viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 19 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde er vecka, men jag påbörjade den med att förbluffas över alla små omständigheter som kan krångla till vardagen. Veckan inleddes nämligen med att katten beslutade sig för att värma sina frusna små kattleder på min uppfällda laptop. Man har ju inga svårigheter att acceptera att katten behöver värma sig, problemet var bara att hon även lyckades starta extrafunktioner som jag faktiskt inte visste att min dator ägde. Vilket också gjorde att de var svåra, för att inte säga, nästan omöjliga att stänga av. Så som till exempel att hon försatte datorn i ett läge där alla menyer läses upp, vilket är en funktion som är särskilt användbar för synskadade, men mer tveksamt om katten har någon nytta av en sådan funktion och själv föredrar jag när datorn är tyst.

Men hennes klåtasslighet sträckte sig ännu längre. Hon lyckades faktiskt även tassa ner versallåset så pass ordentligt att det inte gick att lösa på annat sätt än att starta om datorn. Nu tror ni att hennes tekniska experiment torde vara till ända, men icke så. Hon hade nämligen även lagt ett mejl i utkorgen. Hon lyckades dock inte författa något litterärt mästerverk i mitt tycke. Mejlet bestod bara av en oändlig räcka med b:en och andra bokstäver som ligger i dess närhet på tangentbordet.

Men det var inte bara katten som skapade små besvärliga trivialiteter som krånglar till vardagen idag, ty när jag väl anlänt till jobbet nåddes jag av nyheten att ett vattenrör som leder till mitt hus hade spruckit. Både varmt och kallt vatten var borta och prognosen när dessa skulle kunna tänkas återkomma var osäker.

Det var inte utan att mina tankar leddes till Kyjiv, där tusentals står utan elektricitet, värme och vatten efter ryska bombningar. Något som lett till att många i Polen har skänkt pengar till en insamling för 100 större generatorer som ska skickas till Ukraina. Sedan fyra dagar har man samlat in nästan fyra miljoner zloty, alltså runt tio miljoner kronor. (Länk till insamlingen.) Polacker har inga svårigheter att gå man ur huse när det gäller. Och liknande effektivitet hade Krakóws vattenbolag också när de snabbt täppte till och lagat läckan till mitt hus.

Det finns även andra exempel på olika måndagskrånglande trivialiteter som jag mött på under dagen, men de är kanske av mindre betydelse och lämnas därför abrupt därhän. Så då återstår det bara att fråga hur er vecka har inletts.

Dagens anteckning – 18 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Harpan lär vara ett av världens äldsta stränginstrument. Man vet att de fanns i Mesopotamien runt 3000 år före vår tideräkning, samt att de förekom i Asien under ungefär samma tid. Sedan spred de sig norrut och under antiken var de inte bara vanliga instrument utan förekom även i den grekiska mytologin. Släktingen lyran var ju Orfeus instrument. Men den förekommer faktiskt även i nordisk mytologi, där Brage ska ha spelat på harpa. Han ska enligt mytologin vara skaldernas gud, men faktum är att han delar den titeln med Oden, och eftersom den senare är mer känd har Brage hamnat i skymundan. Brages främsta uppgift i mytologin ska ha varit att skriva skaldestycken, som inom den nordiska mytologin kallas kväden, till gudarna och hjältarna. Och om man vill bli en duglig skald ska man vända sig till honom. Kanske kommer han till din undsättning, vem vet.

Nå, låt oss återvända till harpans historia. I många delar av världen föredrog man länge harpor som vi idag kallar för vinkel- eller bågharpan, som man höll i handen (likt lyran). Men i Europa började man bygga harpor med pelare och under 1600-talet utveckla dess teknik, genom att placera hakar på harpans hals, så att strängarna kunde bli kortare och man därmed fick fler toner. Århundradet därpå utvecklades den ytterligare, men nu var det pedaler som fästes på dess nederdel så att harpan kunde spela i flera tonarter.

