viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 31 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Boken om den polske violinisten Henryk Wieniawski, som jag nyligen snubblade över på ett antikvariat, faller av någon anledning upp av sig själv på sidan 155. Inklämd mellan två herrar syns en kvinna med blicken fäst på en osynlig punkt utanför bokens kant. Hennes hårt sammanpressade läppar skvallrar inte alls om att hon på sin tid ansågs tillhöra bland de bästa operasångerskor.

Kvinnan på fotografiet föddes 1819 i Göteborg och fick namnet Henriette. Hennes far var grosshandlare Jacob Nissen och mor hette Sara Meyer och de tillhörde den judiska församlingen i Göteborg. Hemmet präglades av musik och i familjen fanns också halvbrodern Anckel som var sångpedagog i synagogan i Göteborg. Men även den unga Henriette visade prov på musikalisk talang, och hon skulle snart studera sång för kantorn i tyska kyrkan i samma stad.

Vid en av familjens alla omtalade soaréer fick en genomresande dansk balettmästare med säte i Paris höra Henriette sjunga med sin varma mezzosopran och han blev så betagen att han genast gav sig i kast med att övertala familjen om att hon skulle få studera sång i den franska huvudstaden. Väskorna packades och Henriette flyttade till Paris där hon fick utveckla sin sång hos den kända sångpedagogen Manuel Garcia.

Det måste ha varit något särdeles fascinerande med Henriettes musikalitet, ty under en soaré i Garcias hem hörde Fryderyk Chopin Henriette sjunga och spela piano. Den store pianisten föreslog på stående fot att han skulle undervisa den begåvade göteborskan i piano. Under denna tid lärde hon också känna sopranen Jenny Lind. De ska vid olika soaréer i Paris ha sjungit tillsammans och gjort stor succé.

1843 debuterade hon på den italienska teatern i Paris med rollen Adalgisa i Bellinis opera Norma och snart därpå i rollen som Donna Elvira i Mozarts Don Giovanni. Det blev framgång och anbuden att få medverka i flera andra uppsättningar haglade. Men istället gav hon sig ut på turné i Sverige med vännen Jenny Lind, och flera recensenter frågade sig vem som var den skickligaste sångerskan, Lind eller Nissen. Det här var förvisso något år innan Jenny Lind slog igenom internationellt, men det visar ändå på Henriettes färdigheter.

Åren därpå turnerade Henriette Nissen i Tyskland, Skandinavien och Tsarryssland. Var än hon kom blev det stor publikframgång och lovord från recensenter. Under en konsert på Gewandhaus i Leipzig träffade hon den danske violinisten och tonsättaren Siegfried Saloman. Kärlek uppstod och de gifte sig år 1850. Giftemålet innebar dessvärre att Henriette la karriären som operasångerska på hyllan, men hon lämnade inte sången. Ty snart fick hon anställning vid konversatoriet i S:t Petersburg, där hon blev mycket uppskattad sångpedagog och hon utvecklade dessutom en särskild pedagogisk teknik. Det var också där som hon kom i kontakt med den polske violinisten Henryk Wieniawski, och vilken är förklaringen till att hon återfinns i en bok om honom.

Även om Henriette verkade som sångpedagog i S:t Petersburg var hon inte bortglömd i Sverige. Den slutsatsen kan man dra av att hon 1870 blev medlem i Kungliga Musikaliska akademien i Stockholm, men hon ska ändå fortsätta att ha den ryska huvudstaden som säte för sin verksamhet som lärare för blivande operasångare. Hon nöjde sig inte med att undervisa utan skulle också sammanställa en lärobok i sångpedagog och som skulle ges ut 1880 i en volym på över 400 sidor. Men när hennes omfångsrika bok publicerades var hon redan bortgången. Hon avled nämligen 1879 i sviterna av en förkylning. Jag har inte lyckats få det bekräftat, men jag tror att hon ligger begravd på judiska begravningsplatsen i Göteborg.

