viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 1 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Ludwig van Beethovens omfattande verkförteckning finns det bara en violinkonsert. Verket, som har op 61, slutfördes 1806, och det sägs att Beethoven skrev de sista takterna precis innan uruppförandet i december samma år. Vilket innebar att solisten Franz Clement ska ha fått det fullständiga partituret satt på notstället bara några timmar innan konserten. Man hann således inte repetera särskilt många gånger. Clement ska dessutom ha gett sig i kast att spela en egen tonsättning mellan första och andra satsen, i vilken han spelade på en sträng med violinen hållen upp och ner. Men andra källor förfäktar detta påstående och hävdar istället att den märkliga tonsättningen av Clement spelades som extra nummer. Uruppförandet blev sålunda föga förvånande ett formidabelt fiasko.

Det skulle dröja ända till 1844 som det då 12-åriga underbarnet Joseph Joachim skulle framföra violinkonserten under ledning av ingen mindre än Felix Mendelssohn. Framförandet måste ha varit ypperligt, ty det blev succé och ändå sedan dess har Beethovens violinkonsert ingått i standardrepertoaren. Trots det har jag själv inte fått höra den framföras live många gånger. Men igår fick jag så möjlighet att få höra med den skickliga violinisten Arabella Steinbacher tillsammans med Liechtensteins symfoniorkester under ledning av den eldige och engagerade dirigenten Dawid Runtz.

Under gårdagens konsert fick vi också höra ett fenomenalt framförande av Johannes Brahms tredje symfoni i F-dur (op 90). Symfonin tillkom 1883 under Brahms sommarvistelse i Wiesbaden. Det hade gått sex år sedan han slutförde arbetet med sin andra symfoni. Han hade dock knappast legat på latsidan utan hade tonsatt flera av sina mest viktiga verk, så som hans violinkonsert och den andra pianokonserten. Hans tredje symfoni skulle snart bli vida omtalad och omtyckt, och det fanns de som menade efter premiären att den var bättre än både första och andra symfonin. En bidragande orsak till att symfonin blev så omtalad var de inledande takternas F-A♭-F, som lär referera till Brahms personliga devis “frei aber froh”, alltså “fri (läs singel) men lycklig”. Devisen ska ha tillkommit när Brahms blev nära vän med violinisten Joseph Joachim, ja, den samme som framförde Beethovens violinkonsert så övertygande att man tog verket till sina hjärtan. Joachim hade nämligen en egen devis, som löd “frei aber einsam”. (Joachim skulle sedermera gifta sig, men som alla vet levde Brahms hela sitt liv som ungkarl.)

Men det finns också andra intressanta teman att uppehålla sig vid i Brahms tredje symfoni, så som att man kan läsa den som en kommentar till Robert Schumanns tillika tredje symfoni, som kallas för “Rheinische Sinfonie” (Rhensymfonin). Brahms skrev ju sin trea när han var på semester i Wiesbaden, som ligger vid Rhen, och det finns de som menar att att man kan höra att Brahms i tonsättningen drömmer sig tillbaka till den tid när han mötte Clara och Robert Schumann för första gången. Det förhöll sig nämligen som så att de tre ofta ägnade sig åt den typ av musikaliskt chiffer (likt de inledande takternas F-A♭-F), och att Brahms återgick till denna musikaliska lek kan ha varit ett tecken på att hans tankar gick till paret Schumann.

Därtill finns det de som menar att Brahms tredje symfoni bör läsas som en hyllning till hans gamla antagonist, Richard Wagner, som precis hade gått ut tiden. Brahms lär nämligen inte alls ha ogillat Wagners tonspråk, och det är därför inte helt orimligt att anta att han ville hylla Wagner. Wagner-entusiasterna trodde dock inte på detta och lär ha försökt förhindra att Brahms tredje symfoni fick sitt uruppförande. I deras värld var de två motpoler, trots att de i verkligheten sannolikt hyste stor respekt för varandra.

Nåväl, vi lär aldrig få veta hur Brahms tankegångar gick när han skrev den tredje symfonin, men vacker är den, och gårdagens framförande blev med rätta bejublat.

Dagens anteckning – 31 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det prasslar till i en av trädkronorna i Planty. Något rör sig däruppe. Det visar sig vara en klumpig dans av ett flörtande fågelpar. De dansar lite oorganiserat från gren till gren. Denna fågel hamnar nog inte som en anteckning i marginalen i någon hobbyornitologs fågelbok. Och om den skulle hamna där som en anteckning skulle marginalen snart bli fullklottrat av olika observationstillfällen, ty så pass vanligt förekommande är de kärlekskranka ringduvorna däruppe. Men trots att de är så vanliga är det många som förväxlar ringduvan med vanliga stadsduvor eller skogsduvan. Det är kanske inte så förvånande eftersom de ändå har någon slags likhet.

