viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 4 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När solen färdas ner bakom horisonten, och överräcker resterna av dagen till nattens dunkel, lämnar den efter sig skärvor av ljus som glimmar i en rosa och orange ton. Aftonrodnad kallas fenomen som bekant. Månne en slags himlens förlägenhet inför något för oss okänt. I vår samtid kallas fenomenet kanske främst för partiklar eller föroreningar, men det fanns en tid då allt uppfattades besjälat. Och så även aftonrodnaden.

Franz Schubert levde i en sådan tid, där världens olika företeelser betraktades som mirakel. I sången “Im Abendrot” (D 799) från 1825 beskrivs den röda solnedgången som ännu ett exempel på jordens, och gudomlighetens, skönhet. Texten till sången är lånad från en dikt av poeten Karl Lappe, och den bär på den för romantiken, tidstypiska mysticismen och uppfattning om animism. Något som man understundom faktiskt borde tillåta sig att förnimma.

Dikten inleds med en hyllning till solnedgångens vackra skimrande gestalt, åh, hur vacker är inte världen, sjunger tenoren. Vi får genom sången följa hur de gyllene strålarna faller ner på människorna, färgar dammet och atmosfären röd och glittrar genom, och faktiskt blinkar, till molnen. De skimrande fragmenten av solnedgången söker sig så in genom ett fönster till diktens berättarjag, som tycks bära på något slags vemod och förundran över hur han kunde tvivla på gud, “hur kan jag klaga? hur kunde jag tveka?”. Nej, berättarjaget kan omöjligt förstå hur det var möjligt att tvivla. Och dikten avslutas med att berättarjaget lovar bevara denna skönhet i sitt hjärta även om hjärtat så skulle brista.

—

Dikten av Karl Lappe

Im Abendrot

O wie schön ist deine Welt,
Vater, wenn sie golden strahlet,
Wenn dein Glanz hernieder fällt,
Und den Staub mit Schimmer malet;
Wenn das Rot, das in der Wolke blinkt,
In mein stilles Fenster sinkt.

Könnt ich klagen? könnt ich zagen?
Irre sein an dir und mir?
Nein, ich will im Busen tragen
Deinen Himmel schon allhier.
Und dies Herz, eh es zusammenbricht,
Trinkt noch Glut und schlürft noch Licht.

Dagens anteckning – 3 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag, för exakt 231 år sedan, uruppförandes Joseph Haydns (1732-1809) 101:e symfoni kallad “Klockan”, på tyska “Die Uhr”, men eftersom den framfördes för första gången i London är den kanske mer känd under sitt engelsk namn “The clock”. Det blev en formidabel succé. Haydn var ju då något av en superstjärna. Publiken blev så begeistrad att de begärde att få höra den andra satsen som extranummer. Det är också denna sats som gett symfonin sitt namn, ty man torde helt sakna känsla för både takt och ton om man i den satsen inte lyckas höra en tickande klockan.

Den första satsen (Adagio – Presto) inleds dock i en oroväckande, melankolisk stämmning, med sorgliga suckar och bedrövade huvudskakningar. Men så plötsligt, som så ofta med Haydns symfonier, spricker himlen upp med ett vackert och lyckligt leende och vi dansar fram över en blomsteräng prydd i blomstrande prakt. De melankoliska tonerna gör sig dock då och påminda, men jagas gång på gång result bort av Haydns glädjeskutt.

I den andra satsen inleder violinen och forgotten en särdeles intressant och rytmisk dans. Och nog hör man ett lekfullt tick-tack. En oboe lägger sig i konversationen med en lång utdragen ton, samtidigt som stråket och fagotten tickar på. Men snart blir oboen barskt tillrättavisad och följer med i de andras tickande. Nu vill flöjten också ticka, men lite på sitt eget sätt och det verkar som om stråket och fagotten kan tolerera det. Och nu är det plötsligt förfärligt många klockor som konkurrerar om utrymmet. Tick-tack-tick-tack hörs det från varje vrå av orkestern.

Tredje satsen (Menuetto. Allegretto) slår ner klackarna i golvet. Nu får det vara slut med tramset, tycks den säga. Men Haydns lekfullhet ligger alltid på lur. Plötsligt utkristalliserar sig nämligen en lite tafatt melodi framförd av flöjten, följt av ett klumpigt ackompanjemang av orkestern. Men snart hittar de tillbaka till tonerna och allt låter som man förväntar sig att en symfoni ska låta. Detta är ett typiskt exempel på Haydns humor.

Finalen (Finale. Vivace) är grandios på det sätt som Haydn föredrog den, nämligen med flera muntra förvecklingar och kvickheter. Och det är självfallet så att man har en uppsluppet leende på läpparna när de sista tonerna klingar ut.

