viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 26 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är mången gång som jag har ruskat på huvudet åt den svenska ivern att kasta ut julen på tjugondag Knut. I Sverige var jag alltid sist med att stöka undan julen, och ordningsamma som vi svenskar är, fick jag titt som tätt en välformulerad sarkasm om att jag kanske var lat, och det var därför julstjärnan ännu lyste i mitt fönster. Argument om att jag föredrog julens ljuskällor framför januarimörkret bet sällan på de frågvisa felfinnarna. Om jag hade känt till att man i många katolska länder låter julen vara till kyndelsmässodagen, så hade jag givetvis angett det som skäl, men jag måste medge att jag är väldigt dåligt bevandrad i den katolska kyrkans olika högtider.

Nåväl, eftersom kyndelsmässodagen infaller den andra februari har vi ännu jul i Kraków. Man kan sålunda fortfarande skymta julgranar i fönstren. Staden är fortfarande dekorerad med juleljus. I kyrkor och på andra scener hörs julsångerna ännu klinga. Därför är det inte alls konstigt att Capella cracoviensis ikväll framförde Johann Sebastian Bachs Juloratorium (BWV 248) på tidsenliga instrument. Ikväll spelade man första, andra och tredje delen av Juloratoriet och imorgon väntar fjärde, femte och sjätte delen.

Och bland instrumenten hördes ikväll ytterligare en oboe (ni som läste gårdagens anteckning vet att jag är inne på oboer just nu), nämligen oboe da caccia, som med sin böjda kropp och trumpetliknande avslut är ett särdeles vackert instrument. Oboe da caccia utvecklades under 1700-talet och Bach, som var mycket förtjust i detta instrument, skrev flera verk där oboe da caccia finns i instrumentationen.

En oboe da caccias tillkomst är en nästan lika krånglig företeelse som dess utseende, och tillverkningssättet är unikt bland träblås. Först borrar man ett hål i träet för att skapa ett rör. Därefter skär man skåror i träet och för den över en eld samtidigt som man böjer röret till dess form. För att dölja de sprickor eller skåror som uppstår lindar man in instrumentet i skinn. Voilà, en oboe da caccia är född.

Dagens anteckning – 25 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Oboen har på senare tid smugit fram och börjat pocka på mitt intresse. Det är egentligen inte så att jag aldrig intresserat mig för detta instrument, men den har aldrig riktigt tillhört ett av de instrument som jag särskilt hållit av. På senare tid har jag dock bevistat flera utmärkta konserter där oboen har stått i centrum, och min vana trogen måste jag alltså göra en liten djupdykning för att förstå instrumentet bättre.

Varje konsert med symfonisk musik inleds med den karaktäristiska stämtonen, i A, som tas av en oboe. Oboe lämpar sig särskilt väl att ta denna stämton, då dess klara klang lätt lyckas forcera genom de övriga instrumentens brölande. Den har sålunda en väldigt säregen klang som utmärker sig i förhållande till de andra instrumenten. Men varifrån härrör då oboen, kan man undra. Det visar sig att man faktiskt inte riktigt vet. Den kan vara en avlägsen släkting till den dubbelpipiga flöjten aulos som var vanligt under antiken. Det finns också de som menar att den kan ha sina rötter i Egypten och Mesopotamien, eller så kan den ha varit en avfälling från chirimía som de upptäcktsresande fann i Sydamerika. Den kan också ha sitt ursprung i den arabiska zurna, och sedan utvecklats med hjälp av blåsinstrumentet skalmeja (som har dubbla rör) och säckpipor till dagens oboe.

De första oboerna så som vi känner dem, kallades för hautbois, vilket uttalades som “hoboy”. Hautbois är, som nog alla förstår, franska och är en sammansättning av två ord, nämligen “haut” som betyder “hög” eller “gäll”, samt “bois” som betyder “trä” eller “träblås”. Det var först på 1770-talet som man började använda ordet “oboe” och det kom sig av en italiensk transliterering av det franska ordet. Men det råder delade meningar om vem som verkligen utvecklade oboen till det instrument vi känner idag, och senare forskning menar att det faktiskt kan vara så att oboen har tagits fram av flera olika instrumentbyggare.

