I Planty står redan flera träd med bara grenar. De sträcker sina nakna fysionomier mot den mörka hösthimlen, som om de trevade efter den sommar som en gång var. Utan sitt bladverk förefaller de anonyma, som okända människors ansikten man möter på gatorna. Som om de saknade ett sammanhang, som lösryckta sidor ur en bok. Brottstycken av historier som inte söker efter sin plats. Så ska träden stå i flera månader och vänta på att träda, som träd antagligen gör, ut ur anonymitetens tillvaro.
Men lika nakna som några av träden är, finns det de som står med hela sin sommarskrud kvar. Är de så obekymrade som de tycks? Är de helt okunniga om vinterns stundande nakenhet? Och hur har de lyckats lura och undkommit höstens ettriga vindpustar och kyliga nätter? De måste helt enkelt vara rustade med en särskild förmåga att gestalta sommar, när alla andra omkring dem låter sig styras av hösten.
Man borde kanske lära sig av dem, och lista ut deras recept på att bevara sommaren. Vilken häxformel, eller möjligen växformel, är det de kan, som vi andra saknar? Och när lärde de sig den? När de var små skott eller var det redan som pollen?
Jag tror bestämt att jag måste ta ett samtal med dem, och fråga dem hur det gör. Ty jag känner att hösten måste motas undan en smula för att ge plats åt ljumna kvällar och solstrålar som värmer. Men jag kan inte lova att jag kommer att delge er resultaten av mina undersökningar.
Som ni säkert redan känner till firas ukrainska skriftens och språkets dag idag dem 27 oktober. Dagens instiftades faktiskt först 1997, vilket ger en tydlig fingervisning om hur förtryckt ukrainska språket var fram till självständigheten 1991.
Det var dock inte enkom under den kommunistiska tiden som språket var lagt i bojor, då språket hade missgynnats av praktiskt taget alla härskare dessförinnan. Under den tidiga Polsk-Litauiska samväldets tid (ungefär till sekelskiftet 1600-talet) var ukrainska, som då ofta kallades för rutenska, administrativt språk i de områden som ligger i dagens Ukraina. Men i och med att man slöt unionen i Lublin 1569 påbörjades en långsam polonisering av området och ukrainskan trängdes undan till förmån för polska språket.
När dessa delar av dagens Ukraina erövrades av tsarryska imperiet drogs snaran åt ännu hårdare, med två olika dekret där det senare, från 1876 (kallat Ems-förordningen) förbjöd i det närmaste all ukrainska i tryckt form, samt att språket inte fick undervisas i skolan. Den ryska makten var så pass paranoid att inte ens musikpartitur med ukrainska språket fick tryckas.
Under inledningen av den sovjetiska tiden luckrades lagstiftningen upp och en kortvarig period med ukrainifiering, alltså återinförande av ukrainska språket, tilläts. Men detta pågick bara under några få år innan Stalins skräckvälde tog vid och en skoningslös jakt på alla ukrainska intellektuella och företrädare för språket inleddes, vilket innebar att dessa företrädare fängslades och många fall även mördades. Under senare delen av Sovjetunionen menade makthavarna att det var en vänskaplig symbios mellan ryska och ukrainska, men det var egentligen bara något som stod på pappret. I praktiken gynnades ryskan framför ukrainskan.
Det här förtrycket av ukrainskan har lett till att språket genom århundradena har trängts undan och ukrainarna har på många sätt fråntagits rätten till sitt språk. En konsekvens av detta är att ryska språket dominerar i vissa regioner. Det var mot denna bakgrund som man tog beslutet 1997 att instifta en dag till ukrainska skriften och språket. Fram till 2022 firades dagen den nionde november eftersom den ukrainska ortodoxa kyrkan på den dagen hedrade författaren Nestor som levde på 1000-talet. Nestor skrev den viktiga Nestorskrönikan som bland annat beskriver Kyjivrikets tillkomst och vikingarnas handelsvägar. Men 2023 flyttades dagen till den 27 oktober och bytet av dag berodde på, för att göra en lång historia kort, att den ortodoxa kyrkan i Ukraina bröt med patriarken i Moskva.
Nåväl, detta är min hyllning till ukrainska språket який я дуже люблю і часто сумую за ним у роті та голові.
Det har flyttat in en Liliput i mitt kök. Tack och lov är det inte någon pyssling eller tummeliten, utan helt enkelt en ost. Jag har under flera år sneglat lite misstänksamt mot den när jag varit och handlat, och inte införskaffat den då den inte alls har ingett någon förtroende i sin lustiga plastförpackning. Men under någon slags påverkan från högre makter eller möjligen som ett utslag av tankekollaps, hamnade den härför leden i min varukorg och sedemera i mitt kylskåp och därefter på någon av mina smörgåsar.
