närma sig sina kritiker, för att på så sätt kunna vinna erkännande i kulturstaden Kraków. Men så fungerade inte Szymanowski. Han tycks inte ha varit särskilt främmande för att kasta sig huvudstupa in i hetsiga bråk. Szymanowskis svar blev helt enkelt att skriva än mer utmanande tonsättningar. Kritikerna blev givetvis rasande, men det är ändå så att Szymanowski på många sätt gick segrande ur striden. Det är ju hans namn som är ihågkommet idag, medan hans kritiker av många anses ha varit mediokra tonsättare och som sällan framförs.

Relationerna mellan Szymanowski och Kraków tinade dock betydligt när han i slutet av 1920-talet skrev musik till baletten Harnasie (op. 55) som utspelar sig i Tatrabergen. Inspirationen till musiken fick han under en kväll tillsammans med bergsfolket goraler i Zakopane, och han tjusades av deras tonspråk. Även om Szymanowski redan var en etablerad tonsättare blev han i och med Harnasie omfamnad av många som tidigare hade häcklat honom.

Men Szymanowski skrev inte Harnasie för att blidka sina kritiker, jag är till och med tveksam till om han visste hur en sådan handling skulle te sig. (Faktum är att han blev ovän med flera av sina vänner och kollegor, men några av dem skulle han senare försonas med.) Enligt min mening var han en tonsättare som intresserade sig för att utforska gränser och var sålunda aldrig rädd att föra in nya element i musiken för att studera vilka effekter det gav. Och det är också därför som hans attraktionskraft inte har sinat.

På bilden nedan syns Karol Szymanowski stå på lur i Taormina, Sicilien, år 1911.

Dagens anteckning – 28 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är sedan gammalt, det här med att jag måste äta upp alla matzabröd som ställs fram på bordet. Fast nu kan jag inte svära på att det egentligen är särskilt gammalt bland mina vanor, men ändå är det så att matzabröd intar en särställning bland mina gastronomiska favoritupplevelser. Exakt varför det förhåller sig som så vågar jag inte heller svära på. Kanske beror det på dess krispighet eller att det saknar salt? Eller så är det något annat som väcks inom mig. Någon slags vördnad för århundradenas gång, ty som de flesta redan vet har matzabrödet mycket gamla anor.

Man brukar nämligen säga att det första matzabrödet bakades under judarnas uttåg ur Egypten som beskrivs i Andra Moseboken. De lärde tvistar dock om när, var och ibland till och med om, detta uttåg överhuvudtaget har skett. Teorierna om när det månde kan ha inträffat anger ofta från 1600-talet till 1100-talet före vår tideräkning. Vissa menar till och med att det kanske inte rörde sig om ett fysiskt uttåg ur Egypten, utan kanske handlar om judarnas befrielse från den egyptiska makten över Palestina. Det råder också oenighet kring längs med vilken rutt uttåget skulle kunna ha gått, och likaså diskuteras det än idag hur många det kan ha rört sig om. Siffran 600 000 män samt kvinnor och barn som ibland anges avfärdas som osannolika, då folkmängden i regionen troligen inte var så stor vid denna tid. Så här håller man på och dividerar, men ett som är säkert är att matzabrödet har någon slags koppling till detta uttåg, vars minne man man firar under den judiska högtiden pesach.

Så vad är då matzabröd? Jo, enkelt uttryckt är det ett vitt bröd utan salt och jäst. Ungefär som svenskt tunnbröd men det senare står sig, enligt min mening, slätt i en jämförelse. Matzabröd är alltså ett judiskt bröd, men har (som så mycket annat här i Centraleuropa) plockats in i andra kök. Så som exempelvis det polska. Varje polack mötte äta tonvis av matzabröd, ty varje polsk mataffär med självaktning har en sektion tilldelad detta goda bröd. Man kan välja mellan vanligt matzabröd, de som är bakade med lite grövre mjöl, de som kryddats med vitlök, tomat och så vidare. Vilket innebär att matzabrödet på sitt sätt tillika är ett mycket polskt bröd. Fast ännu har jag inte hittat något surówka-, eller saltgurkskryddat matzabröd, men det kanske kommer.

Det finns mycket mer att säga om matzabröd, men det får vänta för nu måste jag hugga in den här biten som ligger på tallriken.

Dagens anteckning – 27 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Eftersom väderleken har beslutat att det ska vara ett blött tema, bestämde jag mig för att ackompanjera det hela med att införskaffa en växt som föredrar just fukt. Bräken, eller ormbunkar, är ju som bekant växter som trivs med fukt. Och jag tror även att de flesta vet att de är till åren komna, med sina 360-390 miljoner år på jorden. De ska dessutom ha utgjort en klar majoritet av växtligheten under det som kallas för karbontiden, alltså för ungefär 350 miljoner år sedan. Tänk vad de har fått se under alla de miljontals århundraden de existerat. Det är lätt att som människa känna sig oansenlig i en jämförelse med deras alla olika livserfarenheter.

