viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 1 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Där gatorna Krupa och Izaaka möts står Isaacsynagogan och tittar ut över den gamla judiska stadsdelen Kazimierz i Kraków. På gaveln syns två små runda gluggar med ett halvmåneformat fönster som tillsammans ger intrycket av att huset gapar förvånat inför åsynen av sin omgivning. Och under det förvånade ansiktsuttrycket uppenbarar sig en annan karaktär, då trappan upp till kvinnoläktaren samt dess fönster skapar bilden av en sorgsen herre med slokmustasch. Det här är ju bara rena tillfälligheter, men för mig går det inte att förbise att synagogan tycks besitta en mycket mänsklig prägel.

Isaacsynagogan är uppkallad efter sin grundare, köpmannen Izaak (eller Ajzyk) Jakubowicz, som år 1638 fick tillstånd att den polske kungen Vladislav IV Vasa att lägga grunden till en ny synagoga i Kazimierz. Men arbetet kunde inte ögonaböj inledas, ty en katolsk präst satte käppar i hjulen. Han menade nämligen att präster som skulle till nattvarden i den intilliggande kyrkan tvingades passera synagogan och av oklar anledning tyckte han inte att det passade sig. Men efter långa överläggningar lyckades Izaak Jakubowicz såsmåningom övertyga biskopen i Kraków om att synagogan skulle kunna uppföras.

Det är lite oklart vem som slutligen valdes till arkitekt, men det kan ha varit en italiensk byggherre vid namn Giovanni Trevano. Andra källor säger istället att det kan ha varit en lokal byggherre, och det är ju möjligt att sanningen ligger någonstans mittemellan, eftersom Trevano gick bort innan synagogan invigdes 1644. Det är dessutom möjligt att också Izaak Jakubowicz gick bort under arbets gång, enär en inskription på kvinnoläktaren beskriver att Jakubowicz hustru, Brajndl, ledde arbetet med synagogan. (Denna inskription finns tyvärr inte avbilda nedan eftersom kvinnoläktaren är avstängd för renovering.)

Isaacsynagogan är ett enastående exempel på barockstil, med ett högt tak på 14 meter och stora fönster som ger ett vackert ljusinsläpp i salen. Den lär också ha varit rikt dekorerad med väggmålningar med citat från Bibeln, och några av dessa har man under renoveringar lyckats ta fram.

Bara tolv år efter invigningen anlände den svenska armén till Kraków. Men svenskarna kom inte med fred i sinnet, utan ägnade sig åt urskiljningslöst våld och hejdlös plundring. Polackerna kallar tiden för “den svenska syndafloden” (“Potop szwedzki”) och den omnämns till och med i polska nationalsången. Även Isaacsynagogan utsattes för den svenska farsoten och förstördes nästan helt. När svenskarna väl hade försvunnit anlände nästa fasot, nämligen pesten. Synagogans rabbi beslöt sig därför för att fly ut ur staden tillsammans med sin församling och tog man med sig merparten av interiören.

Det skulle dröja fram till 1800-talet innan man försökte återställa synagogans tidigare prakt. Andra synagogor från trakten skulle göra en stor insats för att ge Isaacsynagogan dess forna glans.

Nästa stora prövning för Isaacsynagogan var givetvis Förintelsen. Tyskarna totalförstörde inredningen och beslagtog allt av värde. De försökte även tvinga rabbin att bränna Torahrullarna, och när han vägrade sköt de honom på gården utanför synagogan. Under Förintelsen skulle också praktiskt taget hela församlingen mördas.

Efter kriget fortsatte vedermödorna för Isaacsynagogan. Någon kom nämligen med förslaget att riva den för att ge plats åt en katolsk kyrka, men tack och lov kom dessa planer på skam. Isaacsynagogan förvandlades därefter till ateljéer för konstnärer innan den övergavs och stod och förföll till den slutligen härjades av en brand.

Den judiska församlingen i Kraków stred under alla dessa år oupphörligen för att få tillbaka synagogan, men det skulle dröja ända till kommunismens fall år 1989. Man tog därefter genast itu med uppgiften att försöka restaurera synagogan, och det är ett arbete som faktiskt delvis pågår än idag. Men trots att arbetet inte är avslutat förrättas det här regelbundet gudstjänster. Och just i dagarna är det mer aktivitet än vanligt i Isaacsynagogan, eftersom man idag invigde den trettiofemte upplagan av Krakóws judiska kulturfestival.


