viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 7 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På solidaritetsgatan (aleja solidarności) i Nowa Huta brummar motorcyklarna förbi. Men det är inte så olycksbådande som man kan tro, ty det är bara årets upplaga av tomteparaden på motorcykel. Ett enormt uppskattat inslag och därjämte ett härligt utslag av polackernas muntra kynne. Fast jag har inte tänkt att upprätthålla mig vid vintern, då min avsikt är att ta mig till sommaren. Jag är nämligen på väg till konstnären Jan Matejkos (1838-1893) herrgård och sommarparadis.

Herrgården låg under Matejkos tid i ett litet samhälle vid namn Krzesławice, med anor från 700-talet. Den första riktigt kända innehavaren av herrgården var den polska politikern och professorn vid Jagellonska universitetet Hugo Kołłątaj (1750-1812), som kanske mest är ihågkommen för sin inblandning i det misslyckade Tadeusz Kościuszko-upproret. Detta engagemang ledde till att Kołłątaj fängslades och dessutom förlorade rätten att vistas på herrgården. Därefter vandrade ägandeskapet av herrgården mellan flera olika familjer innan Jan Matejko år 1876 kunde köpa herrgården med kontanta medel efter en lyckosam försäljning av målningen “Stefan Batory vid Pskov” (“Stefan Batory pod Pskowem”).

Herrgården köptes framförallt med anledning av att Matejkos barn led av de dåliga sanitära förhållanden i Krakóws stadskärna, där familjen bodde. Herrgården var dock i dåligt skick och familjen blev nödgad att göra en totalrenovering innan de kunde flytta in. Förutom själva bostadsdelen inredde de även en ateljé till Matejko och han skulle där skapa flera kända verk, så som “Slaget vid Grünwald” (“Bitwa pod Grunwaldem”) från 1878, vilken skildrar ett slag mellan Polsk-Litauiska samväldet och de tyska riddarordrarna som skedde 1410. För den som månde inte vet, bör kanske tilläggas att Matejkos specialitet var det historiska måleriet. Runt omkring herrgården lät familjen Matejko anlägga en fruktträdgård med tillhörande köksträdgård. Huset förseddes även med en veranda som vette mot fruktträdgården, och man lät därtill bygga ett orangeri samt ett växthus.

Matejko lär ha älskat herrgården i Krzesławice, och han tog varje tillfälle att lämna Krakóws innerstad för det friare livet på sommarstället. Familjens bostad på Floriańska i gamla stan, låg dock närmare konsthögskolan där Matejko var professor och undervisade i måleri, vilket gjorde att han trots sin kärlek till herrgården oftast befann sig i stadens centrum.

När Matejko gick bort övergick äganderätten av herrgården till hans äldsta son, men denne hyste inga särskilda känslor för herrgården, så den såldes vidare. Fram till andra världskriget fungerade herrgården sålunda som bostad åt en familj vid namn Cybulski. Men när tyskarna ockuperade Kraków drevs familjen Cybulski bort från gården. Tyskarna vanskötte givetvis gården och mycket av interiören förstördes. Men det kanske mest oförlåtliga var att de skövlade fruktträdgården med tillhörande köksträdgård samt alla de träd som planterats av Kołłątaj, Matejko och inte minst Cybulski. Om det var då som orangeriet och växthuset förstördes låter jag däremot vara osagt.

Efter andra världskriget ägdes herrgården av Maria Burzyńska, dottern till Cybulski som hade köpt gården av Matejkos son. Men i det kommunistiska Polen tilläts inte privat ägande och hon tvingades hyra ut rum till människor som inte alls såg värdet i det gamla huset. De plundrade herrgården bit för bit. Men Maria såg värdet i herrgården och hon lät därför donera marken till konstföreningen i Kraków, med det enda villkoret att de skulle inrätta ett museum över Matejko i herrgården. Huset var dock enormt sargat, och det tog därför flera år att renovera, innan man 1966 kunde slå upp portarna för besökare.

Det är sålunda inte mycket i huset som härrör från Matejkos tid, men man har med små medel försökt rekonstruera en miljö som på sina ställen faktiskt ger en mycket god föreställning om hur det kan ha tett sig när det tjänade som sommarställe. Även om just sommaren, en sådan här grå decemberdag, känns ohyggligt avlägsen.