Jag har däremot mycket svårt att tolerera när någon blandar ihop ovannämnda duvor med turkduvan. Just turkduvan särskiljer sig ju avsevärt från de andra duvorna. Den är mindre och smäckrare och har en särdeles vacker beige fjäderdräkt, med ett smalt svart och vitt band om halsen. Dess sång och läte har förvisso en del beröringspunkter med både skogsduvan och ringduvan, men turkduvan har en stilig avslutande knorr på sin sångslinga.

Turkduvans namn är dessutom mycket intresseväckande. Man menar nämligen att den fått sitt folkliga namn av att den ansågs ha kommit från Turkiet, och det är riktigt att den fram till 1900-talets början helst höll sig i ett bälte från södra Europa till Japan. Dess utbredning har därefter ökat och den första turkduvan i Sverige ska tydligen ha skådats någon gång på 1950-talet. Men turkduvan har även haft ytterligare ett folkligt namn, nämligen det mycket fantasieggande namnet orientalisk skrattduva. Därtill är turkduvans vetenskapliga namn, Streptopelia decaocto, värt att uppehålla sig vid en stund. Streptopelia lär komma från grekiskan och anspela på ringen kring halsen, men decaocto däremot betyder “arton”. Vadan detta, kan man undra. Dessvärre verkar det finnas flera svar på detta. Några källor anger att det handlar om en grekisk folksaga där en slav klagade på sin ringa lön på 18 slantar av något slag. Som svar på detta skickade gudarna henne arton turkduvor. En annan teori är att “arton” kan komma från dessa läte, men det förstår inte jag heller så det är bäst att vi avrundar här.

Dagens anteckning – 30 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en av gångarna som löper genom Planty står en man, i den ålder som mina studenter brukar definiera som “gammal”, men som jag envisas med att kalla “en man i sin bästa ålder”, och tittar med en liten kikare upp mot en trädkrona. Han studerar det han ser genom kikarens prismahus omsorgsfullt, innan han flyttar blicken från kikarens ögonmusslor. Under en stund står han kvar med huvudet riktat mot trädtopparna, innan han plockar fram en fågelbok ur sin ficka. Han bläddar lite fram och tillbaka i boken tills han hittar det han söker. Efter en stunds studie av den uppslagna sidan i boken, lyfter han åter blicken upp mot trädet, för kikarens ögonmusslor mot sina ögon och fortsätter att observera gynnaren i trädet.

Nu verkar det bestämt som om han fått korn på vad det kan röra sig om för fågel, ty han fäller resolut upp ett uppslag i boken, tar en reservoarpenna ur bröstfickan och skriver något i marginalen. Det går inte att urskilja vad det är han plitar ned, men man kan ju förmoda att han anteckningar något om när och var det var som han lyckats artbestämma. Det är nämligen så många många amatörfågelskådare gör, undertecknad inkluderad.

I Sverige är det här med fågelskådning nästan en farsot. Vi har enormt många som intresserar sig för fåglar, men egentligen inte särskilt många som vet särdeles mycket egentligen, utan kanske bara tror sig veta väldigt mycket. Också här är undertecknad inkluderad. Varför intresset för att studera fåglar är så stort i Sverige är dock dessvärre mycket svårt att svara på. Kanske beror det på den långa vintern som ger att glädjen över tillresta fåglar inte vet några gränser. Eller så har vi bara dille på att katalogisera allt som finns omkring oss.

Sveriges ornitologiska förening har runt 16 000 medlemmar, och då måste man lägga till alla som är hängivna fågelskådare utan att registrera sig i någon förening, så som undertecknad. Den polska motsvarigheten till Sveriges ornitologiska förening kallad OTOP (förkortning av Ogólnopolskie Towarzystwo Ochrony Ptaków) har dock bara runt 2500 medlemmar. Man behöver inte vara något matematiskt snille för att räkna ut att Polen alltså har ett försvinnande litet antal fågelskådare om man jämför med Sverige. Under de senaste åren har dock antalet fågelskådare ökat dramatiskt i Polen (i alla fall om man ska tro OTOP:s egen webbsida) och det är framförallt i de stora städerna som man fått upp ögonen för fåglarnas tjuskraft.