Dagens harpor kallas för pedalharpor och har försetts med sju pedaler. Själva mekanismen är så komplicerad att jag knappt vågar redogöra för dess olika funktioner. Men mycket förenklat kan man säga att när harpisten trycker ner en av pedalerna roterar små skivor som kallas för gafflar. Dessa gafflar förkortar därmed den del av strängen som vibrerar, vilket i slutändan ger att harpan kan spela i alla tonarter. Utan att överdriva kan man alltså säga att det är mycket invecklat att spela harpa.

Det tyckte också en instrumentbyggare vid namn Johann Christian Dietz, som i början på 1800-talet byggde en klaverharpa, som såg ut lite som ett piano med strängarna placerade på höjden, ja, ungefär som om flygelns resonansbotten skulle stå rakt upp. Tanken var att den skulle bevara harpans klang, men vara mer lättspelad. Men det blev nog ingen framgång för detta instrument, ty ingen sådan har tillverkats sedan 1800-talet.

Ikväll hade jag dock det stora nöjet att njuta av en riktig harpa framföra Claude Debussys “Danses pour harpe chromatique avec accompagnement d’orchestre d’instruments à cordes” tillsammans med Sinfonietta Cracovia. När stycket framfördes för första gången 1904 fick den mycket svalt mottagande. Debussy anklagades bland annat för att vilja säga för mycket i ett och samma stycke. Tänk, det där senare kan jag relatera till.

Dagens anteckning – 17 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Mitt under kvällens konsert när Krakóws filharmoniska orkester framförde Wolfgang Amadeus Mozarts Sinfonia Concertante för oboe, klarinett, horn och fagott (K. 297b i Ess-dur K. Anh. C 14.01), började jag tänka på en intervju som filmaren Krzysztof Zanussi gjorde med den polske tonsättaren Witold Lutosławski. I filmen, där Zanussi intervjuar Lutosławski, frågar han nämligen tonsättaren var glädjen och njutningen tog vägen inom konstmusik, och refererar till Mozart, som Zanussi menade fångade just både njutning och glädje.

“Oj, det är en mycket komplex fråga”, svarar Lutosławski i intervjun, men han lyckas ändå formulera ett svar. Enligt Lutosławski försvann glädjen och njutningen från konstmusiken när man började betrakta musikerna som maskiner som bara hade sin del i verkets maskineri.

Jag började inte tänka på den intervjun eftersom jag upplevde musikerna som spelade maskiner under kvällens konsert, utan då det var precis tvärtom. De fyra solisterna, som till vardags sitter i orkestern, framförde ovannämnda Sinfonia Concertante med övertygande inlevelse och med både njutning och glädje. Det var helt enkelt svårt att inte sitta och gunga med i tonerna, och snart kom jag på mig själv med ett lyckligt leende på läpparna.

Men är det verkligen ett stycke av Mozart? Om detta tvistar de lärde. I april 1778 var Mozart i Paris och från den franska huvudstaden skrev han ett brev till sin far där Mozart skildrade att han höll på att skriva en Sinfonia Concertante för oboe, klarinett, horn och fagott. Mozart skrev också att musikerna ska ha älskat verket. Men av någon anledning framfördes aldrig Mozarts verk och han ska inte heller tagit med sig det när han lämnade Paris. Hans tonsättning var sedan bortglömd och borttappad i nästan 100 år innan Mozarts levnadstecknare Otto Jahn menade att han hade hittat en anonym handskrift som skulle vara just den konserten av Mozart. Initialt fick verket stor framgång och ingen ifrågasatte dess äkthet, men efter några decennier började musikforskare tvivla på att det verkligen kunde vara Mozarts konsert. Bland annat lyfte några att inga andra konserter för soloinstrument av Mozart är homotonala, alltså att alla satserna går i samma tonart (i detta fall i Ess-dur). Andra forskare har dock påpekat att det kan ha berott på att Mozart inte ville att naturhornet skulle behöva byta ut en del av rören för att kunna spela en annan tonart. Allt det där kan nog stämma, flikar andra forskare in, men det troligaste är att Mozart aldrig skrev någon Sinfonia Concertante överhuvudtaget, utan han hittade bara på en nödlögn för att blidka sin stränge far.

Hur det än är med nämnda konsert, så var det ett fenomenalt framförande ikväll och det är alltid särskilt roligt att höra orkesterns egna musiker gå in i rollen som solister, så att man kan få lyssna närmare på deras färdigheter.