—-

I boken om Henryk Wieniawski är hennes förnamn dock felstavat.

Dagens anteckning – 30 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I fönstret till ett av båsen på marknaden Stary Kleparz fann jag mig själv igår stående och stint, ja, nästan ilsket, stirra på en rosaaktig bakelse som envist hävdade att den hette Napoleon. De flesta bakelser som bär detta namn är klädda, enligt min mening, i en helt annan typ av skrud. Jag håller inte den svenska varianten särskilt varmt om hjärtat, ty den är alltför söt i mitt tycke. Nej, den Napoleonbakelse jag håller av går att finna längre österut, i Ukraina (och även i Ryssland, fast där har jag av någon anledning lyckats undgå att stöta på nämnda bakverk). Den Napoleon jag helst sätter i mig består av flera lager av smördeg, varvat med vaniljkräm och toppat med ett tunt skikt av finhackad mandel.

Men framför syns helt klart och tydligt en bakelse med en rosa, svullna fysionomi som uppstudsigt kallar sig för Napoleon. Hur kan det komma sig? Saken måste undersökas.

Det visar sig, som med så mycket här i Polen, att det inte finns ett enkelt svar på varför den kallar sig som den gör. Å ena sidan kan det vara en förväxling, å andra sidan kan det röra sig om en regional ohörsamhet.

Det rätta polska namnet på detta bakverk tordes vara napoleonka. Men eftersom det är Polen vi befinner oss i visar det sig att den också har ett alternativt namn, nämligen kremówka. På vanligt tillkrångligt polskt manér är dock dessa två inte helt identiska, men nästan. Det är dessutom stora regionala skillnader. I Wrocław ska tydligen en äkta napoleonka ha en gräddfyllning, medan kremówkan har vaniljkräm som fyllning. För att göra saken mer komplicerad kan man tillägga att i Łódź är det precis tvärtom, och i Warszawa används napoleonka om både de med gräddfyllning och de med vaniljkräm.

Hos oss här i Lillpolen har kremówka vaniljkräm som fyllning, men det visar sig alltså med lite efterforskning att vi också har ytterligare en variant, som kallas just Napoleon. Denna avfälling har alltså en rosa fyllning som består av uppvisade äggvitor.

Som sig bör med alla bakelser som bär namnet napoleon, eller napoleonka, har denna bakelse inte något att göra med revolutionären som blev despot. Namnet kommer egentligen från adjektivet napolitansk, men någonstans på vägen har det alltså spårat ur och blivit en Napoleon. Jag vet inte om han hade roats av tanken att vi sätter i oss hans namne i parti och minut. Och om han dessutom visste att det hela berodde på en förväxling, och inte en hyllning, skulle han nog ha skrapat ilsket med sina fötter.

På frågan om jag köpte mig bakelsen som kallar sig för Napoleon, kan jag lugna er med att jag utan svårighet kunde avstå den frestelsen (om det nu ens var en frestelse).

Dagens anteckning – 29 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Strax under Mariakyrkan i Kraków har stadens borgmästare, Aleksander Miszalski, börjat gräva för den tunnelbana han hade som vallöfte när han vann valet 2024. Han tycks dessvärre vara helt ovetande om att bara några spadtag längre bort lurar den okända draken Smok, som till vardags håller till under Wawels väldiga kropp. Och ytterligare lite längre ner i marken sitter Putin på sin tron. Djävulshornen skjuter olycksbådande ut från hans hjässa. Och inte ens uppe ovan mark råder där lugn, ty i skyn skymtar en drönare fram, med siktet inställt på Mariakyrkans torn.

