viewpoint-east.org

Dagens anteckning -14 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag, när första ljuset tänds i mången chanukka-ljusstakar världen runt, hade jag tänkt att skriva om två syskon av judisk börd som var viktiga för den italienska renässans- och barockmusiken. Men innan jag kommer till dem vill jag inleda med att uttrycka min bestörtning över terrordådet som riktades mot judar som firade chanukka i Sydney, och hur vi tvingas se hur antisemitismen åter visar upp sitt fula tryne. Vad mer kan man säga

I juni 2022 arrangerade Sydney Art Quartet en föreställning på synagogan i Sydney om en viss Madama Europa Rossi som skulle ha haft stort inflytande den italienska operascenen. Europa Rossi, som hon egentligen hette, föddes någon gång under 1500-talets senare hälft i en judisk familj, och måste ha haft en särdeles vacker sångröst och en ypperlig musikalisk begåvning. Hon blev nämligen anställd vid hovet i Mantua, som ligger i dagens Italien, vilket under hennes dagar var unikt. Hon var närmare bestämt den första judiska kvinna som anställdes som operasångerska.

På hovet i Mantua skulle hon verka tillsammans med sin bror, violinisten och tonsättaren Salamone Rossi (c:a 1560-1630), som var konsertmästare i hovets orkester under 41 år. Salamone Rossi lär ha varit en mycket skicklig musiker och han slapp därför bära det gula märke på sina kläder som alla judar tvingades ha i Mantua. Om Europa undantogs från samma regel förtäljer dock inte historien. Salamone Rossi beskrivs som en modig tonsättare som utmanande rådande normer och då kanske särskilt hur sång och ackompanjemang skulle formas, och det är många som drar paralleller till Monteverdis tonsättarkonst, med den skillnaden att Rossi tonsatte sånger med hebreisk text.

Det saknas dessvärre andra uppgifter om vad de båda framförde, men man vet att Europa Rossi anlitades flitigt inte bara i, utan även utanför hovet samt i judiska kretsar. Hon skulle därmed kunna antas vara den första judiska sångerska som både hade framgång inom och utanför den judiska församlingen. En av hennes mest kända framförande var på bröllopet mellan Francesco IV Gonzaga, hertig över Mantua, och Margareta av Savoyen, vicedrottning övet Portugal, år 1608. Det oklart hur Europa Rossi slutade sina dagar. Hon tycks ha försvunnit i samband när Francesco IV Gonzaga gick bort i sviterna av smittkoppor. Det finns inga uppgifter om att hon fick tjänst någon annanstans, eller om hon gifte sig.

Brodern Salamone levde ytterligare några år, men gick antagligen bort under i det Mantuanska tronföljdskriget som pågick mellan 1628-1631. Det verkar inte heller finns det några trovärdiga porträtt på någon av dem. Däremot finns det flera bevarade partitur signerade Salamone Rossi och på nedanstående utmärkta CD återfinns två av dessa, var av en av dem kan ni lyssna på här.

Med dessa ord vill jag önska alla mina judiska vänner Chag Chanukka Sameach!

Dagens anteckning – 13 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När publiken intar sina platser inför kvällens konsert är det kanske främst en man i medelåldern som fångar min uppmärksamhet. Med ett bestämt uttryck i sitt ansikte tågar han stolt in i lokalen och beger sig mot sin plats i mitten av lokalen. Jag hade nog inte noterat honom överhuvudtaget om det inte vore för hans mundering. Han har nämligen kvällen till ära valt en palettförsedd kavaj. Vi är inte så vana vid att herrar klär sig så iögonfallande häromkring. Kavajen glimmar som en stjärnhimmel i det mörker som konsertlokalen snart försätts i. På det hela taget är det ett mycket passande val av utstyrsel, ty inte är det ofta som vi begåvas med en orgelkonsert på en lördagskväll på Krakóws filharmoni.