Oboen gör sig bäst i det höga registret och när det krävs lägre toner av oboisten använder de flesta tonsättare istället engelskt horn, ett oerhört tjusigt instrument, som är mycket längre än oboen och har ett vackert päronliknande avslut. Ursprungligen var instrumentet böjt, men idag har den en mer rak form. Man kan nu fråga sig om engelskt horn har sitt ursprung från England, men givetvis är det mycket mer komplicerat än så. Det “engelska” i engelskt horn kan antingen komma från det franska ordet för böljt, “anglé” (på franska heter engelskt horn “cor anglé”). En annan möjlig orsak till det förvirrande namnet är att man tidigare kallade det änglalikt horn, från tyskans “engel”, och det berodde på att instrumentet likar de instrument som änglar ofta gestaltas spela på i olika religiösa målningar. Ordet horn kommer sig av att man tidigare kallade alla blåsinstrument för horn. När det gäller det engelska hornets härkomst är man säker på att det kommer från Schlesien, närmare bestämt Wrocław.

En av de mest fascinerande delarna av oboen är dess munstycke. Det består av två tunna vassblad som hålls samman av ett stift av metall. Oboisterna ordnar själva med sina rör, och de ägnar mycket tid åt att se till att rören är av rätt form. Engelskt horn har liknande rör, men de är ändå olika på ett sätt jag inte riktigt förstår.

Nåväl, ikväll har jag alltså fått uppleva ytterligare en fantastisk konsert med just oboe, och denna gång med ett tidstroget instrument, även kallat barockinstrument. Solisten hette Katarzyna Pilipiuk och på programmet stod musik av den tyske tonsättaren Johann Wilhelm Hertel. Vid cembalon satt Anna Huszczo.


Foto: Gustav Söderström

Dagens anteckning – 24 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det fanns en tid när det ansågs som något fördelaktigt om man hade många strängar på sin lyra. Man kunde på den tiden ägna sig åt flera områden utan att för den sakens skull anses vara provocerande inkonsekvent eller alltför ombytlig. Så gällde även på Jan Engels tid, men han hade inte någon lyra att spela på, för han var violinst och verkade under 1700-talets senare hälft som kapellmästare i orkestern i Sankt Johannes ärkekatedral i Warszawa. Jag har dessvärre inte lyckats få fram var eller ens när han föddes, men hans dödsdag lär vara fastställd till den trettionde juni 1788.

Men som ni redan förstått satt Jan Engel alltså inte bara i ovanstående katedral och harvade på sin violin. En morgon år 1772 vaknade han nämligen upp med idén att han skulle startade ett tryckeri. Och han skulle också förverkliga sitt påfund. På sitt lilla tryckeri, som låg på gatan ulica Krzywe Koło i Warszawa, skulle han sedermera publicera flera verk av olika tonsättare, men också några, eller möjligen alla, av sina egna tolv symfonier. Flera av dessa, samt andra verk av Engel, finns bevarade till våra dagar. På så sätt var Jan Engel inte bara violinist, utan även förläggare.

Ikväll hade jag den stora förmånen att få höra Krakóws filharmoniska orkester framföra Jan Engels Sinfonia i G-dur från 1772 under ledning av dirigenten Michał Klauza. Stycket är livligt och optimistiskt till sin karaktär, och bär flera drag av Joseph Haydns tonsättarkonst. Det är dock för mig oklart vilken symfoni i ordningen av Engels symfonier som verket torde vara, då jag inte heller här har funnit någon trovärdig källa som sammanställer hans tonsättningar.

