viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 7 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under min promenad genom skogen Las Wolski upptäckte jag plötsligt några pigga blå violer som samsades med en grupp vitsippor om en glänta mellan träden. Solens strålar strilade genom trädens ännu bladlösa grenar, som tillsammans skapade ett bekant vårlikt raster av mörker och ljus på marken. Jag studerade de små blommorna ingående, men dessvärre blev jag inte klokare för det. Min kunskap om flora är nämligen inte riktigt lika diger som den om fauna (som förvisso inte heller är särskilt omfattande), så det enda jag lyckades fastslå var att det rörde sig om en viol. Inte ens efter att ha rådfrågat Wikipedia blev jag klokare. Är det månne lundvioler eller skogsvioler som syns på bilden? Någon mer kunnig kan kanske svara på den frågan.

Violer, tänkte jag, så intressant namn. Ty mina tankar hade plötsligt färdats iväg mot viola, som är det latinska namnet på dessa små blomknyten. Har det någon koppling till instrumentet viola, grunnade jag vidare. Det är nämligen inte helt säkert varifrån namnet på instrumentet viola härstammar. Det finns teorier som säger att det kan vara sprunget ur vitula, som var ett medeltida ord för stränginstrument. Men vad vitula i sig kommer från vet man inte. Kanske har ordet ett samband med en romersk gudinna, med samma namn, som ansågs förkroppsliga glädje (samt även liv från ordet “vita”). Vitula har även en verbform på latin, vilken lyder “vitulari” och ska betyda att fira eller jubla. Men hör och häpna, vitula kan faktiskt även betyda “kalv”, vilket ger att vitulari skulle därför kunna översättas med att dansa som en kalv, eller liknande.

Det finns de som menar att violan utan tvekan har fått sitt namn från kalvar, eftersom violans strängar tidigare framställdes av kalvars tarmar. Men lika många verkar förkasta denna teori och mena att det har med den romerska gudinnan att göra. Hur det än är med detta har instrumentet viola ingenting med violens (alltså blommans) namn att göra. Ty man tror istället att namnet på blomman kan härröra från ett utdött språk som talades någonstans kring Medelhavet för (jag vet inte hur) länge sedan.

Men trots att det inte finns något som helst samband mellan instrumentet viola och violen, blev jag nästan tvungen att ta ett glädjeskutt, likt en kalv, efter att sett de små violerna. Men bara nästan.

Dagens anteckning – 6 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I den lilla floden Białucha (som är så liten att jag skulle vilja kalla den för en bäck) vivlar vattnet fram som om det hade bråttom någonstans. Några vilsna löv från förra sommaren sugs med av den jäktande bäcken och förs ut på en sista virveldans i vattnet. Och i trädkronorna leker en kylig vårvind med grenarna, som ännu inte fått sin gröna skrud. Bland buskarna hörs några blåmesar och talgoxar gnola, förnöjt ter det sig som, på sina små vårmelodier, när de pysslar med sina vårliga göromål. Några andra fåglar göre sig tydligen ännu inte besväret att sjunga. Men vänta. Vad är det jag hör? Jovisst är det en gransångare som sjunger sina pigga toner. Hit och dit hoppar tonerna, som om de egentligen inte satt ihop, utan sökte sin rätta plats och form.

Ute på fältet, ett stenkast från Białucha, har höstsådden redan nått en decimeter över marken. Dess gröna stjälkar böjer sig lätt i vinden. Som om vinden vore en stor osynlig hand som strök över fälten. Vilken gröda som gömmer sig i de små stjälkarna vågar jag inte svara på, men uteslutningsmetoden säger mig att det nog ändå inte kan vara raps, ty det var vad som växte här förra året.

Det är bara vinden som hörs här ute på fältet. Med sin monotona röst viskar den samma gamla ramsa om och om igen. Vina, vina, tycks den säga. Några längre resonemang verkar vinden mäkta med. Och när ett moln placerar sin flyktiga fysionomi framför solens strålar, känns det för ett ögonblick nästan som om det vore höst och inte vår.

Men så uppenbarar sig plötsligt en liten svart prick på himlen över fältet. Den ger nästan intrycket av vilset fladdrar lite hit och dit. Fast snart kan jag urskilja att varje vingslag är ytterst planerat. Här sker ingenting oöverlagt. Det är bara så att jag inte riktigt är van vid att se ladusvalornas flykt. Det var ju faktiskt en ansenlig ansamling av veckor och månader sedan jag såg en ladusvala senast. Och titta. Det är inte bara en ladusvala utan tre. Nu flyger de strax ovanför mitt huvud, som om de ville studera min uppenbarelse mer ingående. Men lika plötsligt som de dök upp far de nu iväg. De har väl helt enkelt fått annat i stå i. Nu går det inte längre att urskilja deras små kroppar mot himlen. Men årets första ladusvalor var de likafullt. Åtminstone för mig.

