viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 7 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Vid stigen in mot skogen sticker en liten kardborre ut sina grenar. På det som en gång var en blomma, men som nu är ett gråbrunt frukthuvud, sitter en nätt liten hätta av snö. Med sina krokformade taggar, som egentligen inte är några taggar utan bladspetsar, försöker den gripa tag i min vinterrock. Kanske förväxlar den min bylsiga framtoning med ett djur, ty kardborrar har skaffat sig ett sådant sätt att spridas. En botaniker kallar dessa växtdelar, som klibbar fast på värdar som kan tänkas bära dem till en ny växtplats, för “diasporer”. Oddsen är dock dåliga, ty de flesta diasporer lyckas aldrig slå rot på en annan plats.

Begreppet “diaspor” kommer från grekiskan och etablerades under 600-talet före vår tideräkning, som en betäckning på de greker vilka som sökte bättre odlingsmark och därmed bosatte sig i andra trakter än i antikens Grekland. De spred sig över en stor del av av Mindre Asien, längs med Svarta havets kuster, och runt Azovsjön och på Krym. (Fram till Rysslands aggressionskrig mot Ukraina fanns rester av dessa grupper kvar.) Sedan dess har nästan varje folk fått en egen diaspora. I många fall är det en påtvingad flykt med allt lidande som det innebär, men i några fall har dessa lyckats mycket bättre med att slå rot än de diasporer som finns i växtriket. Som exempelvis den lilla kardborren.

Men låt oss nu anta att just denna lilla kardborre verkligen skulle slå rot någonstans, ty att slå rot är en konst som kardborrar behärskar. Deras rötter är oerhört livskraftiga och de har något som kallas för en pålrot, som kan sträcka sig 30 meter ner i jorden. Detta bör ställas i kontrast till deras grenverk ovan jord, som ofta inte når över en och en halv meter. Den lilla kardborren är dessutom väldigt hemtam häromkring, och man tror faktiskt att dess ursprungliga växtområde är Europa. Från oss har den dessvärre spridit sig till en stor del av Asien, Nordamerika, Sydamerikas östkust och till Australien. På flera av dessa platser anses den vara invarsiv. De kontinenter som liten kardborre inte tycks ha lyckats slå rot är Afrika, Nord- och Sydpolen. Men de har kanske sina egna kardborrar.

Det avbildade exemplaret av liten kardborre fick dock inte praktisera sin duglighet som diaspor och åka snålskjuts med mig. På något mirakulöst sätt lyckades jag faktiskt undfly dess krokformade bladspetsar, och jag kunde lunka vidare djupare in i skogen.

Dagens anteckning – 6 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Utanför fönstret syns små, lätta snöflingor singla ner mot marken. Det tycks som de inte är riktigt säkra på sin uppgift att landa, ty deras färd går irrande genom luften. Hustaken kläs trots det snabbt i vitt och en julfrid lägger sig över staden. Och julen firas i allra högsta grad i Polen, då man idag har fyllt gator och torg med polska julsånger. Men mina tankar förs ändå till Ukraina, ty för mitt inre firas julen alltjämt just denna dag i Ukraina, även om landet har flyttat julfirandet från dagens datum (enligt julianska kalendern) till den västerländska julen.

Nu förefaller det förvisso som om några ukrainare i västra delen av landet fortfarande firar jul på detta datum, och det verkar nästan som om de fått två jular. Och det var också så jag firade jul under mina år i Lviv. Först den svenska, sedan den ukrainska. Det var därför som jag idag enligt gammal vana ställde fram tolv rätter på bordet, även om jag egentligen inte mäktade med ännu ett julbord. Och som varje år den sjätte januari fördes mina tankar till en särskild jul, nämligen den som firades 1972 i Lviv. I början av januari detta år inledde de sovjetiska myndigheterna, och då särskilt KGB, en kampanj för att ringa in och fånga in de som motsatte sig den sovjetiska makten. Ett av de fenomen som de spetsade in sig på var julfirandet i Lviv.