Och kanske är det också av den orsaken som vi människor genom århundradena har fascinerats av denna växt. I slavisk folktro finns det till exempel en föreställning om att ormbunkar blommar en gång om året, och det ska tydligen ske på den slaviska motsvarigheten till midsommarafton, nämligen Ivan Kupala. Om man nu skulle ha den stora förmånen att få se en blommande ormbunke skänkas man livslång lycka och dessutom rikedom. Därför krälade människorna runt på alla fyra under Ivan Kupala på jakt efter att få syn på denna sällsynta blomma. En slags feber skulle man kunna säga.

Även på de brittiska öarna förekom under 1800-talet en våldsam ormbunkesfeber, som dessutom fick ett vetenskapligt namn, närmare bestämt pteridomania. De som drabbades av denna ormbunkesfeber fick helt enkelt mani på att samla sällsynta arter av ormbunkar. Men de lär också ha varit fascinerade av ormbunkarnas form och dekorativa utseende, vilket gjorde att man skapade en uppsjö av olika produkter med ormbunksmönster, som exempelvis på keramik, textilier, papper och även som skulpturer, allt för att tillfredsställa dem som drabbats av pteridomania. Ormbunkesfebern tycks ha varit ett förhållandevis isolerat brittisk fenomen, men den skulle ändå påverka andra delar av världen, då samlarna stundtals ägnade sig åt direkt rovdrift på ormbunkar. Detta drabbade främst Australien där ovanliga sorter av ormbunkar plockades i en så förödande omfattning att arterna nästan dog ut.

Det kan därför vara en viss tröst att det finns oerhört många olika arter av ormbunkar. En siffra som jag finner är att det finns över 10 000 arter. Den idag av mig införskaffade exemplaret är alltså en av dessa och bär det fantasieggande namnet hartassbräken. Bladen för förvisso inte tankarna till hartassar, men väl dess håriga rhizomer (en slags rötter) som sticker upp ur jorden. De är dock inte särskilt synliga, utan ligger strax utanför jorden. Men jag har även ett exemplar av kaninfot bräken, och den har långa vackra rhizomer som klättar ner ur jorden och slingrar sig kring krukan. Men den får jag återkomma till någon annan gång.

Dagens anteckning – 26 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Över nejden har en kuslig vind dragit in och till sällskap har den tagit med sig ett ihållande regn, som med sina små, ettriga droppar tränger ner genom markens ytskikt till växternas rötter. Där, under marken, dricker växterna nu ivrigt för att snart släppa ut sin vårliga skrud. Några har redan haft kraft att veckla ut sina blommor, så som körsbärsträdens och magnolians vita kronblad. Men där slutar också likheterna mellan de två, skulle jag vilja säga. Körsbärsträdens små och spröda blommor tycks inte vilja veta av en endaste droppe som landar på dess kronblad. Medan magnolian däremot verkar trivas som fisken i vattnet när de isande regndropparna slår sig ner på deras vita blad.

Men det finns också andra skillnader mellan de två. Som att körsbärsträdens blommor inspirerat till flera musikverk, som exempelvis Puccinis “Madame Butterfly” eller körstycket “Sakura” av Tōru Takemitsu, för att bara nämna några få.

Men magnolian har, enligt vad jag kan hitta, bara förärats med en enda tonsättning, nämligen en pianosvit från 1912 av den afrokanadensare tonsättaren Robert Nathaniel Dett (1882-1943). Om du inte hört talas om Dett tidigare, ska du inte känna dig förlägen, ty han har tyvärr hamnat lite i skymundan av mer namnkunniga afroamerikanska tonsättare, så som Scott Joplin eller Florence Price. Men även Dett var en banbrytande tonsättare. Han föddes i Ontario och ska tidigt visat prov på stor musikalisk begåvning. Musiken i hans barndomshem var präglad av den afroamerikanska spirituella musiken, och den skulle också följa honom genom livet.

När han var fem började han studera piano, och studierna gick så väl att han tjugo år gammal blev antagen till konservatoriet i Ohio. Under denna tid kom han i kontakt med tonsättningar av Antonín Dvořák, och då kanske särskilt dennes tolfte stråkkvartett kallad “Den amerikanska stråkkvartetten” (op 93). Dvořák ska i sin tur hade inspirerats av de afroamerikanska musiken när han skrev det verket, samt även den kanske mer kända symfonin “Från Nya världen” (op 95).