Dagens anteckning – 5 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Och vad äter ni för någon påskkaka på påsk?” frågade en student mig, när jag under mitt första år som lektor i svenska i Lviv, berättade om det svenska påskfirandet. “Påskkaka?” sa jag lite förvirrat och min hjärna letade sig ut på det svenska påskbordet, men den hittade ingen påskkaka. Bara en massa ägg och godis i mängder. När jag berättade detta för studenten, tittade hon på mig lite misstroget. Det var som om hon inte ville tro mig. Hennes ögon kunde omöjligt dölja sin besvikelse över denna nya kunskap. “Men vilka påskkaka har ni i Ukraina då?” frågade jag henne för att försöka bryta hennes negativa upplevelse, som möjligen också var hennes första svenska besvikelse. Hennes ögon lyste genast upp och därpå följde en lång och ingående beskrivning av den ukrainska paskan (па́ска).

Paska intar en särställning på det ukrainska (samt även ryska och belarusiska) påskbodet. Enligt traditionen ska den bakas på skärtorsdagen, med en uppsjö av olika ritualer. Ingredienserna är givetvis ägg och socker, men även färskost och russin, och ibland finns det även mandel i kakan. Den toppas alltid med en glasering och strösslas med till exempel torkad frukt. Dess toppiga fysionomi är inte heller en tillfällighet utan ska symbolisera jesus grav, vilket förvisso känns konstigt att sätta i sig, men traditioner är ju ofta lite märkliga och svåra att förstå sig på.

Under min tid i Lviv lärde jag mig att tycka om paska, och det har dessvärre inneburit en del problem för mig att finna någon paska här i Kraków. De går ju att finna här, men de är sällan särskilt färska och aldrig lika goda som man önskar. Men detta år har mitt påskbord förärats med en äkta ukrainsk paska direkt från Lviv. Och jag kan lova att den var precis så där god och färsk som man önskar.

Dagens anteckning – 4 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det har ju inte undgått någon att det är påsk, och då vankas det inte bara inmundigande av en mängd godis och ägg, målning av de senare och en massa andra traditioner som är mer eller mindre svåra att begripa sig på, utan även musik. För de flesta faller kanske valet på någon av Johann Sebastian Bachs passioner, men jag tänkte istället att vi under en kort stund kunde uppehålla oss vid en förhållandevis bortglömd mässa av Franz Schubert, nämligen hans sjätte i ordningen. Jag skriver “förhållandevis bortglömd”, ty den framförs emellanåt, men inte alls lika ofta som ovannämnda passioner av Bach.

Schubert skrev sin sjätte mässa i Ess-dur (D 950) sommaren 1828 under de sista månaderna av hans alltför korta liv. Verket utgår dock inte helt från Jesus korsfästelse, utan behandlar teman så som människors lidande ur mer generellt synvinkel. Något som kan antas ha att göra med hans eget hälsotillstånd. Verket bär tydliga spår av hans stora passion för Beethovens tonspråk, men Schubert går ändå sin egen väg, genom att vända sig inåt, mot en slags melankolisk resonerande. Den känns nästan försiktig, trevande, ja, som om Schubert sökte något motiv, och under resans gång ändrar han riktning flertalet gånger. Han försöker inte skapa gudomlig musik, utan snarare vägen mot en mänsklig nåd, eller frid. Nämnas bör kanske att Schubert inte närde särskilt varma känslor för den katolska kyrkan, och det finns de som menar att man kan man höra det i denna mässa. Schubert ska nämligen ha lyft ut vissa förväntade ord ur mässtexten. Det är också allt detta som gör mässan så fascinerande och också njutbar. Man släpps in en Schubertsk sfär, där tvivlet, snarare än gudomligheten, utgör navet för tonspråket.

Mässan består av sex satser och ett framförande tar ungefär 50 minuter. På Schuberts tid var det vanligare med kortare mässor, men det hindrade inte att den fick ett varmt mottagande när den uruppförades knappt ett år efter att Schubert gått bort. Den skulle senare framföras flera gånger i Wien, men glömdes därefter bort den av någon anledning. Det skulle dröja ända till 1865 som verket publicerades och då med Johannes Brahms hjälp. Men det skulle visa sig att mässan innehöll alldeles för många nymodigheter för dåtiden. Recensenterna som hörde den mer än 30 år gamla mässan tyckte att Schubert hade gått för långt och man rynkade missnöjt på sina näsor. Om det är av den anledningen som man idag sällan får höra Schuberts mycket vackra sjätte mässa låter jag dock vara osagt. Men nog förtjänar den ett bättre öde, och visst kan man tycka att vi borde få höra den lite oftare.