Som ni nog redan anat är detta bara fantasier, som går att skåda på utställningen “Szopka krakowska”, Krakóws julkrubbor, som varje år ställs ut på Krakóws stadsmuseum. De alster som ställs ut här är framtagna av vanliga krakowiter, som i början av december varje år kommer till Adam Mickiewicz-statyn på Rynek główny för att visa upp sina skapelser. Några av kreatörerna har detta som sin främsta hobbyverksamhet, och det är svårt att tro att de hinner så mycket annat, ty alstren är framtagna med så pass stor skicklighet och finnes samt präglas av stor egensinnighet som måste ta nästan all tid i anspråk. Traditionen att bygga Kraków julkrubbor har djupa rötter, men det var på 1800-talet som fenomenet fick fotfäste i staden. Som ringar på vattnet spred sig sedan företeelsen att bygga julkrubborna och det finns till och med familjer i Kraków som sedan generationer har skapat dessa små underverk.

Årets utställning innehåller flera iögonfallande skapelser som kretsar kring flera olika teman. Bland dessa återfanns flera som skildrar kröningen av Polens första kung, Boleslav I kallad den tappre, som fick sätta kronan på sin skalp år 1025. Ett annat tema var konstnärskapet och en särskilt fin krubba var den som tillägnades två kvinnliga konstnärer. På ena sidan om julkrubban står Olga Boznańska, som föddes för 160 år i Kraków. Och på den andra sidan syns en rufsig Maria Jarema (1908-1958) stå vid sitt staffli och skapa en av sina abstrakta konstverk. Mellan de båda syns Jesusbarnet och hans föräldrar, några änglar, en tjusig dam i rött samt Jaremas skulptur tillägnad Chopin som nu står utanför Krakóws konserthus.

Bland de mer innovativa alstren märktes en provocerande liten skapelse med titeln “Det nutida Kraków” (“Szopka krakowska aktualna”). Konstnären har monterat ihop fotografier på kända byggnader skapade efter dagens arkitektoniska stil med Kraków julkrubbornas logik. En träffande kommentar till att Krakóws stadsbild förändras med ljusets hastighet. Snart kommer kanske staden inte alls utmärkas av sina tinnar och torn, utan av uttryckslösa betong- glasmonster. Var ska då draken Smok få husrum om stadens alla hus förvandlas till fyrkantiga skapelser, undrade kanske en av kreatörerna, som hade placerat draken uppe på en byggnad med fyrkantig fysionomi. Och vem är det som syns i drakens gap? Jo, visst är det Jesusbarnet. Som det kan gå.

Dagens anteckning – 28 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Snön tynar långsamt bort. Motvilligt, tycks det nästan som. På sina håll syns avtryck i snön från hundarnas vinterlekar. Deras tassavtryck flyter ut. Minsta tass blir stor som en kontinent. De mörka spåren blir på sina håll avlånga, och mot den ännu vita snön ser det nästan ut som pianots tangenter. Och inte är det särdeles underligt att jag idag börjar tänka på just piano, enär det är årsdagen av den store pianisten Arthur Rubensteins födelse för exakt 138 år sedan.

Om Arthur Rubenstein har det skrivits hyllmeter. Han har även själv bidragit med sina memoarer till den skörden, så vi får försöka blicka bortom honom, och vem är det som skymtar fram där bakom den väldige pianisten? Men se, visst är det hans hustru Nela. Nu hade dock Arthur relation med många kvinnor, och han hoppade över över skranket många gånger under deras äktenskap. 1977, när Arthur var 90 år, lämnade han faktiskt Nela för en 33 år gammal kvinna. Men det var bara Nela som han gifte sig med.

Men vem var då denna kvinna, som 24 år gammal lyckades föra den nästan lika många år äldre Arthur till altaret? Jo, Nela föddes i en musikerfamilj, med pappa Emil Młynarski, som var dirigent och en av grundarna av Warszawas filharmoniska orkester, och mamma Anna Talko-Hryncewicz var av adlig börd. Under Nelas första levnadsår bodde familjen i Ilguva, som ligger i dagens Litauen. Men snart flyttade familjen till Warszawa. Nela beslöt sig tidigt för att också hon skulle ägna sig åt musiken, men då med dans, och hon utbildade sig därför till balettdansös.