Dagens anteckning – 30 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag igår satt på en bänk i Park krakowski vid Królewska-gatans mynning, blev jag plötsligt varse om en synnerligen taggig trädstam. Man kan svårligen säga att den gav ett särskilt inbjudande intryck, och faktum är att jag min vana trogen genast började fantisera ihop olika skräckhistorier med olyckstillbud. Tankarna var så pass påfrestande att jag strax lämnade trädet åt sitt öde. Det var först när jag kom hem som jag ställde mig frågan vilket träd det kunde röra sig om. Efter att ha kammat internet på information om vilka träd med taggar som växer i nämnda park landade jag i slutsatsen att det måste röra sig om ett träd kallat för korstörne, eller gleditsia triacanthos på latin.

Det lär väl knappast komma som en överraskning att korstörne beskrevs första gången av Carl von Linné, men trädet associeras nog främst med den samtida botanikern Johann Gottlieb Gleditsch, då det är hans efternamn som trädet har lånat sitt förled från. Det var förövrigt Gleditsch som försvarade Linnés sexualsystem när detta attackerades av en annan botaniker, Johann Georg Siegesbeck, som från sitt säte vid ryska Vetenskapsakademien ifrågasatte Linnés upptäckter.

Nå, låt oss återgå till korstörne. Trädet har sitt ursprung från Nordamerika och finns nästan bara i odlad form på andra platser. Det kan bli upp till 30 meter högt och kan, om allt vill sig väl, bli runt 125 år. Under tidig vår blommar trädet med små gula blommor som tydligen ska lukta sött och som senare växer till sig till en slags ärtskida. Taggarna som växer på stammen är ofta upp mot tio centimeter och växer i klungor. Det kan till och med växa blad på taggarna om allt vill sig väl, ur taggarnas synvinkel sett. Annars är taggarna inte så omtyckta av de djur som vill smaska i sig ärtorna, ty det är ju opraktiskt att klättra upp för en stam med taggar, eller hur?

I Polen växer korstörne bara i parker och 42 av dessa är uppförda i ett polskt register för skydd av växter, kallat Pomnik przyrody. Det är dock oklart om exemplaret av korstörne i Park krakowski återfinns i detta register. Kanske måste det växa till sig, ty det sträcker sig nog bara tio meter upp från marken.


Dagens anteckning – 29 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hettan har som bekant lägrat sig över nejden. Varje enkel rörelse tycks kräva ett vanvettigt omfång av energi för att alls kunna komma till stånd. Men det är faktiskt inte bara av ondo, ty man ger sig sålunda tid att stanna upp och studera sin omgivning lite mer ingående. Som exempel kan man stå vid en stockros och betrakta hur en humla landar i blommans kronblad och sedan tar tag i sina humlesysslor. Orädd som den är stångas den med sitt lilla huvud med ståndaren och får så med sig någon av den nektar som blomman besitter. Stockrosen verkar inte bli det minsta brydd över humlans närgångenhet, och inte heller verkar stockrosen skrämmas av det heta klimatet. Men det är kanske inte att undra på, enär stockrosor sägs härstamma från torra områden i Kina eller möjligen Turkiet. Ja, källorna är lite vaga här, men låt oss säga att stockrosorna kommer från Asien.

Vad man däremot tycks veta med bestämdhet är att stockrosen kom till södra och mellersta Europa via Sidenvägen någon gång under medeltiden. Den blev genast en populär trädgårdsväxt, både eftersom den är vacker, men också för att den ansågs vara en medicinalväxt med sårläkande egenskaper samt hjälp vid olika ögonsjukdomar. Under renässansen sågs stockrosen som en symbol för fertilitet samt rikedom, vilket ledde till att de odlades i överflöd, särskilt i södra Europa.

När stockrosen väl anlände till de norra delarna av Europa samt Brittiska öarna under 1700-talet nådde vurmen för blomman också sin kulmen. Det fanns hart när inte en trädgård som inte beboddes av stockrosor. Men så hände det som ofta sker om man planterar för mycket av en sort, stockrosorna blev sjuka. De fick nämligen rost vilket fortfarande är ett stort problem för stockrosorna.