Och det visade sig att osten var en mycket angenäm bekantskap. Smaken får mina tankar att söka sig till någon upplevelse från min barndom, och möjligen mormors vana att alltid ha en Port Salut hemma. Liliput är gräddig i sin konsistens med en behaglig syrlig eftersmak. Sedan dess har Liliput blivit ett återkommande, om än inte särskilt långlivad, gäst i mitt kylskåp.
Men man kan ändå undra hur den har fått sitt namn. Har det månne med Gullivers resor att göra? Efter att nogsamt ha studerat diverse källor kommer jag till slutsatsen att ingen tycks veta bestämt varför den heter som den heter, men att det kan ha att göra med att den förväntas vara liten. Vidare visade det sig att den möjligen härrör från det litauiska köket. Där har de nämligen en ost som heter Liliputas. Som ni vet har litauerna en särdeles förkärlek för ändelsen -as.
Den litauiska förlagan har bestämda mått, med en höjd av sju och en halv till tretton centimeter, vidden ska ligga på sju till åtta centimeter och vikten får inte överstiga ett kilo. Den är därtill försedd med ett skikt av vax för att skydda den från att torka ut eller tappa smak. Vidare produceras den litauiska osten i samhället Belvederis. Ja, litauerna har en förkärlek för att också sätta ändelsen -is på ord, och både -is och -as förekommer på diverse maskulina substantiv, men även på en del adjektiv.
Nå, Liliputas specifika karaktär och bestämda produktionsplats gjorde att den 2015 hamnade på EU kommissionens lista för att skydda regionala jordbruksprodukter. Det här ledde till att polackerna började gnissla tänder, ty de har, som ni redan vet, en likvärdig ost som kallas för Liliput. Många polacker anser att polska Liliput är minst lika specifik som litauernas Liliputas. Men det har EU kommissionen ännu så länge inte bifallit, vilket har lett till att polackerna satt upp Liliput på en inhemsk lista över unika, polska regionala jordbruksprodukter.
Ett annat besvär är att det inte tycks vara lätt att avgöra vilken av de två som kom först, Liliput eller Liliputas. Och den enda skillnaden jag kan finna är att den polska varianten inte har ett lager av vax, inte har bestämda mått eller vikt samt att den tillverkas i Polen (närmare bestämt i Storpolen). Men jag ska inte svära på att det är den enda skillnaden mellan dem, ty sanningen att säga har jag aldrig smakat Liliputas. Kanske har den en helt annan karaktär som för mina tankar någon annanstans än till mormors kylskåp.
Med andra ord är det ytterligare en anledning att någon gång styra kosan mot Litauen.
Nitiskt försöker jag gripa efter några tankar som skulle kunna forma ett fundament till mina ständiga och lika envetna dagens anteckningar. Under dagen har tankarna likt höstlöv flyktigt, singlat ner till marken och förenat sig med en oändlig mängd av likasinnade, omöjliga att urskilja från varandra. Men så korsas mina tankebanor av ingen mindre än Johan Helmich Roman, som föddes för 331 år sedan imorgon, alltså år 1694 i Stockholm. Fast det stämmer inte att han föddes i Stockholm, enär han egentligen föddes rakt in i musiken. Och i den skulle han bo, leva och verka under 64 år.
De flesta svenskar känner nog till att det är han som var upphovsman till tonsättningen “Drottningholmsmusiken” som varje år spelas på Nobelprisutdelningen och den efterföljande festen. Det är förvisso möjligt att inte alla svenskar egentligen känner till att det är han som tonsatt verket, men man kan anta, eller i alla fall hoppas på, att de vet att tonerna är skriven av en svensk. Men det är ju inte säkert det heller. Man skulle också kunna hoppas på att de flesta svenskar vet vad han åstadkom, men inte ens det är säkert. Man brukar nämligen kalla Johan Helmich Roman för “den svenska musikens fader” och även “den svenske Händel”.
Som jag skrev inledningsvis föddes han in i musiken, han pappa satt i hovkapellet och sonen skulle tidigt skolas inom musik. Hans instrument var violin och oboe. När Johan Helmich Roman var blott 17 år fick även han anställning i hovkapellet. Karl XII, som då var kung, måste ha hyst höga tankar om den unge Johan, ty kungen gav honom år 1712 tillstånd att åka på studieresa till London. Resan fick förvisso vänta några år, men när han väl kom dit skulle han få studera hos den store mästaren Händel. Han skulle snart handplockas av hertigen av Newcastles kapell, där Roman verkade och utvecklade sina färdigheter ytterligare.