Under några intensiva veckor kring nyår 1972 var en grupp unga aktivister i färd med att förbereda en julfest. De övade ukrainska julsånger med tillhörande julspel. De sovjetiska myndigheterna hade dock gett dem betäckningen “dissidenter”, eftersom de motsade sig den sovjetiska ideologin. KGB gjorde sig yttersta för att störa arrangemanget, men gruppen begav sig ändå ut på gatorna och torgen för att sjunga ukrainska julsånger och framföra julspelet.

De som deltog i arrangemanget är idag kända för ukrainarna som kulturpersonligheter och senare politiker. Bland dem märks poeten, författaren och även politikern Iryna Kalynets (1940-2012), hennes make och poeten Ihor Kalynets (1939-2025), psykologen och männskorättsaktivisten Mychajlo Horyn (1930-2013) samt den redan då mycket kända poeten, översättaren och litteraturkritikern Vasyl Stus, som faktiskt föddes på dagens datum 1938. Att han deltog var något av en begivenhet, och ryktet spred sig därför snabbt om hur gruppen gått från hus till hus och sjungit för olika prominenta kulturpersonligheter, vilka också motsatte sig den sovjetiska ideologin. Bland de mest namnkunniga märks författaren och senare politikern Roman Ivanytjuk (1929-2016) samt poeten Rostuslav Bratun (1927-1995).

De ukrainska myndigheterna kunde givetvis inte tolererar en sådan provokation, som de såg det som. Deras svar blev skoningslöst, och flera av deltagarna i arrangemanget arresterades och fick långa fängelsestraff. Paret Kalynets greps sattes i fångläger i dagens Ryssland för sin antisovjtiska verksamhet, och deras dotter Dzvinka Kalynets berövades sina föräldrar under hela nio år. Även Vasyl Stus greps och dömdes till ett åtta år långt fängelsestraff för att han i sin poesi skulle ha hängett sig åt “antisovjetisk agitation och propaganda”. Stus frigavs 1978, men två år senare greps han ånyo. Han dömdes till ytterligare tio år i fångläger. Denna gång skulle han dock inte bli fri med livet i behåll. Han avled 1985, efter vad som sas var en hungerstrejk, men faktum är att omständigheterna kring hans dödsfall aldrig har blivit fastställda.

Och eftersom det är Vasyl Stus födelsedag idag valde jag sålunda att ställa tolv rätter på bordet ikväll. Men det måste erkännas att jag också gjorde det lite av gamla vana, samt för att det ukrainska julfirandet i sig är en påminnelse om Ukrainas långa kamp mot det ryska förtrycket. (Men som sagt, de flesta ukrainarna har flyttat sin jul till den 25 december.)

—

Vasyl Stus syns här som andra person från vänster, Iryna Kalynets är fjärde från vänster och längst ut till höger, med temuggen i handen, syns Mychajlo Horyn. Några dagar efter att bilden togs greps flera av personerna.

En källa.

Dagens anteckning – 5 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Snö verkar ju vara ett tema för mången samtal just nu. Om man tittar på en karta över snötäcket i Europa kan man klart och tydligt skönja att en stor del av kontinentens norra del faktiskt har lagts under ett vitt lager av snö. Men om man tittar lite närmare på kartan ser man också att en plats faktiskt sticker ut, och det är Kraków. Här finns just nu praktiskt taget ingen snö alls. På fälten utanför stan syns dock små vita strimmor av snö, men in till stan vågar den sig tydligen inte.

Men trots avsaknaden av snö har en frostig kyla lagt sig över staden, vilket ju också anstår en månad som januari. På polska heter januari “styczeń” och enligt vissa teorier anspelar ordet just på kyla och frost. Men det finns också andra tolkningar, som istället menar att ordet kommer från verbet “stykać się” som betyder att mötas eller kontakta. Enligt denna logik skulle styczeń syfta på mötet mellan det gamla och nya året.

