viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 22 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det råder ett särdeles lugn denna lördagskväll i Planty där det mellan träden singlar små försiktiga snöflingor ner mot marken, med sådana där piruetter som bara just flingor av detta slag kan åstadkomma. Utanför för den grekisk-katolska kyrkan har man tänt lyktor vid monumentet över offren för holodomor, den av Moskva orkestrerade svältkatastrof som tilldrog sig vintern 1932-33. Ordet “holodomor” är en sammansättning av “holod” som betyder hunger eller svält, samt “mor” som betyder farsot eller pest. Under några fasansfulla månader svält miljoner ukrainare ihjäl, som en konsekvens av tvångskollektivisering av jordbruket i det som idag ligger i centrala och östra Ukraina. Bakgrunden till katastrofen var att Moskva hade dragit slutsatsen att det ukrainska jordbruket skulle effektiviseras då det inte levde upp till de spanmålskvoter som Kreml hade satt upp. De bönder som trilskades eller protesterade kunde deporteras, mördas eller få sina jordbruksredskap och boskap beslagtagna.

Att Moskva gick hårt fram i Ukraina berodde även på att man ville kuva det motstånd som fanns bland ukrainarna mot den kommunistiska ledningen i Moskva. Bara i mars 1930 rapporterades över 1700 protester mot de sovjetiska myndigheternas i den då sovjetiska ukrainska republiken. Både fattiga och mer välbeställda bönder protesterade dels mot kollektiviseringen men även mot att “ukrainiseringen” (alltså att man under de första åren efter att området införlivats i Sovjetunionen hade fått lära sig ukrainska, publicera böcker och tidningar på ukrainska) hade bromsades in. Moskva beslöt därför att attackera den ukrainska kulturen, för att knäcka ukrainarnas motståndsvilja samt tvinga dem till kollektivisering av sitt jordbruk.

Resultatet blev en förödande svält som skulle hemsöka en stor del av dagens östra och centrala Ukraina, men även delar av dagens Ryssland. De flesta dog av svält, men många dog också efter att man ätit omogna eller otjänliga grödor eller exempelvis efter ha ätit gräs. Man vet idag inte exakt hur många som föll offer för svälten men många bedömare menar att upp mot sju miljoner kan ha dukat under. Och eftersom det var en orkestrerad svältkatastrof, med udden riktad mot ukrainare, menar många likaledes att den borde erkännas som ett folkmord. Idag är det 35 länder som erkänner holodomor som ett folkmord. Dessvärre finns inte Sverige bland dessa 35 länder, men väl nog Polen. Vilket svaret än är på frågan vad som hindrar Sverige från att erkänna detta folkmord, lär jag nog aldrig kunna godta det.

Snöflingorna har nu tydligen samlat mod till sig, och i större antal låter de sig dras med en kylig vind genom Planty, innan de faller med en bestämd duns mot marken. Jag drar upp halsduken över näsan där jag står och tittar på lyktornas sken vid monumentet över offren för holodomor. Ljusen fladdrar lite oroligt. Vid sidan av en av lyktorna ligger två korslagda veteax, och lite längre bort har någon lagt ett bröd och ost till minne av dem som svalt till döds för att de ville bruka sin mark som de gjort i hundratals år, och för att de ville tala sitt språk.


Dagens anteckning – 21 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När jag i morse gick bland de vackra sekelskifteshusen i stadsdelen Oliwa, som ligger mellan Gdansk och Sopot, var mina tankar långt borta, ja, de hade faktiskt tagit sig hela vägen till Ukraina. Ty på dagens datum, den 21 november, infaller nämligen åminnelsen av värdighetsrevolutionen, alltså årsdagen av Euromajdan som tilldrog sig på vintern för 12 år sedan. Mina tankar hade ögonblicket tidigare förts flera mil sydöst ut efter att jag hade hört en kvinna tala ukrainska till sitt barn. Ett slags krigets konsekvens. Faktum är att jag tycker mig höra ukrainska oftare i Gdańsk än i Kraków. Men det kan ju vara en illusion, emedan man tenderar att lystra mer intensivt när man anländer till en ny plats.

