viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 7 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Under kvällens konsert när alltid lika fenomenala Krakóws filharmoniska orkester framförde Antonín Dvořáks Slaviska danser op. 46 från 1878 under ledning av den legendariska dirigenten Lawrence Foster började jag under den andra dansen, Dumka, tänka på Ukraina, ty just dumka intar en särställning i det ukrainska medvetandet. Termen syftar på tänkandet, som varje person med rudimentär kunskap i något slaviskt språk förstår, med betoning på sorg eller längtan efter frihet. Ordet dumka lär härröra från 1500-talets Ukraina och kan knytas till de kringresande trubadurer, kallade kobzarer, som sjöng vemodiga ballader om kosackernas hjältemod, samt det förtryck och även fångenskap de utsattes för. Det var, som jag förstår det, dock först två hundra år senare som termen dök upp i skrift som beskrivning på folksånger som uttryckte elegi över sakernas tillstånd. Ytterligare hundra år senare hade termen fått ordentligt fotfäste i det ukrainska medvetandet. Nationalskalden Taras Sjevtjenko skrev sin dumka i exil i S:t Petersburg 1838, vilken är ett klagande epos över ensamhet, fattigdom och över oförrätterna mot det ukrainska folket.

Men dumka skulle vid denna tid sökt sig vidare från Ukraina och hade nu spridit sig vidare till framförallt Polen och Tjeckien, där poeter började skriva dikter med utgångspunkt från dumkan och inom den så kallade ukrainska skolan, en polsk litterär inriktning, var den särdeles vanligt förekommande.

Snart plockades tanken om dumka även upp av konstmusiken, och Dvořáks Slaviska danser är kanske det i västvärlden mest kända exemplet. Men raden av namnkunniga tonsättare som skrivit en dumka kan göras lång. Bland dem finns Franz Liszt, Leoš Janáček, Fryderyk Chopin, Pjotr Tjajkovskij och hos ukrainarna finns Mykola Lysenkos pianostycke Dumka-shumka och Vasyl Barvinsky som skrev sin dumka för viola, för att bara nämna några få av alla de tonsättare som kände sig manade att skriva en dumka. Dumka är således ytterligare ett exempel på hur Ukraina har inspirerat och berikat kringliggande länder.

Men låt oss avrunda med att återkomma till kvällens konsert, som hade ytterligare två programpunkter. Först ut hörde vi Zoltán Kodálys “Galántai táncok” (från 1933) där jag särskilt vill lyfta det synnerligen fina hornsolot samt likaledes utmärkta klarinettsolot. Därefter äntrade den unge pianisten Yaov Levanon scenen och framförde Franz Liszts andra pianokonsert med bravur. Och under Dvořáks Slaviska danser briljerade alltså orkestern.

Dagens anteckning – 6 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Trädens grenar har nu låtit små ludna knoppar titta fram ur sina vintergömmor. Det är inte utan att det är klokt att de väljer att klä sig i päls, då det fortfarande råder kyliga nätter där vintern härskar. Och nog tycks deras fysionomier sårbara, nästan bräckliga, där de spretar från sina grenar med sina spröt, som små antenner inställda på vårens frekvens. Man får nästan lust att sjunga en uppmuntrande sång för de små knopparna, och självklart väljer man då en sång av Franz Schubert.

Man skulle till exempel kunna sjunga Franz Schubert nästsista tonsättning, “Der Hirt auf dem Felsen” (D 965) för sopran, klarinett och piano från 1828. Sången skrevs till sopranen Anna Milder-Hauptmann (1785-1838) som var något av en superstjärna under sin tid. Hon skulle bli anlitad på flera prestigefyllda scener i Wien och Berlin och samarbetade med storheter som bland annat Beethoven, Mendelssohn och Haydn. Luigi Cherubini skulle till och med skriva en opera tillägnad henne.

Men det råder lite olika uppgifter om hur hennes röst kan ha tett sig. Joseph Haydn lär till exempel ha sagt att hennes röst var stor som ett hus. Men Franz Schubert var inte lika begeistrad. Han menade istället att hennes röst var bra, men hennes drillar var förskräckliga. Det är därför anmärkningsvärt att “Der Hirt auf dem Felsen” besitter så många drillar. Sången är vidare tekniskt krävande, inte bara för sopranen, utan även för klarinetten. Det är bara pianostämman som är mer avvaktande och återhållen.