Humlan har nu backat ut från stockrosens kronblad och gör sig redo för att flyga vidare. Jag som nästan hade trott att den skulle bygga bo därinne. Ett stockrosbo, helt enkelt. Och ett sådant finns faktiskt i Californien. Hollyhock House heter huset, eftersom det har ornament i fasaden som för tankarna till stockrosor (som alltså heter hollyhock på engelska). Huset beställdes 1919 av Aline Barnsdall, dotter till en förmögen oljebaron, och arkitekten var Frank Lloyd Wright. Aline var något av en revolutionär, och var mycket intresserad av avantgardistisk teater och tanken var att ena delen av huset skulle fungera som bostad och andra delen skulle hysa en scen för en sådan ensamble. Men så blev det aldrig och Aline bodde bara i huset ett år, eftersom det visade sig vara dåligt byggt och läckte som ett såll. Men dess specifika arkitektur gjorde ändå att huset besvarades och finns än idag.


Dagens anteckning – 28 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Flera dagar före pågående värmebölja började man i Polen att spekulera kring om det förefintliga värmerekordet från 1921 skulle stå sig eller om det skulle få se sig besegrat. Det föreföll nästan som om man uppfattade det som en tävling där olika kvicksilver utsattes för ett test hur långt de kunde stiga i termometrarna. Rekordet från 1921 sattes i den lilla Prószków som ligger i Opole vojvodskap, alltså i sydvästra Polen på gränsen mot Tjeckien. Temperaturen som noterades då var +40,2, och det har med andra ord stått sig i över hundra år.

Inför den rådande värmeböljan åkte sålunda journalister till Prószków och gjorde reportage från deras meteorologiska mätstation och på något vis verkade det som om att man landade i slutsatsen att det gamla rekordet nog skulle härda ut och fortsatt stå på prisplasten där Polens högsta temperatur har noterats. Och man tyckes också slå fast att om det nu skulle noteras en högre temperatur så skulle det förmodligen ändå vara i just Opole vojvodskap och kanske till och med i Prószków.

Så svepte slutligen den obevekliga värmeböljan in över Polen, och det verkade till och med som om många var helt oförberedda på dess våldsamma kraft trots flera dagar av medial uppmärksamhet. Och inte heller eldade värmeböljan på kvicksilvret som mest i just Opole vojvodskap. Nej, längst upp på prispallen hamnade istället staden Słubice med sina +40,5 som noterades idag. Słubice lyckades dessutom slå rekord två gånger, först slog man det gamla junirekordet och idag alltså det 105 år gamla nationella värmerekordet.

Vad är det då för gudsförgäten håla där kvicksilvret lätt och ledigt klättrar upp för termometerarnas sifferrad på detta bestialiska sätt? Jo, Słubice ligger i västra Polen och i Lubusz vojvodskap och balanserar sålunda precis på gränsen till Tyskland. På bilderna syns floden Oder vackert kröka sig genom staden och det visar sig även att det finns annat intressant att notera om denna plats, som nämndes för första gången på 1200-talet. Initialt var det en handelsplats, men redan 1253 fick platsen stadsrättigheter och tilldelades namnet Vrankenvorde och senare Frankfurt an der Oder. Efter kriget delades alltså staden och den polska delen fick alltså namnet Słubice.

Man kan nu fråga sig hur Słubice fick sitt polska namn, och faktum är att det är omdebatterat. Det finns de som menar att Słubice kan komma från en slavisk folkstam som man kallar för słupianie vilka var bosatt i området under tidig medeltid. Enligt dessa källor kallades platsen av słupianie för Zulbica. Men andra källor säger att platsen kan ha kallats för Zbiwitz, Zbirwitz eller Zliwitz. Därtill finns de se som menar att namnet Słubice kan härledas till det polska ordet för påle (słup) eller ślub som betyder bröllop.

Nåväl, hur det nu än är med detta kan Słubice i alla fall från och med nu yvas med titeln “Polens hetaste plats” utan att för den sakens skull brösta sig för mycket. Men frågan är hur länge rekordet kommer stå sig, ty om vi ska tro våra meteorologer bör vi nog ställa in oss på att det kommer att slås många värmerekord framöver.

