viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 29 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Bland alla de gröna träden i Planty syns understundom en och annan avfälling. Jag syftar givetvis på blodboken, som med sina rödskimrande bladverk djärvt sticker ut hakan, eller bladen, och självrådigt väljer en annan vårskrud. Precis som andra bokträd är de släkt med böckerna. Ja, i alla fall språkligt. Diverse källor är faktiskt mycket påstridiga med teorin att de två orden kommer från att man tidigare ristade in bokstäver på skivor av bokträ, som sedan bands samman till just böcker. Därtill finns det ytterligare andra källor som hävdar att man använde trä från bok för att rista in runor. Men kanske ska man ta dessa teorier med en nypa salt, ty det verkar vara tunnsått med konkreta belägg för att dessa teorier verkligen stämmer.

Nåväl, låt oss återgå till den röda avfällingen bland bokträd, nämligen blodboken. Detta träd finns, till skillnad från vanlig bok, blott i odlad form i parker och trädgårdar. Måhända har jag fel, ty det är rent fysiologiskt möjligt för vanlig bok att få mörka, ja, nästintill röda, blad. Men dessa är så ovanliga att man i princip kan säga att de inte finns i vild form. Vad som däremot står bortom allt tvivel är att dagens blodböcker, förlåt, blodbokar, faktiskt härstammar från samma muterade bok. Det förhåller sig nämligen som så att man på 1700-talet fann flera bokträd med en röd nyans i skogarna kring tyska Thüringen. Träden väckte genast stort intresse och man började snart samla skott från träden. Hundra år senare blev blodboken riktigt i ropet och planterades friskt på herrgårdarna och parker runt om i Europa.

Precis som den vanliga boken kan blodboken nå upp till 40 meter, men bland dem som växer längre norrut verkar de flesta nöja sig med att nå en höjd på ungefär 15 till 20 meter. Blodboken blir likaledes ungefär lika gamla som vanlig bok, alltså runt 100-120 år. Bland de vanliga bokträden finns det de som blivit över 400 år, en ansenlig ålder må jag säga. Eftersom blodboken inte funnits i mer än 200-300 år vet man sålunda inte om också de kan bli så uråldriga som vanlig bok. Men blodboken har ju förmånen att oftast befinna sig på platser där de pysslas om enligt alla konstens regler, så det är inte omöjligt att någon av dem faktiskt blir så pass gammal någon gång. Om sisådär 100 år. Den som lever då får se.

Dagens anteckning – 28 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På min väg genom Planty har trädens grönska hart när övergått från sina skira vårtoner till att prunka i försommarens djupare färgharmoni. Bladens uppenbarelse tycks vara helt i samklang med fåglarnas små bagatellartade tonsättningar, som med sina drillar för tonerna över ett imaginärt notblad. Alla träd tycks tonsatta av både färger och fågelsång. Ur ett kastanjeträd forcerar en svarthätta sin sång, från en björk hörs en stare föra ett fasligt knaster, genom en boks bladverk gnolar koltrasten på sin visa, och i en lind hörs bofinken sjunga ut sin kärlekssång.

Just linden är ju ett träd som gärna för tankarna till musik. Jag tänker inte enbart på sångfågeln Jenny Lind, utan även till exempel på Franz Schuberts “Winterreise” från 1828, där en lind står i ett vintrigt landskap för att erinra den ensamma vandraren om en förlorad lycka och kärlek. Sångerna handlar som bekant om en ung man som blivit ratad av sin älskade. Uppgiven vandrar han så ut på landet och flackar villrådigt runt tills dess att han hittar en spelman att sjunga ut för.

Fast vid denna årstid, när sommaren nalkas, vill man ju helst undvika att ha en annalkande vinter i åtanke. Så finns det de som besjungit lindens sommarskrud? Självfallet finns det finns det! Jag tänker närmast på Gustav Mahlers “Lieder eines fahrenden Gesellen” som tillkom ungefär 56 år efter det att Schubert skrev om en frusen lind.

Men trots de olika årstiderna i de två tonsättningarna finns det faktiskt en hel del beröringspunkter mellan de två verken. För de första är de båda sångcykler, även om de skrev för mycket olika ensembler. Mahler skrev för full orkester, medan Schubert tonsatte för sång och piano. I Mahlers verk kan både kvinnor och män sjunga ledmotivet, men Schubert skrev för en tenor (även om andra stämmor och framför den). Vidare handlar båda sångcyklerna om män som förlorat sina käraste och därtill är de båda på resande fot.