Konserten avslutades med ett bejublat framförande av Carl Orffs “Carmina burana”, men sanningen att säga är det ett verk jag lämnade bakom mig redan i min sena tonår, och jag har aldrig efter det lyckats förstå tjusningen i detta kusliga verk, som andas alldeles för mycket av den dystopiska tidsanda som präglade mellankrigstidens Tyskland. Men trots att Carmina burana inte längre intresserar mig musikaliskt, måste jag ändå medge att det var ett briljant framförande av orkestern, solisterna och kören under skickligt överinseende av dirigenten Łukasz Borowicz.

Dagens anteckning – 16 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För de flesta står det nog klart att adjektivet “sur” inte innehåller något positivt, men då har man inte tagit hänsyn till den polska salladen surówkan och dess undergörande inverkan både på magen och smaklökarna. Själv har jag lärt mig att älska surówka så pass mycket att jag faktiskt har den på tallriken nästan varje dag. Vi kommer till själva rätten om en stund, men först måste vi uppehålla oss en stund vid varifrån namnet surówka härstammar.

Häpnadsväckande nog kommer ordet surówka faktiskt inte från någon surt, eftersom det stammar ur det polska adjektivet “surowy” som betyder “rå”. Denna information förvånade mig oerhört, då jag till skrivande stund faktiskt trott att surówka betyder “surlig” (alltså inte “syrlig”). Surówkan är tydligen inte heller släkt med den tyska sauerkrauten, vilket jag till dags dato också föreställt mig. Men hur kan det då komma sig att de inte är släkt, när deras uppenbarelse och namn är så snarlika? Svaret på det finns just i det ovannämnda polska adjektivet surowy. Surówkan är alltså rå och inte kokt så som sauerkraut är. Men det är ändå möjligt att de båda rätterna uppstod ungefär samtidigt. Det lär nämligen ha varit så att anrättningen kom till Europa från Kina, och i Central- och Östeuropa blev surkål mycket populär eftersom det passade klimatet. Att de sedan fick olika utformning beroende på region är kanske inte särskilt förvånande.

Varför polackerna har valt att tillreda sin surówka med råa ingredienser verkar inte helt fastställt, men en möjlig teori skulle kunna vara att Bona Sforza, den italienska prinsessan som blev drottning i Polen på 1500-talet, introducerade råa grönsaker på matbordet, vilket hon var van vid från Italien. Polackernas föda fram till hennes ankomst lär mest ha bestått av bastant mat bestående av olika gryn, kryddigt kött och feta såser. Detta var något som hon ansåg vara vämjeligt, och därför såg hon till att lära kockarna på Wawel att servera middagar med råa grönsaker som tillbehör.

Men det tog nog ett tag innan surówkan fick den utformning den har idag och källor menar att det var först på 1800-talet som polackerna fick smak för salladen. Rätten var dock främst vanligt på landsbygden och det dröjde fram till efterkrigstidens Polen som den seglade upp som en av de viktigaste tillbehören på den polska tallriken.

Jag har själv aldrig gjort egen surówka, men om någon längtar efter att stå i köket en stund kommer nu ett recept. Ingredienserna är ett halvt vitkålshuvud, en morot, ett äpple, en halv knippe dill, olja, vitpeppar, salt, äppelcidervinäger och socker. Strimla vitkålen fint och blanda med salt. Pressa sedan ur vätskan ur kålen. Riv morot och äpplet, samt hacka dillen och blanda med vitkålen. Krydda sedan med salt, peppar och socker. Låt surówkan stå svalt i någon timme före servering. Smacznego!

Dagens anteckning – 15 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På filmen från övervakningskameran syns hon egentligen bara som ett suddigt mönster i ett snölandskap. Runt om henne råder nattens mörker och staden är tyst. Men det är nog ingen som sover, ty flyglarmet har ljudit i flera timmar. Den suddiga figuren står helt stilla, men så kommer ett våldsamt sken och en drönare slår ner en bit från den suddiga figuren. Eldklot slungas iväg och några av dem slår ner nästan precis där hon står. Någon sekund efter nedslaget tar kvinnan tag i sin snöskyffel och fortsätter med sin uppgift, nämligen att skotta.