Robert Nathaniel Dett påverkades alltså i hög grad av Dvořák, vilket är tydligt i hans pianostycken, så som ovannämnda pianosvit. Men man kan även urskilja ett lätt, nästan impressioniskt tonspråk som för tankarna till Debussy. Dett skulle dock inte tillåta sig att stagnera, utan studerade vidare under större delen av sitt liv. Detta innebar att hans senare verk präglades mer av modernism och här går det tydligt att höra inflytande från den legendariska Nadia Boulanger, som också var en av hans många lärare. Han skulle därtill skriva flera verk för kör, samt ett oratorium, “The Ordering of Moses” från 1937.

Robert Nathaniel Detts pianosvit “Magnolia” består av fem satser, som alla har olika olika karaktär. Den första satsen, “Magnolias”, är ljus och varm, ja, faktiskt lättsam. Stämningen är dock något mörkare i andra satsen, “The deserted cabin”, där det ruvar någon slags sorg, men det hindrar inte att några danssteg tas. I den tredje satsen, “My Lady Love”, dansar vi istället ut på en blomsteräng med om armarna vår stora kärlek. Vi förundras över världens skönhet och fåglarnas sång. “Mammy” heter den fjärde satsen och här gungas vi tryggt fram och åter in i ro och vila. Denna sats finns också i en orkesterad version vars partitur nyligen upptäcktes. Den sista satsen, “The place where the rainbow ends”, är en i alla avseenden livlig avslutning, fylld av muntra upptåg och leenden.

Dagens anteckning – 25 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man kan fråga sig om det finns någon endaste krake här på jorden som inte tänker “da-da-da-daam” när de hör Ludwig van Beethovens namn, alltså inledningen till hans mest kända symfoni, den femte (med opusnumret 67 från 1808). Finns det överhuvudtaget någon annan symfoni som så slagkraftigt hamrat sig in i vårt medvetande? Jag vågar nästan drista mig till att svara nekande på den frågan.

Symfonin kallas, som alla vet, “ödessymfonin” och ursprunget till smeknamnet kommer från Anton Schindler, som var Beethovens första levnadstecknare samt tillika sekreterare åt den samme. Enligt honom ska Beethoven ha svarat att “det är ödet som knackar på min dörr” på frågan vad de tre korta noterna och den långa avslutande noten handlade om. Men det är dock tveksamt om påståendet är sant. Anton Schindler lär ha varit en obotlig romantiker (alltså påverkad av idérörelsen romantiken) och man kan därmed förmoda att han la till delar för att få en mer slående berättelse. Med sagt går det inte att vifta bort som ett utslag av Schindlers alltför livliga fantasi. Det är nämligen helt rimligt att anta Beethoven kände sig jagad av något slags öde under tiden för symfonins tillkomst, då hans tilltagande hörselnedsättning gav honom allt större problem.

Men trots det symfonin har en så slagkraftig inledning var det inte någon succé vid uruppförandet. Orkestern hade bara repeterat en endaste gång, och de som känner symfonin i sin helhet förstår nog att en så krävande tonsättning fodrar flera repetitioner. Dessutom framfördes symfonin samtidigt som flera andra nyskrivna verk av Beethoven och konserten var fyra timmar lång, vilket innebar att publiken måhända bara lyssnade med halva örat. Dessutom innehöll symfonin flera nymodigheter, så som exempelvis att det ingår tre tromboner, vilket dåtidens åhörare inte alls var vana vid att få uppleva mitt i en symfoni. Därtill spelas tredje och fjärde satsen attacca, alltså utan paus mellan de båda satserna, vilket också var något av en nymodighet på den tiden, som man möjligen rynkade på näsan åt.

Men sedan dess har Beethovens femte symfoni taktfast hamrat sig in i praktiskt taget allas medvetande och blivit något av ett kännetecken för klassisk musik. Det är kanske också förklaringen till varför jag har ett mycket kluvet förhållande till denna symfoni. I mitt tycke tillhör den inte en av hans bättre symfonier (om någon undrar skulle jag i dagsläget svara “åttan”, men eftersom jag är ombytlig är det inte hugget i sten), och den ingår enligt mig i kategorin “symfonier som spelas för ofta”.

Det var också med den inställningen som jag igår satte mig för att höra Sinfonietta Cracovia under ledning av Jong-Jie Yin, framföra femman. Under första och andra satsen lyssnade jag helt enkelt med halva örat. Men någonstans under de inledande takterna av tredje satsen hade min misstänksamhet förbytts mot ren entusiasm. Ty där någonstans brukar Ludde fånga in mig i sin väv, vilken i fjärde satsen kulminerar en ytterst medryckande och känslomässig höjdpunkt. Något som nämnda orkester och dirigent också lyckades framföra med all önskvärd elegans.

—

Konserten ingick i den pågående Beethoven-festivalen, och de framförde också uvertyren till Mozarts Don Giovanni samt Robert Schumanns pianokonsert.