Om vi tar oss österut till ukrainskan, så möter vi istället ordet “sitjen'” (січень) som beteckning för januari. Ordet sitjen’ kan härledas till ett fornöstslaviskt ord för skära eller hugga. Detta kommer sig av att man i gamla tider ofta avverkade skog under januari, när det inte fanns annat att företa sig i jordbruket. Enligt Wikipedia har tydligen även det kroatiska ordet för januari samma härkomst, men om detta språk vet jag dessvärre mycket lite. Jag har dock hört andra förklaringar från ukrainare till ordet sitjen’, som menar att det kommer från ordet för kyla. Men kanske är detta dock en sammanblandning med det belarusiska ordet för januari, som lyder “studzen'” (студзень), vilket betyder just “kall”.

Men hur är det då med den ständigt så egensinniga och egendomliga litauiskan? Vad kallar kallar litauerna innevarande månad för? Jo, de kallar januari för “sausis”, vilket enligt källor ska betyda “torr”. Litauerna utgår nämligen från att den kallaste månaden på året är just torr. Egentligen syftar de inte på klimatet som sådant, utan faktiskt på snön, som de å det bestämdaste menar är som torrast när det är som kallast. Tänk, där ser man! Som skåning har jag fått lära mig att snö kommer i formerna blötsnö eller snöblandat regn som sedan blir slask och töväder.

Vad katten kallar januari för är dock oklart. Som svar på frågan gav hon mig följande inte särskilt talande nosuttryck.

Dagens anteckning – 4 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På fälten vid vattendraget Białucha vilar höstsådden under ett tunt lager av snö. Men på sina håll kikar de tunna små plantorna upp genom den frusna marken. Deras fysionomier ser hopplöst klena ut, och man kan inte låta bli att känna ett sting av oro för om de någonsin ska kunna växa upp och få de starka stjälkar som utmärker dem strax före skördetid. En hund på fältet får plötsligt korn på något, och sliter sig ur sin ägares grepp. Med sina långa och graciösa kliv flyger den fram över fältet, i en närmast eterisk flykt. Kopplet, som släpar efter hunden, dansar fram över fältets fåror och vivlar upp små molntussar av snö. Väl framme vid det som lockade till flykt, stannar hunden plötsligt upp och vänder tillbaka lika snabbt mot sin ägare, som med andan i halsen rusat efter hunden i en inte lika smidig sprint. De båda möts halvvägs, utan att för den sakens skull nudda vid varandra. Hunden tycks nu ha fått korn på något annat.

Nere vid Białucha flyter vattnet inte lika ledigt som under andra årstider. Vattnet ser nästan ut att vara av gelé. Virvlarna flyter långsammare och kanske till och med motvilligt. Som om även de vore stadda i vinterns slummer. Gräset runt bäcken, som i våras och somras vajade högt och iklätt i grönt, ligger nu rufsigt och besegrat av vintern, i gulbruna drivor. Det är svårt att övertyga sig om att de om någon månad åter kommer att spira i grönt.

Våren är mycket avlägsen, men i musiken går det alltid att färdas till våren. Som med hjälp av Ludwig van Beethovens femte violinsonat, op 24, från 1801. Den kallas ofta för “Frühlingssonate” (Vårsonaten) men faktum är att Ludde aldrig kallade den så, då den namngavs efter hans död och att det först var på 1860-talet som beteckningen dök upp. Det troligaste var att man ville beskriva styckets uppsluppna, modiga och positiva karaktär, några egenskaper som kännetecknar just våren. Men det är ändå inte helt osannolikt att Beethoven faktiskt hade våren, eller i alla fall naturen, i tankarna när han tonsatte verket, ty kärleken till naturen var ett tema som ofta förekom i Beethovens tonsättarkonst.