—

På fotot syns dock inte partituret till nämnda symfoni, utan det föreställer Haydns sista visitkort.

Dagens anteckning – 2 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På min väg hem från jobbet genom staden, möts jag av vårens febrila aktivitet. Hon har bråda dagar nu, men ännu så länge har hon inte lyckats byta ut trädens nakna grenar mot knoppar i Planty. Men bofinken har hon övertalat att sjunga sin snirkliga och lite forcerande vårvisa. Skyndsamt hoppar bofinken från gren till gren, fullt koncentrerad på sina olika vårbestyr. Det är nästan så att man känner lite oro för bofinken, den är så tidigt ute med sina vårliga göromål. Tänk om vintern vänder åter? Vad händer då med bofinkens alla planer och sånger han satt på sin repertoar?

Just det tycks också poeten Jan Brzechwa (1898-1966) kontemplerat över. I hans dikt “Ptasie plotki” (“Fågelskvaller”) från 1946 möter vi en liten bofink som sitter i en ek och oroas över att han ska bli sjuk. Tänk om jag blir förkyld och hes, tänker bofinken. Vad kommer då att hända med min konsert nästa vecka? Dessa grubblerier överhörs av en tjuvlyssnde blåmes, som ju är väldigt snabbfotad, eller snabbvingad, vilket kanske gör att det är lätt att dra förhastade slutsatser. Blåmesen förilar sig sålunda och tror att bofinken verkligen är sjuk. Han flaxar iväg för att underrätta domherren, som i sin tur berättar detta för en stare, som tydligen sitter på en dysterkvist och uppfattar det som att bofinken redan är död. Staren underrättar näktergalen om bofinkens bortgång, som i sin tur ber en sparv att bygga en kista åt den döda bofinken. Bofinken sitter dock fortfarande kvar i sin ek, fullkomligt ovetande om hela missförståndet. Men så plötsligt underrättas han om att konserten är inställd eftersom bofinken är död.

Men som tur är detta bara en barn(!)dikt, och vi får hoppas att bofinken slipper att bli förkyld eller att, gudbevars, flaxa vidare innan den stora vårkonserten går av stapeln. Slutsatsen man kan dra av denna dikt är att man inte borde måla fan på väggen, eller väcka den björn som sover, eftersom lätt kan bli som att gå ur askan i elden.

Dagens anteckning – 1 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Över nejden fäller våren ut sitt flor, lägger ett tunt dis mellan kullarna, som gör tillvaron lite mer vänligt luddig. I buskagen hörs småfåglarnas pratglada tjatter, och under dem syns några modiga snödroppar kika fram. Åkrarna visar stolt upp sina nyplöjda fåror, dit grödornas snart gör sitt efterlängtade intåg. Men trädens grenar spretar ännu naket mot himmelen. Månne är de visa av erfarenhet att vinterns regim snart kan återkomma. Blott några enstaka har fällt ut sina ludna knoppar. Men alla verkar ändå tala med samma tunga, att vårens första månad har anlänt.

Månaden mars är dessvärre uppkallad efter stridsguden Mars i den romerska mytologin, men krig är ju något som vi frossar i för stor omfattning, enligt min mening, så låt oss istället vända oss till språk i vår närhet som valt andra associationsbanor för denna månad. Som exempelvis ukrainskan.

På ukrainska kallas marsmånad för berezen’ (Бе́резень). Detta trevliga månadsnamn går att härleda till det urslaviska ordet för björk. Man kan nu hoppa i galen tunna och anta att månaden kallas så för att björkens knoppar skulle, under synnerligen goda omständigheter, veckla ut sina skrynkliga små blad redan denna månad. Men det finns även andra teorier. Några menar att namnets härkomst går att finna i att man vid vårstädningen bränner gamla grenar, som exempelvis björk. Ytterligare andra hänvisar till att det är under mars som saven vaknar i björken. Användningen av ordet berezen’ i ukrainska språket är uråldrig, och går att härleda tillbaka till Kyjivriket. Det har dock förekommit tider då “marts” dominerade i vissa kretsar, men det är ett minne blott.

I litauiska språket har man istället låtit sig inspireras av fåglar, nämligen råkorna, som också är mycket aktiva under den tidiga våren. Marsmånad kallas för “kovas” av litauerna. Precis som ukrainarnas berezen’ lär kovas ha gamla anor, men jag har dessvärre inte lyckats hitta några trovärdiga källor som svarar på varför månaden heter som den gör på litauiska, eller när namnet kan ha uppstått. Nåväl, vissa frågor gör sig alldeles utmärkt obesvarade. De tar istället ut en på en angenäm resa på fantasins egensinniga atlas.