Det är svårt att inte dröja sig kvar vid tanken på att 1772 var ett ödesdigert år för invånarna i Engels hemstad Warszawa. Det var året som Preussen, Tsarryssland och Habsburgska riket slöt ett avtal om att upplösa det Polsk-Litauiska samväldet. Hur kunde Jan Engel mitt i den politiska oreda som rådde, skriva ett så ljust verk, kan man rimligen fråga sig. På detta har vi inga svar. Det verkar nämligen inte finnas nämnvärt biografiskt material bevarat om Jan Engel.

Under kvällens konsert fick vi också höra Max Regers orkestering av åtta sånger tonsatta av Franz Schubert, som framfördes med känslosam inlevelse av den utmärkta tenoren Patrick Kabongo. Det var nästan svårt att hålla tillbaka tårarna under “Erlkönig” (D 328), där Kabongo mejslade ut den döende sonens yrande om Erlkönig, feernas konung, som enligt tysk folksägen ska ha haft som uppgift att lura barn in i döden.

Kvällen avslutades dock lika optimistiskt som den inleddes, med ett energifyllt uppförande av Francis Poulencs dansanta och livsbejakande Sinfonietta (FP 141) från 1947. Och genom ett fönster till mitt hjärta letade sig plötsligt en stråle av hoppfullhet in.

Dagens anteckning – 23 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

ROTUNDA står det ovanför porten till ett modernistiskt hus ett stenkast från Błonie. Bokstäverna, som en gång nog hade en klarröd glans, har nu ådragit sig en mer sjaskig rosa ton. På nederkanten av n:et har det till och med rostat upp ett litet hål. Huset med skylten ROTUNDA har nämligen fått stå som en bortglömd skugga under ett helt decennium. Men under sina glansdagar var den en kulturinstitution som var vida känt.

Studentklubben Rotunda slog upp portarna efter andra världskriget, och man blev snabbt en vittomtalad institution i Krakóws kulturliv. På 1950-talet lyckades man locka till sig kända jazzmusiker från hela världen och bland de mest namnkunniga finner man pianisten Dave Brubeck, som framträdde där 1953. Men kanske var Rotunda alldeles för välbesökt, ty bara något decennium efter att studentklubben öppnats, bommades den igen för renovering. Portarna skulle stå stängda i åtta år innan man 1976 slog upp dem igen. Invigningsfesten lär ha varit spektakulär, med en sex timmar lång föreställning. Till råga på allt ska ridån ha fastnat mellan två av akterna, och kalabalik uppstod.

Efter att Rotunda hade återinvigts efter renoveringen skulle man också arrangera en jazzfestival, Jazz Juniors, som tillhör en av landets äldsta festivaler av detta slag, som dessutom anordnas än idag. Under 1970-talet anordnade Rotunda flera kulturarrangemang av skiftande karaktär, så som filmfestivaler, teaterfestivaler, kabaréfestivaler och så vidare i nästan all oändlighet. Klubben fungerade också som en mötesplats mellan gymnasieelever, studenter och framtida arbetsgivare. Och denna bredd på olika evenemang kan kanske också vara förklaringen till varför Rotunda överlevde 1980-talet, då undantagstillståndet begränsade deras öppettider samt vilken verksamhet som tilläts. Dessutom hade klubben inga problem att locka till sig unga, trots att intresset under den tiden minskade för andra studentklubbar.

En av de kanske mest omtalade verksamheterna kan möjligen var deras diskotek, som man ställde till med varje torsdag, lördag och söndag. Besökarna på Rotundas diskotek bestod inte bara av studenter från Jagellonska universitet, utan lockade även till dig andra lycksökare, som jag till exempel.

Ja, det är nämligen helt möjligt att det var just diskoteket på Rotunda jag bevistade, när jag som student på studieresa i slutet av 1990-talet var i Kraków för allra första gången. Jag har ett mycket luddigt minne av hela tillställningen, men det var ganska mörkt. Någon som bjöd upp en av mina vänner luktade en blandning av för mycket after shave och någon annan slags sprit man hellre inmundigar än duttar på hakan. Musiken minns jag inte heller, men det är troligt att det inte var min min melodi, så att säga.

