viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 15 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På filmen från övervakningskameran syns hon egentligen bara som ett suddigt mönster i ett snölandskap. Runt om henne råder nattens mörker och staden är tyst. Men det är nog ingen som sover, ty flyglarmet har ljudit i flera timmar. Den suddiga figuren står helt stilla, men så kommer ett våldsamt sken och en drönare slår ner en bit från den suddiga figuren. Eldklot slungas iväg och några av dem slår ner nästan precis där hon står. Någon sekund efter nedslaget tar kvinnan tag i sin snöskyffel och fortsätter med sin uppgift, nämligen att skotta.

Filmen från övervakningskameran fångades i natt när ryska drönare attackerade Lviv, och kvinnan som syntes på filmen heter Pani Olha och vissa källor anger att hon har arbetat som gatusopare i Lviv i tio år. Hennes ofattabara lugn och beslutsamhet att inte låta något, inte ens ryska drönare, hindra henne att utföra sitt värv, har under dagen spridit sig som en löpeld över Ukraina, och vidare ut i världen. Man skulle kunna säga att Pani Ohla helt enkelt har blivit en i raden av alla hjältar i Ukraina. “Idag är vi alla Pani Olha”, som en känd ukrainsk journalist skrev på Facebook. Och precis så är det, ty när ryska bomber och drönare faller mot marken fortsätter ukrainarna arbeta, äta, sova, älska och sörja.

Pani Ohla är en av alla gatusopare i Ukraina. De syns i praktiskt taget varje kvarter och de sköter ofta sin syssla rutinerat omsorgsfullt och strängt taget pliktskyldigt. Man skulle önska att alla delar av det ukrainska samhället sköttes med sådan nit, men dessvärre är det inte riktigt så saker och ting förhåller sig. Man gör också bäst i att inte mopsa sig mot dessa gatusopare, ty de har alltid svar på tal och verkar dessutom inte räddhågsna på något sätt. Ja, det vore faktiskt inte så dumt om alla och envar blev lite som Pani Olha.

De flesta gatusopare i Ukraina är också just Olha, eller Natalija, Alina, Bohdana, Solomija och så vidare. De är alltså ganska ofta kvinnor. De är vardagshjältinnor som sopar bort skräp, släcker eldar i papperskorgar, skottar bort snön och så vidare. Därför har det under dagen varit intressant att följa hur Pani Olha på olika sociala medier beskrivits av utländska entusiaster som en modig “dude”, “guy”, “fellow” och så vidare. På samma sätt har det varit spännande att följa hur olika AI-generade bilder har förvandlat Pani Olha till en man. För vissa var det tydligen svårt att ta in att den modiga lilla suddiga figuren var en kvinna.

Nåväl, Pani Olha är säkert stark nog att klara en sådan förväxling, och hjältinna lär hon fortsätta vara. Kanske hamnar hon till och med på ett frimärke en dag.

—

Bilden har ingenting med texten att göra utan visar Wisłas märkliga ismönster. Som om hon hade broderat. Kanske en vysjyvanka (en ukrainsk broderad blus/skjorta)

Dagens anteckning – 14 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Gårdagens ymniga snöfall har bytts ut mot den skånska varianten av vinterväder, nämligen snöslask. Det här är en form av väder jag har genomlevt, eller snarare genomlidit, under ett oräkneligt antal dagar i mitt liv. Faktum är att det nog inte finns något annat väder som jag känner så väl. Men trots att slask har tagit så mycket av mitt liv i anspråk kan jag inte påstå att det är det någon väderlek som jag håller av nämnvärt. Finns det förresten någon som föredrar slask framför andra väderlekar på vintern? Hur kan en sådan persons inre te sig? Sörjigt, måhända.

Det svenska ordet slask är, när det gäller snö, ett slags ljudhärmande ord, och alla vet ju hur det låter när man trampar i slask, så inte behöver jag beskriva det för er. Varför vi valde samma ord för köksho är däremot mer oklart. Kanske har det med diskvattnets olustiga uppenbarelse att göra. Men trots att slask är en föga omhuldad väderlek, vill jag ändå dröja kvar vid tanken på att ordet, ty det för tankarna till lite mer positiva associationer, så som den av mig mycket uppskattade regionen Śląsk. På svenska har vi valt att bevara det tyska namnet Schlesien, vilket är en företeelse som lätt kan bli till ett trätoämne om man dryftar saken med någon som förespråkar att alla borde använda polska namn på de regioner som idag ligger i Polen.

