viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 26 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det var särskilt ett av konstverken på slottet i Sucha Beskidzka som fångade min uppmärksamhet. Men var det inte motivet som fascinerade mig, utan upphovsmannen, eller i detta fall, upphovskvinnan. Konstnären, eller konstnärinnan om man vill använda ett mer ålderdomligt begrepp, i fråga hette Sofonisba Anguissola (1532-1625) och hon lär tillhör ett av få exempel på kvinnliga konstutövare som rönte stora framgångar under renässansen.

Sofonisba föddes i en adlig familj i Lombardiet och hon ska ha skolats till konstnär redan i barndomen. Hennes föräldrar ville nämligen att alla deras barn, inklusive flickorna, skulle få kunskap i de sköna konsterna. Sofonisbas barndomshem var därmed mycket avvikande från dåtidens normer, ty det var inte vanligt att flickor fick sådan bildning. Redan vid unga år visade Sofonisba prov på stor skicklighet med penseln, och det uppmärksammades av hennes far som uppmuntrade henne att fördjupa sina kunskaper ytterligare inom bildkonstens skrå hos kända läromästare. Inte heller detta, att föräldrar skickade sina döttrar till dylik utbildning, var särskilt vanligt under renässansen, men så gjorde man alltså med Sofonisba. Hon lär också ha fått stor uppskattning för sina förmågor av självaste Michelangelo.

Men trots att hon fick möjlighet att utbilda sig hos kända konstnärer, fanns det vissa begränsningar under hennes utbildningstid. Som kvinna fick hon nämligen inte studera kroki, vilket enligt vissa påverkade hennes alster så tillvida att hon saknade vissa kunskaper om kroppsbyggnad och proportioner. Men jag vågar drista mig till att säga att en lekman blott svårligen kan skönja några sådana brister.

Sofonisba Anguissola skulle dock inte låta sig nedslås av slik påstådda tillkortakommanden, utan skulle under sin livstid utveckla en särdeles förmåga att åstadkomma vackra och talande porträtt samt att hon var en mästare, eller mästarinna, på miniatyrporträtt. Detta var något som var i ropet under just renässansen.

År 1559 blev Sofonisba Anguissola ombedd att bege sig till Madrid för att undervisa den spanska drottningen Elisabeth av Valois, och det är faktiskt just denna drottning som Sofonisba har avporträtterat nedan. Och som ni kan se innehåller målningen en miniatyr, vilket torde vara ett porträtt av drottningens make, nämligen Filip II av Spanien.

Sofonisba Anguissola var knuten till det spanska hovet till 1568, då drottningen gick bort. Men kung Filip II ömmade för Sofonisba och försökte hitta en lämplig blivande make till konstnärinnan. Valet föll slutligen på en adelsman från Sicilien, som Sofonisba sedemera gifte sig med. Giftemålet betydde lyckligtvis inte att hon slutade utveckla sin konst, eftersom hennes make uppskattade hennes alster. Äktenskapet varade dock bara i nio år då maken gick bort under oklara omständigheter. Men blott två år senare blev hon under en seglats förälskad i en sjökapten som hon gifte sig med, trots protester från hennes familj, och de skulle leva lyckligt framtill 1620 när sjökaptenen gick ut tiden. Sofonisba skulle fem år senare följa honom den vägen.

Dagens anteckning – 25 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är stundtals svårt att förstå att styckets upphovsman blott skulle vara 15-16 år, ty det svävar närapå något garvat över tonerna, som om det bar på en äldres klokskap om farliga och mörka djup. Det ruvar dock inte enkom olycksbådande stämning i verket. Understundom finner vi även gläntor av ljus, som strilar in och skänker en slags förhoppning. Det förefaller sålunda vara ett stycke musik som skrivits av någon med stor erfarenhet av livets olika vedermödor. Men Gustav Mahler (1860-1911) var alltså blott runt 15 när han skrev sin pianokvartett i a-moll. Han är ju som bekant mest känd för sina stora symfonier, men under sin ungdom skrev han flera verk så som kammarmusik och stycken för solister. Dessa verk har dessvärre inte överlevt till våra dagar och förklaringen till det går att finna i att Mahler var osedvanligt sträng mot sig själv och förstörde därför de verk som han inte var nöjd med. Denna pianokvartett har dock överlevt, men hittades faktiskt, enligt vad jag förstått, först 59 år efter Mahlers bortgång. Stycket har sedermera blivit förhållandevis känt, men detta är första gången jag fått äran att höra det framföras levande.