Vårsonaten tillkom i skärningspunkten mellan det som man brukar kalla för Beethovens första och mellersta period. Han var i trettioårsåldern, hade precis flyttat till Wien från födelsestaden Bonn och han var redan en etablerad tonsättare. Under samma period skrev han bland annat även sina första stråkkvartetter, Månskensonaten och han hade precis fullbokad sin första symfoni och skulle året därpå avsluta arbetet med sin andra symfoni. Han hade också märkt av de första tecknen på att han hade en hörselnedsättning, vilket senare skulle leda till att han blev nästan helt döv. Det är därför häpnadsväckande att Vårsonaten är så sprudlande. Det är som om fjärilar skjuter upp ur hjärtat när man lyssnar på den (och då särskilt första satsen). Men som så ofta med Beethoven lurar något mörkt, farligt och även vemodigt i hans tonsättarkonst. Kanske är det också därför som han aldrig upphör att fascinera och drabba.

Dagens anteckning – 3 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Precis i skymningen syns årets första fullmåne leta sig upp från horisonten för att vandra sin stumma bana över himlen. Med sitt bleka anlete stirrar den tigande ner på jorden, och låter sitt kalla sken glida mellan trädkronor och huskroppar, som om månen med sina av solen lånade strålar, skannade av jorden, på jakt efter något, oklart vad. Kanske söker den efter någon som aspirerar på att bli nästa månresenär, varför nu någon människan skulle önska att färdas till en så kall och ogästvänlig plats. Men som alla vet finns det sådana som har besökt månen och sådana som längtar efter att företa sig denna prövande resa.

Den längtan är ju tydligen så pass stark att flera skrivit böcker, musik eller skapat konstverk som beskriver månen. Och månen var också det jag tänkte på när jag igår besökte en samlingsutställning på Galeria rondo Sztuka i Katowice. Bland verken fanns nämligen flera alster av Urszula Broll (1930-2020) som förde mina tankar just till månen. Vad jag såg var nämligen stora, runda, röda eller svarta klot som olycksbådande hade en central plats i verken. Men om Broll hade månen i tankarna när hon skapade verken låter jag däremot vara osagt.

Urszula Broll föddes i Katowice i en schlesisk familj, med både starka polska och tysk band. Det är dock lite oklart vilket språk man talade i hemmet, alltså om det var polska, tyska eller schlesiska (det senare anses av vissa vara ett språk, medan andra hävdar att det är en slavisk dialekt). Urszula studerade i vilket fall först på en polskspråkig skola, under andra världskriget på en tyskspråkig dito, för att avsluta sin grundutbildning på en polsk gymnasieskola. Redan 1949 kom hon in på Konstakademien i Katowice och studerade grafisk konst, och det är nu det börjar bli intressant, ty det var nämligen under denna tid som Broll medverkade till att grunda den första polska konstnärsgruppen efter andra världskriget. Gruppen hette St-53 och man brukar mena att de var det första beviset på att det fanns ett motstånd bland konstnärer mot den socialistiska realismen, vilket var den konstform som den kommunistiska diktaturen påbjöd.

I slutet av 1950-talet träffade hon sin make, konstnären Andrzej Urbanowicz, och de slog sig ner i Katowice. Under 1970-talet började paret Broll-Urbanowicz intressera sig för buddismen och de skulle medverka till att etablera den första buddistiska gruppen i Polen. De gav även ut en buddistisk publikation. Men 1978 gick paret skilda vägar, och Urszula Broll valde sedermera att fördjupa sig ytterligare i buddismen. I samband med det lämnade hon också Katowice och slog sig ner i Przesieka som ligger i Nedre Schlesien, där hon skulle stanna fram till sin bortgång.

Man brukar dela in Urszula Brolls konstnärskap i fyra olika stadier. I inledningen finner vi postimpressionismen, men snart övergick hon till kubismen. Därefter började hon förenkla formerna och uttrycken och hon inspirerades av den franska inriktningen tachism, som kanske kan beskrivas som en abstrakt expressionism. Mot slutet av sitt liv övergick hon till att ge uttryck för andlig frågor genom sin konst och hon fördjupade sina studier av buddistisk filosofi. Och någonstans på vägen dök alltså månen upp i hennes målningar, ja, så tycks det mig, även om det kanske inte ligger något i det.