Arton år gammal träffade hon Arthur Rubenstein för första gången, och hon föll pladask. Men Rubenstein hade en rastlös själ och hade, som nämnts ovan, smak för kvinnor och umgicks helst med dem i plural, vilket innebar att han flydde den trånande Nela och inledde en relation med en italiensk prinsessa. I vredes mod gifte sig Nela med en annan pianist, Mieczysław Munz. Paret levde tillsammans i blott tre år, då Nela upplöste äktenskapet när Arthur återvände till henne för att fria.

Det sägs att Nela menade att hon lyckades fånga Arthur Rubensteins hjärta inte bara genom sin skönhet utan även på grund av sin kokkonst, och det verkar ställt bortom allt tvivel att hon faktiskt var en exceptionellt duktig kock. Kunskapen om matlagning grundades redan i hennes barndom. Hon trivdes nämligen bäst i köket och hon ägnade många timmar åt att följa hennes mammas, och mormors, olika göromål i köket. Snart började hon teckna ned recepten i en anteckningsbok, och genom åren samlade hon flera recept till traditionella rätter i den polska och litauiska kokkonsten.

När Nela så hade gift sig med Arthur Rubenstein kom anteckningsboken med recept väl till pass. Arthur tyckte nämligen om att ställa till med fest, och då behövs någon som vet hur man smörjer gästernas krås. Bland hennes specialiteter fanns bigos, som ska ha tjusat flera namnkunniga gäster. Andra recept som ofta omtalades var hennes version av kakan mazurek, som tydligen lär ha hänfört bankmannen Édouard Alphonse James de Rothschild. Hennes borsjtj, eller barszcz, ska ha varit förnämlig och ha tillhört en av de godaste som någonsin tillretts. Och sålunda blev det så att varje fest som paret Rubenstein anordnade blev vida omtalat just beroende på Nelas matlagningskonst.

Vid de flesta fester hade hon hjälp i köket, men inför en stor fest sa kocken plötsligt upp sig. Nela fick därför själv hoppa in och reda ut situationen och lagade på egen hand (nåja, kanske något överdrivet) en middag med dussintalet rätter till minst lika många gäster. Dessa var lyriska och lovordade hennes kokkonst som de menade borde publiceras. En förläggare skickade till och med ett kontrakt på en bokutgivning till henne, men pappret fick ligga 37 år och vänta innan hon vågade skriva under det år 1983. I slutänden skulle dock boken inte bara (om det nu är något “bara”) vara en kokbok, utan också en skildring om rätternas bakgrund och Nelas personliga minnesbilder från de olika rätternas tillblivelse. “Nela’s cook book”, som boken heter i orginal, utkom först på engelska och har sedermera översatts till flera språk, däribland förstås polska, men faktiskt även svenska. Du kanske rentav har ett exemplar i din bokhylla?


Bilden är från 1932, när Nela och Arthur gifte sig

Dagens anteckning – 27 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under Piłsudski-bron har isen bildat ett lapptäcke med sina flak. Ett osymmetriskt mönster av vita och grå sjok, som långsamt följer Wisła från söder mot norr. Det mörka vattnet skymtar på sina håll fram. I mars 1941 tvingades Krakóws judar färdas på just denna bro mot gettot i Podgórze. På en kornig film från tiden, filmad av en tysk soldat, syns utmärglade hästar dra vagnar över bron fyllda med de vettskrämda människornas bohag. Vissa hade inte tillgång till hästar, utan fick använda skraltiga kärror. Några släpade det de ägde med sina bara händer. De hade alla slitits från sina hem, i den judiska stadsdelen Kazimierz eller andra delar av staden. Det här var inledningen av det som tyskarna kallade för den slutliga lösningen, den som i det närmaste skulle utplåna judarna från Europa. Det som vi idag kallar Förintelsen. På dagens datum hedras dess offer med en internationell dag för hågkomst.