Sången handlar om en herde som sitter på en klippa i bergen och lyssnar på alla ekon från dalen. Hans tankar glider iväg till han till hans älskade. Plötsligt drabbas han av ett enormt vemod och han känner sig som den ensammaste människan i hela världen. Men sången avslutas trots allt i dur, då herden kommer på att våren är i antågande och med den glädjen. Herden reser sig från sin plats på klippan och gör sig redo att vandra vidare.

“Der Frühling will kommen,
Der Frühling, meine Freud’,
Nun mach’ ich mich fertig
Zum Wandern bereit”

(En slags översättning – med reservation för möjliga missförstånd:
“Våren är på väg,
Våren, min glädje,
Nu gör jag mig redo
Redo för en vandring”)

Dagens anteckning – 5 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

En krokus tittar upp ur marken. Fäller välvilligt ut sitt gula bladverk mot solen. Ja, det tycks nästan som om de imiterar varandra, krokusen och solen. Och de har också några beröringspunkter, tror det eller ej, ty båda är enligt olika legender faktiskt gudomliga.

Krokusen går att möta i den grekiska mytologin, och har där förärats med två olika berättelser. Men som så ofta med grekiska gudar är allt lite vagt och trassligt. I den ena versionen är guden Krokus och nymfen Smilax förälskade i varandra, men av någon oförklarlig anledning förvandlas Smilax till en åkervinda och Krokus till just krokus. I den andra versionen är Krokus kompanjon med Hermes, som inom den grekiska mytologin är skyddsgud för talare, småtjuvar och några till. En dag råkar Krokus förirra sig ut på en diskusbana och det vill sig inte bättre än att han blir halshuggen av en diskuskiva. Men så uppstår något slags mirakel. Krokus reser sig och hans blod droppar ner på jorden, där det plötsligt växer upp saffranskrokus. Det finns säkert andra berättelser i grekisk mytologi om Krokus, men dessa två passar ju bra som ett stickprov. Om krokus förekommer i andra mytologier vet jag däremot inte.

Att solguden förekommer i flera olika mytologier är däremot känt för mig. Låt oss dock koncentrera oss på en av dem, så att inte dagens anteckning spårar ur helt och blir en slags förteckning över olika solgudar i olika mytologier. Mitt val faller på solguden Helios, så vi håller oss sålunda till samma mytologi. Helios betyder egentligen “den allseende” och man kan kanske gissa att det syftar på hans upplysthet. Nåja, det sägs att han bar en hjälm med ädla stenar som glimmade så starkt att alla blev bländande och blev tvungna att hålla för öronen när de tittade mot honom. Och varje dag for han över himlavalvet med ett hästekipage. Som så ofta med gudar av detta slag hade Helios en massa älskarinnor och avkommor med dessa. En av hans söner hette Phaethon. Han hade många gånger skrutit för sina vänner att hans far var solen, som for på sitt ekipage över himlen, men dessa ville inte tro honom. Därför frågade Phaethon sin far om han fick låna ekipaget för en dag. Först tvekade Helios, men efter en stunds eftertanke beslöt han att gå sin son till viljes. Men sonen fick stränga förmaningar om att varken färdas för högt eller för lågt. När så Phaethon närmade sig platsen där hans vänner befann sig, tyckte han att han flög lite högt, så han lät hästarna flyga lite närmare jorden. Men det ville sig inte bättre än att hästarna blev galna och hela ekipaget störtade ner till marken.

Det finns dock inga uppgifter om att de som trillat ner i denna krokus, men det är ju inte omöjligt.

Dagens anteckning – 4 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När solen färdas ner bakom horisonten, och överräcker resterna av dagen till nattens dunkel, lämnar den efter sig skärvor av ljus som glimmar i en rosa och orange ton. Aftonrodnad kallas fenomen som bekant. Månne en slags himlens förlägenhet inför något för oss okänt. I vår samtid kallas fenomenet kanske främst för partiklar eller föroreningar, men det fanns en tid då allt uppfattades besjälat. Och så även aftonrodnaden.

Franz Schubert levde i en sådan tid, där världens olika företeelser betraktades som mirakel. I sången “Im Abendrot” (D 799) från 1825 beskrivs den röda solnedgången som ännu ett exempel på jordens, och gudomlighetens, skönhet. Texten till sången är lånad från en dikt av poeten Karl Lappe, och den bär på den för romantiken, tidstypiska mysticismen och uppfattning om animism. Något som man understundom faktiskt borde tillåta sig att förnimma.

