viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 12 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En försiktig sol har under dagen omsorgsfullt trängt igenom ett tunt lager av kondens och varligt riktat sina strålar mot staden. Och människorna där nere har stannat upp, kikat lite ovant mot skyn, som om de önskat försäkra sig om att det verkligen var solen som valt att lysa upp deras tillvaro. Det har understundom varit svårt att övertyga sig själv om att det fortfarande är december, och att vi ännu inte lyckats pressa förbi vintersolståndet.

Men innan någon vet ordet av har solen brådskat ner bakom horisonten, som om den kom på sitt misstag att skina upp som en vårsol. Efter sig lämnar den en himmel med en blekblå förnimmelse av att det varit något av en solig dag. Som om allt vore en hägring. Trädens nakna fysionomier spretar med sina knotiga grenar, ivrig avtecknas mot den ljusa blå färgen innan även den har förpassats till minneskartoteket över dagar som gått ut tiden.

Av någon anledning har dagen inte bara ackompanjerats av en vilsekommen vårsol utan även av tonsättaren Franz Xaver Richters (1709-1789) Sinfonia nr 29 i g-moll, tonsatt någon gång före 1760, men troligast någon gång mellan 1735 och 1740. Det är ett vackert om än mörkt och skirt verk, som stundtals formar ett oroligt och dramatiskt landskap. Verket balanserar, som det står i CD:n konvolut, skickligt mellan barockens strama formspråk och den klassiska stilen, som på den tiden var en stil på frammarsch. Richter tillhörde dock en skola som inte ville omfamnade den nya musikstilen, och han blickade därmed hellre bakåt mot fugor och kontrapunkten, men trots det finner man alltså spår av nya influenser i nämnda verk.

Den sats som man tydligast kan höra dessa nya inslag är i den första satsen, (Adagio – fuga – Adagio- fuga da capo) och det finns de som menar att man i den satsen finner ett frö till det som under 1700-talets senare hälft skulle utvecklas till symfonier. Och det är också den satsen som har hörts i mitt inre under dagen.

Dagens anteckning – 11 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är kanske inte allmängods för alla och envar att den tyske barocktonsättaren Georg Philipp Telemann (1681-1767) hade en särskild kärlek för den polska folkmusiken, men det var i den som han fann ett frö som grodde till hans senare tonsättningar. När han var 24 lämnade han Leipzig för att mellan 1705-1708 verka som kapellmästare vid greve Erdmann II av Promnitz hov, som hade säte i staden Sorau, som idag bär det polska namnet Żary. Under sin tid där företog sig Telemann flera resor genom det som idag utgör Polen (det är till och med möjligt att han besökte Kraków) och på dem mötte han sålunda den polska folkmusiken bland gatumusikanter och på olika krogar. Och det skulle visa sig att han föll pladask.

I en notering lär han ha skrivit att att det fanns en särskild tjusning i den “barbariska skönheten” (vad han menade med det låter jag vara osagt) som kunde skönjas i musikernas improvisationer mellan danserna, och att man i dessa stycken kunde höra minst åtta olika musikaliska motiv som man kunde laborera med i resten av sitt liv. Och vid ett annat tillfälle ska han ha fått hänföras av ett framträdande med 36 säckpipor som spelade tillsammans med 8 violinister. Det måste ha varit ett öronbedövande spektakel.

Nå, när så Telemann senare satte sig vid cembalon för att skissa på, och senare fullända, de idéer som de polska musikanterna hade gett honom, valde han dock att klä dem i italiensk stil, och kallade dem för exempelvis allegro eller adagio. Men fundamentet till dem var ändå baserade på polsk folkmusik och dess dans. Dessa partitur skulle i mer än 200 år ligga bortglömda i arkiven på Rostocks universitetsbibliotek, och återfanns inte förrän 1986. Partituren kallas för “Rostock manuskripten” och katalogiseras som TWV 45.