Dagens anteckning – 3 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Man kan fråga sig vad det är som gör att vissa tonsättare går till historien, medan minnet av andra glöms bort, eller i värsta fall, göms undan. Det fungerade jag över ikväll när jag fick möjlighet att lyssna på musik av Jan Dismas Zelenka (1679-1745), som just är en sådan bortglömd och undangömd tonsättare. Under nästan 200 år var hans tonsättningar nästan helt bortglömda. De låg och samlade damm i ett arkiv i Dresden ända till mitten av förra seklet.

Lite är ändå känt om Jan Dismas Zelenka. Han föddes Böhmen där han fick sin första musikaliska utbildning. Hans instrument kan ha varit violone, en föregångare till dagens kontrabas. Hans tidigaste tonsättningar lär vara från sekelskiftet 1600-1700, och det var också vid denna tid han flyttade till Prag. Några år senare fick han anställning vid det saxiska hovet som musiker i dess orkester. Här är det troligt att han både imponerande som musiker och tonsättare, ty han fick snart lönepåslag. Han skulle också ges möjligheten att under några år studera vidare i Wien, vilket indikerar att han hade framgång vid hovet.

Trots att Zelenka alltså var mycket uppskattad och skicklig tonsättare skulle han aldrig bli hovtonsättare. Han sattes istället på att skriva sakral musik, och det var också inom denna form som han skulle åstadkomma åtskilliga praktfulla verk. Allt tyder också på att han var en mycket inflytelserik tonsättare under sin tid. Bland annat ska han och Johann Sebastian Bach hyst stor respekt för varandra, han ska också ha umgåtts med både Telemann och tydligen också Händel.

Men hur kan det komma sig att hans tonsättarkonst skulle glömmas bort under nästan 200 år? Frågan är inte helt lätt att besvara, men hovet värderade Zelenkas musik så pass högt att de såg hans musik som en särdeles värdefull tillgång, som de inte gärna delade med sig av. Telemann ska strax efter Zelenkas död ha försökt få verk publicerade, men fick avslag av hovet. På 1800-talet gav sig den tjeckiske tonsättaren Bedřich Smetana i kast med att kopiera delar av Zelenkas tonsättningar, men det ledde dessvärre inte till något genombrott. Det skulle dröja ända till 1950-talet som man lyckades föra ut Zelenkas musik till en bredare publik.

Ikväll fick jag alltså möjlighet att få höra några guldkorn ur Zelenkas musikaliska skatt, framförda av tjeckiska orkestern och kören Collegium vocale 1704 som leddes av dirigenten Václav Luks. Och det var särskilt den expressiva och smärtsamt vackra Miserere i c-moll (ZWV 57) som fängslade mig.

Dagens anteckning – 2 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Eftersom det är skärtorsdagen idag passar det ju bra att uppehålla sig vid en mycket kär tonsättare, nämligen Ludwig van Beethoven. Ja, om sanningen ska fram tillhör han idagsläget min käraste, och som synes även den skäraste, då han dagen till ära tilldelats en skär påskfjäder som huvudbonad. Nå, skämt åsido. Finns det nu något särskilt att berätta om honom en sådan här dag. Faktum är att det finns det, ty idag är det på dagen 226 år sedan som hans första symfoni (i C-dur op 21) uruppförandes på Burgtheater i Wien.

Symfonin brukar beskrivas som påtagligt präglad av hans föregångare, Joseph Haydn och Wolfgang Amadeus Mozart. Men det vore mycket orättvist att säga att den går i deras ledband, då den på vanligt Beethovenskt manér går sin egen väg. I den kan man nämligen urskilja abrupta växlingar mellan tonarter och ett egensinnigt bruk av framförallt trä- och bleckblåsinstrument.

Det finns mycket olika uppgifter vilka övriga verk som framfördes under uruppförandet den andra april 1800, men man brukar mena att det är ställt utom allt tvivel att kejsaren Franz II var på plats och denne ska ha yttrat att “det finns något revolutionerande över den här musiken”. Andra bedömare ska dock ha varit mer skeptiska till symfonin. De tyckte helt enkelt att första satsens öppning, som inte inleds med C-dur utan söker sig lite trevande fram till sin tonart, var alltför djärv. En del åhörare blev till och med riktigt förtörnade över att inledningen inte lät som förväntat. Kanske berodde åhörarnas upprördhet även på att ett nytt sekel just inletts och många kände en oro över vad framtiden skulle bära med sig. Sådan ängslan kan ju också förstärkas när något framstår som disharmoniskt.