Bilden föreställer varken Słubice eller Prószków, utan Kraków sett från Podgórze


Dagens anteckning – 27 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Jest gorąco”, säger kvinnan i den italienska butiken på min gata och torkar bort några små droppar svett som syns blänka i hennes panna. Det är onekligen hett (som ovanstående polska fras betyder) just nu. De flesta håller sig klokt nog i skuggan, och bara några fåtal vilsna och utmattade turister syns stånka fram i solgasset. Vi har ju värmeböljor varje år, men denna är som bekant ovanligt kraftfull.

Fast det är kanske inte första gången som det är så varmt på dessa breddgrader. Man vet exempelvis att tidiga sorter av vindruvor växte häromkring under en epok kallad för Miocen som pågick mellan 22-5 miljoner år sedan. I början av 1900-talet hittade man nämligen en slags fossila frön i saltgruvan i Wieliczka strax söder om Kraków. Men på den tiden fanns det ju inga människor som kunde producera vin eller dricka upp det för den delen.

Vi får helt enkelt ge oss till tåls fram till 800-talet innan vi kan med säkerhet finna bevis på att man odlade vin kring Kraków. Det verkar vara ställt bortom allt tvivel att man under den tiden började odla vin och då längs med sluttningen nedanför Wawel. Kunskapen spred sig sedan och några hundra år senare skulle munkar börja med vinproduktion eftersom vin användes under religiösa riter. Som exempel kan ges klostret i Tyniec utanför Kraków där vin odlades av Benediktermunkar redan under 1000-talet.

Hundra år senare hade adeln och kungahusen fått riktigt smak för vin och flera av slotten i denna trakt hade sina egna vingårdar, och deras intresse för vin skulle smitta av sig på vanliga dödliga som också började föredra vin framför öl och vodka. Sålunda blev vin en vanlig bordsdryck hos både rik och fattig i södra Polen. Ryktet om det goda vinet från trakten skulle också sprida sig och snart hade man export av vin.

Så här skulle de kunna ha varit än i våra dagar om det inte vore för lilla istiden. Den gav sig visserligen till känna redan på 1300-talet, men drabbade inte vinodlingarna förrän på 1400-talet och då med osedvanligt stränga vintrar som helt enkelt gjorde slut på storskalig vintillverkning i dessa trakter. Lilla istiden höll ett fast grepp om Europa ända till början av 1800-talet och då hade kunskapen om vinodling praktiskt taget gått förlorad. Men så sakteliga återtar nu vinproducenterna mark i trakten och polskt vin börjar åter få fäste i människors medvetande. Och om temperaturerna under innevarande sommar kommer består decennier eller århundraden framåt kan Polen faktiskt segla upp som ett land med storskalig vinproduktion.

Men jag måste avrunda med att understryka att jag med dagens anteckning inte försöker agitera för att den pågående värmeböljan skulle vara ett utslag av någon slags naturliga variationer. Jag är inte beskaffad med slik kunskap för att dra några sådana slutsatser. Vad som däremot intresserar mig är att det inte alltid varit så som saker och ting förhåller oss just nu. Vi tenderar att glömma det.


Sluttningarna nedanför Wawel och …


… Tyniec odlades tidigare vin


Dagens anteckning – 26 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu är jag sällan lugn som en filbunke, utan har ständigt olika episoder av mer eller mindre explosiva dramer. Men oftast slipper omgivningen bevittna dessa fasor, ty de pågår vanligen väl inneslutna i mitt inre. Men det finns tillfällen då jag inte lyckas hålla masken, som när jag får syn på en fästing. Häromkring är de dessvärre förhållandevis vanligt förekommande, så det ger anledning till skiftande reaktioner med tillhörande fysiska uttryck, så som vrål, olika mindre rytmiska danssteg och så vidare.

Det är tyvärr mycket oklart varför jag fruktar denna futtiga insekt så till den milda grad, enär jag – mig veterligen – aldrig blivit biten. Men oaktat detta känner jag icke förty en närmast bestialisk skräck för fästingar. Ibland får jag till och med för mig att de inte förtjänar att få existera jämsides med mig, men det är ju givetvis helt orimligt, emedan de har funnits mycket länge än vi människor.