Samlingen utgörs av uppemot 50 danser, de flesta är polonäser i 3/4-takt, som Telemann tecknade ner för att bevara sina musikaliska upplevelser tillsammans med de polska musikanterna, samt som ett sätt att studera och utveckla sin egen tonsättarkonst. De flesta är nedtecknade för violin och sång, men ikväll hade jag förmånen att få höra en av dessa tonsättningar (nr 16) framföras av fyra barockblockflöjter. Kapellmästare var flöjtisten Katarzyna Czubek.

Dagens anteckning – 10 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ungefär samtidigt som gästerna på Nobelbanketten år 1989 intog sin måltid, och kanske exakt då som författaren Camilo José Cela höll sitt tacktal och prisade nobelmiddagens delikata smakförnimmelser, stupade Lenin mot marken i Nowa Huta. Ja, det var nämligen på den dagen, den 10 december 1989, som demonstranterna efter flera veckors, eller snarare års, protester äntligen lyckades få den förhatliga härskaren bortkörd från torget i centrala Nowa Huta. Och det var något av en bedrift, ty monumentet vägde tillsammans med sockeln över 150 ton, och var den största statyn över Lenin i Polen.

Lenins bistra uppsyn hade dock bara fått stå på torget och blega surmulet mot omvärlden i lite mer än 16 år sammanlagt, och under den tiden var han aldrig särskilt omtyckt. En av orsakerna till att han var så illa omtyckt var givetvis på grund av att de boende i Nowa Huta aldrig hyste varit särskilt varma känslor för det kommunistiska styret. Dessutom hade myndigheterna huggit ner alla träd och dragit upp alla de älskade rosorna ur rabatterna för att bygga monumentet.

Idag cirkulerar det fortfarande flera legender om vad invånarna i Nowa Huta sa, och i vissa fall gjorde, med monumentet för att visa sitt missnöje med Lenin. Till vardags kallades statyn för “King Kong” eller “Godzillan i Nowa Huta”, men det fanns säkert fler mindre rumsrena tillmälen för att omtala monumentet. Bland de mest innovativa lösningarna att smäda monumentet återfinns den om att smeta in statyn med vänderot, även kallad valerian, vars sötsliskiga doft tydligen lockar till sig katter. Någon hundägare ska också ha lärt sin hund att skälla på statyn. Och så vidare.

Bara några år efter att monumentet hade avtäckts riktades det också ett sprängdåd mot statyn, men eftersom monumentet var så stabilt lyckades förövarna bara åstadkomma några skråmor på sockeln. Dessvärre skadades några boende och den materiella förödelsen på de omkringliggande husen var desto större. Ytterligare några år senare, i april 1982 och mitt under det undantagstillstånd som införts i Polen för att förhindra Solidaritets protester mot regimen, försökte demonstranter sätta eld på Lenin. Men som ni säkert förstår påverkade detta tilltag inte monumentet överhuvudtaget.

Men sju år senare var alltså tiden ute för Lenin i Nowa Huta. Han lyftes av från sin piedestal och fördes bort, till folkets jubel. Under tre år stod Lenin på ett lager i Kraków, innan den svenske affärsmannen Bengt Erlandsson köpte monumentet och lät ställa upp det i sin temapark High Chaparral i Värnamo. Och där står, mig veterligen, denne surmulna Lenin än idag.

Dagens anteckning – 9 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är, när jag på min väg hem från jobbet, når Planty som fantasin frigör sig ur sina gömmor i mitt medvetande. Bland träden, buskarna, gatlyktorna, de karaktäristiska parkbänkarna och det sammansatta nätet av gångstigar som fiktionen tar mig ut på en tur. Ungdomar med sina påsiga byxor och luvtröjor förvandlas i min fantasi till medeltida munkar på väg mot ett okänt mål. De guidade turistgrupperna antar formen av slingrande drakar som ålar sig mellan träden på jakt efter ett byte. De framrusande cykelbuden i sina olikfärgade munderingar blir till sändebud på språng med en budkavel till någon härskare. En dam med överdimensionerad pälskrage och liten vit hund, ter sig vara på väg till ett hemligt kärleksmöte någonstans i staden.