Och även de andra satserna i symfonin utmanande dåtidens samförstånd om hur en symfoni borde låta. Beethoven angav till exempel att den andra satsen skulle spelas fortare än vad som var brukligt för tiden. Den tredje satsen är kallad en Menuetto, men ska enligt tonsättaren spelas fort som en Scherzo. Den har dessutom nästan inte heller några nya melodier, utan de som förekommer går att finna i den första satsen. Det har var inte brukligt för tiden, och därför ruskade flera ogillade på sina huvuden. Den avslutande satsen inleds trevande sånär som den första, men fullföljs sedan i en uppvisning i ren glädje. Man får ju hoppas att de mest kritiska lyssnarna vid det laget hade vant sig vid nymodigheterna och kunde förmå sig att gunga med i tonerna.

De flesta kännare brukar väl inte säga att Beethovens första symfoni återfinns bland hans främsta tonsättningar, men verket var otvivelaktigt inledningen på något nytt. Och ja, faktiskt också rentav något revolutionerande.

Med detta vill jag alltså ha sagt: glad påsk!

Dagens anteckning – 1 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Ludwig van Beethovens omfattande verkförteckning finns det bara en violinkonsert. Verket, som har op 61, slutfördes 1806, och det sägs att Beethoven skrev de sista takterna precis innan uruppförandet i december samma år. Vilket innebar att solisten Franz Clement ska ha fått det fullständiga partituret satt på notstället bara några timmar innan konserten. Man hann således inte repetera särskilt många gånger. Clement ska dessutom ha gett sig i kast att spela en egen tonsättning mellan första och andra satsen, i vilken han spelade på en sträng med violinen hållen upp och ner. Men andra källor förfäktar detta påstående och hävdar istället att den märkliga tonsättningen av Clement spelades som extra nummer. Uruppförandet blev sålunda föga förvånande ett formidabelt fiasko.

Det skulle dröja ända till 1844 som det då 12-åriga underbarnet Joseph Joachim skulle framföra violinkonserten under ledning av ingen mindre än Felix Mendelssohn. Framförandet måste ha varit ypperligt, ty det blev succé och ändå sedan dess har Beethovens violinkonsert ingått i standardrepertoaren. Trots det har jag själv inte fått höra den framföras live många gånger. Men igår fick jag så möjlighet att få höra med den skickliga violinisten Arabella Steinbacher tillsammans med Liechtensteins symfoniorkester under ledning av den eldige och engagerade dirigenten Dawid Runtz.

Under gårdagens konsert fick vi också höra ett fenomenalt framförande av Johannes Brahms tredje symfoni i F-dur (op 90). Symfonin tillkom 1883 under Brahms sommarvistelse i Wiesbaden. Det hade gått sex år sedan han slutförde arbetet med sin andra symfoni. Han hade dock knappast legat på latsidan utan hade tonsatt flera av sina mest viktiga verk, så som hans violinkonsert och den andra pianokonserten. Hans tredje symfoni skulle snart bli vida omtalad och omtyckt, och det fanns de som menade efter premiären att den var bättre än både första och andra symfonin. En bidragande orsak till att symfonin blev så omtalad var de inledande takternas F-A♭-F, som lär referera till Brahms personliga devis “frei aber froh”, alltså “fri (läs singel) men lycklig”. Devisen ska ha tillkommit när Brahms blev nära vän med violinisten Joseph Joachim, ja, den samme som framförde Beethovens violinkonsert så övertygande att man tog verket till sina hjärtan. Joachim hade nämligen en egen devis, som löd “frei aber einsam”. (Joachim skulle sedermera gifta sig, men som alla vet levde Brahms hela sitt liv som ungkarl.)

Men det finns också andra intressanta teman att uppehålla sig vid i Brahms tredje symfoni, så som att man kan läsa den som en kommentar till Robert Schumanns tillika tredje symfoni, som kallas för “Rheinische Sinfonie” (Rhensymfonin). Brahms skrev ju sin trea när han var på semester i Wiesbaden, som ligger vid Rhen, och det finns de som menar att att man kan höra att Brahms i tonsättningen drömmer sig tillbaka till den tid när han mötte Clara och Robert Schumann för första gången. Det förhöll sig nämligen som så att de tre ofta ägnade sig åt den typ av musikaliskt chiffer (likt de inledande takternas F-A♭-F), och att Brahms återgick till denna musikaliska lek kan ha varit ett tecken på att hans tankar gick till paret Schumann.

Därtill finns det de som menar att Brahms tredje symfoni bör läsas som en hyllning till hans gamla antagonist, Richard Wagner, som precis hade gått ut tiden. Brahms lär nämligen inte alls ha ogillat Wagners tonspråk, och det är därför inte helt orimligt att anta att han ville hylla Wagner. Wagner-entusiasterna trodde dock inte på detta och lär ha försökt förhindra att Brahms tredje symfoni fick sitt uruppförande. I deras värld var de två motpoler, trots att de i verkligheten sannolikt hyste stor respekt för varandra.

Nåväl, vi lär aldrig få veta hur Brahms tankegångar gick när han skrev den tredje symfonin, men vacker är den, och gårdagens framförande blev med rätta bejublat.