Dikten inleds med en hyllning till solnedgångens vackra skimrande gestalt, åh, hur vacker är inte världen, sjunger tenoren. Vi får genom sången följa hur de gyllene strålarna faller ner på människorna, färgar dammet och atmosfären röd och glittrar genom, och faktiskt blinkar, till molnen. De skimrande fragmenten av solnedgången söker sig så in genom ett fönster till diktens berättarjag, som tycks bära på något slags vemod och förundran över hur han kunde tvivla på gud, “hur kan jag klaga? hur kunde jag tveka?”. Nej, berättarjaget kan omöjligt förstå hur det var möjligt att tvivla. Och dikten avslutas med att berättarjaget lovar bevara denna skönhet i sitt hjärta även om hjärtat så skulle brista.

—

Dikten av Karl Lappe

Im Abendrot

O wie schön ist deine Welt,
Vater, wenn sie golden strahlet,
Wenn dein Glanz hernieder fällt,
Und den Staub mit Schimmer malet;
Wenn das Rot, das in der Wolke blinkt,
In mein stilles Fenster sinkt.

Könnt ich klagen? könnt ich zagen?
Irre sein an dir und mir?
Nein, ich will im Busen tragen
Deinen Himmel schon allhier.
Und dies Herz, eh es zusammenbricht,
Trinkt noch Glut und schlürft noch Licht.

Dagens anteckning – 3 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag, för exakt 231 år sedan, uruppförandes Joseph Haydns (1732-1809) 101:e symfoni kallad “Klockan”, på tyska “Die Uhr”, men eftersom den framfördes för första gången i London är den kanske mer känd under sitt engelsk namn “The clock”. Det blev en formidabel succé. Haydn var ju då något av en superstjärna. Publiken blev så begeistrad att de begärde att få höra den andra satsen som extranummer. Det är också denna sats som gett symfonin sitt namn, ty man torde helt sakna känsla för både takt och ton om man i den satsen inte lyckas höra en tickande klockan.

Den första satsen (Adagio – Presto) inleds dock i en oroväckande, melankolisk stämmning, med sorgliga suckar och bedrövade huvudskakningar. Men så plötsligt, som så ofta med Haydns symfonier, spricker himlen upp med ett vackert och lyckligt leende och vi dansar fram över en blomsteräng prydd i blomstrande prakt. De melankoliska tonerna gör sig dock då och påminda, men jagas gång på gång result bort av Haydns glädjeskutt.

I den andra satsen inleder violinen och forgotten en särdeles intressant och rytmisk dans. Och nog hör man ett lekfullt tick-tack. En oboe lägger sig i konversationen med en lång utdragen ton, samtidigt som stråket och fagotten tickar på. Men snart blir oboen barskt tillrättavisad och följer med i de andras tickande. Nu vill flöjten också ticka, men lite på sitt eget sätt och det verkar som om stråket och fagotten kan tolerera det. Och nu är det plötsligt förfärligt många klockor som konkurrerar om utrymmet. Tick-tack-tick-tack hörs det från varje vrå av orkestern.

Tredje satsen (Menuetto. Allegretto) slår ner klackarna i golvet. Nu får det vara slut med tramset, tycks den säga. Men Haydns lekfullhet ligger alltid på lur. Plötsligt utkristalliserar sig nämligen en lite tafatt melodi framförd av flöjten, följt av ett klumpigt ackompanjemang av orkestern. Men snart hittar de tillbaka till tonerna och allt låter som man förväntar sig att en symfoni ska låta. Detta är ett typiskt exempel på Haydns humor.

Finalen (Finale. Vivace) är grandios på det sätt som Haydn föredrog den, nämligen med flera muntra förvecklingar och kvickheter. Och det är självfallet så att man har en uppsluppet leende på läpparna när de sista tonerna klingar ut.

—

På fotot syns dock inte partituret till nämnda symfoni, utan det föreställer Haydns sista visitkort.