Nu kan det förvisso också tyckas märkligt att mina tankar har fört mig till Ukraina när jag har befunnit mig på en konferens med så mycket intressant att insupa (bland mina favoriter återfanns under dagen queera perspektiv i Mumindalen samt finska rebelltanten Mummo), men under de senaste veckorna har Ukraina upplevt så mycket smärta att det nästan är outhärdligt. Det är som om någon ville sätta knivet i ett redan blödande sår och vrida om. Och vilka dessa “någon” är vet vi ju redan.

Under dagen har jag därför flera gånger kommit på mig själv med att tänka på den där sena natten den 21 november för tolv år, när jag stod vid Taras Sjevtjenko-monumentet i Lviv och skanderade “Ukraina är Europa” (“Україна зе Європа”). Och hur lite jag då förstod. Om någon hade sagt till mig då, att Ukraina skulle sargas och torteras av Ryssland, hade jag nog skakat lite misstroget på huvudet. Det skulle först vara flera månader senare, i mars 2014, som jag förstod att Ryssland är redo att krossa Ukraina bara för att man i ukrainarna har haft modet att resa sig mot förtryck. Och ibland tror jag dessvärre att våra ledare inte ännu har kommit till den insikten.


Dagens anteckning – 20 november 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

Dagens har ägnats åt att se mitt arbete lite från ovan. Lite som i ett fågelperspektiv. Ja, det är så det känns när man deltar i en konferens som handlar om skandinavistik, studier i de nordiska språken och samhällen. Plötsligt breder fältet ut sig under en. Tankebanor blir till vägar över en karta. De hinder och utmaningar som ibland kan te sig oöverkomliga vecklar ut sig och löper istället som en linje rakt mot en lösning som man tidigare inte såg.

Och likaledes är det alltid värmande att se med vilken hängivelse man studerar svenska och de andra nordiska språken. Vare sig man studerar språken nu, eller om man gjorde det för decennier sedan. Att få en inblick i hur livsöden har formats genom studier av språk. Hur dessa språk öppnar för nya eller fördjupande förbindelser mellan våra länder. Som om vägarna knyts samman. Som om de ges en mening och får en riktning.

Så har dagen varit, och imorgon väntar åter nya upplevelser, insikter och perspektiv på det som jag har glädjen att kalla mitt arbete.


Dagens anteckning – 19 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag vaknar upp precis då när Kraków tecknar sig som vackrast i svartvitt genom morgondiset. Så som staden fångades i fotografiets barndom. Lite kornigt och grynigt. Tornen pekar uppfodrande mot himlen, som de ville påpeka att nu är det dags för solen att fylla luften med ljus och skrämma diset på flykt.

Men diset följer mig envist medan jag färdas rakt genom Polen. Från syd till nord.

Kvinnan mittemot mig på tåget har stora blå ögon och en slät och fin hy. Håret är färgat ljust, ja, faktiskt nästan grått. Hon får mig att tänka på jungfru Maria, eller möjligen en kerub, med sina runda kinder och munnen formad som om hon vore på väg att utbrista ett “o”. Plötsligt tar hon upp en blå kylpåse ur väskan som hon sätter mot sin ena kind, och visst är den allt lite rundare än den andra. Med andra ord har hon tandvärk, tänker jag för mig själv. Vilket också förklarar hennes lite lidande uppsyn, som väl var hade minen inget med jungfru Maria att göra, och inte heller någon kerub.