1721 fick han dock order om att återvända till Sverige för att ersätta sin far, som hovkapellmästare, då denne hade gått bort. Johan Helmich Roman skulle sitta på den posten i nästan 15 år, och under denna tid skulle han nå ryktbarhet med att han framförde många internationella tonsättningar för första gången i Sverige. Det var också han som såg till att arrangera de första offentliga konserterna i Sverige. Men 1735 blev han tvungen att ta sjukledigt då han fick hälsoproblem samt problem med bland annat hörseln. Men Roman låg inte på sofflocket och tyckte synd om sig för att han höll på att förlora hörseln, utan företog sig ytterligare en studieresa som varade i två år. Förutom England besökte han även Tyskland, Frankrike och Italien. På denna resa förvärvade han partitur som han sedemera tog med sig till hovkapellet.
Väl hemma i Sverige valdes han in i Vetenskapsakademien, vilket gjorde att han kunde koncentrera sig helt på att sin tonsättarkonst istället för att spela. Det var under denna tid som han skrev “Drottningholmsmusiken”. Men hans hälsotillstånd försämrades allt mer och han gick bort 1758, troligen i sviterna av cancer.
Intressant nog finns det inget bevarat porträtt av honom, men han lämnade desto mer musik efter sig, ty hans verkförteckning är oerhört lång med hundratals tonsättningar och många av dessa tycks sällan eller praktiskt taget aldrig framföras. Är han månne bortglömd av dagens svenskar? Man kan till exempel fråga sig varför hans “Den svenska mässan” (“Then Svenska Messan”) inte framförs oftare. Eller varför inte mer frekvent framföra något av alla hans 30 orkesterverk? Det skulle man ju kunna tycka att “den svenska musikens fader” skulle vara värd.
—
Eftersom det inte finns något känt porträtt på Johan Helmich Roman, och ni redan är trötta på att titta på bilder av höstlöv, får ni titta på en oboe från 1700-talets första hälft. Det är inte samma instrument som Roman spelade på, men man kan använda den som bränsle till olika typer av fantasier. Tillverakare av instrumentet var tysken Jacob Denner. (Bildens källa.)
När Richard Strauss opera “Ariadne på Naxos” (op 60) hade urpremiär, idag för nästan exakt 113 år sedan, sägs buropen ha dånat i lokalen. Eller så var det bara en lättnadens suck att det äntligen var över som ljöd, ty den första versionen ska ha varit en uppsättning som varade i över fem, ja, kanske rentav sex timmar. Den första versionen var egentligen två olika verk i ett. Den inleddes med en pjäs som varade i två timmar. Därefter tar själva operan vid. Den var något kortare än pjäsen, men ändå ungefär en och en halv timme lång. På själva premiären hade man dessutom lagt in en middag arrangerad av Kung Vilhelm II.
Men varför denna märkliga uppdelning av verket, med både teater och opera? Jo, uppsättningen var tänkt att handla om en konstnärlig kris, närmare bestämt om en tonsättare som har fått en beställning om att skriva två verk, en komedi och en tragedi. Men av tidsbrist ändrar sig beställaren och ber om ett verk som innehåller båda dessa former. Det är lätt att förstå att tonsättaren genomgår en kris med en så komplex uppgift.
Nåväl, urpremiären blev som väntat en flopp, men författaren bakom librettot, Hugo von Hofmannsthal, ville inte ge sig och vände sig några år senare till Richard Strauss och föreslog att de skulle skriva om den. Resultatet blev en inledande prolog, med sång och musik, alltså som en opera, vilken utgår från tonsättaren och dennes konstnärliga kris, och efter paus kommer själva operan. Denna version från 1916 blev däremot en succé, och det är inte alls svårt att förstå att den uppfattades som banbrytande, dels med sina två berättelser på två olika nivåer, samt med sin udda instrumentering som är förhållandevis liten, med blott 37 musiker i diket.
Och nu ska jag gå in på operan i Kraków och få uppleva detta verk.
En torr vind sveper in över staden och fångar de färgglada löven som ännu försöker klamra sig fast vid grenarna på träden. Det har idag varit, som vi säger på svenska, brittsommar, med temperaturer snubblade nära 20 grader. Ordet “brittsommar” har inte, som jag i min enfald tidigare utgick från, något med de brittiska öarna att göra. Nej, ordet har mycket mer fromma anor, och går att härleda till 1300-talet och en av våra få helgon, nämligen Heliga Birgitta. Det sägs att hon tyckte att det var så förtvivlat kallt under den svenska vintern att hon vid något tillfälle bad en bön om varmare väder åt de frusna nordborna. Brittsommar ska enligt den teorin infalla på självaste birgittadagen, alltså den sjunde oktober, men som vi vet är vädret inte pålitligt och brittsommaren inföll därför hela två veckor senare i år.