Inte heller är det särskilt ofta som vi får njuta av orgelstycken tonsatta av komponister som estniska Arvo Pärt, så visst fanns det anledning att dra på sig den mest festliga stass just ikväll. Det verk som den italienska organisten Lorenzo Ghielmi valt att framföra av nämnda tonsättare var “Annum per annum” från 1980. Stycket är anmärkningsvärt inte bara för sin rika klangvärld utan även för sina nästan lekfulla harmonier, det senare kontrasteras mot dess komplicerade teknik som sannerligen kräver en skicklig organist. Inledningen är frapperande med ett inledande ackord som hålls samtidigt som orgelns elektricitet slås av. Ackordet hålls sedan tills all luft ur orgelpiporna tagit slut och en drömsk och transcendent effekt uppstår, som om vi befinner oss i en slags metamorfos av något slag. Men snart tar orgeln ett nytt andetag och formar nya harmonier, som för oss till den magnifika avslutningen.

Konserten avslutades med Toccata och fuga d-moll som med sin katalogisering, BWV 565, oftast tillskrivs Johann Sebastian Bach, men det finns de som idag ifrågasätter om det verkligen är tonsatt av den stora mästaren. Stycket skulle nämligen hittas av tonsättaren Johannes Ringk efter Bachs död. Var partituret fanns fram till dess vet man inte. Sålunda vet man inte heller om Bach verkligen framfördes stycket någon gång. Vad vi däremot vet är att Felix Mendelssohn gav en konsert med Toccata och fuga år 1840 och att det skedde under en period då storheten i Bachs tonsättarkonst återupptäcktes. Idag är stycket kanske mest känt för att det använts som filmmusik och förknippas tydligen (enligt Wikipedia) med skräckfilm. Mina associationsbanor leder mig dock inte till skräcken, då jag erfar en liknande känsla som den i Arvo Pärts stycke, nämligen till en slags metamorfos. Att sammanföra dessa två verk var således ett ypperligt val enligt min mening. Nu konserten innehöll också andra stycken (bland annat med filharmoniska orkesterns gosskör) men det var dessa två verk som på något sätt korresponderade med varandra.

När så de sista tonerna klingar ut och publiken banar väg mot garderoben skymtar jag åter mannen med den palettförsedda kavajen, och nog ser han nöjd ut, om än på ett lite stramt vis.

—

Som avslutning kan jag önska er alla en riktigt glad lucia, men för mig infinner sig inte någon nämnvärd luciastämning förrän jag fått höra våra fantastiska studenter sjunga luciasångerna, och det sker först på måndag.

Dagens anteckning – 12 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En försiktig sol har under dagen omsorgsfullt trängt igenom ett tunt lager av kondens och varligt riktat sina strålar mot staden. Och människorna där nere har stannat upp, kikat lite ovant mot skyn, som om de önskat försäkra sig om att det verkligen var solen som valt att lysa upp deras tillvaro. Det har understundom varit svårt att övertyga sig själv om att det fortfarande är december, och att vi ännu inte lyckats pressa förbi vintersolståndet.

Men innan någon vet ordet av har solen brådskat ner bakom horisonten, som om den kom på sitt misstag att skina upp som en vårsol. Efter sig lämnar den en himmel med en blekblå förnimmelse av att det varit något av en solig dag. Som om allt vore en hägring. Trädens nakna fysionomier spretar med sina knotiga grenar, ivrig avtecknas mot den ljusa blå färgen innan även den har förpassats till minneskartoteket över dagar som gått ut tiden.

Av någon anledning har dagen inte bara ackompanjerats av en vilsekommen vårsol utan även av tonsättaren Franz Xaver Richters (1709-1789) Sinfonia nr 29 i g-moll, tonsatt någon gång före 1760, men troligast någon gång mellan 1735 och 1740. Det är ett vackert om än mörkt och skirt verk, som stundtals formar ett oroligt och dramatiskt landskap. Verket balanserar, som det står i CD:n konvolut, skickligt mellan barockens strama formspråk och den klassiska stilen, som på den tiden var en stil på frammarsch. Richter tillhörde dock en skola som inte ville omfamnade den nya musikstilen, och han blickade därmed hellre bakåt mot fugor och kontrapunkten, men trots det finner man alltså spår av nya influenser i nämnda verk.