Och det var sannerligen en sann njutning att få uppleva, inte bara för musikens skull, utan även för att verket ackompanjerades av svenska och isländska dikter reciterade av studenter från institutionen för germanistyk och nordistik vid Jagellonska universitetet, samt med stycken av för mig tidigare okända isländska tonsättare. Musikerna var därtill studenter på musikaliska akademin i Kraków, och en av dem dessutom en kollega till mig.

Jag skulle nog tro att Mahler skulle uppskatta att få vara i ett sådant kompetent sällskap.

Dagens anteckning – 24 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Efter att ha intagit ryggläge under några popplar, som ivrigt släpper sina frö av vitt ludd över nejden, låter jag min blick sträcka ut sig några hundra meter eller mer upp mot den blå himlen. Långt däruppe kan jag följa tunna slöjor av molnformationer. Molntussarna reser över himlen på skiftade höjd och varje liten formation har fått sitt eget fantasieggande namn enligt ett raffinerat utarbetat system. Ovanför mig svävar just nu några tjusiga exemplar av cumulus humilis, eller vackerväderstackmoln som de kallas av oss lekmän. Ytterligare några hundra meter längre upp syns några fjädermoln, vilket indikerar att lugnet nog kan bedra, ty dessa består av iskristaller som lätt kan orsaka våldsamma väderomslag.

Trots formationerna av fjädermoln är synen inte något som framkallar någon oro hos mig. Att titta upp mot den blå himlen, med sina moln, är något som städse skänker mig sinnesfrid.

Men så är det inte för alla.

Bara några mil härifrån, i Ukraina, utgör himlen en ständig källa till oro. Som ett slags bestående orosmoln som man inte kan undfly. Himlen följer ju oss varhelst vi går.

Ty från den ukrainska himlen störtar det oupphörligen ryska drönare och missiler. De störtar in i bostadshus, museer, elverk, fabriker, köpcentrum, skolor, sjukhus. De utraderar liv, lemlästar andra, raserar livsverk och krossar framtidstro för några och berövar andra deras tillit.

Jag tror att det svårt att förstå innebörden av att hysa oro för vad atmosfären ovanför ens huvuden kan bära med sig. Hur naken och försvarslös man känner sig. Kanske förstärks också den känslan av att varje ukrainare vet att människorna bortom deras västra gräns inte alls upplever himlen, med sina små molntussar, som ett hot.

Oc det är en vetskap som ger många ukrainare en förnimmelse av oöverskådlig hjälplöshet och vanmakt.

Dagens anteckning – 23 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På min väg hem genom den sommarvarma staden, efter ytterligare en bejublad konsert med Krakóws filharmoniska orkester, har himlen beströtts av hundratals tornseglare som ledigt glider fram med sina bågformade vingar och ger ifrån sig sina välbekanta glädjetjut. Tornseglarnas sång torde vara något av det mest sommarbetonade som existerar. Möjligen kan de dock tänkas få konkurrens av blommande träd. Som till exempel eukalyptus.

Fast nu är det inte så att eukalyptus blommar häromkring, ty de växer mig veterligen inte vilt i dessa trakter. Nej, det handlar istället om ett träd som jag av någon outgrundlig anledning varje år får för mig är eukalyptus. Varför det är blivit så fel vete fåglarna. Kanske är det av samma anledning som många kallar tornseglare för svalor.

Nåväl, jag blir i vilket fall som helst alltid vänligt men bestämt tillrättavisad när jag börjar svamla om eukalyptus, med uppgiften om att det rör sig om akacia och inget annat. Men eftersom jag är av den obotligt frågvisa sorten har jag blivit nödgad att företa mig en liten efterforskning kring detta träd som folk envisas med att kalla akacia, och det visar sig förstås att de har helt fel. Det träd som folk kallar för akacia är inte någon akacia utan istället en falsk akacia och bär namnet robinia, efter Jean Robin som var den botaniker som satte det första fröet robinia i europeisk jord. Men eftersom den falska akacian faktiskt är falsk har man lagt till andranamnet “pseudoacacia” för säkerhets skull. Mina efterforskningar visar även att akaciahonungen tydligen också är falsk. Honungen kommer nämligen inte alls från akacians nektar utan från just robinia.

Tänk, där ser man vad man kan lära sig. Men dessvärre kommer jag nog ha glömt allt detta till nästa år och kommer då, lika glatt som jag gjorde ikväll, utbrista att “eukalyptusen blommar”, om det som folk kallar för akacia, men som då inte är akacia utan robinia.