Dagens anteckning – 6 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Just nu sitter kanske många polacker och fingrar förnöjt på sina julklappar som de i morse hittade i sina skor, i en sock eller på andra fiffiga ställen. I Polen firas nämligen Sankt Nikolaus-dag idag. Mikołajki, som dagen kallas på polska, är en tradition som man delar med många andra centraleuropeiska länder, så som Ukraina, Tjeckien eller Tyskland. Mig veterligen har vi svenskar aldrig firat denna dag på liknande vis, men rätta mig gärna om jag har fel.

Sankt Nikolaus är som bekant det mer kyrkliga namnet på tomten, men inte alla i Sverige vet att det finns en stad i nordöstra Polen som heter som tomtens dag, alltså Mikołajki. Det lilla samhället med sina drygt 3000 invånare ligger vid sjön Śniardwy, som är den största sjön bland de fler än 2000 Masuriska sjöarna. Under 1200-talet var detta ett viktigt område för de tyska riddarordrarna och fram till första världskriget var det också tyska språket som dominerade, men man bör kanske tillägga att det alltid har varit ett distriktet som varit viktigt för polackerna. Som exempelvis under Kasimir IV av Polens tid på 1400-talet, då området löd under det Polsk-Litauiska samväldet.

Det verkar dock inte finnas några källor som kan bekräfta att självaste tomten har bott i Mikołajki. Däremot vet vi med viss bestämdhet att han kommer från den finska staden Rovaniemi. Och som om det vore en tanke firar Finland dessutom självständighetsdag just idag. Men där finns faktiskt inte någon tanke utan bara ett av tillvarons alla märkliga sammanträffande. Tomten och Finlands självständighet har absolut ingenting med varandra att göra, ty dagen firas för att Finland förklarade sig fria från det ryska herraväldet på denna dag år 1917.

Men själv har jag inte fått bekanta mig med tomten idag, då jag istället har, tack vare svenska ambassaden i Polen, fått njuta av hur medlemmar ur Uppsala domkyrkokör med bravur framförade luciasånger i universitetskyrkan Heliga Anna i Kraków (Kościół św. Anny w Krakowie). Nästa gång jag kommer att få tillfälle att njuta av luciasånger infaller om lite mer än en vecka, när våra fenomenala ettor kommer att framföra sin version av denna uppskattade tradition.

Dagens anteckning – 5 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu vet jag inte riktigt hur ni tänkt att tillbringa er fredagskväll, men mina avsikter är att ta mig till Rom i sällskap av tonsättaren Feliks Nowowiejski (1877-1946). Det är nämligen i Rom som hans oratorium “Quo Vadis” (op 30) utspelar sig, och den som är bevandrad i polsk litteraturhistoria förstår nog att Nowowiejski hade inspirerats av nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz (1846-1916) roman från 1895 med samma namn.

Handlingen i oratoriet och romanen verkar dock skilja sig något åt, då romanen även har en kärleksrelation centralt i berättelsen. I oratoriet förefaller den bara skymta knappt skönjbart i periferin. Gemensamt för de båda är dock att de utspelar sig under Neros tid som härskare i romarriket och inleds med att att han har satt Rom i låger för att utplåna de kristna. Trots att de kristna jagas med både trumpeter och pukor lyckas de ta sig till katakomberna och håller gudstjänst. Plötsligt uppenbarar sig Jesus apostel Petrus, även kallad Simon eller Sankte Per, för dem och han förkunnar att han hellre offrar sig än överger sin hord. Men den unga kvinnan Lygia (som spelar en central roll i romanen) kastar sig för hans fötter och be honom lämna Rom, ett råd som han slutligen följer.

När Sankte Per, Petrus eller Simon väl lämnat Rom går han på Via Appia och tänker på de kristna i katakomberna. Han grubblar över Jesus budskap om kärlek och plötslig strålar en stjärna starkt och det visar sig vara Jesus som dyker upp på Sankte Pers (eller Petrus eller Simons) väg. Men var är du på väg, Jesus? frågar han. “Quo vadis, Domine?” på latin. “Jag ska till Rom och korsfästas igen, svarar Jesus och oratoriet når här sitt slutgiltiga klimax.

Nowowiejskis oratorium hade premiär 1907 i Ústí nad Labem i norra Tjeckien. Det blev en succé, mycket beroende på att romanen av Sienkiewicz just då var mycket populär. Nowowiejski var dock inte helt nöjd med sitt verk och beslöt att skriva om delar. Det är också den reviderade versionen som jag nu ska lyssna på med Krakóws filharmoniska orkester.