I “Lieder eines fahrenden Gesellen” möter vi inledningsvis en bedrövad man, som besjunger sin förtvivlan över att hans älskade har gift sig med en annan. Han beslutar sig för att bege sig ut i världen, och trots sitt krossade hjärta kan han faktiskt erfara all världens skönhet. Men lika fort som han blev munter blir han i nästa sekund förbittrad. Nu har han fått tag på en kniv, vars vassa blad glimmar i hans hand och det är nästintill att man blir rädd för vad han ska ta sig till, men så förbytts stämningen återigen men nu mot en slags resignation inför sakförhållandena. Och den insikten möter han just under en lind, vars väldoftande blommor faller ner mot hans (antar jag) tårdränkta ansikte.

“Unter dem Lindenbaum,
Der hat seine Blüten über mich geschneit,
Da wußt’ ich nicht, wie das Leben tut,
War alles, alles wieder gut!”

Vilket fritt kan översättas med:
“Där under lindträdet,
som lät sina blommor falla över mig som snö,
visste jag ej mer vad livet mig ville,
allt, ja allt var åter gott.”

Som ni nog kan se ägnar sig Mahler åt någon form av ödestro i positiv bemärkelse. Han säger ungefär “jag vet inte ett dugg om något som framtiden kan bära med sig, med det blir nog bra ändå”. Ja, det är väl sådana slutsatser man kan dra när man står under en lind.

Dagens anteckning – 27 april 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Sedan gammalt har jag varit ganska disträ, eller kanske bättre uttryckt, tankspridd. Redan när jag knatade på barnsben hade jag för vana att förlägga både föremål och olika göromål på olika platser där de inte hörde hemma. Under en tid trodde jag att det kanske skulle bli bättre med åldern, men det verkar som om min tankspriddhet tar sig allt mer envetna former. Detta har lett till att jag alltid haft ett ganska problematiskt förhållande till verbet “att glömma”, och det är kanske också av den anledningen som jag aldrig undersökt ordets etymologi närmare.

Men som så ofta med ords härkomst innehåller även det förargliga “att glömma” riktigt amusanta delar. Visste du att ordet faktiskt har sin tillblivelse i verb som rör fest och glam. Ja, du läste rätt. Man har nämligen lyckats fastställa att “glömma” är en avkomma till det isländska ordet “gleyma”, som inte betyder att glömma, utan att stoja, vara uppsluppen och direkt glad. En annan nära släkting till både glömma och gleyma är “glaumr” (likaså isländska) som betyder skämt eller lek. Och släktträdet växer vidare, ty här finns också en gren där “glý” (som betyder glädje) bor. Denna har å sin sida vuxit upp ur det äldre grekiska ordet för skratt (“khlev́ē”).

Det är dock en gåta för mig hur det svenska verbet “att glömma” fått så märkliga släktingar, eller om det är tvärtom. Men nästa gång jag förlägger något föremål eller tappar bort något göromål bland mina tankspridda tankemönster, ska jag försöka påminna mig om (vilket dessvärre inte är min bästa gren) att glömma faktiskt har sin uppkomst i… äsch, vad var det nu igen…

—

Som illustration till dagens anteckning får ni detta virrvarr vars namn jag dessvärre glömt

Dagens anteckning – 25 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är egentligen inte så många år mellan Johannes Brahms andra pianokonserten och César Francks symfoni i d-moll. Båda verken tillkom på 1880-talet, och skapades av två tonsättare som båda var födda under 1800-talets första hälft. Dessutom hade Franck studerat tysk, och då särskilt Richard Wagners, tonsättarkonst inför arbetet med sin symfoni. Men trots detta vilar något olikartat i tonspråken i de två verken. Som om de kommer från två diametralt olika universum.

Och det ligger kanske något i det, ty det var fasligt långt mellan den franska och den tyska världen på den tiden. De två hade ju under mycket lång tid legat i fejd med varandra, och dessutom försökte till exempel Habsburg distansera sig från det mesta som var franskt, och då kanske särskilt upplysningen, som nog gick stick i stäv med hela den habsburgska världsuppfattningen. Så det är ju inte särskilt överraskande att de två verken är så olika till sin karaktär.