För några år sedan gjorde man nämligen en häpnadsväckande upptäckt. I en bärnsten, där en fjäder från en dinosaurie hade förevigats, hittade man en oansenlig liten varelse. När de studerade det lilla krypet närmare såg forskarna till sin förtjusning att det rörde sig om en fästning. Ja, det är sant. De blev förtjusta, då de ansåg att det var en synnerligen trevlig upptäckt. Det som gjorde upptäckten anmärkningsvärd var att forskarna kunde dra slutsatsen att fjädern och fästingen var ungefär 99 miljoner år gamla. Våra (eller snarare “era” för mina är de rakt inte) fästingar har alltså anfäder hundra miljoner tillbaka i tiden. Tänk bara så mycket blod de druckit, de små vampyrerna.

Som jag skrev finns det väldigt många fästingar häromkring. Nu vet jag inte om det de facto finns fler än i Sverige, men med tanke på att skog och mark oftare har en frodigare grönska än den i Sverige (och fästingar trivs ju i sådana miljöer, vem gör inte det förresten) så det inte helt otroligt om det förhåller sig som så. Därav är jag alltid extra vaksam när jag befinner mig i naturen, och faktum är att jag månne är löjeväckande vaksam.

Men dessvärre finns fästingar inte bara i naturen. De finns faktiskt i en mänsklig upplaga också. Ja, nu syftar jag på dem som heter fästing i efternamn, eller rättare sagt Kleszcz som det heter på polska. Det ska tydligen röra sig om 3000 personer och de är spridda över alla vojvodskap i Polen, med majoriteten boende i Schlesien och Lillpolen. De första dokumenterade fallen av personer som heter fästing i efternamn härrör från 1400-talet. Sedan har de alltså spridit sig över hela landet. Och det ska även finnas två i Sverige som bär det efternamnet, så se upp!


Dagens anteckning – 25 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under träden i Henryk Jordana-parken i Kraków råder ett osedvanligt lugn. Några ligger på en picknick i gräset och dåsar i hettan. Andra har spänt upp en hängmatta mellan träden. Några sitter på bänkarna och samtalar i sävlig sommarton. Under terminerna brukar parken soliga och varma dagarna befolkas av studenter från universitetet. De syns ofta djupt försjunkna i sina mobiler, snarare än kurslitteratur, och det vanligaste förekommande ljudet kommer från någon reel som studenterna visar för varandra och som möjligen roar för stunden. På helgerna byts däremot sorlet ut mot ett annat slag, då parken nämligen intas av barnfamiljer, med tillhörande aktiviteter som alstrar en polyfonisk ljudbild bestående av bollekar, cykletramp, tjut och skratt, eller bara skrik i största allmänhet.

Men idag har alltså ett sällsynt stiltje lagt sig över parken. Studenterna är antingen upptagna med sina tentor eller så har de redan gett sig av. Och barnfamiljerna syns inte heller till, eftersom det är skolavslutning först imorgon. Det är därför ingenting som stör mina tankebanor och jag låter dem därav färdas iväg till begynnelsen.

Ja, nu menar jag inte begynnelsen av allt, utan just begynnelsen av parken Henryk Jordana-parken. Till sitt yttre ser den kanske ganska oansenlig ut, men dess historia är faktiskt unik. Parken tillhör nämligen en av de första i sitt slag. Bakgrunden är att en läkare vid namn Henryk Jordan (1842-1907) kom med en idé att anlägga en offentligt park med betoning på fysisk aktivitet och även lekplatser för stadens barn. Vid förra sekelskiftet betraktades parker som en mötesplats för vuxna, där de förväntades spankulera runt och socialisera sig med varandra, lyssna på med musik eller gå till någon inrättning i parken där det serverades alkohol. Förlagan till dessa parker var exempelvis den legendariska parken Prater i Wien. Henryk Jordana tyckte inte att den typen av parker gav starka, friska och lyckliga människor, därför tog han initiativet till att skapa en ny slags park, som slutligen hade invigningen år 1889.

I parkens barndom arrangerades därför ofta olika lekar både för barn och vuxna. Man inrättade även tennisbanor, en swimmingpool och ishall. Därtill anlade man en labyrint, och några år efter att parken invigts upprättade man en skulpturpark med byster av kända vetenskapsmän, författare och andra kända polacker. Samt en byst föreställande Henryk Jordana, som givetvis har fått en plats i hjärtat av parken. Idag finns dock varken swimmingpoolen eller ishallen kvar, med däremot tennisbanorna, en liten del av labyrinten samt givetvis skulpturerna.

Och jag skulle också vilja tillägga att än idag utgör aktivitet, med betoning på glädje och fritid, en hörnsten i parkens karaktär.