—

PS. Nu är jag inte någon expert på området och vet inte riktigt hur det egentligen ska låta, men det var ett fenomenalt framförande av ett verk som inte i alla stycken föll mig på läppen.

Dagens anteckning – 4 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ur dimmorna i Planty lösgöra sig två gestaler. Det är en kvinna och en man som står på pedestal, vända mot varandra, om än lite försiktigt. De håller varandras händer i ett handslag som vittnar om en överrenskommelse, snarare än av vänskap eller kärlek. I sin andra hand håller kvinnan ett kors vänt mot mannen, som i sin tur håller ett svärd i sin vänstra hand. De två är Hedvig av Polen och Vladislav II av Polen, och det var de som genom sitt giftermål inledde föreningen mellan Storfurstendömet Litauen och Polen, som resulterade i Polsk-litauiska samväldet som varade mellan 1385 och 1795.

Vladislav II föddes egentligen som Jogaila Algirdaitis i Litauen mitten av 1300-talet. Litauen var inte kristnat vid denna tid och det var dessutom delat på tre områden med tre olika härskare, som alla var bröder. Bröderna kunde inte hålla sams och slogs därför inbördes mot varandra. Detta trots att den stora fienden var de tyska riddarordrar som härjade i området. För att hitta en lösning på den utsatta situationen vände man sig till Polen, som just då hade drottning Jadwiga (på svenska Hedvig), på tronen. En överrenskommelse gjordes mellan Jogaila och Polen om att de två skulle gifta sig om han lät sig kristnas. Efter att han kristnats bytte han han till Vladislav II. På detta sätt skulle de två länderna kunna skapa en starkare allians mot tyskarna. Äktenskapet skulle också leda till att de tyska riddarordrarna motades bort.

När Jadwiga tillträdde tronen som Polens första kvinnliga regent år 1384, efter sin far kung Ludvig I av Ungern, var hon blott 10 år, men trots sin späda ålder stod ganska snart friare på kö. Hon var 12 år när hon gifte sig, eller giftes bort, med Vladislav II. Det skulle dock dröja tretton år innan hon nedkom med en dotter. Förlossningen var mycket svår och både Jadwiga och dottern skulle snart gå bort. Jadwiga blev inte mer än 25 år gammal, men under sin livstid skulle hon på olika sätt verka för att föra Polen och Litauen närmare varandra, vilket bland annat handlade om att försöka förmå det litauiska folket att låta sig kristnas. Det är kanske främst av denna anledning som hon 1997 utnämndes till helgon av påven. Men hon har också gått till eftervärlden för sitt arbete för att stärka kunskap och kultur, samt för att hon såg till att universitetet i Kraków fick tillstånd av påven att öppna och grunda sin första fakultet. Universitetet skulle förvisso öppna först året efter hennes död, men i Kraków, och kanske särskilt på Jagellonska universitetet, känns Jadwigas eftermäle ständigt närvarande.

Dagens anteckning – 3 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Månen vandrar sin tysta ban,/snön lyser vit på fur och gran,/snön lyser vit på taken./Endast tomten är vaken” står det ju att läsa i Viktor Rydbergs kända juldikt från 1881, men inte är det riktigt, ty det är ju ställt bortom allt tvivel att vi andra stackare också måste vara vakna om vintern. Och det känns, så här i den mörkaste av årstider, att ljuset är väldigt långt borta. Det ligger väl och latar sig där borta någonstans på andra sidan av jordklotet. Och som synes hjälper inte ens månen till med att lysa upp vår mörka tillvaro, den mäktar knappt med att ta sig genom diset som lagt sig till rätta över himlen. Eftersom ljuset inte går att finna häromkring, är man nödgad att vända sig till ljus i andra sammanhang, så som den som går att finna i musiken.

I Franz Schuberts sång “Licht und Liebe” (“Ljus och kärlek”), D. 352 från 1816 får vi ljus genom kärleken. Sången är en duett mellan tenor och sopran och är utformad som ett brev mellan två kärlekstörstande. Sången inleds med tenoren som förkunnar att kärleken är ett ljus, och fortsätter sedan med att hävda att precis som jorden längtar efter solen, så söker sig hjärtat till kärleken eftersom kärleken är ljuset. Tenoren får i nästa vers svar från sopransstämman som berättar att hon ser hur stjärnorna tindrar på himlen och hur de hotfulla och mörka dimmorna flyr från jorden, men i nästa ögonblick förbyts hennes sinnelag och hon kastar hon sig i rakt in i sorgen, eftersom hon är ensam, utan kärleken, som har lämnat henne. I den sista versen sjunger de båda tillsammans samma vers som tenoren sjöng i första versen.