Det är alltså något med platsen som skapar dessa berättelser. Som om de lurade där inne bland skuggorna och bara väntade på oss som har öppna sinnen för andra, låt oss säga, narrativ än de nutiden mäktar med att skapa. Kanske beror det på platsens långa historia. Planty var ju i begynnelsen inte en park utan en skyddsvall, eller rättare sagt en stadsmur, mot yttre fiender. Under ett anfall av den mongoliska hären år 1241 blev Kraków nämligen varse vad det innebär att inte ha en stadsmur. Mongolerna gick hårt fram och pulveriserade faktiskt staden, så när den byggdes upp igen beslöt man att förse den med en mur samt med tillhörande vallgrav. Denna byggdes ut i omgångar och skulle skydda staden från flera anfall, men på 1600-talet började den vittra sönder och det gjorde till exempel att man 1655 inte kunde värja sig mot den svenska syndafloden, kallad potop. Svenskarnas anfall mot bland annat Kraków var så blodigt och bestialiskt att den även beskrivs och besjungs i Polens nationalsång.

När det Polsk-Litauiska samväldet hade fallit samman och Polen delades mellan de tre stormakterna Tsarryssland, habsburgska riket och Preussen, lämnades muren åt sitt öde och det var först under 1800-talet som man beslöt att anlägga en park längs med det som en gång varit en mur. Arbetet var omfattande och svårt eftersom området kring muren även hade tjänat som avstjälpningsplats för allsköns bråte i hundratals år. Vallgraven hade dessutom fungerat som tömningsplats för krakoviternas pottor. Det sistnämnda var kanske inte enbart av ondo, då pottornas innehåll kanske fungerade som fin näring åt alla de träd som planterades i Planty.

Och bland alla dessa träd gömmer sig också frön till mina olika fantasier, som möjligen också är formade av historiens rörelse.

—

Nedanstående foto från Planty fångades 1900-1901. Fotografen är dessvärre okänd.

Dagens anteckning – 8 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den nederländska EU-parlamentarikern Reinier van Lanschots ögon förefaller först vara lite trötta, men ordet som kommer ur hans mun glöder med en sådan intensitet att ögonen trots allt ges en slags urkraft. Denna urkraft skickas rakt ut bland de församlade politikerna i EU-parlamentet, och förhoppningsvis också ut i resten av Europa.

De ord han formar är egentligen inte häpnadsväckande på något sätt. Han beskriver hur Ukraina varje natt utsätts för långt mycket mer omfattande luftangrepp av ryska bombförsedda drönare och missiler, än många i Europa egentligen vill förstå. Och han har förstås rätt. Det finns de som uppskattar att Ryssland har skickat så många som 50 000 drönare mot Ukraina hitintills i år. Det kan jämföras med 2024 då Ryssland “bara” skickade runt 11 000, eller 2023 då man skickade knappt 1000 drönare. Således är det en mer än fyrfaldig ökning av drönarattacker som riktats mot Ukraina under det senaste året, vilket har tvingat landet till att hitta nya vägar för att försvara sig. Något liknande försvar har ännu inte de europeiska länderna, men sedan en tid utbildar nu ukrainska militärer sina europeiska kollegor i de mest effektiva sätten att försvara sig mot drönare.

Under de inledande månaderna av det ryska aggressionskriget mot Ukraina var situationen den omvända, då vidareutbildade de europeiska länderna den ukrainska militären. Rollerna har följaktligen bytts. Det är inte längre EU-länderna som sitter med den senaste kunskapen om hur man bäst skyddar sig mot krigets fasansfulla konsekvenser. Ibland verkar det som om väldigt få i Europa verkligen inser vidden av den förändringen. Men det är uppenbart att Reinier van Lanschot förstått.