Häromkring hänsyftar dock inte namnet för sommarvarma oktoberdagar på Heliga Birgitta. Istället har man ett uppfunnit ett ord som anspelar på att det är en sen sommardag, eller kanske mer korrekt, en gammal sommardagar. På polska heter brittsommar “babie lato”, vilket skulle kunna översättas med “mormors/äldre tants sommar”. Varför den kallas så verkar det dock råda lite olika åsikter om. En teori är ovannämnda, om att en varm höstdag är som en äldre version av sommarens varma dagar. Uttrycket “på ålderns höst” får verkligen en ny dimension med den förklaringen. Denna dag förväntas dock infalla över en månad senare än den svenska brittsommaren, nämligen den elfte november. Det finns även andra teorier, som den vilken syftar på likheten mellan spindelnät och den äldre kvinnans gråa hår, men sanningen att säga förstår jag inte riktigt vad det har med kvardröjande sommarvärme att göra.
Ytterligare en varm vindpust drar fram genom landskapet och leder de gulnade löven på marken in i en höstlig dans över nejden. Imorgon ska tydligen temperaturen sjunka minst tio grader. Det är svårt att acceptera att en sådan förändring är möjlig, när Wisła gnistrar i den sena eftermiddagensn solstrålar och fångar höstens färger i sitt vatten. Och längs med vägrenen syns sommarbinkor, med sina små vita pigga blommor, ännu stå uppsträckta mot himlen. Inte heller dessa tycks vilja förutspå kyligare väder.
Utanför kyrkan Sankt Franciskus av Assisi i Kraków förefaller ginkgoträdet fortfarande vara övertygad om att det är sommar. Blott små antydningar av höstens gula nyans syns i dess bladverk. Mellan bladen kan man skönja de ljust orangea frukterna, som liknar små gula plommon. Följaktligen kan man slå fast att det är en dam som som står där och livfullt spretar med sina gröna bladförsedda grenar. Var hanträdet, vars pollen har som uppgift att pollinera honträdet, står vet jag inte. Men det är inte troligt att det är särskilt fjärran, oftast handlar det bara om några hundra meter. Det har hänt att hanträdens pollen har färdas flera kilometer för att pollinera honträden, men det ska nog ses som ett undantag som inte bekräftar någon regel.
Precis som så många andra fascineras jag av denna uråldriga art, som är så gammal att den ibland kallas för en levande fossil. Tänk bara hur den har vandrat genom jordens historia och allt den sett och upplevt. Och tänk att det är möjligt att dinosaurier någon gång kan ha smaskat på trädens frukter.
Min första ginkgo-upplevelse inträffade en av mina första höstar i Lviv. Jag kommer aldrig glömma hur jag upptäckte ett enormt och mycket säreget träd som stod mellan två huskroppar, och hur dess gula löv lyste som solen själv i höstrusket. Långt senare fick jag reda på att trädet kallas ginkgo, tillhör de äldsta av våra träd och kommer ursprungligen från Östasien.
Men det var faktiskt bara till helt nyligen som jag fick reda på att det västerländska namnet på trädet härrör från en felaktig translitterering som sedan spreds av en svensk, nämligen Carl von Linné. Ja, det är inte bara jag som är ute i världen och translittererar fel till saker och ting. Även den gode Carl von Linné hade alltså fel ibland. (Och därmed slutar också likheterna mellan oss båda.) Fast det är egentligen inte sant att det var Carl von Linné som var roten till felet, eftersom han utgick från Engelbert Kaempfer, en tysk upptäcktsresande, som hade translitterat det kinesiska namnet (ginkyō). Det troliga är att Kaempfer skrev “ginkjo” eller möjligen “ginkio”, men någonstans var tryckfelsnisse framme och råkade byta ut “i”, eller möjligen “j”, till “g”. Kanske hade Kaempfer, en svårtydd handstil. Nåväl, Carl von Linné läste detta felaktiga namn och tog fasta på det och därmed dras vi med en felaktig translitterering. Men jag tror inte att urtidsträdet tar illa vid sig. Den har nog genom årtusenden fått uppleva en hel del besynnerliga skeenden.
Det första ginkgoträdet kom till Polen först på 1770- eller 1780-talet och finns att beskåda i Łancuts slottsträdgård, några mil österut härifrån sett. Krakóws äldsta ginkgoträd, även det ett honträdet, finns på botaniska trädgården och planerades för 201 år sedan. Märkvärdigt nog är ginkgon på botaniska mycket mindre än detta träd utanför kyrkan Sankt Franciskus av Assisi. Vem vet, kanske är de jämngamla systrar eller mor och dotter.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