Nåväl, en svensk kan dessutom lätt göra sig lite lustig över att Śląsk liknar ordet slask, och det finns faktiskt en svag gemensamma nämnare mellan de båda orden. Några forskare menar att Śląsk kan härröra från floden Ślęza samt till Ślężaberget, som i sin tur kan ha fått sina namn från det slaviska ordet “ślęg” som betyder våt eller fuktig. Detta tordes syfta till att berget äger flera vattendrag och området runtomkring är fuktigt. Andra forskare menar däremot att det tyska namnet Schlesien kommer från en stam kallade “silingen”, som var en del av den större mycket större stammen vandalerna, vilka migrerade till Ślask omkring 100 år före vår tideräkning. Enligt denna teori är det den folkgrupp som gett upphov till namnet på floden, berget och slutligen regionen. Men de olika forskarna har inte kunnat enas om huruvida namnen på floden Ślęza och Ślężaberget kom före eller efter deras ankomst, vilket innebär ursprunget till namnen Ślask och Schlesien föremål för diverse tvister i forskarvärlden.

Summan av kardemumma är att Ślask och Schlesien faktiskt kan spåras till något fuktigt, om än inte just snöslask, men om de båda i sin tur kan härledas till det svenska ordet slask är däremot inte på något sätt ställt bortom allt tvivel.

—

Bilderna har väl inte direkt med saken att göra, eftersom de varken föreställer slask eller är fångade i Ślask, men de får duga.

Dagens anteckning – 13 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En sådan här dag, när julen dansas ut i Sverige (men i Polen fortsätter julgranar, julstjärnor och tomtenissar att pryda fönster och gator och torg fram till Kyndelsmässodagen den andra februari) kan man faktiskt uppehålla sig en stund vid Benjamin Brittens pianokonsert, då den har samma opusnummer som dagens datum, alltså den trettonde.

Britten skrev denna sin enda pianokonsert år 1938, strax innan andra världskrigets utbrott, och första framförandet skedde samma år. Mottagaret var dock förhållandevis svalt, och vissa recensenter menade att den var alltför teknisk och andra att den var för banal. Detta ledde till att Britten beslöt sig för att revidera verket efter andra världskrigets slut och därmed byta ut den tredje satsen mot en sats med mer vemodig karaktär.

Pianokonserten består av fyra satser. Den inleds med “Toccata (Allegro molto e con brio” som är en sats full av energi, iver och vitalitet. Därefter följer andra satsen, som kallas Walz. Sitt namn till trots är det inte valstakterna man fångas av, utan det förvridet och drömska tonspråk den bär. Den är både frånstötande och spöklik, och förbjudet lockande på en och samma gång. I originalversionen från 1938 följer “Recitative and Aria”, som är lyrisk och i det närmaste godhjärtad. 1946 bytte Britten alltså ut denna sats mot “Impromptu”, som är något mer reserverad och kylig, men möjligen också mer korrekt och passar eventuellt bättre till de andra satserna. I sista satsen marscherar konserten fram med “March (Allegro moderato)” mot det oundvikliga, men livfulla och effektfulla, slutet.

Det är ju alltid svårt att säga vilken inspelning som torde vara den bästa, men många menar att den främsta bland inspelningar är den med English Chamber Orchestra, där Britten själv dirigerar och Sviatoslav Richter är solist. Men själv föredrar jag en inspelning med Helsingborgs Symfoniorkester under ledning av Okko Kamu tillsammans med pianisten Ralf Gothóni (utgiven på Ondine, 1994). Ett av de tyngst vägande skälen till detta val är att min pappa kan höras på andra klarinett. Det är förståeligt också det viktigaste skälet. Men jag tilltalas och av Okko Kamus tolkning (som så ofta med denna min favorit bland dirigenter) som är djärv och egensinnig. Han lyckas plocka fram ett rikt spektrum av känslor, där värme, lidelse och eufori, blandas med burlesk humorism och en grutta ironi, vilket kanske särskilt är framträdande i den andra satsen. Det finns även ytterligare ett skäl till varför jag förordar denna inspelning framför andra, och det är att den innehåller både originalets tredje sats, samt dess reviderade efterträdare. Man kan sålunda lyssna till de båda och helt enkelt bestämma själv vilken av dessa satser man föredrar.