Den sats som man tydligast kan höra dessa nya inslag är i den första satsen, (Adagio – fuga – Adagio- fuga da capo) och det finns de som menar att man i den satsen finner ett frö till det som under 1700-talets senare hälft skulle utvecklas till symfonier. Och det är också den satsen som har hörts i mitt inre under dagen.

Dagens anteckning – 11 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är kanske inte allmängods för alla och envar att den tyske barocktonsättaren Georg Philipp Telemann (1681-1767) hade en särskild kärlek för den polska folkmusiken, men det var i den som han fann ett frö som grodde till hans senare tonsättningar. När han var 24 lämnade han Leipzig för att mellan 1705-1708 verka som kapellmästare vid greve Erdmann II av Promnitz hov, som hade säte i staden Sorau, som idag bär det polska namnet Żary. Under sin tid där företog sig Telemann flera resor genom det som idag utgör Polen (det är till och med möjligt att han besökte Kraków) och på dem mötte han sålunda den polska folkmusiken bland gatumusikanter och på olika krogar. Och det skulle visa sig att han föll pladask.

I en notering lär han ha skrivit att att det fanns en särskild tjusning i den “barbariska skönheten” (vad han menade med det låter jag vara osagt) som kunde skönjas i musikernas improvisationer mellan danserna, och att man i dessa stycken kunde höra minst åtta olika musikaliska motiv som man kunde laborera med i resten av sitt liv. Och vid ett annat tillfälle ska han ha fått hänföras av ett framträdande med 36 säckpipor som spelade tillsammans med 8 violinister. Det måste ha varit ett öronbedövande spektakel.

Nå, när så Telemann senare satte sig vid cembalon för att skissa på, och senare fullända, de idéer som de polska musikanterna hade gett honom, valde han dock att klä dem i italiensk stil, och kallade dem för exempelvis allegro eller adagio. Men fundamentet till dem var ändå baserade på polsk folkmusik och dess dans. Dessa partitur skulle i mer än 200 år ligga bortglömda i arkiven på Rostocks universitetsbibliotek, och återfanns inte förrän 1986. Partituren kallas för “Rostock manuskripten” och katalogiseras som TWV 45.

Samlingen utgörs av uppemot 50 danser, de flesta är polonäser i 3/4-takt, som Telemann tecknade ner för att bevara sina musikaliska upplevelser tillsammans med de polska musikanterna, samt som ett sätt att studera och utveckla sin egen tonsättarkonst. De flesta är nedtecknade för violin och sång, men ikväll hade jag förmånen att få höra en av dessa tonsättningar (nr 16) framföras av fyra barockblockflöjter. Kapellmästare var flöjtisten Katarzyna Czubek.

Dagens anteckning – 10 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ungefär samtidigt som gästerna på Nobelbanketten år 1989 intog sin måltid, och kanske exakt då som författaren Camilo José Cela höll sitt tacktal och prisade nobelmiddagens delikata smakförnimmelser, stupade Lenin mot marken i Nowa Huta. Ja, det var nämligen på den dagen, den 10 december 1989, som demonstranterna efter flera veckors, eller snarare års, protester äntligen lyckades få den förhatliga härskaren bortkörd från torget i centrala Nowa Huta. Och det var något av en bedrift, ty monumentet vägde tillsammans med sockeln över 150 ton, och var den största statyn över Lenin i Polen.