Dagens anteckning – 2 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Vad söker Ni?” frågar den vänligt leende vakten innanför dörren till det som jag trodde var Schlesiens huvudbibliotek. “Biblioteket” svarar jag med förbryllad min. Den leende vakten svarar fortsatt leende att huvudentrén ligger på andra sidan om byggnaden. Och när jag kommer till det som verkligen är ingången förstår hur galet jag var ute. Entrén ser verkligen ut som det anstår en riktigt entré, och inte som den källaringång jag försökte bryta mig in genom.

Schlesiens huvudbibliotek är grandios, om än en inte särskilt fager byggnad. Den ståtar stolt och lite högfärdigt på en kulle vid Plac Rady Europy, på svenska Europarådetstorg, i Katowice. Torget, som egentligen mer likar en park, fick sitt namn 1998, samma år som den väldiga fyrkantiga byggnaden som rymmer just Schlesiens huvudbibliotek öppnades. Men biblioteket grundades egentligen långt tidigare, år 1922, men efter kommunismens fall byggde man alltså denna stora byggnad. Tillsammans med femton andra bibliotek i Polen innehar de plikten att bevara ett exemplar av varje ny publikation i Polen.

I sina arkiv har biblioteket också flera viktiga samlingar som är helt unika. Bland annat finns en samling med närmare 5000 manuskript och teaterföremål från Lvivs teaterbibliotek. Efter andra världskrigets slut tvingades nämligen många polacker lämna Lviv, som då införlivat i Sovjetunionen. Stadsteatern i Lviv, som bestod av polsk personal med teateruppsättningar på polska, beslutade sig för att flytta med hela sitt arkiv och alla teaterföremål som samlat från 1799 till andra världskrigets utbrott. I samlingen finns allt från biljetter till program och manus. Men jag hade givetvis inte möjlighet att få titta på samlingen vid mitt besök idag, eftersom man måste beställa fram materialet långt i förväg och dessutom måste kunna visa på någon slags specialkompetens för att få tillgång till arkivet.

Schlesiens huvudbibliotek rymmer också flera andra unika samlingar så som handskrifter av doktorsavhandlingar som avlades vid Krakóws universitet på 1400-talet. Här finns en stor samling med äldre kartor, fotografier från 1800-talet, en unik vykortssamling, ett arkiv med politiska flygblad från första världskriget och stort musikarkiv med partitur för att bara nämna några.

Men trots att Schlesiens huvudbibliotek innehåller så många fina samlingar är det, som sagt, inte särskilt vackert. Jag vet inte riktigt vad den arkitektoniska stilen bör kallas, men jag skulle vilja beskriva det som någon form av postmodern brutalism. Man skulle nästan kunna tro att byggnaden torde rymma ett bankvalv istället för ett bibliotek. Arkitekterna (Marek Gierlotka, Jurand Jarecki och Stanisław Kwaśniewicz) tycks därtill ha varit väldigt förtjusta i olika typer av glaskupoler som inte gör någon nytta alls, eftersom de inte släpper genom värst mycket ljus då rutorna är tonade. Men det spelar egentligen ingen roll att huset är fult, ty inuti det återfinns en gemytlig atmosfär, som gör att man snart glömmer att huset faktiskt ser lite skrämmande ut. Här skulle jag gott och väl kunna tillbringa otal timmar om det inte vore för att tåget mot Kraków redan står på perrongen och väntar på att få köra mig hem.

(Observera att jag delar bild både på den storslagna entrén och den källaringång som jag initialt trodde var bibliotekets entré.)


(Källaringången.)

En PPT på polska om samlingen från Lvivs stadsteater.

Dagens anteckning – 1 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Beroende på vem man frågar får man olika svar. Så är det med ganska mycket, men också med den slaviska julgröten kutja. (På polska heter gröten kutia.) En del säger att grötens namn kommer från det grekiska ordet “kókkos”, som betyder frö. Men det finns andra som istället menar att kutjas namn kommer från “kut” som kan härledas till ordet för “hörn” eller “vinkel”. Man kan fråga sig vem som har rätt och här följer en kort betraktelse, som möjligen ger någon reda i begreppsförvirringen.