Brahms andra pianokonserten förfaller mer lyrisk och stundtals även lekfull (särskilt avslutande sats), än Francks mer mystiska anslag och med dess kraftfulla orkestrering. I Brahms verk är det dessutom fokus på olika solister, och då inte bara pianisten utan även exempelvis första cellisten solo i tredje satsen. Franck har istället lagt sitt fokus på den kollektiva rösten, orkestern som helhet, än på gedigna solon. Men här finns ändå några viktiga soloinsatser, som exempelvis det vackra solot för engelskt horn. Dessutom är det Brahms som för ovanlighetens skull förfaller mer ljus och positiv än Franck, som har ett mörkt och lite grubblande anslag. Men det som ändå förenar de två verken är att de båda är lysande exempel på den sena romantikens tonspråk, där man kan finna drag av ett slags intellektualiserande över starka känslouttryck.

Som ni nog förstår krävs det stor skicklighet för att mejla fram dessa ansatser, vilket också Krakóws filharmoniska orkester, under ledning av den rutinerade dirigenten Marek Pijarowski, lyckades med under kvällens konsert. Solist ikväll var Piotr Alexewicz, som är känd för många som en av finalisterna i den nittonde Chopin-tävlingen. Inledningsvis var jag dock inte helt tillfredsställd med hans tolkning av Brahms andra pianokonserten, då jag tyckte hans anslag var för kantigt, okänsligt och tekniskt, vilket desto bättre reparerades under tredje satsen där hans ton blev mjukare. Kvällens starkast strålande stjärna var, i mitt tycke, emellertid orkestern, som i sedvanlig ordning briljerade.

Dagens anteckning – 24 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu vet jag inte när tonsättaren Giacomo Puccini mötte Tosca för första gången, men det är troligt att det var i Sarah Bernhardts (1844-1923) skepnad, eller kanske snarare gestaltning. Kanske var det när hon besökte Milano, eller möjligen Rom. Pjäsen fanns nämligen nämda skådespelerskas största framgångar, och hon skulle spela huvudrollen i flera uppsättningar av den samt dessutom turnera med den land och rike runt. Författare till pjäsen hette Victorien Sardou och var under sin tid en riktig världsstjärna, men idag är han väl bortglömd. Han skulle förresten skriva flera dramer, men det var just de med Sarah Bernhardt som han fick störst framgång.

När så pjäsen Tosca hade premiär i november 1887 var det stor uppståndelse. Inte många ville förse chansen att få se den stora stjärnan i en ny roll. Publiken må ha varit rusik av att få se Tosca gå under i slutet av pjäsen, men kritikerna var inte lika begeistrade. Någon menade att det var en vulgär pjäs, utan vettig intrig och utan intressanta karaktärer. Andra menade att den var klumpig och hade en obegriplig handling som inte riktigt hängde ihop.

Men alla var ändå hänförda av den stora stjärnan Sarah Bernhardt. Det var helt enkelt hon som gjorde att pjäsen, trots de usla vitsord, skulle gå för utsålda hus kväll efter kväll. I Paris skulle den gå med Bernhardt i huvudrollen över 200 gånger. Och när hon sedan turnerade med den till andra stora städer skulle namnkunniga personer, så som exempelvis Oscar Wilde, uttrycka sin aktning för hennes rollprestation. I Rio de Janeiro fick hennes framträdande dock ett snöpligt slut, ty hon bröt benet i den avslutande scenen. Detta benbrott skulle dessvärre aldrig läka och sedermera leda till att hon fick amputera benet.

När Puccini (runt 1900) sedan skulle skriva sin opera efter pjäsen är det ju mycket troligt att det faktiskt var Sarah Bernhardt som satt på hans näthinna. Likaså har operasångerskor låtit sig inspireras av berättelser om Bernhardts tolkning. Jag vet dock inte hur det är med kvällens föreställning. Mycket vatten har ju runnit under broarna sedan Sarah Bernhardts tid. Men man kan ju ändå förmoda att Sarah Bernhardts ande på något sätt svävar även över denna uppsättning på Opera Krakowska.


Sarah Bernhardt i rollen som Fooria Tosca

Dagens anteckning – 23 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Uttrycket “mellan hägg och syren” sägs ha sitt ursprung från en skomakare som kände att han behövde ta ut lite semester under försommaren. Han satte därför helt sonika upp en skylt på sin dörr som sa att han tagit ledigt mellan dessa två väldoftande växters blomning. I Sverige innebär det ju ett antal veckor, men häromkring skulle en sådan skylt inte ge skomakaren särskilt många dagar ledigt, ty de två blommar ofta nästan samtidigt, eller bara med någon veckas mellanrum. Och just nu befinner vi oss i den ljuvliga tiden, där häggen blommar för fullt och syrenens små blomknyten börjat veckla ut sig.