Lenins bistra uppsyn hade dock bara fått stå på torget och blega surmulet mot omvärlden i lite mer än 16 år sammanlagt, och under den tiden var han aldrig särskilt omtyckt. En av orsakerna till att han var så illa omtyckt var givetvis på grund av att de boende i Nowa Huta aldrig hyste varit särskilt varma känslor för det kommunistiska styret. Dessutom hade myndigheterna huggit ner alla träd och dragit upp alla de älskade rosorna ur rabatterna för att bygga monumentet.

Idag cirkulerar det fortfarande flera legender om vad invånarna i Nowa Huta sa, och i vissa fall gjorde, med monumentet för att visa sitt missnöje med Lenin. Till vardags kallades statyn för “King Kong” eller “Godzillan i Nowa Huta”, men det fanns säkert fler mindre rumsrena tillmälen för att omtala monumentet. Bland de mest innovativa lösningarna att smäda monumentet återfinns den om att smeta in statyn med vänderot, även kallad valerian, vars sötsliskiga doft tydligen lockar till sig katter. Någon hundägare ska också ha lärt sin hund att skälla på statyn. Och så vidare.

Bara några år efter att monumentet hade avtäckts riktades det också ett sprängdåd mot statyn, men eftersom monumentet var så stabilt lyckades förövarna bara åstadkomma några skråmor på sockeln. Dessvärre skadades några boende och den materiella förödelsen på de omkringliggande husen var desto större. Ytterligare några år senare, i april 1982 och mitt under det undantagstillstånd som införts i Polen för att förhindra Solidaritets protester mot regimen, försökte demonstranter sätta eld på Lenin. Men som ni säkert förstår påverkade detta tilltag inte monumentet överhuvudtaget.

Men sju år senare var alltså tiden ute för Lenin i Nowa Huta. Han lyftes av från sin piedestal och fördes bort, till folkets jubel. Under tre år stod Lenin på ett lager i Kraków, innan den svenske affärsmannen Bengt Erlandsson köpte monumentet och lät ställa upp det i sin temapark High Chaparral i Värnamo. Och där står, mig veterligen, denne surmulna Lenin än idag.

Dagens anteckning – 9 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är, när jag på min väg hem från jobbet, når Planty som fantasin frigör sig ur sina gömmor i mitt medvetande. Bland träden, buskarna, gatlyktorna, de karaktäristiska parkbänkarna och det sammansatta nätet av gångstigar som fiktionen tar mig ut på en tur. Ungdomar med sina påsiga byxor och luvtröjor förvandlas i min fantasi till medeltida munkar på väg mot ett okänt mål. De guidade turistgrupperna antar formen av slingrande drakar som ålar sig mellan träden på jakt efter ett byte. De framrusande cykelbuden i sina olikfärgade munderingar blir till sändebud på språng med en budkavel till någon härskare. En dam med överdimensionerad pälskrage och liten vit hund, ter sig vara på väg till ett hemligt kärleksmöte någonstans i staden.

Det är alltså något med platsen som skapar dessa berättelser. Som om de lurade där inne bland skuggorna och bara väntade på oss som har öppna sinnen för andra, låt oss säga, narrativ än de nutiden mäktar med att skapa. Kanske beror det på platsens långa historia. Planty var ju i begynnelsen inte en park utan en skyddsvall, eller rättare sagt en stadsmur, mot yttre fiender. Under ett anfall av den mongoliska hären år 1241 blev Kraków nämligen varse vad det innebär att inte ha en stadsmur. Mongolerna gick hårt fram och pulveriserade faktiskt staden, så när den byggdes upp igen beslöt man att förse den med en mur samt med tillhörande vallgrav. Denna byggdes ut i omgångar och skulle skydda staden från flera anfall, men på 1600-talet började den vittra sönder och det gjorde till exempel att man 1655 inte kunde värja sig mot den svenska syndafloden, kallad potop. Svenskarnas anfall mot bland annat Kraków var så blodigt och bestialiskt att den även beskrivs och besjungs i Polens nationalsång.