“Und zu jenen hellen Sternen
In den weiten blauen Fernen,
Strebt das Herz nach Liebeswonne:
Liebe ist ein süßes Licht.”

(På svenska ungefär: “Och till de ljusa stjärnorna
I den blå fjärran,
längtar hjärtat efter kärleken:
Kärleken är ett ljuvt ljus.”)

Dikten som Schubert använde till sången författades av poeten Matthäus von Collin, som föddes 1779 i Wien i en adelsfamilj som faktiskt närde två författare i familjen, då Matthäus bror också var författare. Matthäus von Collin beskrivs som något av en intellektuell dignitär, med ett vitalt intellekt som gav honom två professurer, en i juridik vid Jagellonska universitetet samt en i filosofins historia på universitetet i Wien. Han var dessutom privatlärare till Napoleons son.

Franz Schubert och Matthäus von Collin träffades flera gånger, då Schubert var inbjuden till de salonger som hölls i von Collins hem. von Collin var främst aktad för sitt belevade sätt och kultiverade konversationsförmåga, medan hans författarskap inte riktigt vann gehör hos alla. Men Schubert blev alltså förtjust i von Collins dikter och tonsatte fem av hans dikter och där ibland finns “Licht und Liebe”. När von Collin oväntat dog 45 år gammal drabbades Schuberts krets av chock, föga visste de då att Schubert skulle gå bort fyra år senare, blott 32 år gammal.

Det var kanske inte särdeles ljusa tankar, men Schubert lyckades under sin korta livstid skänka oss så mycket ljus att han förtjänar varje tillfälle för hågkomst.

Några källor

1.

2.

Dagens anteckning – 2 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En tät dimma har sedan flera dagar klätt Kraków i en osedvanligt grå skrud, nästan som ett sorgflor. Tjock och otymplig ligger dimman platt mot synfältet och hindrar varje ansats att se klart på situationen. Tankarnas siluetter kan omöjligt forsa fram i så dålig sikt. De sjunker trötta och förvirrade ner, och försvinner slutligen in och upplöses i en grå materia. Även stadens vanligtvis tydliga konturer flyter ut ur sina ramar och färdas helt oväntat in i varandra, där de möts i en otydbar sammansvetsad sammansvärjning mot varje försök till överskådlighet. Vid Wawels fot pressar sig bilarna fram genom dimman, med sina ulliga ljuskäglor försöker de lysa upp det töcken som omger dem.

Nu vurmar jag inte särdeles för bilar och vänder snart blicken mot annat som lyckas lysa upp och genom de täta slöjorna. Och jag må har tilldelats en särskild röta idag, ty någon förträffligt rådig tjänsteman på stadskontoret hade tydligen bestämt att idag var dagen då stadens julkrubbor, kallade szopki krakowskie, skulle lysas upp.

Traditionen med att bygga de krakowitiska julkrubborna har anor sedan medeltiden men det var på 1800-talet som den fick sin nuvarande form, och sedan 2014 finns den med på Usecos lista över immateriella kulturarv. Det är alltså själva traditionen att bygga julkrubborna som hamnat på listan och inte krubborna i sig. Första torsdagen i december kommer hantverkare från hela regionen samlas vid Adam Mickiewicz-statyn på Rynek główny för att visa upp sina alster som de knåpat på under året. Så just nu pågår det alltså en faslig aktivitet i olika hobbyrum i grannskapet, där det klistras, klipps och filas på årets skapelser. Dessa kommer under de efterföljande veckorna att kunna beskådas på stadsmuseet.

Och precis som hantverkarna i sina hobbyrum som bygger julkrubbor, har jag idag ägnat mig åt ett stycke svenskt immateriellt kulturarv, nämligen den att sjunga luciasånger och förbereda årets upplaga av lucia med det innevarande läsårets ettor. Och precis som varje år känner jag sådan aktning för studenternas hängivenhet och mod, vilken också skänker mig en stolthet över att få vara deras lärare.