Ordet syren går faktiskt att spåra till en flöjt. Nej, känn nu inte att ni förlorar fattningen helt, utan allt har givetvis en helt logisk förklaring. Inspirationen till syrenens tilltalsnamn går nämligen att spåra till nymfen Syrinx i den grekiska mytologin. Hon lär ha varit av följeslagare till Artemis som var jakten och kyskhetens gudinna. De båda ville å det bestämdaste behålla sina oskulder, men Syrinx uppvaktades envist av guden Pan, som helt enkelt inte kunde få Syrinx ur sitt huvud. Till slut blev situationen ohållbar och hon beslöt sig för att fly från Pans påstridiga frierier. Hon tog sig därför till Arkadien där hon lyckades övertala sin far Ladon, som också var en flod, om att hon skulle förvandlas till vassrör vid flodbädden. Där stod hon och alstrade det där typiska frasset och suset som bara vassrör kan.

Hon skulle nog stå där ännu och vagga med vattnets svallvågor och vindens sus om det inte vore för att Pan plötsligt dök upp. Han var rasande då han inte kunde äga henne och lät därför, med en grekisk guds logik, hugga ner vassen, alltså sin älskade Syrinx, och konstruerade en panflöjt av vassen. Därav kallas panflöjt för just syrinx på grekiska.

Men hur blev då växten uppkallad efter en nymf som blev förvandlad till vass och fick framleva sina dagar som en panflöjt? Ja, det vette fåglarna, skulle man kunna säga, men faktum är att det finns källor som säger att syrenens stam gör sig alldeles utmärkt som material för att bygga flöjter. Men det kan kanske också beror på hennes förtjusande och eggande yttre som månne förde tankarna till just syrenens ljuvliga doft och dess charmerande små blommor.

Dagens anteckning – 22 april 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

På min väg genom staden låter jag min blick svepa mellan dem jag möter. Jag broderar med små stygn alla brottstycken av historier och livsöden som företar sig på min väg.

Som den om den lilla hunden, med tillhörande dam. Hunden sniffar omsorgsfullt genom en grästuva innan den med en kirurgs noggrannhet placerar sin gula stråle på gräsets strån. Förnöjt traskar den vidare mot nya grästuvor att samspråka med.

Eller som den med tre unga kvinnorna som brottas med mobilens kamera i ett tappert försök att fånga den perfekta selfien med Wawel som bakgrund. Hur de vänder sin bästa sida mot mobilens lins, men ändå skakar missbelåtna på sina huvuden när de ser resultatet och så lyfter de mobilen återigen för ännu ett försök att fånga det felfria porträttet. Ett oändligt kretslopp, tycks det som.

Och på min näthinna fastnar även det brottstycket av en historia om den unge mannen med de överdimensionerade hörlurarna, som med raska steg går med siktet inställt på något okänt. Men så plötsligt börjar han snegla lite nyfiket, ja, han kanske rentav lite muntert och förstulet på de tre kvinnornas olika krumbukter framför mobilens lins. För ett ögonblick tycks det till och med som om den unge mannens ögonkast ska fästas i en av kvinnornas ögon, men innan jag vet ordet av har hans blick vänts inåt mot det som hörs i hörlurarna.

Lite längre bort syns en annan man vandra med jäktade steg genom staden. Det tycks som om han satt på sig sin finaste mundering, med sin skinnjacka med färgglada trianglar som pekar bestämt nedåt och hans lite för påsiga röda byxor, som flaxar kring benen. På huvudet syns hans långa, grå hår fläkta lätt i vinden. Eller så är det måhända bara vinddraget från hans framfart som skapar effekten.

Han passerar en kvinna, iklädd svart skinnjacka och väldiga svarta kängor, som sitter på en parkbänk. Hon sitter med armbågarna mot knäna och vilar sitt böjda huvud i sina händer. Det korpsvarta håret hänger ner över hennes ansikte, och hon sitter nästan stilla, men det är något som… Ja, är det inte så att hon… jo, det är bestämt så att hon gråter. Men så tittar hon plötsligt upp och hennes läppar krusas till ett leende innan handen lyfts till en hälsning mot någon som är på väg mot hennes bänk.

—

Teckning av Gustav Söderström