Mannen, i sina bästa år, som står med sin fågelbok och kikare i Planty kan helt klart vara en av alla dessa nya fågelskådare, ty hans bok är ännu inte lika tummad som min, och jag kan inte heller se att bokryggen är vikt och nött, som den gärna blir efter några år av bläddrande fram och tillbaka. Men vem det nu var som han upptäckte och artbestämde lyckades jag dessvärre inte urskilja. Fågeln i fråga behagade inte säga ett pip och mina kunskaper om fåglar gör sig som bäst när jag också får höra deras sång (eller läten för den delen).

—

Och precis, bilderna har ingenting med texten att göra, utan får tala för sig själva

Dagens anteckning – 29 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Längs med ena långsidan av Kraków-parken (på polska Park Krakowski im. Marka Grechuty) löper en gata som begåvats med bostadshus från i huvudsak mellankrigstiden. Med sina enkla men stiliga ornament är husen längs gatan ett smakfullt prov på den vackra arkitektoniska stil som rådde under den tiden. Man kan därför tycka att valet av namn på gatan, nämligen Karol Szymanowski-gatan (ul. Karola Szymanowskiego), är ytterst klädsamt, ty han var ju också något av en dandy och alltid lika stilfull liksom gatans byggnader. Det passar också bra att uppehålla sig vid honom en stund, då det på dagens datum är 89 år sedan som han gick ur tiden, 54 år gammal.

Men hoppa nu inte i galen tunna och anta att han någonsin bodde på denna gata. Nej, faktum är att han aldrig bodde i Kraków. Staden var viktig för honom, så till vida att han på 1930-talet tilldelas titeln hedersdoktor på Jagellonska universitetet, men utöver det var han bara en av alla tillfälliga besökare. Fram till sin död. För nu finns han här i Kraków, skulle man kunna säga, enär hans kvarlevor återfinns i Skałka-kyrkans krypta (Santuarium św. Stanisława na Skałce). Och sedan 1960-talet är också Krakóws filharmoniska orkester uppkallad efter honom.

Förhållandet mellan Szymanowski och Kraków var dock inte helt friktionsfritt under sin livstid. Han hade nämligen flera konflikter med det konservativa musiklivet i Kraków. Konflikterna bottnade i att Szymanowski hade låtit sig inspireras av orientaliskt tonspråk, den franska impressionismen och expressionismen (som företräddes av bland annat Stravinskij). I Kraków fanns det de som menade att Szymanowski genom dessa influenser hade rört sig alldeles för långt från det polska musikarvet.

Man skulle nu kunna tro att Szymanowski därför skulle ha försökt att hitta en kompromiss och därigenom närma sig sina kritiker, för att på så sätt kunna vinna erkännande i kulturstaden Kraków. Men så fungerade inte Szymanowski. Han tycks inte ha varit särskilt främmande för att kasta sig huvudstupa in i hetsiga bråk. Szymanowskis svar blev helt enkelt att skriva än mer utmanande tonsättningar. Kritikerna blev givetvis rasande, men det är ändå så att Szymanowski på många sätt gick segrande ur striden. Det är ju hans namn som är ihågkommet idag, medan hans kritiker av många anses ha varit mediokra tonsättare och som sällan framförs.

Relationerna mellan Szymanowski och Kraków tinade dock betydligt när han i slutet av 1920-talet skrev musik till baletten Harnasie (op. 55) som utspelar sig i Tatrabergen. Inspirationen till musiken fick han under en kväll tillsammans med bergsfolket goraler i Zakopane, och han tjusades av deras tonspråk. Även om Szymanowski redan var en etablerad tonsättare blev han i och med Harnasie omfamnad av många som tidigare hade häcklat honom.

Men Szymanowski skrev inte Harnasie för att blidka sina kritiker, jag är till och med tveksam till om han visste hur en sådan handling skulle te sig. (Faktum är att han blev ovän med flera av sina vänner och kollegor, men några av dem skulle han senare försonas med.) Enligt min mening var han en tonsättare som intresserade sig för att utforska gränser och var sålunda aldrig rädd att föra in nya element i musiken för att studera vilka effekter det gav. Och det är också därför som hans attraktionskraft inte har sinat.

På bilden nedan syns Karol Szymanowski stå på lur i Taormina, Sicilien, år 1911.

