viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 14 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Eftersom världsläget är som det är, beslutade jag mig för att inleda denna vecka med klassisk nutidsflykt. Och det gjorde jag genom att fördjupa mig i en bok istället för låta mig dränkas i de aldrig sinande nyheterna. Mitt val av bok innebar att jag fick äta frukost tillsammans med den tysk-romerske kejsaren Leopold I (1640-1705). Det skulle visa sig vara en lite problematiskt val av bordskavaljer, enär han var känd för sitt våldsamma saliverande. För att omgivningen inte skulle dränkas i hans saliv och fradga, hade man anställt två betjänter vars främsta uppgift var att torka kejsaren kring munnen. Munnen lär också ha varit enorm. Ett ottomansk sändebud ska ha beskrivit att Leopolds mun var så stor att en limpa bröd kunde gå in i munnen på bredden, vilket fick sändebudet att tänka på kameler. Även Leopolds tänder ska ha varit kamelliknande, till sändebudets förundran och möjligen förfäran. Dessutom var Leopolds hår alltid smutsigt och oredigt.

Nå, det här låter kanske inte som något angenämt frukostsällskap, men faktum är att det var ett ypperligt val, ty Leopold var en sann musikvän, eller rättare sagt, han var inte bara kejsare utan även tonsättare. Han skrev över 60 verk, men blott två finns bevarade till dags dato. Under hans tid som kejsare växte också antalet musiker anställda vid hovet i Wien. Från 44 musiker (inklusive direktören) år 1680, till 98 musiker 25 år senare.

Men här slutade min samvaro med Leopold, då livets plikter kallade. Och vem orkar förresten vänta på att en barockmänniska blir, ur deras synvinkel, anständigt klädd?

—-

Leopold I i teaterkostym år 1667. Konstnären hette Jan Thomas.


Dagens anteckning – 13 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ungefär samtidigt som jag stod och studerade trädens blommor, förundrades över knopparnas vävnader och fåglarnas drillar, satt en familj i Sumy och sörjde deras barn, som hade dödas i en rysk missilattack. Ett liv hade släckt. Någon som hade berövats sin framtid.

Fågelvägen mellan Kraków och Sumy sträcker sig över 115 mil. Från ett land i fred, till ett land som trasas sönder av sorg och bomber. Och det många av oss känner nu är hur maktlösheten träder in, som ackompanjeras och förstärks av alla tomma ord från världens ledare. Ord som nog snart kommer att begravas i andra kriser. Ty på världsledarnas näthinnor och i deras hjärtan tycks ingen sorg stanna särskilt länge.

Under dagen har flyglarmet ljudit minst fem gånger i Sumy. I skrivande stund har signalen hörts sammanlagt ungefär 12 timmar. Igår ljöd flyglarmet under 15 och en halv timmar.

Det är svårt att förstå hur livet ter sig för dem som bor där. Hur härdar de egentligen ut? Hur fungerar deras vardag? Vilka tankar far genom deras huvuden när flyglarmet hörs? Blir de lika rädda varje gång, eller har de ständiga bomberna och flyglarmet nött ner reflexen att bli rädd? Kan de månne någon kort stund glädjas åt alla vårens små framsteg? Går det att känna någon glädje alls? Inga av dessa frågor behöver egentligen besvaras, ty bara att de ställs åskådliggör hur fasansfull deras tillvaro måste te sig.

Imorgon kommer familjen i Sumy att vakna upp till en ny dag, utan deras älskade familjemedlem. En ny mödosam dag kommer veckla ut sig. Som kommer att följas av ännu fler dagar av sorg och saknad. Och sannolikt också vrede över världens handlingsförlamning.

Nedanstående foton ska inte ses som en flykt från bilderna från Sumy, utan som en hyllning till dem som idag har fråntagits sina liv, alltså både de som dödats och de som förlorat någon.


Dagens anteckning – 12 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Månen hänger tyst och full på sin himmel. Lite förvånat, tycks det som, tittar den storögt ner på människorna som rör sig där nere. Fulla, men av annat slag. Det får mig att tänka på Ludwig van Beethoven (ja, jag tänker nog alldeles för ofta på honom) och hans “Månskenssonaten” (op 27) som tillkom 1801. Jag tänker förvisso inte på musiken, utan kanske mer på hur den har fått sitt namn. Det var nämligen inte han som namngav den. Vad Beethoven tänkte på när han skrev den vet vi inte, men året efter att han avslutade arbetet med pianosonaten tillägnade han den till en av sin studenter, nämligen en viss grevinna vid namn Julie “Giulietta” Guicciardi, som vissa menar att Beethoven var förälskad i. Om han verkligen var förälskad i henne vet vi inte heller med bestämdhet, men vi kan ju anta att hon gjorde ett visst intryck på Ludde, annars hade han ju knappast dedikerat den till henne. Oavsett hur det förhöll sig med kärleken dem mellan, var det en omöjlig kärlek, så tillvida att de kom från olika socialgrupper och ett giftermål var det inte tal om.