Filmen från övervakningskameran fångades i natt när ryska drönare attackerade Lviv, och kvinnan som syntes på filmen heter Pani Olha och vissa källor anger att hon har arbetat som gatusopare i Lviv i tio år. Hennes ofattabara lugn och beslutsamhet att inte låta något, inte ens ryska drönare, hindra henne att utföra sitt värv, har under dagen spridit sig som en löpeld över Ukraina, och vidare ut i världen. Man skulle kunna säga att Pani Ohla helt enkelt har blivit en i raden av alla hjältar i Ukraina. “Idag är vi alla Pani Olha”, som en känd ukrainsk journalist skrev på Facebook. Och precis så är det, ty när ryska bomber och drönare faller mot marken fortsätter ukrainarna arbeta, äta, sova, älska och sörja.

Pani Ohla är en av alla gatusopare i Ukraina. De syns i praktiskt taget varje kvarter och de sköter ofta sin syssla rutinerat omsorgsfullt och strängt taget pliktskyldigt. Man skulle önska att alla delar av det ukrainska samhället sköttes med sådan nit, men dessvärre är det inte riktigt så saker och ting förhåller sig. Man gör också bäst i att inte mopsa sig mot dessa gatusopare, ty de har alltid svar på tal och verkar dessutom inte räddhågsna på något sätt. Ja, det vore faktiskt inte så dumt om alla och envar blev lite som Pani Olha.

De flesta gatusopare i Ukraina är också just Olha, eller Natalija, Alina, Bohdana, Solomija och så vidare. De är alltså ganska ofta kvinnor. De är vardagshjältinnor som sopar bort skräp, släcker eldar i papperskorgar, skottar bort snön och så vidare. Därför har det under dagen varit intressant att följa hur Pani Olha på olika sociala medier beskrivits av utländska entusiaster som en modig “dude”, “guy”, “fellow” och så vidare. På samma sätt har det varit spännande att följa hur olika AI-generade bilder har förvandlat Pani Olha till en man. För vissa var det tydligen svårt att ta in att den modiga lilla suddiga figuren var en kvinna.

Nåväl, Pani Olha är säkert stark nog att klara en sådan förväxling, och hjältinna lär hon fortsätta vara. Kanske hamnar hon till och med på ett frimärke en dag.

—

Bilden har ingenting med texten att göra utan visar Wisłas märkliga ismönster. Som om hon hade broderat. Kanske en vysjyvanka (en ukrainsk broderad blus/skjorta)

Dagens anteckning – 14 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Gårdagens ymniga snöfall har bytts ut mot den skånska varianten av vinterväder, nämligen snöslask. Det här är en form av väder jag har genomlevt, eller snarare genomlidit, under ett oräkneligt antal dagar i mitt liv. Faktum är att det nog inte finns något annat väder som jag känner så väl. Men trots att slask har tagit så mycket av mitt liv i anspråk kan jag inte påstå att det är det någon väderlek som jag håller av nämnvärt. Finns det förresten någon som föredrar slask framför andra väderlekar på vintern? Hur kan en sådan persons inre te sig? Sörjigt, måhända.

Det svenska ordet slask är, när det gäller snö, ett slags ljudhärmande ord, och alla vet ju hur det låter när man trampar i slask, så inte behöver jag beskriva det för er. Varför vi valde samma ord för köksho är däremot mer oklart. Kanske har det med diskvattnets olustiga uppenbarelse att göra. Men trots att slask är en föga omhuldad väderlek, vill jag ändå dröja kvar vid tanken på att ordet, ty det för tankarna till lite mer positiva associationer, så som den av mig mycket uppskattade regionen Śląsk. På svenska har vi valt att bevara det tyska namnet Schlesien, vilket är en företeelse som lätt kan bli till ett trätoämne om man dryftar saken med någon som förespråkar att alla borde använda polska namn på de regioner som idag ligger i Polen.