Warszawas skyline ligger också i ett dis, trots att dagen nu är mer än medelålders. Och vidare norrut följer diset från Kraków med mig, ändå till jag når kusten. Då upplöses det plötsligt och in träder mörkert i dess ställe, vilket häromkring tydligen kryper upp hur havet. Men Gdańsk och Sopot utmanar natten genom att spegla sina upplysta fysionomier i molnen. Vågorna slår mjukt mot stranden och de vita gässen på vågornas ryggar är så tunna och lätta att de knappt går att skönja i dunklet. Långt där ute i det mörka havet syns de upplysta skeppen sväva fram.

Det är första gången som vi möts på det här viset, Gdańskbukten och jag. Men det tycks mig som om det vore en gammal bekant.


Dagens anteckning – 18 november 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Vissa dagar är som en liten droppe som samlas i mynningen till en kran. Lite darrigt och tveksamt samlar sig den ihop sig till en avfärd ner mot vaskens botten, och när den känner sig redo ger den sig ut på sin vertikala färd nedåt mot det oundvikliga slutet där den slukas in i anonymiteten i vaskens botten, tillsammans med de droppar som tidigare utfört samma kretsrörelse. Idag har det varit en sådan dag.

Det låter kanske inte som en särskilt angelägen dag, men jag har lärt mig att älska just dessa anonyma dagar, som oftast inte bär något särskilt i sitt sköte. Jag ser ingenting ont i dem. De är snarare en hjälp till de dagar som etsas in i minnet under lång tid. Och faktum är att inte alla ihågkomna dagar är särskilt minnesvärda. Man vill helst glömma dem eftersom de ibland har ondskefulla intensioner. Därav ser jag ofta dessa ihågkomna dagar an med fasa. Därtill verkar deras huvudsakliga levnadsmål vara att sudda ut dagar som företar sig en förutsägbar gång.

Men de flesta dagar som försöker anta en oförglömlig skepnad lyckas ändå inte med sitt uppsåt. De faller ohjälpligt ner mot vaskens botten och sugs upp av alla de dagar som inte åbäkar sig. Jag tror det är en slags dagarnas Jante. Fast det vet jag egentligen ingenting om, ty dagarna är ju tidens slavar och tiden och jag har aldrig dragit jämt och inte heller lyckats förstå varandra.

Fast så är det kanske för alla.


Dagens anteckning – 17 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde er vecka, men jag tog mig an den med Franz Schuberts Oktett i F-dur (D. 803) från 1824. Ett förträffligt verk för första och andra violin, viola, cello, kontrabas, fagott, horn och, sist men inte minst, klarinett, som beställdes av en greve vid namn Ferdinand Troyer som också var en förstklassig klarinettist. Tonsättningen tillkom efter att Schubert genomgått en längre tids skrivblockering. Från 1817 till 1823 skrev han flera verk som inte skulle fullbordas, och bland dessa återfinns exempelvis hans ofullbordade symfoni från 1822. Ett av skälen till Schuberts blockering gick att finna i att han hade studerat Ludwig van Beethovens tonsättarkonst lite väl ingående. Schubert hade helt enkelt drabbats av mindervärdeskomplex, vilket praktiskt taget vem som helst kan ådra sig efter att fördjupa sig i en mästares konstnärliga produktion.

Nåväl, när Schubert fick uppdraget att skriva oktetten av nämnda greve var hans först intention att skriva en septet, och inspirationen var givetvis Beethovens mycket populära stycke i samma form. Schubert kopierade därför instrumentationen i Beethovens septet, men Schubert utvidgade den med ytterligare en violin, vilket sålunda gav en oktett. Likaså valde Schubert en snarlik indelning av de sex satserna, men bytte bland annat plats på menuetten och scherzon.