Det framträder kanske mest distinkt i avrundningen av Reinier van Lanschots anförandet, där hans ord bränner som glödande kol. Han sätter nämligen fingret på en mycket öm punkt i det europeiska samvetet, när han säger: “Ukraine is helping us, but we don’t say thank you enough”. Och även här har han rätt, ty man kan utan större svårigheter finna dussintals tillfällen då vanliga ukrainare tackar Europa för dess stöd. Men frånsett några vakna europeiska politiker, ser man sällan att vi vanliga medborgare i Europa tackar ukrainarna för att de inte låter kriget spilla över deras gränser.

Nu försvarar sig inte ukrainarna för vår skull, gud bevars, utan de försvarar sig för att det är deras enda sätt att överleva. Det hindrar dock inte oss från att tacka dem. Men vi ska för den sakens skull inte tacka ukrainarna för att de stupar på slagfältet. Nej, vi ska tacka dem för att det är det enda rätta att göra. Vi ska tacka dem för att de fortfarande ser oss som sina vänner, trots att vårt stöd är så lamt och svagt. Vi ska tacka dem så att ingen ukrainare som kämpar för Ukrainas överlevnad ska behöva tro att vi någonsin förväntas oss ett tack. Och det bästa sättet att tacka ukrainarna är ge Ukraina det de behöver för att få ett slut på kriget.

Något annat slags tack ska de inte behöva utsättas för.

Dagens anteckning – 7 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På solidaritetsgatan (aleja solidarności) i Nowa Huta brummar motorcyklarna förbi. Men det är inte så olycksbådande som man kan tro, ty det är bara årets upplaga av tomteparaden på motorcykel. Ett enormt uppskattat inslag och därjämte ett härligt utslag av polackernas muntra kynne. Fast jag har inte tänkt att upprätthålla mig vid vintern, då min avsikt är att ta mig till sommaren. Jag är nämligen på väg till konstnären Jan Matejkos (1838-1893) herrgård och sommarparadis.

Herrgården låg under Matejkos tid i ett litet samhälle vid namn Krzesławice, med anor från 700-talet. Den första riktigt kända innehavaren av herrgården var den polska politikern och professorn vid Jagellonska universitetet Hugo Kołłątaj (1750-1812), som kanske mest är ihågkommen för sin inblandning i det misslyckade Tadeusz Kościuszko-upproret. Detta engagemang ledde till att Kołłątaj fängslades och dessutom förlorade rätten att vistas på herrgården. Därefter vandrade ägandeskapet av herrgården mellan flera olika familjer innan Jan Matejko år 1876 kunde köpa herrgården med kontanta medel efter en lyckosam försäljning av målningen “Stefan Batory vid Pskov” (“Stefan Batory pod Pskowem”).

Herrgården köptes framförallt med anledning av att Matejkos barn led av de dåliga sanitära förhållanden i Krakóws stadskärna, där familjen bodde. Herrgården var dock i dåligt skick och familjen blev nödgad att göra en totalrenovering innan de kunde flytta in. Förutom själva bostadsdelen inredde de även en ateljé till Matejko och han skulle där skapa flera kända verk, så som “Slaget vid Grünwald” (“Bitwa pod Grunwaldem”) från 1878, vilken skildrar ett slag mellan Polsk-Litauiska samväldet och de tyska riddarordrarna som skedde 1410. För den som månde inte vet, bör kanske tilläggas att Matejkos specialitet var det historiska måleriet. Runt omkring herrgården lät familjen Matejko anlägga en fruktträdgård med tillhörande köksträdgård. Huset förseddes även med en veranda som vette mot fruktträdgården, och man lät därtill bygga ett orangeri samt ett växthus.

Matejko lär ha älskat herrgården i Krzesławice, och han tog varje tillfälle att lämna Krakóws innerstad för det friare livet på sommarstället. Familjens bostad på Floriańska i gamla stan, låg dock närmare konsthögskolan där Matejko var professor och undervisade i måleri, vilket gjorde att han trots sin kärlek till herrgården oftast befann sig i stadens centrum.