Nåväl, låt oss lämna minnenas boulevarder och ta oss till 2016 då man återigen stängde Rotunda för renovering. Men åren gick och ingenting hände. Tills nu, då man äntligen tagit upp hammaren, spiken och en massa verktyg som väsnas för att renovera Rotunda. När den återinvigs ska den enligt Jagellonska universitetet fyllas med kultur och verka som en bro mellan studenter, arbetsgivare, kulturaktörer och intresserad allmänhet. Och det är också något som fattas oss här i Kraków, så låt oss hoppas att det inte dröjer för länge innan man slår upp portarna igen.

Dagens anteckning – 21 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

“Ert telefonnummer”, fräser den unge mannen på affärskedjan för vitvaror där jag ska hämta ut min luftrenare som jag har beställt online. “Telefonnummer?”, mumlar jag något förvirrat, eftersom jag var beredd på att ge honom mitt ordernummer. Och tydligen glider jag lite för länge över lokalen med min vilsna blick, alldenstund han möstrar mig otåligt och rent av fientligt, innan han vänder sig till sin kollega och säger att “vi får ta det på ukrainska”. Den kvinnliga kollegan vänder sig till mig, ler ett svagt leende och frågar: “Pani rozmovljaje ukrajinskoju movoju?” (Пані розмовляє українською мовою?), som betyder “talar frun på ukrainska?”.

Vid detta lag är min förvirring så pass stor att jag ger de båda anställda på affärskedjan mitt telefonnummer både på polska och ukrainska, och egendomliga nog börjar jag även översätta sifferharangen på engelska. Den unge mannen hamrar ilsket på datorns tangentbord och givetvis blir det fel. Inte undra på det med så många språk inblandat.

Efter en lyckosam repetition, fast nu med alla siffror enkom på polska, lyckas han hitta min beställning i datorn. Han stolpar ilsket ut på lagret, återvänder med kartongen med luftrenaren, trycker den argsint i mina händer och säger, nästan hotfullt: “Do widzenia”, alltså “Adjö”. Samarbetsvillig som är, om än något tilltufsad, svarar jag “Do widzenia”, men tillägger för säkerhets skull “Do pobatjennja” (“до побачення”) på ukrainska.

Jag lommar ut ur butiken med kartongen som innehåller min hett efterlängtade luftrenare, men tankarna kretsar inte längre kring smog eller luftkvaliteten. Nej, de har istället trasslat in sig i frågor om kroppspråk eller förutfattade meningar, ty vad var det som gjorde att den unge mannen trodde jag var från Ukraina? Det kan inte vara något jag sa, för vi hann inte språka länge innan han bestämde sig för att jag var från Ukraina. Nej, det troligaste var att han kunde ana av mitt kroppsspråk att jag inte var från Polen, och i hans värld är kanske alla som inte är från Polen från just Ukraina. Men detta förklarar förvisso inte varför hans kvinnliga kollega, som omisskännligt var från Ukraina, också tycktes trosviss i sin uppfattning att jag var hennes landsmannina. I den språkliga oredan som uppstod var det kanske också det som förvirrade mig mest, att hon inte sa till sin kollega att “damen trots allt inte är från Ukraina”.

Sanningen att säga är detta inte första gången som jag hamnar i liknande omständighet här i Polen. Jag har fler gånger än jag kan hålla i minnet, blivit tagen för att vara från Ukraina. Och det märkligaste, eller mest roande, i sammanhanget är att man i Ukraina ofta tar mig för polack.

Nåväl, på bussen hem ser jag mig omkring och funderar över om vi verkligen ser varandra, eller om vi blott ser våra egna förväntningar på vad andra månde vara. Jag medger att det är ganska banala tankebanor, men det är sällan man påminns på dylikt omilt sätt, att den man tror sig vara, sällan stämmer överens med den man är för andra.

—

Ovanstående text illustreras kanske bäst med en bild som denna, ett polsk bröd med aktivt kol på en ukrainsk tallrik som står på ett svenskt tallriksunderlägg.