Kutja har en lång historia och det är kanske därför som det är svårt att säga med exakthet varifrån namnet härrör. Något som är klart är i alla fall att dess rötter kan spåras till både Mellanöstern och den förkristna tiden. Under den förkristna tiden firade man vintersolståndet och ljusets samt livets återkomst med en stor fest likande vår tids jul. I den slaviska mytologin hade man under årets lopp fyra högtider för de bortgångna, och en av dessa kan också härledas till vintersolståndet. Under dessa fester för de döda förekom flera olika ritualer och en av dem var att man skulle ha symboler för liv på matbordet. I den slaviska mytologin var vetekornet en symbol för liv, eftersom det gror på våren. Därav blev grötens bas just detta korn.

Men detta förklarar ju inte varför vissa menar att namnet kutja kan härledas till “hörn” eller “vinkel”, men svaret är mycket enklare än man kan tro. Det förhöll sig nämligen som så att man under dessa fester placerade gröten i ett hörn för de bortgångna, eftersom man trodde att de dödas själar befann sig just i dessa hörn. Enligt denna teori skulle alltså gröten fått sitt namn beroende på sin placering under dessa fester.

Men hur kommer Mellanöstern in i bilden? Jo, det var nämligen genom handelsvägar från dessa trakter som vallmofröt kom till dagens Ukraina, Belarus, Polen och även Ryssland. Vallmofröet har länge ansetts vara en symbol för fertilitet, alltså liv, samt att man strödde vallmofrön på åkrarna för att de ansågs skydda mot att de döda hemsökte de levande. Vallmofrön har dessutom en central roll i kristendomen, vilket bland annat sägs symbolisera Jesus blod hans vandring längs med Golgata. Av dessa orsaker ansågs vallmofrön vara en länk mellan liv och död. Kanske inte så överraskande att vallmofrön därmed blev en av de viktigaste ingredienserna i kutja.

Genom århundradena har dock ingredienserna i kutja utökats och idag är nötter och torkad frukt minst lika viktiga beståndsdelar för att ge den dess rätta smak.

Idag intar kutja en central placering på julbord i Ukraina, Belarus, Litauen, Ryssland och Polen, men det är kanske inte många som funderar på dess långa och komplicerade historia. Några källor säger att kutja främst serveras öster om Wisła, men detta har jag inte lyckats belägga. Nu bor jag förvisso just öster om Wisła, och kanske är det därför som kutja har sökt sig in i mitt hem. Men jag måste tillägga att det har tagit tid för den att hitta sin rätta bouquet. Kanske krävs det att man bor en tid i området för dess hemvist, för att lyckas.

Nå, hur ska man då gå tillväga när man tillreder kutja? Här följer ett förslag på recept, men det verkar finnas nästan lika många tillvägagångssätt som det finns kök, så ta det med en nypa salt.

Börja med att lägga ungefär 160 gram vetekorn i blöt i kallt vatten i fem timmar. Sköljs sedan ordentligt och mät upp en liter vatten som du kokar upp och sedan tillsätter vetekornen. Låt koka tills de är mjuka, ungefär 30-40 minuter. Under tiden tar du och lägger en och en halv matsked vallmofrön i en mortel och häller på varmt vatten. Låt stå i en timme och mortla sedan till dess att vallmofröna får en förhållandevis jämn vit konsistens. Häll ner vallmofröna i de kokta vetekornen och blanda ordentligt. Tillsätt ungefär 100 gram nötter (valnötter, mandel, hasselnötter osv) och blanda. Tillsätt sedan 80 gram torkad frukt, såsom russin, aprikos, men kanske inte fikon eller dadlar. Lös upp en matsked honung i en deciliter hett vatten och häll sedan över gröten och blanda ordentligt. Jag avslutade i år med en nypa salt.

Smaklig spis! Eller som man säger på polska: Smacznego! Och på ukrainska Smatjnoho! (Смачного!)