När det Polsk-Litauiska samväldet hade fallit samman och Polen delades mellan de tre stormakterna Tsarryssland, habsburgska riket och Preussen, lämnades muren åt sitt öde och det var först under 1800-talet som man beslöt att anlägga en park längs med det som en gång varit en mur. Arbetet var omfattande och svårt eftersom området kring muren även hade tjänat som avstjälpningsplats för allsköns bråte i hundratals år. Vallgraven hade dessutom fungerat som tömningsplats för krakoviternas pottor. Det sistnämnda var kanske inte enbart av ondo, då pottornas innehåll kanske fungerade som fin näring åt alla de träd som planterades i Planty.

Och bland alla dessa träd gömmer sig också frön till mina olika fantasier, som möjligen också är formade av historiens rörelse.

—

Nedanstående foto från Planty fångades 1900-1901. Fotografen är dessvärre okänd.

Dagens anteckning – 8 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den nederländska EU-parlamentarikern Reinier van Lanschots ögon förefaller först vara lite trötta, men ordet som kommer ur hans mun glöder med en sådan intensitet att ögonen trots allt ges en slags urkraft. Denna urkraft skickas rakt ut bland de församlade politikerna i EU-parlamentet, och förhoppningsvis också ut i resten av Europa.

De ord han formar är egentligen inte häpnadsväckande på något sätt. Han beskriver hur Ukraina varje natt utsätts för långt mycket mer omfattande luftangrepp av ryska bombförsedda drönare och missiler, än många i Europa egentligen vill förstå. Och han har förstås rätt. Det finns de som uppskattar att Ryssland har skickat så många som 50 000 drönare mot Ukraina hitintills i år. Det kan jämföras med 2024 då Ryssland “bara” skickade runt 11 000, eller 2023 då man skickade knappt 1000 drönare. Således är det en mer än fyrfaldig ökning av drönarattacker som riktats mot Ukraina under det senaste året, vilket har tvingat landet till att hitta nya vägar för att försvara sig. Något liknande försvar har ännu inte de europeiska länderna, men sedan en tid utbildar nu ukrainska militärer sina europeiska kollegor i de mest effektiva sätten att försvara sig mot drönare.

Under de inledande månaderna av det ryska aggressionskriget mot Ukraina var situationen den omvända, då vidareutbildade de europeiska länderna den ukrainska militären. Rollerna har följaktligen bytts. Det är inte längre EU-länderna som sitter med den senaste kunskapen om hur man bäst skyddar sig mot krigets fasansfulla konsekvenser. Ibland verkar det som om väldigt få i Europa verkligen inser vidden av den förändringen. Men det är uppenbart att Reinier van Lanschot förstått.

Det framträder kanske mest distinkt i avrundningen av Reinier van Lanschots anförandet, där hans ord bränner som glödande kol. Han sätter nämligen fingret på en mycket öm punkt i det europeiska samvetet, när han säger: “Ukraine is helping us, but we don’t say thank you enough”. Och även här har han rätt, ty man kan utan större svårigheter finna dussintals tillfällen då vanliga ukrainare tackar Europa för dess stöd. Men frånsett några vakna europeiska politiker, ser man sällan att vi vanliga medborgare i Europa tackar ukrainarna för att de inte låter kriget spilla över deras gränser.

Nu försvarar sig inte ukrainarna för vår skull, gud bevars, utan de försvarar sig för att det är deras enda sätt att överleva. Det hindrar dock inte oss från att tacka dem. Men vi ska för den sakens skull inte tacka ukrainarna för att de stupar på slagfältet. Nej, vi ska tacka dem för att det är det enda rätta att göra. Vi ska tacka dem för att de fortfarande ser oss som sina vänner, trots att vårt stöd är så lamt och svagt. Vi ska tacka dem så att ingen ukrainare som kämpar för Ukrainas överlevnad ska behöva tro att vi någonsin förväntas oss ett tack. Och det bästa sättet att tacka ukrainarna är ge Ukraina det de behöver för att få ett slut på kriget.

Något annat slags tack ska de inte behöva utsättas för.