Men hur kommer det sig då att vi kallar den för “Månskenssonaten”? Jo, titeln tillkom 20 år senare och kan tillskrivas en poet och musikkritiker, vid namn Ludwig Rellstab, som tydligen kom att tänka på stycket när han såg månen blicka ner på honom en kväll när han satt vid Vierwaldstättersjön, som tycks vara en bedårande vacker alpsjö i Schweiz. På så sätt kan man säga att Julie “Giulietta” Guicciardi blev bestulen på detta stycke musik, som tillhör en av mest spelade av Beethoven.

Ett verk av Beethoven som inte framförs särskilt ofta är oratoriet “Kristus på Oljeberget” (på tyska “Christus am Ölberge”) som tillkom samma år som Julie “Giulietta” Guicciardi gifte sig med en man av hennes eget stånd, och detta verk har jag avnjutit ikväll med Krakóws alltid lika fenomenala filharmoniska orkester. Framförandet var givetvis exemplariskt, och som vanligt blev jag hänförd av hela träblåset och bleckblåset (hornen!), men verket lämnade mig i det närmaste helt oberörd, fram till de avslutande satserna med kören som verkligen är magnifika. Beethoven själv verkar inte heller ha varit helt nöjd med oratoriet, och 1810 reviderade han det innan han lämnade det till förläggare. Därav har det fått opusnummer 85 (men egentligen borde det alltså ha ett opusnummer närmare “månskenssonaten”).


Dagens anteckning – 11 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Polska namn ställer ju ofta till det för oss. Antingen är de för långa, eller så har de olika diftonger som kluddar till det i munnen för oss som inte begåvats med språket som modersmål. Så ska det tydligen också ha varit för den experimentella tonsättaren John Cage, när han skulle namnge en av sina mest framstående studenter. “Det är för långt”, lär han ha slagit fast. Och faktum är att jag är beredd att hålla med honom, ty Lucia Dlugoszewski (eller Długoszewski) är onekligen långt och troligen svårligen manövrerat för en amerikansk tunga.

Tonsättaren, koreografen och nyskaparen Lucia Dlugoszewski såg dagens ljus för första gången i Detroit år 1925. Hennes föräldrar var bördiga från polska Płock, och i hennes hem talades det uteslutande polska vilket innebar att hon under hela livet hade en mycket stark förankring i den polska kulturen. Hon började redan i unga år studera musik och hennes främsta instrument var piano. Tidigt började hon även intressera sig för tonsättarkonsten och hon skrev sina första verk under sin tid i Detroit.

Hennes tidiga tonsättningar vittnar om hennes intresse för den experimentella musiken och det var därför inte oväntat att hon skulle söka till New York, som hon flyttade till 1952. Men egentligen sökte hon sig till New York för att studera piano. Ödet ville dock annorlunda och hon började således studera för John Cage. Deras relation lär dessvärre alltid ha varit mycket ansträngd, vilket ledde till att hon istället sökte sig till den fransk-amerikanske tonsättaren Edgard Varèse skola. Hon skulle också senare beskriva Varèse inflytande på hennes konstnärskap som avgörande för hennes utveckling som avantgardistisk tonsättare. Den första offentliga konserten med hennes tonsättningar hölls 1957, men det är oklart vilket stycke hon valde att framföra vid detta tillfälle.

Det var klangerna som intresserade Lucia Dlugoszewski, och det det fick henne att experimentera med instrumenten för att tänja på deras ljudbild. En av de kanske mest kända teknikerna hon uppfann var “timbre piano”, som kan ses som en vidareutveckling av John Cages teknik “preparerat piano”. Genom att lägga in föremål såsom hammare, pilbågar, hackor och metall- eller träelement i flygeln, kunde Lucia Dlugoszewski frambringa helt nya klanger, och lägg därtill att hennes tonsättningar har ett mycket säreget musikaliskt uttryck, så förstår ni nog att hon var en nyskapare. Under 1960-talet skrev hon nästan uteslutande tonsättningar för sin mans dansgrupp, vilken hon skulle fortsätta arbeta med även efter hans död (1994). Sex år senare, på dagens datum för 25 år sedan, skulle hon själv gå ur tiden.