Dagens anteckning – 22 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det verkar nästan som om tåget tar sats efter att det har stånkat ut från stationsområdet vid Kalwaria Zebrzydowska. Med en väldigt fart störtar tåget genom det vackra landskapet, där berg och dalar, täta bokskogar flätar samman sina konturer till en praktfull symbios. Men så plötsligt fäller horisonten ut en väldig sjö mellan bergstopparna. Fast i sanningens namn är det inte en sjö i vanlig mening, utan en reservoar till floden Skawa. På andra sidan reservoaren skymtar redan berget bakom vilket Sucha Beskidzka kamperar.

Staden, som Sucha Beskidzka onekligen kan titulera sig, ligger 346 meter över havet i en dalgång mellan två berg som är beklädda av täta skogar. Söderut ligger skogen Księży Las, vars namn för mina tankar till prinsar av något slag, och det är ju inte helt otänkbart att där finns ett samband. Skogen norrut kallas däremot Czarny las, vilket förstås betyder svarta skogen. Varför skogen bär detta dunkla namn har jag dock inte lyckats få någon klarhet i. Vad jag däremot vet är att berget som svarta skogen växer på heter Jasień och mäter 505 meter över havet samt att det vid dess fot ligger ett vackert slott som i folkmun kallas för lilla Wawel (Mały Wawel) för att det påminner om slottet i Kraków.

Redan på 1400-taket fanns det faktiskt en herrgård av trä på platsen där slottet i Sucha Beskidzka nu står. Men det ska ha förstörts i en brand och marken ska på 1550-talet ha sålts till en guldsmed vid namn Kasper Suski. Denne guldsmed ska ha varit bördig från Florens men hade gjort strålande karriär i Kraków. Det gick faktiskt så bra för honom att han blev polsk adelsman. Nåväl, efter att ha köpt marken lät han först bygga en borg av sten för att kunna försvara sig mot rövare och krigsherrar. Byggnaden utökades senare med en flygel, och när slottet på 1700-talet övergick i adelsfamiljen Komorowskis ägor utökades slottet ytterligare. Tyvärr drabbades slottet av en förödande brand vid förra sekelskiftet som la stora delar av byggnaden i ruiner. Men man kunde byggt upp slottet igen enligt de ritningar och beskrivningar som överlevt, och resultatet blev mycket övertygande.

Fram till andra världskriget ska slottet haft ett bibliotek med en rik samling av litteratur från 1200-talet och framåt, samt med ovärderliga konstskatter som slottets dåvarande ägare, familjen Tarnowski, ska ha förvaltat över. Sammantaget ska det ha rört sig om över 55 000 volymer vilka användes av forskare och professor från bland annat Jagellonska universitetet och universitet i Lviv. Men under kriget ska stora delar av denna samling ha gått förlorad och idag återstår bara en bråkdel av skrifterna och konstverken. De finns dock inte längre i slottet i Sucha Beskidzka, utan har flyttats till säkrare arkiv i bland annat Kraków.

Och dit kommer man med det välvilliga tåget som lättjefullt skuttar ner för bergen, längs med reservoaren, genom grönskande dalgångar med en oändlig räcka av stationer som löper som ett pärlband hela vägen till Krakóws centrum.

Dagens anteckning – 21 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det var när Ludwig van Beethoven år 1806 befann sig på greve Franz von Oppersdorff slott i Oberglogau, idag Głogówek i Övre Schlesien, som han skrev sin fjärde och, skulle man kunna säga, enda polska, symfoni. Han hade hamnat där efter att han hade flytt från Napoleons trupper tillsammans med prins Lichnowsky. De båda hade tagit sin tillflykt till prinsens slott i Hradec nad Moravicí, men snart blev de upphunna av en liten skara från den förhatliga napoleonstiska hären. Prins Lichnowsky fick då för sig att Beethoven borde arrangera en liten hyllningskonsert för de franska soldaterna. Beethoven blev, sin vana trogen, rasande och vägrade. Ryktet säger att det till och med kan ha gått så långt att det utbröt handgemäng mellan prinsen och den store mästaren. Men till Beethovens undsättning kom sålunda greve Franz von Oppersdorff som bjöd in tonsättaren till sitt slott som idag alltså ligger i Polen.