Och precis som någon av Beethovens symfonier (varför inte den fjärde som jag lyssnar på just nu) inleddes denna text surmulet och modfällt, för att (precis som nämda symfoni) brista ut i en fanfar för livets härligheter.

Dimmorna i mitt inre har sålunda skingrats.

Dagens anteckning – 1 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde veckan, men jag påbörjade den med att fundera över hur man bäst inleder en vecka och slutligen landade valet på Mieczysław Karłowicz (1876-1909) och hans sista tonsättning den symfoniska dikten “Episod på en maskerad” (“Epizod na maskaradzie” op 14) från 1908-1911. Den observanta läsaren noterade säkerligen att verket färdigställdes efter Karłowicz död, och det stämmer helt och fullt, ty det var vännen, och tillika dirigenten och tonsättaren, Grzegorz Fitelberg som såg till att verket fick sin slutgiltiga form.

Karłowicz påbörjade arbetet i februari 1908 och vid sin död exakt ett år senare, skulle två tredjedelar av tonsättningen vara klar. Inspirationen till verket hämtade han troligtvis hos en novell av sin favoritförfattare Ivan Turgenjev. Handlingen i novellen utspelar sig på en maskerad, men det var inte handlingen som Karłowicz försökte återge, utan den stämning som utspelar sig mellan två älskande som möts på maskeradbalen, hur de först erinras sin ljuva kärlek och hur den sedan slås i spillror av maskeraderns plumpa lekar. I verket kan den kunniga tydligt höra hur det finns två teman, den manliga och den kvinnliga karaktären, som ställs mot varandra. Men man kan, som jag, också bara njuta av musiken och inte alls söka någon dramatik som den Karłowicz ville skänka lyssnaren. Själv appelleras jag, givetvis, av valthornens drömlika toner, men huruvida de tillhör kvinnan eller mannen vågar jag inte diktera.

Precis som musiken som beskrivs ovan var Mieczysław Karłowicz en särdeles intressant person. Han föddes i en polsk adelsfamilj i Visjneva, som idag ligger i nordvästra Belarus på gränsen mot Litauen. Familjen sålde dock sitt gods tidigt och förde några år av kringflackande liv i dagens Tyskland och Tjeckien innan de slog sig ner i Warszawa. I hemmet var musiken hela tiden närvarande, samt faderns stora intresse för etnologi. När Karłowicz var sju började han studera violin och redan i tonåren fördjupade han sig i musikteori, kontrapunkten och allmän kompositionslära. Samtidigt studerade han naturvetenskap vid universitetet i Warszawa.

När han var 19 år gammal flyttade han till Berlin med avsikten att studera violin för den stora mästaren Joseph Joachim, men han kom inte in på den utbildningen och fick nöja sig med att studera för en mindre meriterad violinist. Det var också under denna tid som ham började komponera på allvar. När han återvände hem till Warszawa ville han slå ett slag för polsk konstmusik och han arbetade enträget med att försöka få den då nybildade filharmoniska orkestern i Warszawa att framföra musik av polska tonsättare, med blandat resultat.

Karłowicz signum var den symfoniska dikten, och trots att recensenterna inte gav honom bifall, fortsatte han att arbeta med och utveckla den formen. Han skulle från 1904 fram till sin död tonsätta sex verk i denna form, och i sin tonsättarkonst visade han tydligt att han hade samma uppfattning om konstmusik som tonsättarna inom gruppen “Unga Polen”, där Karol Szymanowski ingick, men Karłowicz tillhörde formellt inte den gruppen, även om hans musik andas samma uttryck.

Karłowicz delade också kärleken till Tatrabergen med tonsättarkollegan Karol Szymanowski, och 1907 flyttade Karłowicz sålunda till Zakopane där han ägnade sig inte bara åt att tonsätta utan även åt bergsbestigning och att fotografera de vackra bergen. Det var också under en sådan exkursion som han förolyckades 32 år gammal i en lavin 1908, innan han lyckades färdigställa “Episod på en maskerad”. Efter sig lämnade han sex symfoniska dikter, en symfoni, en violinkonsert, samt flera verk för kammarmusik och sånger. Därutöver efterlämnade han ett stort arkiv av fotografier av Tatrabergen.

—

Fotot nedan är fångat av Mieczysław Karłowicz år 1906.

Bildens källa

Källan om verket.