Efter hennes död skulle hon falla i glömska, men under senare år har ett nytt intresse för hennes musik väckts. Och inte undra på. Lyssna bara på hennes “Disparate Stairway Radical Other” (från 1995), som är ett atonalt verk som präglas av hennes originella uppfattning om klanger.

Det finns de som menar att Lucia Dlugoszewskis polska rötter finns att höra i hennes musik, och vissa drar till exempel paralleller mellan hennes verk och Krzysztof Pendereckis. Andra menar att det istället är de feministiska elementen i hennes musik och uttryck som är det som utmärker henne. Ytterligare andra kännare insisterar på att det är hennes intresse för österländsk musik som är det som är kännetecknande för Lucia Dlugoszewski. Själv vågar jag mig inte på någon sådan intrikat slutsats, utan menar att alla ovanstående resonemang låter storligen lockande.


Dagens anteckning – 10 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Kylan håller oss fortfarande i ett fast grepp. Med sträng min spänner den ögonen i de spridande blommorna och de nykläckta knopparna. Den hötter allvarsamt med näven åt vårens alla försök att pynta vår tillvaro. I bergen har snön fallit, som tungsint lagt sordin på markens vårfnatt. Magnolians blomblad har förskräckt fallit till marken. Körsbärsträdens blad singlar vilset ner och de liknar mest rosafärgade snöflingor där de driver runt i rännstenen. Vid sådana tillfällen är det svårt att känna tillit till att värmen faktiskt kan återvända. Vi får därför försöka åkalla våren genom att begrunda dess olika namn.

Det polska ordet för “vår” är “wiosna”. Det verkar finnas flera teorier varifrån ordet kommer, men en källa menar att det kan komma från det protoslaviska ordet “vesna”, som härrör från en slavisk gudinna med samma namn. Ordet betyder i vilket fall “att lysa” eller möjligen “att ljusna”. Andra källor menar att “wiosna” har ett släktskap med den första stavelsen i ordet “wesele”. Idag betyder ordet “bröllop”, men det var egentligen först på 1700-talet ordet fick den betydelsen, ty tidigare kopplades ordet till mer allmänt till “fest” ett “att ha roligt”. Det är möjligt att det ukrainska ordet för “vår”, som lyder “vesna” (весна) torde ha likande anor.

Plötsligt dyker det italienska ordet för “vår”, nämligen “primavera”, upp i mitt huvud. Det känns av någon anledning som om den sista stavelsen, “-vera” skulle vara besläktad med det slaviska ordet för “vår”, och det visar sig att “-vera” i “primavera” tydligen kan härledas till latinets “vēr”, som i sin tur kan komma från sanskrits “vas, som betyder “att lysa”. Så visst släktskap finns, även om det bara rör sig om betydelsen av ordet.

Men varifrån kommer då vårt ganska torftiga “vår” ifrån. Jo, det kommer tydligen från tyskans “vorjar”, vilket syftar på årets första kvartal. Danskarna har tydligen tagit tyskarnas ord till sitt hjärta och översatt det till “forår”. Jag drar en lättnadens suck. Vilken tur att svenska språket ändå kom på ett sätt att skapa ett slags onomatopoetiskt ord av det tyska ordet. “Vår” känns plötsligt inte alls torftigt.

Med dessa tankar kring ordet “vår” hoppas jag att jag lyckats skrämma bort de sista resterna av vinterns obarmhärtliga dominans, och skänkt våren nya krafter.


Dagens anteckning – 9 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Trots att det säkert har gått mer än en vecka sedan jag senast kontrollerade om storkarna har anlänt till sina reden, har jag blivit tvungen att konstatera att deras buskiga boningar gapar tomma. Jag vet inte varför de ännu uteblir, och vilka andra göromål kan de tänkas ha än att vara här. Nåväl, alla dessa tankar på storkar och buskar får mig inte helt osökt att tänka på staden Busk i Ukraina. Denna lilla stad med sina 8600 invånare ligger mig nämligen väldigt varmt om hjärtat, och är en av de platser jag saknar mest i Ukraina.

Så i mina tankar susar jag nu iväg med en sådär liten buss kallad marsjrutka (маршру́тка), vars rutter täcker Ukraina i en finurlig kommunikationsväv. Givetvis är fönstret i bussen fyllt med olika madonnor, kors samt med den närmast obligatoriska lilla gardinen i förarfönstret.