När Matejko gick bort övergick äganderätten av herrgården till hans äldsta son, men denne hyste inga särskilda känslor för herrgården, så den såldes vidare. Fram till andra världskriget fungerade herrgården sålunda som bostad åt en familj vid namn Cybulski. Men när tyskarna ockuperade Kraków drevs familjen Cybulski bort från gården. Tyskarna vanskötte givetvis gården och mycket av interiören förstördes. Men det kanske mest oförlåtliga var att de skövlade fruktträdgården med tillhörande köksträdgård samt alla de träd som planterats av Kołłątaj, Matejko och inte minst Cybulski. Om det var då som orangeriet och växthuset förstördes låter jag däremot vara osagt.

Efter andra världskriget ägdes herrgården av Maria Burzyńska, dottern till Cybulski som hade köpt gården av Matejkos son. Men i det kommunistiska Polen tilläts inte privat ägande och hon tvingades hyra ut rum till människor som inte alls såg värdet i det gamla huset. De plundrade herrgården bit för bit. Men Maria såg värdet i herrgården och hon lät därför donera marken till konstföreningen i Kraków, med det enda villkoret att de skulle inrätta ett museum över Matejko i herrgården. Huset var dock enormt sargat, och det tog därför flera år att renovera, innan man 1966 kunde slå upp portarna för besökare.

Det är sålunda inte mycket i huset som härrör från Matejkos tid, men man har med små medel försökt rekonstruera en miljö som på sina ställen faktiskt ger en mycket god föreställning om hur det kan ha tett sig när det tjänade som sommarställe. Även om just sommaren, en sådan här grå decemberdag, känns ohyggligt avlägsen.

Dagens anteckning – 6 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Just nu sitter kanske många polacker och fingrar förnöjt på sina julklappar som de i morse hittade i sina skor, i en sock eller på andra fiffiga ställen. I Polen firas nämligen Sankt Nikolaus-dag idag. Mikołajki, som dagen kallas på polska, är en tradition som man delar med många andra centraleuropeiska länder, så som Ukraina, Tjeckien eller Tyskland. Mig veterligen har vi svenskar aldrig firat denna dag på liknande vis, men rätta mig gärna om jag har fel.

Sankt Nikolaus är som bekant det mer kyrkliga namnet på tomten, men inte alla i Sverige vet att det finns en stad i nordöstra Polen som heter som tomtens dag, alltså Mikołajki. Det lilla samhället med sina drygt 3000 invånare ligger vid sjön Śniardwy, som är den största sjön bland de fler än 2000 Masuriska sjöarna. Under 1200-talet var detta ett viktigt område för de tyska riddarordrarna och fram till första världskriget var det också tyska språket som dominerade, men man bör kanske tillägga att det alltid har varit ett distriktet som varit viktigt för polackerna. Som exempelvis under Kasimir IV av Polens tid på 1400-talet, då området löd under det Polsk-Litauiska samväldet.

Det verkar dock inte finnas några källor som kan bekräfta att självaste tomten har bott i Mikołajki. Däremot vet vi med viss bestämdhet att han kommer från den finska staden Rovaniemi. Och som om det vore en tanke firar Finland dessutom självständighetsdag just idag. Men där finns faktiskt inte någon tanke utan bara ett av tillvarons alla märkliga sammanträffande. Tomten och Finlands självständighet har absolut ingenting med varandra att göra, ty dagen firas för att Finland förklarade sig fria från det ryska herraväldet på denna dag år 1917.

Men själv har jag inte fått bekanta mig med tomten idag, då jag istället har, tack vare svenska ambassaden i Polen, fått njuta av hur medlemmar ur Uppsala domkyrkokör med bravur framförade luciasånger i universitetskyrkan Heliga Anna i Kraków (Kościół św. Anny w Krakowie). Nästa gång jag kommer att få tillfälle att njuta av luciasånger infaller om lite mer än en vecka, när våra fenomenala ettor kommer att framföra sin version av denna uppskattade tradition.