viewpoint-east.org

(Tonarten för dagen har gått i moll. De osedvanligt långdragna timmarna har ackompanjerats av mörka moln som inte burit på regn utan istället strofer av något diffust dunkelt, som ett oskarpt fotografi som vägrar meddela sina konturer. Och det är inte särdeles egendomligt att dagen färdats i sådant svårmod, ty) idag är det 115 år sedan Gustav Mahler (1860-1911) gick ut tiden, inte ens fyllda 51 år. Mycket har skrivits om Mahler och hans betydelse för utvecklingen av konstmusiken, och här kommer inte följa några tillägg med sådana resonemang.

Inte heller tänker jag utropa någon särskild av hans tonsättningar som den mest epokgörande. Ty till skillnad mot många andra mahlerianer, som jag kallar oss älskare av Mahlers musik, föredrar jag inte något verk av honom framför de andra. Alla tonsättningar han skrev bär på en unik röst. Och jag är så pass hängiven Mahlers musik att jag kan fånga något ur varje verk.

Men om man nu ändå skulle envisas med att försöka tvinga fram ett svar från mig huruvida det finns något verk av Mahler som jag skulle kunna välja torde jag efter idel protester svara: den åttonde symfonin. Mitt svar innebär dock inte att jag vill påskina att den åttonde symfonin på något sätt äger något som de andra inte förfogar över. Sanningen att säga handlar mitt val nog främst om de två konserter med detta verk jag har förärats. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att hävda att dessa två upplever har omdanat min uppfattning om hur musik borde klinga.

Nej, nu menar jag inte att jag kräver att alla verk måste bestå av två fullstora körer, en barnkör, solister bestående av två sopraner och likaledes två altsångerskor, en baryton, en tenor, en bas, och en orkester med två piccolo, fyra flöjter, fyra oboer, ett engelskt horn, fem klarinetter, fyra oboer, fem fagotter, åtta horn, åtta trumpeter, sju tromboner och en tuba, samt fyra timpani, en bastrumma, cymbaler, triangel, tam-tam, klockor, klockspel, och därtill en vanlig orgel och en tramporgel, en flygel, celesta, två harpor, första och andra violiner, viola, cello och kontrabas i plural och sist men inte minst en mandolin (som dessvärre inte hörs eftersom de andra gör sitt bästa för att överrösta den, men jag tror att dess närvaro är mycket viktigare än man kan tro, ty det är möjligt att den faktiskt är ett av många uttryck för Mahlers mycket omtalade humor, vilken tyvärr ofta underskattas, men sannerligen var en mycket viktig del av hans tonsättarkonst).

Det finns de som tycker att Mahler tog i lite i överkant när han skrev sin åttonde symfoni, men då har man bara lyssnat på den men inte hört tillräckligt uppmärksamt. Det är enligt min mening nämligen inte de starka partierna eller den väldiga instrumentationen det kommer an på i detta verk, utan det är med den skicklighet han utformade kontrasterna mellan starkt och svagt, ljust och mörkt, mjukt och hårt, glädje och sorg. Och på det sättet som han lyfter oss i eufori för att i nästa andetag släppa taget om oss och hur vi då faller handlöst innan vi helt oväntat fångas upp igen, men försätts nu i en helt annan stämning. Och det är inte bara kontrasterna i själva musiken, utan även hur vi svävar mellan senromantiken och modernismen, (vilken jag lite vitsigt titulerar som “romernismen”).

Och när man har nått de sista takterna och verkligen tillåtit sig att höra varje skiftning i varje ton torde man med lätthet förnimma vad den avslutande “mystika” kören sjunger (även om vi inte nödvändigtvis förmår att förklara exakt vad Goethe osyftar på här i “Faust”, som Mahler utgår från i åttan) nämligen:

Alles Vergängliche
Ist nur ein Gleichnis;
Das Unzulängliche,
Hier wird’s Ereignis;
Das Unbeschreibliche,
Hier ist’s getan;
Das Ewig-Weibliche
Zieht uns hinan.

(Eller som i Viktor Rydbergs översättning av Goethes “Faust”:

“Vad är det sinnliga?
Bildspråk och hägring;
men det ohinnliga
sanning och fägring.
Det översvinnliga,
fullgjort dess bud.
Det evigt kvinnliga
drar oss till Gud.”)