Dagens anteckning – 12 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nere vid Wiśla betraktar jag hur is återigen har samlats till sin årliga vintersammankomst. De ska väl ha någon överläggning om något som bara is förstår. Flaken kittar samman sig och tillsammans bildar de imponerande öar, som om de ritade en ny värld, med praktfulla kontinenter, där floder och sjöar uppstår och försvinner, där bergskedjorna slingar sig genom de nyskapade rikena. Och å ena sidan tycks isen vara så fast och robust, för att i nästa stund vittra sönder och rämna.

När jag så står där och betraktar hur isen skapar sin nya egenartade sfärer, börjar jag givetvis med att gunna över det polska ordet för is som är “lód”. Ordet härstammar från urslaviskans “ledъ”, som givetvis också ska ha betytt is. Även bland andra slaviska språk finner vi liknande ord för is, som exempelvis “lid” (лід) på ukrainskan. Och, hör och häpna, så finns det ett liknande ord för is på litauiska, nämligen “ledas”. För en gång skull låter sig litauerna alltså ledas in i samma fålla som slaviska språk. (Förlåt för dålig ordvits.)

Nåväl, det svenska ordspråk som förekommer mest frekvent i mitt talande språk innehar faktiskt ordet is, och det lyder “det är ingen ko på isen”. Man kan ju fråga sig om polackerna har ett liknande ordspråk, med en ko på isen, men jag kan inte hitta att det finns något sådant ordspråk i polskan. Det är kanske bara vi svenskar som associerar kor med is. Däremot verkar de ha ordspråk som liknar vårt om att “vara ute på hal/tunn is”, fast ordspråket ska dessutom vara ett ganska nyligen lånat uttryck från engelskan.

Men man kan ju fråga sig varifrån det polska ordspråket “mieć pieniędzy jak lodu” eller “ktoś ma forsy jak lodu”, som betyder “att ha pengar som is”/”någon som har mycket pengar”, kan komma sig av. Substantiven “is” och “pengar” vill man ha i motsatsförhållande till varandra. Pengar ska helst varken smälta bort eller frysa till is. Och hur mycket jag än söker bland bland mina hjärnvivlar kan jag inte finna ett liknande ordspråk på svenska. Känner ni månne till ett liknande ordspråk på svenska?

Dagens anteckning – 11 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Genom det vita och snötäckta landskapet ristar floden Rudawa ett svart streck. På sina ställen virvlar hon upp små vita kuddar av skum. Men ännu så länge syns ingen tillstymmelse till isbildning. Rudawa är helt enkelt för upptagen med att brusa fram på sin färd mot Wisła, där hennes varande ovillkorligen upphör. De flesta som möter Rudawa skulle dock kunna trampa i klaveret och tro att det rör sig om en bäck, ty hon är ganska oansenlig, vår kära Rudawa. Men enligt alla källor jag kan uppbåda hitta jag bara substantivet “flod”, eller på polska “rzeka”, som beskrivning av hennes existens.

På tal om klaver, jag tror faktiskt inte att någon ännu skrivit någon musik till just Rudawas ära, men om bäckar har fler skrivit musik om, än vad vi kan göra rättvisa åt att beskriva under ett kort inlägg som dagens anteckning. Fast många kanske inte vet att det finns en tonsättare vars namn faktiskt har betydelsen bäck. Ja, precis som du säkert redan anar rör det sig om Johann Sebastian Bach, ty “der Bach” betyder faktiskt “bäck” på tyska. Man kan ju tycka att det är ett ganska missvisande namn på en tonsättare vars tonsättarkonst snarare borde liknas vid en stark ström eller möjligen urkraft. Även Ludwig van Beethoven tyckte det var missvisande, och han lär ha sagt att om Bach att “[h]an borde inte kallas Bach (Bäck), utan Meer (Havet)”, beroende på Bachs oerhörda förmåga att skapa harmonier. (“Nicht Bach, sondern Meer sollte er heißen. Wegen seines unendlichen, unerschöpflichen Reichtums an Tonkombinationen und Harmonien”.)

Man kan nu, med viss rätt, fråga sig om Bach någon gång skrev ett stycke om just bäckar. Men under barocken skrev man sällan verk av det slag som beskriver olika fenomen, som ofta finns inom programmusiken (som dök upp under romantiken). Sålunda kan ni nog räkna ut att svaret på ovanstående fråga dessvärre är nekande. Men, det visar sig att han faktiskt skrev ett stycke tillägnat fyra floder, nämligen kantatet “Schleicht, spielende Wellen, und murmelt gelinde” (BWV 206) från 1736. Jag vågar mig egentligen inte på en översättning, men det skulle kanske kunna bli ungefär så här på svenska “Smygande, spelande vågor och mumlar mjukt”, men ni får gärna protestera.