Dagens anteckning – 24 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En dam med röd, glansig täckjacka går genom Planty med sin hund. Mobilen håller hon mot örat och hennes tankar tycks långt borta, någonstans där rösten ur mobilen finns. Men hunden lever i sitt nu, med nosen tryckt mot stigens kullerstenar, med siktet inställt mot den optimala platsen att lätta sin blåsa. Damen i täckjackan möter en barnfamilj, med en något större modell av hund och med en pappa som för dagen har valt short. En bit härifrån hörs Wawels katedral slå sina dova slag sju gånger.

Allt är så vardagligt och helt befriat från oro och ängslan, men bara några mil härifrån, i Lviv, störtar ryska drönare mot marken, rakt in i hus och med sig sprider de skräck, slår planer och framtidshopp i spillror. Men det är också i sådana här stunder som Lviv visar sin styrka, med sin sammanhållning som motståndskraft och bärkraft.

En nunna cyklar förbi i Planty. Hennes långa kjol (om det nu heter så i nunnornas värld) slingrar sig förrädiskt omkring hennes ben och nunnedoken fladdrar som en osalig ande efter henne. Hon cyklar förbi en grupp brittiska turister på ostadiga ben som med sina mobiler i högsta hugg skrockar förnöjt för det tycks som om Google Maps äntligen har lyckats visat rätt väg till nästa bar där de kan släcka törsten. Mannen längst bak i sällskapet vinglar och fladdar hit och dit. Som en osalig ande, måhända.

Men i Lviv släcker man inte törsten. Man släcker bränder efter ryska drönare. Man sopar man upp glaset från de krossade rutorna. Tröstar någon som förlorat sitt hem. Försöker säga några lugnande ord till varandra.

Klockan i Wawels katedral slår ett slag och förkunnar således att klockan är kvart över sju. Och där kommer damen med den glansiga täckjackan släntrande med hunden i släptåg. Promenaden är tydligen redan över. Kanske är någon kvinna i Lviv ute på kvällspromenad med sin hund i detta nu. Kanske bär hon också en glansig röd täckjacka. Kanske har hon precis talat med någon i mobiltelefonen och försäkrat att allt är bra. Ingen är skadad. Fysiskt vill säga. Kanske går en sådan kvinna just nu i en park i Lviv. Med en liten hund i släptåg.

Ty Lviv ligger ju bara några mil härifrån.

Dagens anteckning – 23 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På en bänk mot en husvägg sitter en kvinna och tittar ut över sin trädgård. Eller så kanske betraktar hon rondellen som hennes trädgård vetter mot, där bilar och cyklister färdas med ljusets hastighet mot för henne okända mål. Nedanför hennes fötter har trädgården redan vaknat ur sin vintersömn, och rabatterna är lukade på ogräs. Ja, faktum är att det nog är det hon granskar. Snart kommer hennes rabatter prydas av en blomsterprakt som ofta kännetecknar trädgårdarna häromkring. Men i själva verket har hennes trädgård redan smyckas med blomster, ty lejonparten av hennes gräsmatta är täckt av små, vita blommor. Ja, exakt. De vita blommorna som syns sticka upp ur hennes gräsmatta är tusenskönor.

De tillhör kanske inte de mest eftertraktade av blommor. Det är rentav så att vissa mot bättre vetande gör allt för att bli av med dem, vilket är fullkomligt förkastligt för man borde istället vårda tusenskönorna. Det främsta skälet är kanske att de är ett utmärkt skafferi åt alla insekter, men de ska tydligen också vara välsmakande för oss människor. Så varför inte plocka en knippe tusenskönor och krydda till exempel stekt potatis, en soppa eller gryta, klippa ner lite i en sallad, dekorera ett bakverk, eller varför inte göra te på blommorna? Enligt gammal folktro ska ett avkok på tusenskönor dessutom bota både hosta och vara slemlösande, och romarna använde tusenskönor till att lägga om sår eftersom de menade att blommorna hade antiinflammatoriska egenskaper. Vem vet, det kanske är sant?

För mig har tusenskönor dock främst en antidepressiv egenskap, ty de har nämligen den beskaffenheten att de motar bort kvardröjande rester av vintermelankoli. Det räcker med att studera deras små vita kronblad, som i sin tur ibland omges av kantblommor, som ofta lite ljust rosa, och sedan flytta blicken till den pigga, gula mitten, som faktiskt också är en blomma i sig. Diskblommor kallas de. Tillsammans bildar de ett tusenskönornas mikrokosmos. Men inte är det därför som de kallas tusenskönor, men man kan gott tro det.

Nu vet jag inte om kvinnan på bänken vid husväggen kontemplerar över just tusenskönor, men det kan heller inte uteslutas.