Dagens anteckning – 28 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Böckerna om Beethoven och Mahler står sida vid sida i min bokhylla. Ja, det finns egentligen inte någon rimlig förklaring till att de gör det, men jag kan bara inte förmå mig att skilja dem åt. Detta trots att jag vare sig förknippar dem med varandra musikaliskt eller ser likhet mellan deras personligheter. Men de intar likafullt samma plats i mitt inre. Jag återkommer till dem i tanken praktiskt taget dagligen. Det är följdaktligen lätt att förstå att kvällens konsert, där Krakóws filharmoniska orkester framförde Beethovens åttonde symfoni (op 93 från 1812) samt Mahlers Das lied von der Erde (från 1908) var något av en högtidsstund för mig.

Beethoven skrev sin åttonde symfoni under en tid då hans privatliv stormade. Dels hade hans hörsel försämrats så pass kraftigt att han inte längre kunde dölja sin dövhet för sin omgivning. Därtill hade han en del trassel med kärleken, både för egen del samt att hans bror hade inlett en kärleksrelation med en kvinna som Beethoven inte tålde. Så det är remarkabelt att åttan tillhör hans ljusaste symfonier. Vid uruppförandet var dock inte publiken särskilt förtjust och man menar än idag att hans åttonde symfoni är den mest missförstådda av Beethovens symfonier. På frågan varför Beethovens samtid inte gav sitt gillande till åttan, lär den store mästaren ha svarat att “det beror på att det är den bästa av mina symfonier”, och jag måste tillstå att jag instämmer.

Det är nästan hundra år mellan Beethovens åtta och Mahlers “Das lied von der Erde” och det framgår med all önskvärd tydlighet. Mahlers tonspråk är mycket mer komplext, med abrupta tempoväxlingar som Beethoven kanske inte skulle våga drömma om. Genom hela verket råder dessutom en förtätad, laddad och nästan förrädiskt fängslande stämning, som är så intensivt att det stundtals är svårt att andas. Verket utgår från valda delar ur Hans Bethge diktsamling “Die chinesische Flöte”, som i sig var en översättning, eller tolkning, av dikter av klassisk kinesiska poesi. Åren kring förra sekelskiftet var en tid då exotismen tog fart och det var vanligt förekommande att försöka tolka Östern genom en västerländsk prisma. Mahler har dock tillfogat sin egen berättelse om utanförskap, som jude i en antisemitisk samtid. När Mahler skrev Das lied von der Erde hade han precis avsatts som chef för operan i Wien efter en antisemitisk kampanj. Några veckor därpå hade hans äldsta dotter Maria dött av scharlakansfeber, och vid samma tidpunkt fick han reda på att han led av ett medfött hjärtfel. Dessa sorger hörs också i Das lied von der Erde. Det så olidligt smärtsamt men ändå gripande och hänförande vackert.

Kvällens framförande av Das lied von der Erde var i mitt tycke fulländat. Som expert kan man nog ha åsikter om en det ena eller det andra, men jag upplever alltid Mahlers, och även Beethovens, musik på ett känslomässigt plan, sålunda ägnar jag mig inte åt att påpeka eventuella tillkortakommanden som i sammanhanget är bagateller. Mezzosopranen Ester Pavlus vackra och inkännande tolkning var drabbande och bidrog till att skapa en känslofylld air, samt likaså var tenoren Michael Spadaccinis och dirigenten Sasha Goetzels bedrifter berömvärda.

Men den starkast strålande stjärnan på det mahleriskan himlavalvet under kvällens konsert var ändå orkestern.

Dagens anteckning – 27 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På Wisła guppar en sjöfåglar fram på den lätta krusning vårvinden skapar. Det är en ganska brokig skara, där svanarna, med sina graciösa rörelser, tycks ha befälet. Gräsänderna glider fram lika bestämt, med de saknar månne svanarns elegans. Sothönsen däremot jönsar runt lika vimsigt som brukligt med sin karaktäristiska ryckiga simstil. Det är som om de aldrig riktigt tyckts veta var de ska. Skrattmåsarna har istället anammat en mer neurotiska simstil, och plötsligt flaxar de till och flyger upp för att norpa åt sig något gott som någon annan har lyckats nosa sig fram till (eller kanske bättre “näbba sig fram till”, ty fåglar har ju varken nos eller luktsinne).