Varje gång jag går över Piłsudski-bron färdas mina tankar till de judar som berövades sina liv, och till omvärldens passivitet som utmärkte dåtidens attityd mot judarnas lidande. Minnet av Förintelsen är påtaglig i Kraków, inte bara på dagens datum. I min stadsdel finns flera minnesmärken och likaså plaketter som berättar om Förintelsen. Staden har ett antal museer och snart kommer ytterligare ett museum öppnas samt ett nytt minnesmärke resas vid resterna av koncentrationslägret Płaszów, som ligger ett stenkast från min bostad. Minnet av Förintelsen är därför påtagligt årets alla dagar i Kraków.

Men det är lätt att känna viss misstänksamhet kring hur minnet av utplåningen av judarna används för ekonomisk vinning. Det finns nämligen en stor Förintelse-turism, som blivit hjälpt av filmen “Schindler’s list” (från 1993). Ibland undrar jag om det är viljan att förstå antisemitismen eller nyfikenheten på filmen som lockar vissa turister. Därför drabbas jag ofta av tvivel att Förintelse-turismen verkligen tjänar syftet att upplysa om antisemitismens konsekvenser, eller om det finns de som företar sig resan hit för att få uppleva lite spänning. Ja, jag är rädd att sådana människor faktiskt finns.

På samma sätt kan man fråga sig om en dag som denna, Förintelsens minnesdag, kan leda till att man årets övriga dagar försummar att skänka alla mördade en enda tanke. Jag vill tro att det inte förhåller sig så, men det hjälps inte, för man kan med viss rätt tvivla på människors förmåga till inlevelse.

Just det senaste är kanske särskilt påtagligt i våra tider, då antisemitismen åter igen syns på gator och torg. Hur man åter angriper judar runt om i världen, och hur många försvara dessa angrepp med att peka på Israel. Allt detta tycks dessutom bygga på en slags förnekelse av att antisemitismen ens existerar.

Men människorna som tvingades från sina hem de där dagarna i mars 1941 hade inte lyxen att förneka antisemitismen. De mördades av den antisemitism som lever än idag.

Dagens anteckning – 26 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är mången gång som jag har ruskat på huvudet åt den svenska ivern att kasta ut julen på tjugondag Knut. I Sverige var jag alltid sist med att stöka undan julen, och ordningsamma som vi svenskar är, fick jag titt som tätt en välformulerad sarkasm om att jag kanske var lat, och det var därför julstjärnan ännu lyste i mitt fönster. Argument om att jag föredrog julens ljuskällor framför januarimörkret bet sällan på de frågvisa felfinnarna. Om jag hade känt till att man i många katolska länder låter julen vara till kyndelsmässodagen, så hade jag givetvis angett det som skäl, men jag måste medge att jag är väldigt dåligt bevandrad i den katolska kyrkans olika högtider.

Nåväl, eftersom kyndelsmässodagen infaller den andra februari har vi ännu jul i Kraków. Man kan sålunda fortfarande skymta julgranar i fönstren. Staden är fortfarande dekorerad med juleljus. I kyrkor och på andra scener hörs julsångerna ännu klinga. Därför är det inte alls konstigt att Capella cracoviensis ikväll framförde Johann Sebastian Bachs Juloratorium (BWV 248) på tidsenliga instrument. Ikväll spelade man första, andra och tredje delen av Juloratoriet och imorgon väntar fjärde, femte och sjätte delen.

Och bland instrumenten hördes ikväll ytterligare en oboe (ni som läste gårdagens anteckning vet att jag är inne på oboer just nu), nämligen oboe da caccia, som med sin böjda kropp och trumpetliknande avslut är ett särdeles vackert instrument. Oboe da caccia utvecklades under 1700-talet och Bach, som var mycket förtjust i detta instrument, skrev flera verk där oboe da caccia finns i instrumentationen.

En oboe da caccias tillkomst är en nästan lika krånglig företeelse som dess utseende, och tillverkningssättet är unikt bland träblås. Först borrar man ett hål i träet för att skapa ett rör. Därefter skär man skåror i träet och för den över en eld samtidigt som man böjer röret till dess form. För att dölja de sprickor eller skåror som uppstår lindar man in instrumentet i skinn. Voilà, en oboe da caccia är född.