Verket skrevs till August III som var en polsk kung, och tillika bar titeln kurfurst Fredrik August II av Sachsen, och det framfördes första gången i samband med dennes födelsedag. De fyra floderna som framställs i detta kantat gestaltas av fyra olika stämmor. Vi kan således höra en sopran besjunga floden Pleiße. Alten får gestalta Donau och en tenor levandegör Elbe. Avslutningsvis har vi en bas som framställer Wisła. Det senare skapar en del förvirring hos mig, för jag förknippar nämligen Wisła med en kvinna, men en bäck som Bach hade kanske ett annat sätt att se på saken. Förutom de fyra solisterna är kantatet också arrangerat för kör samt orkester med följande instrumentering: första och andra violin, viola, generalbas (även kallad basso continuo), två flöjter, två oboer, två Oboe d’amore (som inte är samma sak som oboe), tre trumpeter samt slagverk i form av timpani.

Så på sitt sätt kan man säga att Rudawa faktiskt är tonsatt av en bäck, alltså Bach, men då som en del av Wisła. Tilläggas bör att Wisła förvisso blivit tonsatt av många andra men ingen av dessa hette Bach, eller bäck.

Dagens anteckning – 10 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det lär vara som så att Metropolitan Opera i New York bara har satt upp en endaste polsk opera under alla sina år. Nu kan det låta ynkligt, men polackerna kan till exempel trösta sig med att det faktiskt inte varit en endaste svensk opera på Metropolitan. Å andra sidan har desto fler svenska operastjärnor framträtt på denna legendariska scen, såsom sopranen Christina Nilsson som sjöng rollen Marguerite i Charles Gounods opera Faust när Mets slog upp portarna för första gången 1883.

Men vilken polsk opera är det då som fått äran att framföras på Metropolitan? Nej, det är inte någon av polska operakungen Stanisław Moniuszkis alla verk, och inte heller Karol Szymanowskis Kung Roger, om du trodde det. Faktum är att det är Ignacy Jan Paderewskis opera Manru som är den enda polska opera som kan stoltsera med epitetet “framförd på Metropolitan”.

Premiären var den fjortonde februari 1902, men tonsättaren var inte närvarande eftersom han samma kväll hade en konsert i rollen som pianist på Carnegie Hall. På något sätt ska dock Paderewski ha tagit sig till Metropolitan, ty efter det att ridån gått ner, och applåderar och de stående ovationerna tagit vid, ska tonsättaren ha blivit inropad minst 15 gånger. Det blev alltså en succé. Trots detta skulle Manru bara ges nio gånger under den säsongen innan den lades ner, och det går inte riktigt att finna någon förklaring till detta. Kanske berodde det på att operan var kostsam att sätta upp eftersom den krävde en stor ensemble och också omfångsrik orkester.

Manru var faktiskt den enda opera som Paderewski skrev och var ett beställningsverk av operahuset i Dresden som hade premiär 1901. Operan skrevs därför initialt med ett tyskt libretto, med utgångspunkt från en roman av Józef Ignacy Kraszewski. Året därpå översattes operan till polska och hade premiär i Lviv på deras då nyligen invigda operahus. Librettot till Manru fick dock utså mycket kritik, då många menade att dialogerna kändes krystade. Annars torde ju den spännande handlingen ha lockat publik. Operan utspelar sig nämligen i Tatrabergen och handlar om den unga, vackra kvinnan Ulana som gifter sig med en romsk smed vid namn Manru. Byn förfasas över att hon har gift sig med romen Manru och hon förskjut av byn. Av kärlek till din fru har Manru övergett romerna och sitt kringflackande liv. Samtidigt är Urok, en trashank i byn, hemligt förälskad i Ulana och följer henne varthän hon går. Men Manru längtar alltjämt efter resorna och sina vänner och familj, så snart letar han upp dem, inleder en affär med en annan kvinna och lämnar sålunda Ulana. Hon blir i sin tur helt förkrossad och försöker leta rätt på Manru, men när hon finner honom inser hon att han har en relation med en annan kvinna, och Ulana kastar sig i en sjö och dränker sig. Urok blir rosenrasande, och söker upp Manru och kastar honom ner för en klippa. Ridån går ner!