Bland de mer frekvent förekommande sjöfåglarna syns plötsligt en grupp andfåglar där några av dem har vackra och iögonfallande kopparfärgade huvuden och ögon med en utmärkande röd iris. Kropparna är draperade med en stilig grå fjäderdräkt och deras svarta näbbar har en chic blågrå rand, som verkligen är pricken över i i deras gestalt. Andfåglarna i fråga är brunänder och de iögonfallande är hannar, eftersom det är så ordnat bland fåglarna att det är hanarna som är kläddsnobbar. Honorna är mycket mer diskreta, men ändock mycket vackra. Deras huvuden har en varm brun ton, och kroppen är vackert melerad i grått, brunt, svart och beige. Vid en närmare titt är honorna faktiskt minst lika vackra som hannarna, om än en aning mer mindre uppseendeväckande.

Dessa vackra andfåglar förekommer i ett bälte från Asien till Europa, med övervintringsplats i bland annat Japan och Frankrike, men de är dessvärre hotade, och deras antal minskar i oroande hastighet. Man har dock inte lyckats utröna vad det kan bero på, men eftersom de under häckningstiden helst sällar sig till skrattmåsarnas kolonier, vilka också minskar i antal, tror man att det finns ett samband. Kanske beror det på föda, eller att häckningsplatserna blir färre. Det kanske verkar motsägelsefullt att brunänderna häckar med så glupska fåglar som skrattmåsarna, men brunanden dras till skrattmåsarna då deras envetna skränande skrämmer bort andra rovfåglar. Hur, eller om, brunänderna lyckas stå emot att bli uppätna av deras skräniga sällskap förtäljer dessvärre inga källor.

I dessa trakter förekommer brunänderna främst under häckningstiden, men just nu syns de alltså guppa fram på Wisła. Så det torde vara ett gott vårtecken att brunänderna redan anlänt.

—

Eftersom jag inte lyckades fånga någon närbild av brunänderna (de syns sträva mot Wawels strand, längst bort i fotot) bifogar jag även ett foto från min fågelbok. Brunänderna är paret i mitten av bilden. Om någon undrar så är det de vimsiga sothönsen som syns längst fram i bilden från Wisła.

Dagens anteckning – 26 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det tog Felix Mendelssohn hela sex år att avsluta arbetet med sin violinkonsert i e-moll (op 64). Första gången han beskrev konserten var i ett brev till violinisten, tillika vännen och kollegan Ferdinand David (1810-73) år 1838. I nämnda brev ska Mendelssohn har återgett hur han inte kunde släppa ett tema till inledningen av konserten och att han, när den skulle bli klar, ville tillägna verket till sin vän. “Med lite gott humör och lugn och ro kommer jag slutföra arbetet på hara några dagar”, skrev han muntert vidare.

Men sedan blev det tyst, eller rättare sagt, Mendelssohn frågade sin vän Ferdinand David om vissa tekniska detaljer då och då, men tiden gick och gick. Slutligen uppmanade David sin vän att sluta dra benen efter sig och helt enkelt sätta sig ner och avsluta verket. När Mendelssohn väl kom till ro och inledde arbetet med att slutföra violinkonserten gick det också i rödaste rappet. Det tog inte mer än någon vecka att färdigställa den. Men man kan nog anta att Mendelssohn haft violinkonserten i tankarna under de år som den legat i ide, ty när den väl framfördes, med vännen David som solist och dansken Niels Gade på dirigentpulten, innehöll den flera nydanande grepp. Sådana beslut tar ju ofta tid att fatta.

En av de nymodigheter som Mendelssohn införde var att låta första och andra satsen löpa in i varandra, med hjälp av en fagott som håller kvar din ton från första till andra satsen, och den går också över från e-moll till C-dur. Mendelssohn placerade därtill kadensen, alltså det solo som solisten spelar när övriga musiker är tysta, i mitten av första satsen, vilket är ovanligt. (Kadensen återfinns oftast i slutet av första satsen.)

Tillsammans med Sibelius violinkonsert tillhör Mendelssohns dito mina ögon-, eller kanske öron-, sten, och märkligt nog har jag ibland lite svårt att hålla isär dem. Det finns ingen rimlig förklaring till att jag har svårt att skilja dem åt, utom att de båda har hamnat på ungefär samma ställe i mitt hjärta.

Fast det är inte den mycket kända violinkonserten av Mendelssohn som jag nu ska lyssna på, utan hans inte så beryktade violinkonsert i d-moll från 1822. Mendelssohn var då bara 13 år gammal, och var redan bekant för många som en ung virtuos, och många jämförde honom med Wolfgang Amadeus Mozart karriär som ung pojke. Det är ett intressant stycke, som vittnar om en potential om än inte så förfinad som den man kan höra i hans violinkonsert i e-moll.

Ikväll framförs sålunda denna första av Mendelssohns violinkonserter och det på en violin byggd av den napolitanska instrumentmakaren Gennaro Gagliano år 1759. Solist och dirigent är Giovanni Guzzo, och orkestern heter Sinfonietta Cracovia.