Dagens anteckning – 25 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Oboen har på senare tid smugit fram och börjat pocka på mitt intresse. Det är egentligen inte så att jag aldrig intresserat mig för detta instrument, men den har aldrig riktigt tillhört ett av de instrument som jag särskilt hållit av. På senare tid har jag dock bevistat flera utmärkta konserter där oboen har stått i centrum, och min vana trogen måste jag alltså göra en liten djupdykning för att förstå instrumentet bättre.

Varje konsert med symfonisk musik inleds med den karaktäristiska stämtonen, i A, som tas av en oboe. Oboe lämpar sig särskilt väl att ta denna stämton, då dess klara klang lätt lyckas forcera genom de övriga instrumentens brölande. Den har sålunda en väldigt säregen klang som utmärker sig i förhållande till de andra instrumenten. Men varifrån härrör då oboen, kan man undra. Det visar sig att man faktiskt inte riktigt vet. Den kan vara en avlägsen släkting till den dubbelpipiga flöjten aulos som var vanligt under antiken. Det finns också de som menar att den kan ha sina rötter i Egypten och Mesopotamien, eller så kan den ha varit en avfälling från chirimía som de upptäcktsresande fann i Sydamerika. Den kan också ha sitt ursprung i den arabiska zurna, och sedan utvecklats med hjälp av blåsinstrumentet skalmeja (som har dubbla rör) och säckpipor till dagens oboe.

De första oboerna så som vi känner dem, kallades för hautbois, vilket uttalades som “hoboy”. Hautbois är, som nog alla förstår, franska och är en sammansättning av två ord, nämligen “haut” som betyder “hög” eller “gäll”, samt “bois” som betyder “trä” eller “träblås”. Det var först på 1770-talet som man började använda ordet “oboe” och det kom sig av en italiensk transliterering av det franska ordet. Men det råder delade meningar om vem som verkligen utvecklade oboen till det instrument vi känner idag, och senare forskning menar att det faktiskt kan vara så att oboen har tagits fram av flera olika instrumentbyggare.

Oboen gör sig bäst i det höga registret och när det krävs lägre toner av oboisten använder de flesta tonsättare istället engelskt horn, ett oerhört tjusigt instrument, som är mycket längre än oboen och har ett vackert päronliknande avslut. Ursprungligen var instrumentet böjt, men idag har den en mer rak form. Man kan nu fråga sig om engelskt horn har sitt ursprung från England, men givetvis är det mycket mer komplicerat än så. Det “engelska” i engelskt horn kan antingen komma från det franska ordet för böljt, “anglé” (på franska heter engelskt horn “cor anglé”). En annan möjlig orsak till det förvirrande namnet är att man tidigare kallade det änglalikt horn, från tyskans “engel”, och det berodde på att instrumentet likar de instrument som änglar ofta gestaltas spela på i olika religiösa målningar. Ordet horn kommer sig av att man tidigare kallade alla blåsinstrument för horn. När det gäller det engelska hornets härkomst är man säker på att det kommer från Schlesien, närmare bestämt Wrocław.

En av de mest fascinerande delarna av oboen är dess munstycke. Det består av två tunna vassblad som hålls samman av ett stift av metall. Oboisterna ordnar själva med sina rör, och de ägnar mycket tid åt att se till att rören är av rätt form. Engelskt horn har liknande rör, men de är ändå olika på ett sätt jag inte riktigt förstår.

Nåväl, ikväll har jag alltså fått uppleva ytterligare en fantastisk konsert med just oboe, och denna gång med ett tidstroget instrument, även kallat barockinstrument. Solisten hette Katarzyna Pilipiuk och på programmet stod musik av den tyske tonsättaren Johann Wilhelm Hertel. Vid cembalon satt Anna Huszczo.


Foto: Gustav Söderström