Dagens anteckning – 28 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är sedan gammalt, det här med att jag måste äta upp alla matzabröd som ställs fram på bordet. Fast nu kan jag inte svära på att det egentligen är särskilt gammalt bland mina vanor, men ändå är det så att matzabröd intar en särställning bland mina gastronomiska favoritupplevelser. Exakt varför det förhåller sig som så vågar jag inte heller svära på. Kanske beror det på dess krispighet eller att det saknar salt? Eller så är det något annat som väcks inom mig. Någon slags vördnad för århundradenas gång, ty som de flesta redan vet har matzabrödet mycket gamla anor.

Man brukar nämligen säga att det första matzabrödet bakades under judarnas uttåg ur Egypten som beskrivs i Andra Moseboken. De lärde tvistar dock om när, var och ibland till och med om, detta uttåg överhuvudtaget har skett. Teorierna om när det månde kan ha inträffat anger ofta från 1600-talet till 1100-talet före vår tideräkning. Vissa menar till och med att det kanske inte rörde sig om ett fysiskt uttåg ur Egypten, utan kanske handlar om judarnas befrielse från den egyptiska makten över Palestina. Det råder också oenighet kring längs med vilken rutt uttåget skulle kunna ha gått, och likaså diskuteras det än idag hur många det kan ha rört sig om. Siffran 600 000 män samt kvinnor och barn som ibland anges avfärdas som osannolika, då folkmängden i regionen troligen inte var så stor vid denna tid. Så här håller man på och dividerar, men ett som är säkert är att matzabrödet har någon slags koppling till detta uttåg, vars minne man man firar under den judiska högtiden pesach.

Så vad är då matzabröd? Jo, enkelt uttryckt är det ett vitt bröd utan salt och jäst. Ungefär som svenskt tunnbröd men det senare står sig, enligt min mening, slätt i en jämförelse. Matzabröd är alltså ett judiskt bröd, men har (som så mycket annat här i Centraleuropa) plockats in i andra kök. Så som exempelvis det polska. Varje polack mötte äta tonvis av matzabröd, ty varje polsk mataffär med självaktning har en sektion tilldelad detta goda bröd. Man kan välja mellan vanligt matzabröd, de som är bakade med lite grövre mjöl, de som kryddats med vitlök, tomat och så vidare. Vilket innebär att matzabrödet på sitt sätt tillika är ett mycket polskt bröd. Fast ännu har jag inte hittat något surówka-, eller saltgurkskryddat matzabröd, men det kanske kommer.

Det finns mycket mer att säga om matzabröd, men det får vänta för nu måste jag hugga in den här biten som ligger på tallriken.

Dagens anteckning – 27 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Eftersom väderleken har beslutat att det ska vara ett blött tema, bestämde jag mig för att ackompanjera det hela med att införskaffa en växt som föredrar just fukt. Bräken, eller ormbunkar, är ju som bekant växter som trivs med fukt. Och jag tror även att de flesta vet att de är till åren komna, med sina 360-390 miljoner år på jorden. De ska dessutom ha utgjort en klar majoritet av växtligheten under det som kallas för karbontiden, alltså för ungefär 350 miljoner år sedan. Tänk vad de har fått se under alla de miljontals århundraden de existerat. Det är lätt att som människa känna sig oansenlig i en jämförelse med deras alla olika livserfarenheter.

Och kanske är det också av den orsaken som vi människor genom århundradena har fascinerats av denna växt. I slavisk folktro finns det till exempel en föreställning om att ormbunkar blommar en gång om året, och det ska tydligen ske på den slaviska motsvarigheten till midsommarafton, nämligen Ivan Kupala. Om man nu skulle ha den stora förmånen att få se en blommande ormbunke skänkas man livslång lycka och dessutom rikedom. Därför krälade människorna runt på alla fyra under Ivan Kupala på jakt efter att få syn på denna sällsynta blomma. En slags feber skulle man kunna säga.

Även på de brittiska öarna förekom under 1800-talet en våldsam ormbunkesfeber, som dessutom fick ett vetenskapligt namn, närmare bestämt pteridomania. De som drabbades av denna ormbunkesfeber fick helt enkelt mani på att samla sällsynta arter av ormbunkar. Men de lär också ha varit fascinerade av ormbunkarnas form och dekorativa utseende, vilket gjorde att man skapade en uppsjö av olika produkter med ormbunksmönster, som exempelvis på keramik, textilier, papper och även som skulpturer, allt för att tillfredsställa dem som drabbats av pteridomania. Ormbunkesfebern tycks ha varit ett förhållandevis isolerat brittisk fenomen, men den skulle ändå påverka andra delar av världen, då samlarna stundtals ägnade sig åt direkt rovdrift på ormbunkar. Detta drabbade främst Australien där ovanliga sorter av ormbunkar plockades i en så förödande omfattning att arterna nästan dog ut.