Väl framme i Busk, snubblar jag som brukligt av bussen, yr av alla halsbrytande omkörningar och inbromsningar. Staden ligger som en liten ö mellan alla floder som möts här. Av denna anledning kallas Busk ibland för Galiziens Venedig. Här syns nämligen Västra Bug slingra sig fram genom staden. Likaså kan man skåda Poltva, som är nedgrävd i Lviv. På andra sidan staden kan man också följa floden Solotvyna, och om man tar sig för den promenaden kommer man slutligen till den judiska begravningsplatsen. Under den äldsta gravsten vilar en viss Yaakov Leizer Arie, som gick bort den 23 november 1520. Den nyaste gravstenen är från 1920-talet. På sluttningen nedanför begravningsplatsen ligger en av stadens största våtmarker.

Och det var också här som jag en kylig vårdag för flera år sedan såg en stork vackert glida fram längs med horisonten. Den fällde ut sina väldiga vingar och gjorde en graciös landning på ett av hustaken. Min vana trogen började jag genast fantisera om dess färd, och jag föreställde mig att den precis hade anlänt till Busk efter sin långa färd från sitt vintertillhåll. Och att den valde Busk har ju förstås med namnet på staden att göra, fantiserade jag. Ty det är många som menar att ortsnamnet kommer från det lokala ordet för “stork”, som lyder “buz’ok”, eller “buz’ka” (бузьок, бузька), vilket faktiskt inte är helt olikt det polska ordet för “stork”, som är “bocian”. De flesta jag har mött i Busk har dock kallat storkarna för “leleka” (Леле́ка), som också är det ukrainska ordet för fågeln. På Busks vackra stadsvapen syns i vilket fall en stork ståta.

På svenska heter ju stork just “stork” och inget annat. Man kan ju fråga sig om ordet har något gemensamt med verbet “storkna”, men det verkar inte finnas någon direkt koppling. “Storkna” kan kanske härledas till tyskans “erstarren”, som betyder “stelna”, medan ordet “stork” däremot har en mycket oklar härkomst. Vissa källor säger att det faktiskt kan innehålla en syftning på “stelhet”, men det är också lika troligt att ordet är ljudhärmande, följdaktligen ett, i mitt tycke ganska misslyckat, försök att härma storkens läte, alltså dess klapprande med näbbarna.

Nå, det är hög tid att i tanken tänka på refrängen, och blixtsnabbt förs jag genom det förföriskt vackra galiziska landskapet, hela vägen hem till Kraków.


Landskapet där jag söker stork


Busks stadsvapen


Dagens anteckning – 8 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag far genom Planty på min cykel, sveper den blå timmen, med sin väldiga, djupblå cape, bestämt bort den gyllene timmen, som nu ligger och dallrar oroligt i horisonten i väster, redo att förgås. Snart kommer även den blå timmen svepas bort, men om det vet den ännu ingenting. Bekymmerslöst välter den ut sin kropp över hela himlen, och snart nog ryms ingenting annat.

Jag kastar en blick mot upp Wawel innan jag passerar gatan och ser att det lyser i ett av fönstren i tornet. Och just i detta ögonblick minns jag att det ofta lyser i det fönstret. Vem kan vara där, så här dags? undrar jag. Kanske är det den svensk-polske kungen Sigismund III Vasas (1566-1632) vålnad som sitter och plitar på ett brev till krakowiterna, för att söka deras förlåtelse för att han flyttade Polens huvudstad till Warszawa år 1596. Ja, så är det alldeles säkert.

Men varför flyttade han då huvudstad? En orsak som ofta anges är att det kan ha berott på en förödande brand året dessförinnan, som gjorde Wawel praktiskt taget obeboeligt. En annan orsak som ofta nämns är att det berodde det på att han ansåg att Warszawa hade ett bättre geografiskt läge. Om detta kan man tvista i oändlighet, och det är inte säkert att kungens vålnad vill ge något svar. I vilket fall som helst är det något som många krakowiter ofta nämner som skäl till varför de inte riktigt är förtjusta i Sigismund.

Men efter ett möte idag mellan Sveriges ambassadör i Polen, Andreas von Beckerath, och våra studenter vid Jagellonska universitetet, står det i alla fall klart att de svensk-polska förbindelserna idag är långt mycket bättre än det var på Sigismunds tid. Dessutom bådar framtiden för detta samarbete gott. Det visade våra studenter med besked under mötet.

Så jag tror att Sigismund kan sluta plita på sitt brev nu, och släcka lampan i Wawels torn.