Paderewski var under tiden för operans tillkomst inspirerad av Richard Wagner och den ska musikaliskt sett vara magnifik. I operan varvar han också polsk och romsk folkmusik med den senromatiska stilen. Fascinerande!

Men nu ska jag se och höra en helt annan föreställning i direktsändning från Metropolitans legendariska scen, nämligen Bellinis “Puritanerna” från 1835. Så under de närmare fyra timmarna kommer jag sålunda sitta nedsjunken i en av Kino Kijóws bekväma biograffåtöljer.

Dagens anteckning – 9 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På denna dag för 138 år sedan slöt Josephine Weinlich, 39 år gammal, sina ögon för sista gången i staden Lissabon. Faktum är att hon aldrig skulle få öppna sina ögon igen, oavsett stad, ty hon hade ådragit sig tuberkulos, som på den tiden nästan alltid innebar döden. Men vem var då denna trebarnsmamma, med sitt tyskklingande namn? Jo, det finns de som menar att hon kan ha varit världens första kvinnliga dirigent, och hon föddes år 1847 i Dechtice, som ligger i dagens Slovakien. Man vet inte vem som förde in henne på musikens väg, men det är troligt att det var hennes pappa, då han drev ett folkmusiksällskap. Från tidig ålder ska hon ha ackompanjerat sångare på olika restauranger i Wien.

Men hennes dröm var att ha sin egen ensemble och på 1860-talet förverkligade hon den drömmen genom att bilda en kvartett för kvinnliga musiker. Snart växte kvartetten och de formade slutligen en orkester med bara kvinnor vid instrumenten. Orkestern kallades Das neue Wiener Damen-Orchester och skulle framträda inte bara i Wien utan begav sig även ut på turnéer runt om i Europa. Orkestern ska ha rönt stor uppmärksamhet var de än kom, men inte alla var förtjusta. En del gjorde narr av orkestern och menade att musikerna var alltför amatörmässiga för att kunna uppskattas.

På 1870-talet gifte hon sig med Ebo Fortunatus von Amann och han skulle därefter ta över ledarskapet för orkestern, som även växte under denna tid med några yngre pojkar på blåsinstrument. Men Josephine Weinlich skulle trots makens ledarskap ändå få tillfälle att dirigera orkestern, som exempelvis när de hade ett framträdande på legendariska Musikverein i Wien. Detta lär också ha varit första gången en kvinna ledde en orkester på den estraden. Mottagandet av konserten var dock inte särskilt positivt. Någon recensent jämförde henne till och med en påpasslig hemmafru. Men trots de usla recensionerna fortsatte orkestern och Josephine outtröttligt med sina turnéer.

Något år senare skulle orkestern ha konserter i dagens Estland, Nederländerna och Skandinavien. Oklart dock om de besökte Sverige. De blev också inbjudna till USA, och i “Den nya världen” blev mottaget desto bättre. Flera recensenter lovordade särskilt orkesterns scenkostymer och givetvis på den kvinnliga dirigenten. Den sista turnén gick till Frankrike och därefter upplöstes orkestern.

I slutet på 1870-talet bildade hon tillsammans med en av sina systrar en ny kvartett, vid namn Cäcilienkvartetten. De skulle också ägna sig åt flitigt turnerande och med denna kvartett kom hon till Sverige, men tyvärr finns det inga uppgifter om var de framträdde. Deras repertoar bestod bland annat av Robert Schumann och Felix Mendelssohn. På denna turné kom de också till Lissabon, och det måste ha varit så att Josephine och hennes man tilltalades av staden, ty de beslutade sig för att slå sig ner där.

Under sina sista levnadsår i Lissabon skulle hon främst verka som pianolärare, samt att hon var redaktör för en musiktidskrift. Bland annat publicerade tidskriften tonsättningar av Josephine, men bara några få ha överlevt till våra dagar. Hon fortsatte även att dirigera en mindre orkester med endast manliga musiker, fast detta stötte på patrull. Många blev provocerade av att en kvinna ledde en orkester med män och hon fick sluta sitt engagemang.

Josephine Weinlich är idag bortglömd av många, men som pionjär var hon viktig. Hennes enträgna arbete på estraden banade helt enkelt väg för efterkommande kvinnliga dirigenter och musiker.


Bildens källa.

Ett stycke av Josefine Amann-Weinlich. “Puppenspiele, Impromptu op. 2”
Pianist Daniel Propper