Inledningen till oktetten tar avstamp i en långsam och stämningsfull adagio där blåsinstrumenten under flera trakter ligger på samma ton, vilket skapar en nästan drömsk atmosfär. Stränginstrumenten för in satsen mot harmonin och snart uppstår en dialog med blåsinstrumenten. Stämningen förbyts därefter mot en mer uppsluppen ton, som slutligen löper in i en livlig avslutning av första satsen. Detta tema återupprepas igen i sista satsen, där valthornet intar en ståtlig position i kontrast mot de andra instrumenten. Andra satsen är dock den sats som oftast omnämns som den mest inlevelsefulla och känslosamma av satserna, och det är möjligt att den anses vara så beroende på att den nästan har en sångliknande karaktär. Dess mjuka och ömsinta harmoni står också i stark kontrast till de övriga satserna. Trots att klarinetten egentligen har huvudrollen i Schuberts oktett är det valthornet som, enligt mig, bygger upp en viktig del av oktetten, nämligen den lite dystra men även pompösa stämningen som träder fram i alla satserna, men kanske särskilt i den första och sista satsen.

Uruppfördandet av oktetten ägde rum i mars 1824 hemma hos greven Ferdinand Troyers, med densamme på klarinett. Det skulle dröja ytterligare tre år innan den framfördes offentligt, och då kritiserades oktetten för att vara för lång, med sina 50 minuter. Detta gjorde att man lyfte ut två satser när den publicerades första gången år 1854, alltså först tjugosex år efter Franz Schuberts bortgång. Det skulle dröja ytterligare 18 år innan oktetten publicerades i sin helhet.

Förutom att jag har försjunkit i Schuberts oktett, har jag även tvingats möta vinterns första snöflingor samt figurerat som lärare i svenska.

Några källor

1.

2.

3.


Dagens anteckning – 16 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Krakóws utkanter är fälten sedan länge skördade, och böndernas drömmar om nästa sommar syns redan i form av höstsådd. De små, sköra skotten tittar yrvaket och nästan räddhågset upp ur den mörka marken. En svag doft av den raps som skördades här i somras går faktiskt ännu att urskilja. Över fälten syns markens andedräkt svepa fram som tunna sjok av dis, ackompanjerade av det svaga solljuset som skvallrar om att skymningen snart ska ta vid. Och där borta hörs vattendraget Białucha strila fram i den fåra som den dikat ut genom jorden. Runt Białucha står gullriset kvar. Dess gula blommor har dock åldrats och deras kalufs skimrar nu i grått.

Området häromkring kallas för Witkowice och nämndes första gången på 1400-talet av historikern Jan Długosz. Platsen var länge en viktig bricka i försvaret av Kraków, med jordfästningar, och under 1800-talet etablerades krut- och vapenlager. Men 1927 inträffade här en katastrof som berörde en stor del av området och till och med centrala Kraków. Efter en intensiv värmebölja utbröt det nämligen ut en brand i ett av krutlagren. Branden blev, som ofta när krut är inblandat, explosionsartad och två stora lager flög bokstavligen i luften. Explosionen var så kraftig att den åsamkade de omkring liggande byarna enorma materiella skador. På sina håll påverkades hälften av alla byggnader. Personskadorna skulle också visa sig omfattande, och över 400 fick uppsöka akutvård. En av orsakerna till de många skadade var att det låg en infektionsklinik för unga flickor bara några hundra meter från lagret. Mirakulöst nog omkom endast en person, soldaten Józef Wawro, som vid tillfället höll vakt vid lagret. Explosionen hördes och kändes även inne i centrala Kraków, där människorna var på gudstjänst eftersom detta inträffade under pingsthelgen. På stora torget, Rynek główny, bröt det snart ut ett rykte om att det rörde sig om en jordbävning och paniken spred sig som en löpeld över staden.

På platsen där krutlagret en gång stod finns idag imponerande jordfästningar kvar, och med lite fantasi, som jag dessvärre har alldeles för mycket av, kan man enkelt föreställa sig hur livet tedde sig här när det en gång var fästning brukad av den polska armén. Och om det vill sig illa springer fantasin hela vägen tillbaka till 1400-talet. Men jag blir snart väckt ur mitt dagdrömmande, ty på håll hörs nu stadens puls slå och bilarnas rytande stämmor.