Dagens anteckning – 2 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På min väg hem från jobbet genom staden, möts jag av vårens febrila aktivitet. Hon har bråda dagar nu, men ännu så länge har hon inte lyckats byta ut trädens nakna grenar mot knoppar i Planty. Men bofinken har hon övertalat att sjunga sin snirkliga och lite forcerande vårvisa. Skyndsamt hoppar bofinken från gren till gren, fullt koncentrerad på sina olika vårbestyr. Det är nästan så att man känner lite oro för bofinken, den är så tidigt ute med sina vårliga göromål. Tänk om vintern vänder åter? Vad händer då med bofinkens alla planer och sånger han satt på sin repertoar?

Just det tycks också poeten Jan Brzechwa (1898-1966) kontemplerat över. I hans dikt “Ptasie plotki” (“Fågelskvaller”) från 1946 möter vi en liten bofink som sitter i en ek och oroas över att han ska bli sjuk. Tänk om jag blir förkyld och hes, tänker bofinken. Vad kommer då att hända med min konsert nästa vecka? Dessa grubblerier överhörs av en tjuvlyssnde blåmes, som ju är väldigt snabbfotad, eller snabbvingad, vilket kanske gör att det är lätt att dra förhastade slutsatser. Blåmesen förilar sig sålunda och tror att bofinken verkligen är sjuk. Han flaxar iväg för att underrätta domherren, som i sin tur berättar detta för en stare, som tydligen sitter på en dysterkvist och uppfattar det som att bofinken redan är död. Staren underrättar näktergalen om bofinkens bortgång, som i sin tur ber en sparv att bygga en kista åt den döda bofinken. Bofinken sitter dock fortfarande kvar i sin ek, fullkomligt ovetande om hela missförståndet. Men så plötsligt underrättas han om att konserten är inställd eftersom bofinken är död.

Men som tur är detta bara en barn(!)dikt, och vi får hoppas att bofinken slipper att bli förkyld eller att, gudbevars, flaxa vidare innan den stora vårkonserten går av stapeln. Slutsatsen man kan dra av denna dikt är att man inte borde måla fan på väggen, eller väcka den björn som sover, eftersom lätt kan bli som att gå ur askan i elden.

Dagens anteckning – 1 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Över nejden fäller våren ut sitt flor, lägger ett tunt dis mellan kullarna, som gör tillvaron lite mer vänligt luddig. I buskagen hörs småfåglarnas pratglada tjatter, och under dem syns några modiga snödroppar kika fram. Åkrarna visar stolt upp sina nyplöjda fåror, dit grödornas snart gör sitt efterlängtade intåg. Men trädens grenar spretar ännu naket mot himmelen. Månne är de visa av erfarenhet att vinterns regim snart kan återkomma. Blott några enstaka har fällt ut sina ludna knoppar. Men alla verkar ändå tala med samma tunga, att vårens första månad har anlänt.

Månaden mars är dessvärre uppkallad efter stridsguden Mars i den romerska mytologin, men krig är ju något som vi frossar i för stor omfattning, enligt min mening, så låt oss istället vända oss till språk i vår närhet som valt andra associationsbanor för denna månad. Som exempelvis ukrainskan.

På ukrainska kallas marsmånad för berezen’ (Бе́резень). Detta trevliga månadsnamn går att härleda till det urslaviska ordet för björk. Man kan nu hoppa i galen tunna och anta att månaden kallas så för att björkens knoppar skulle, under synnerligen goda omständigheter, veckla ut sina skrynkliga små blad redan denna månad. Men det finns även andra teorier. Några menar att namnets härkomst går att finna i att man vid vårstädningen bränner gamla grenar, som exempelvis björk. Ytterligare andra hänvisar till att det är under mars som saven vaknar i björken. Användningen av ordet berezen’ i ukrainska språket är uråldrig, och går att härleda tillbaka till Kyjivriket. Det har dock förekommit tider då “marts” dominerade i vissa kretsar, men det är ett minne blott.

I litauiska språket har man istället låtit sig inspireras av fåglar, nämligen råkorna, som också är mycket aktiva under den tidiga våren. Marsmånad kallas för “kovas” av litauerna. Precis som ukrainarnas berezen’ lär kovas ha gamla anor, men jag har dessvärre inte lyckats hitta några trovärdiga källor som svarar på varför månaden heter som den gör på litauiska, eller när namnet kan ha uppstått. Nåväl, vissa frågor gör sig alldeles utmärkt obesvarade. De tar istället ut en på en angenäm resa på fantasins egensinniga atlas.