Det kan därför vara en viss tröst att det finns oerhört många olika arter av ormbunkar. En siffra som jag finner är att det finns över 10 000 arter. Den idag av mig införskaffade exemplaret är alltså en av dessa och bär det fantasieggande namnet hartassbräken. Bladen för förvisso inte tankarna till hartassar, men väl dess håriga rhizomer (en slags rötter) som sticker upp ur jorden. De är dock inte särskilt synliga, utan ligger strax utanför jorden. Men jag har även ett exemplar av kaninfot bräken, och den har långa vackra rhizomer som klättar ner ur jorden och slingrar sig kring krukan. Men den får jag återkomma till någon annan gång.

Dagens anteckning – 26 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Över nejden har en kuslig vind dragit in och till sällskap har den tagit med sig ett ihållande regn, som med sina små, ettriga droppar tränger ner genom markens ytskikt till växternas rötter. Där, under marken, dricker växterna nu ivrigt för att snart släppa ut sin vårliga skrud. Några har redan haft kraft att veckla ut sina blommor, så som körsbärsträdens och magnolians vita kronblad. Men där slutar också likheterna mellan de två, skulle jag vilja säga. Körsbärsträdens små och spröda blommor tycks inte vilja veta av en endaste droppe som landar på dess kronblad. Medan magnolian däremot verkar trivas som fisken i vattnet när de isande regndropparna slår sig ner på deras vita blad.

Men det finns också andra skillnader mellan de två. Som att körsbärsträdens blommor inspirerat till flera musikverk, som exempelvis Puccinis “Madame Butterfly” eller körstycket “Sakura” av Tōru Takemitsu, för att bara nämna några få.

Men magnolian har, enligt vad jag kan hitta, bara förärats med en enda tonsättning, nämligen en pianosvit från 1912 av den afrokanadensare tonsättaren Robert Nathaniel Dett (1882-1943). Om du inte hört talas om Dett tidigare, ska du inte känna dig förlägen, ty han har tyvärr hamnat lite i skymundan av mer namnkunniga afroamerikanska tonsättare, så som Scott Joplin eller Florence Price. Men även Dett var en banbrytande tonsättare. Han föddes i Ontario och ska tidigt visat prov på stor musikalisk begåvning. Musiken i hans barndomshem var präglad av den afroamerikanska spirituella musiken, och den skulle också följa honom genom livet.

När han var fem började han studera piano, och studierna gick så väl att han tjugo år gammal blev antagen till konservatoriet i Ohio. Under denna tid kom han i kontakt med tonsättningar av Antonín Dvořák, och då kanske särskilt dennes tolfte stråkkvartett kallad “Den amerikanska stråkkvartetten” (op 93). Dvořák ska i sin tur hade inspirerats av de afroamerikanska musiken när han skrev det verket, samt även den kanske mer kända symfonin “Från Nya världen” (op 95).

Robert Nathaniel Dett påverkades alltså i hög grad av Dvořák, vilket är tydligt i hans pianostycken, så som ovannämnda pianosvit. Men man kan även urskilja ett lätt, nästan impressioniskt tonspråk som för tankarna till Debussy. Dett skulle dock inte tillåta sig att stagnera, utan studerade vidare under större delen av sitt liv. Detta innebar att hans senare verk präglades mer av modernism och här går det tydligt att höra inflytande från den legendariska Nadia Boulanger, som också var en av hans många lärare. Han skulle därtill skriva flera verk för kör, samt ett oratorium, “The Ordering of Moses” från 1937.

Robert Nathaniel Detts pianosvit “Magnolia” består av fem satser, som alla har olika olika karaktär. Den första satsen, “Magnolias”, är ljus och varm, ja, faktiskt lättsam. Stämningen är dock något mörkare i andra satsen, “The deserted cabin”, där det ruvar någon slags sorg, men det hindrar inte att några danssteg tas. I den tredje satsen, “My Lady Love”, dansar vi istället ut på en blomsteräng med om armarna vår stora kärlek. Vi förundras över världens skönhet och fåglarnas sång. “Mammy” heter den fjärde satsen och här gungas vi tryggt fram och åter in i ro och vila. Denna sats finns också i en orkesterad version vars partitur nyligen upptäcktes. Den sista satsen, “The place where the rainbow ends”, är en i alla avseenden livlig avslutning, fylld av muntra upptåg och leenden.