Många källor menar att Beethoven redan hade inlett arbetet med sin femte symfoni vid tidpunkten, men av oklar anledning hejdade han sig med att färdigställa tonsättningen. En möjlig förklaring kan ha varit att han tvekade inför det stora språng hans tonspråk tog i femte. Andra kännare menar istället att det handlade om hans ekonomiska situation, som styrde hur den fjärde symfonin skulle te sig. Greve Franz von Oppersdorff lär nämligen ha varit nästan löjligt förtjust i Joseph Haydns tonspråk, och när greven så beställde en symfoni av Beethoven blev denne nödgad att tänka om. Vilket resulterade i att Haydns ande svävar över och stundtals genomsyrar Beethovens fjärde symfoni. Men det är faktiskt inte helt säkert att Hayden skulle ha uppskattat symfonin, trots att Beethoven säkert hade sin gamle läromästare i bakhuvudet när han skrev symfonin. Haydn kunde eventuellt ha uppfattat symfonin för lite för våldsam och kraftfull.

Stämningen i den första satsen är inledningsvis som en tät och förtrollad skog. Det lurar nästan något hotfullt bakom varje ton. Precis på detta sätt inleds många av Haydns symfonier. Men så plötsligt uppenbarar sig en liten gränta i skogen och en soligt, och därefter ska ett lite finurligt leende sedan följa oss hela vägen genom symfonin. Det förefaller nästan som om Beethoven stundtals skrattar, dock inte åt oss, utan snarare med oss. Detta kommer särskilt fram, tycker jag, i de sista takterna av sista satsen, där Beethoven gör en slags haydnsk inbromsning av den förväntade avslutningen, innan han abrupt tar fart igen, och sätter lite klatschigt punkt.

Ikväll har jag fått höra denna upplyftande symfoni framföras av Sinfonietta Cracovia under ledning av den unga och lovande dirigenten Katarzyna Marek.

Dagens anteckning – 20 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är när jag står under ett platanträd i Nowa Huta som Rysslands anfallskrig forcerar vallarna till mitt medvetande och svämmar över mina tankar. Nu är det förvisso så att jag nästan ständigt tänker på det krig som rasar på ukrainsk mark (även om jag sällan skriver om det), men ibland blir det påtagligt av tillsynes helt oförklarliga skäl. Så som när jag står under ett platanträd i Nowa Huta.

Fast egentligen är det inte så oförklarligt varför detta träd för mina tankar till kriget. Orsaken till denna tankeförknippelse går att finna i en allé i Stryskyj park i Lviv.

När jag bodde i Lviv tog jag mig ofta till denna allén, då dess uppenbarelse ingjöt någon slags lugn på min annars ganska oroliga själ. När jag befann mig i allén lyckades jag bättre samla mina tankar. Kanske berodde det på att jag där kunde följa alla människors olika sysslor under träden. Barn som lärde sig cykla. Äldre gummor som muntert diskuterade, vilt gestikulerande, med smittande skratt. Någon som satt och löste korsord och tuggade på pennan eller annan som läste en bok. De förälskade paren som kysstes eller de ensamma som travade förbi. Och så var det de väldiga träden, som med ålderdomlig uppenbarelse med sin flikiga bark, satte segel på mina fantasier förde ut dem över de historiska oceanerna som omger städer som Lviv. Och träden, ja, de var, eller är, just platanträd.

Det var därför inte särskilt egendomligt att jag gick till den där allén när jag besökte Lviv för första gången efter att det fullskaliga anfallskriget hade inletts. Det var en tämligen varm februaridag, med vinterns solstrålar som nyfiket letade sig ner genom de för årstiden nakna grenarna. I allén var det nästan tomt. Inga barn som lärde sig cykla, eller gummor som diskuterade. Ingen som löste korsord eller läste böcker.

Men så fick jag syn på några gestalter som satt på en bänk. De satt som hopkurade, med sina överkroppar lutade framåt, och sina ansikten riktade mot marken. När jag kom närmare såg jag att det rörde sig om tre soldater som satt och skrollade på sina mobiler. Nej, det rörde sig inte värnpliktiga, som man ofta ser i dessa trakter av Lviv, då Militärhögskolan ligger ett stenkast bort. De som satt på bänken var soldater som troligen nyss varit vid fronten. Det syntes, eller gick att erfara, på ett sätt som inte går att beskriva.

Ty plötsligt tittar den ena mannen upp. Han ser inte på mig, utan bort förbi mig mot något som inte finns där i parken, utan bara på hans näthinna. Hans trötta ögon har en slags oidentifierbar glans, inte av tårar, men likaledes som om av tårar.

Och precis då i det ögonblicket var kriget inte längre en berättelse om något avlägset, eller en nyhet som flämtar till i flödet.

För i ett ögonblick var krigets alla faser precis där.

I allén med platanträd.