Nåväl, en svensk kan dessutom lätt göra sig lite lustig över att Śląsk liknar ordet slask, och det finns faktiskt en svag gemensamma nämnare mellan de båda orden. Några forskare menar att Śląsk kan härröra från floden Ślęza samt till Ślężaberget, som i sin tur kan ha fått sina namn från det slaviska ordet “ślęg” som betyder våt eller fuktig. Detta tordes syfta till att berget äger flera vattendrag och området runtomkring är fuktigt. Andra forskare menar däremot att det tyska namnet Schlesien kommer från en stam kallade “silingen”, som var en del av den större mycket större stammen vandalerna, vilka migrerade till Ślask omkring 100 år före vår tideräkning. Enligt denna teori är det den folkgrupp som gett upphov till namnet på floden, berget och slutligen regionen. Men de olika forskarna har inte kunnat enas om huruvida namnen på floden Ślęza och Ślężaberget kom före eller efter deras ankomst, vilket innebär ursprunget till namnen Ślask och Schlesien föremål för diverse tvister i forskarvärlden.

Summan av kardemumma är att Ślask och Schlesien faktiskt kan spåras till något fuktigt, om än inte just snöslask, men om de båda i sin tur kan härledas till det svenska ordet slask är däremot inte på något sätt ställt bortom allt tvivel.

—

Bilderna har väl inte direkt med saken att göra, eftersom de varken föreställer slask eller är fångade i Ślask, men de får duga.

Dagens anteckning – 13 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En sådan här dag, när julen dansas ut i Sverige (men i Polen fortsätter julgranar, julstjärnor och tomtenissar att pryda fönster och gator och torg fram till Kyndelsmässodagen den andra februari) kan man faktiskt uppehålla sig en stund vid Benjamin Brittens pianokonsert, då den har samma opusnummer som dagens datum, alltså den trettonde.

Britten skrev denna sin enda pianokonsert år 1938, strax innan andra världskrigets utbrott, och första framförandet skedde samma år. Mottagaret var dock förhållandevis svalt, och vissa recensenter menade att den var alltför teknisk och andra att den var för banal. Detta ledde till att Britten beslöt sig för att revidera verket efter andra världskrigets slut och därmed byta ut den tredje satsen mot en sats med mer vemodig karaktär.

Pianokonserten består av fyra satser. Den inleds med “Toccata (Allegro molto e con brio” som är en sats full av energi, iver och vitalitet. Därefter följer andra satsen, som kallas Walz. Sitt namn till trots är det inte valstakterna man fångas av, utan det förvridet och drömska tonspråk den bär. Den är både frånstötande och spöklik, och förbjudet lockande på en och samma gång. I originalversionen från 1938 följer “Recitative and Aria”, som är lyrisk och i det närmaste godhjärtad. 1946 bytte Britten alltså ut denna sats mot “Impromptu”, som är något mer reserverad och kylig, men möjligen också mer korrekt och passar eventuellt bättre till de andra satserna. I sista satsen marscherar konserten fram med “March (Allegro moderato)” mot det oundvikliga, men livfulla och effektfulla, slutet.

Det är ju alltid svårt att säga vilken inspelning som torde vara den bästa, men många menar att den främsta bland inspelningar är den med English Chamber Orchestra, där Britten själv dirigerar och Sviatoslav Richter är solist. Men själv föredrar jag en inspelning med Helsingborgs Symfoniorkester under ledning av Okko Kamu tillsammans med pianisten Ralf Gothóni (utgiven på Ondine, 1994). Ett av de tyngst vägande skälen till detta val är att min pappa kan höras på andra klarinett. Det är förståeligt också det viktigaste skälet. Men jag tilltalas och av Okko Kamus tolkning (som så ofta med denna min favorit bland dirigenter) som är djärv och egensinnig. Han lyckas plocka fram ett rikt spektrum av känslor, där värme, lidelse och eufori, blandas med burlesk humorism och en grutta ironi, vilket kanske särskilt är framträdande i den andra satsen. Det finns även ytterligare ett skäl till varför jag förordar denna inspelning framför andra, och det är att den innehåller både originalets tredje sats, samt dess reviderade efterträdare. Man kan sålunda lyssna till de båda och helt enkelt bestämma själv vilken av dessa satser man föredrar.