Dagens anteckning – 11 november 2025
Category: by sophie engström
Tags: Dagens anteckning, Självständighetsdag i Polen
I det grå skymningsljuset vid Piłsudski-monumentet i Kraków har man tänt röda och vita lyktor, och lagt en bukett med rosor i samma färger på monumentets sockel. Ett ungt par stannar upp och kvinnan rättar till bukettens rödvita band, innan paret ställer sig vid statyn av landsfadern Józef Piłsudski. I den skumma belysningen flyter deras mörka fysionomier nästan in i monumentets konturer, som om de två förenade sig med Polens kamp för självständighet, en kamp som idag firas för den 117:e gången.
Internationellt rapporteras det främst om den marsch som varje år går av stapeln i Warszawa, och orsakerna till det går väl delvis att finna i att den sker i huvudstaden samt att den arrangeras av en grupp som definieras som högerextrem. Det internationella intresset för marschen i Warszawa lyckas därför nästan helt utradera spåren i av alla de andra festligheter i Polen som inte alls har sin rot i högerextrema rörelser, utan istället är ett uttryck för en gemensam glädje över en vunnen självständighet.
Utanför praktiskt taget varje port i Polen har den polska flaggan sålunda vajat under flera dagar, och i varje stad har folket gått i parader för att hylla sin frihet. Gammal som ung har gått man och kvinna ur huse. Så också i Kraków, där man varje år firar att det var här som allt började. Det var nämligen i Kraków, eller rättare sagt i min stadsdel Podgórze, som vägen mot Polens självständighet inleddes. Löjtnanten Antoni Stawarz hade redan den 31 oktober 1918 beordrat sina styrkor att ta tågstationen i Płaszów i besittning (som ligger i utkanten av Podgórze), vilket de snart nådde framgång med. Utan att avlossa ett enda skott lyckades de skrämma de österrikiska trupperna på flykt. Ganska snart tågade löjtnanten med sina styrkor in mot Krakóws torg, Rynek główny, och de kunde snart hissa den polska flaggan. Elva dagar senare, alltså den 11 november 1918, tilldelades Józef Piłsudski ansvaret över de polska styrkorna, Österrike-Ungern kapitulerade och Polen hade vunnit sin självständighet.
Från en svensk horisont kan polackernas ivriga firande av självständighetsdagen te sig svårfattlig. Svenskar har ju inte något kollektivt minne om vad det innebär att vara ockuperad. Sverige har ju snarare varit ockupationsmakten som andra brutit sig fria från, jag tänker alltså närmast på våra norska grannar. Det är kanske därför som många svenskar verkar tro att det är något som blivit galet när folk viftar med sina flaggor. Men om man ser sig om i närområdet, så är det faktiskt så att Sverige är undantaget från regeln att ha varit ockuperat. Alla andra länder i vår närhet, undantaget Tyskland, har ockuperats av någon annan och har därmed tvingats ta till vapen eller ställa sig på barrikaderna och ibland tvingats offra sina liv för att uppnå frihet. Och i vissa länder, som Ukraina, måste man om och om igen offra sig för att få behålla sin frihet.
När jag så ikväll stod och tittade på det unga paret vid Piłsudski-monumentets fot tänkte jag just på den diskrepansen mellan den svenska föreställningsvärlden och alla våra grannländers erfarenheter, och jag tänkte att det ibland är viktigt att påminna sig om hur stor skillnaden är mellan våra olika utgångspunkter för hur vi ser på världen.