Dagens anteckning – 21 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solens förgyllda fysionomi glider långsamt ner mot horisontens linje. Dess skimrande gestalt tycks vilja förtydliga omgivningen före sin sorti. Den täljer ut trädens kotiga konturer, speglar sig i den frusna flodens isar och kastar ett rosa skimmer över himlen, innan den ovillkorligen tvingas ner bakom himlaranden.

Under vinterhalvåret sker denna solens nedstigning alltid vid biflödet Wilgas utlopp i Wisła. Ja, i alla fall om man står på Piłsudski-bron som förbinder Podgórze med Kazimierz. Det passar därför bra att uppehålla sig en stund vid Wilga, men man ska dock passa sig för att uppehålla sig i den, ty vattnet är extremt förorenat. Wilgas mynning återfinns i Wieliczka, strax söder om Kraków. Sedan slingar den sig genom landskapet, bitvis nedgrävd, stundtals kraftigt kontrollerad, bara i undantagsfall i fri rörelse innan den alltså slukas av Wisła.

Det är inte lätt att finna etymologin bakom namnet Wilga, men en teori skulle kunna vara att det går att härleda till wilgoć, som betyder “fukt”, eller möjligen till “wilgnąć”, “att bli fuktig”. Fast detta är bara spekulationer och ingen tycks vilja hålla det för säkert.

Men Wilga är inte bara ett litet förorenat vattendrag i Lillpolen, utan även det polska namnet på en förträffligt trevligt fågel, nämligen den vi kallar för sommargylling på svenska. Faktum är att flera slaviska språk har liknande namn på fågeln, så som ukrainskans “vyvil’ha” (вивільга) eller belarusiskans “ivalha” (Івалга). Till och med litauiskans “volungė” är snarlikt. Så vi kan tydligt se att här finns ett samband. Frågan är bara vilket. Vissa språkforskare tror att det eventuellt kan härröra ur den gamla folksägnen som menar att sommargyllingen sjunger i samband med regn. Men andra forskare menar däremot att de slaviska språkens namn på fågeln skulle ha ett slags onomatopoeiskt ursprung med utgångspunkt från sommargyllingens säregna sång, som tillnärmelsevis kan liknas vid någon som spelar lite håglöst på en flöjt. Enligt denna teori skulle man ha utgått från ett verb som på något sätt liknar namnet på fågeln. I det polska fallet, alltså wilga, skulle man ha utgått från verbet “wyję” som betyder “jag ylar”. Känns långsökt, om ni frågar mig. Sommargyllingen har förresten ännu ett läte, som kan liknas vid nötskrikans skramlande och kraxande. Av denna orsak har ukrainarna gett fågeln yttermera ett namn, vilket lyder “dyka kisjka” (дика кішка) som betyder “vildkatt”.

I Sverige kallar vi den väl bara för sommargylling, och det är ju ett passande namn på hannens gyllengula fjäderdräkt. Att vi bara har ett namn på fågeln kan kanske också komma sig av att den inte är allmän i Sverige, och häckar gör den bara i Skåne.

Ännu så länge dröjer det ett tag innan sommargyllingen kommer till våra breddgrader, och vi får helt enkelt nöja oss med gyllene solnedgångar, vilket icke förty är illa.

Dagens anteckning – 20 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Egentligen målar den ett ganska vackert sken på himlen. En rosa ton, som påminner lite om färgen på kinden hos en nyfödd. Och diset runt omkring bidrar också till att skapa en känsla av att något drömskt, ja, nästan magiskt, gömmer sig däruppe på himlen. Men det enda som gömmer sig i det rosa skimret är en röra av olika illasinnade partiklar. Kraków har, med andra ord, återigen drabbats av smog. Faktum är att det är flera år sedan Kraków hade så dålig luftkvalitet som staden kommer att ha närmaste dagarna.

Orsaken till den dåliga luftkvaliteten går bland annat att finna i att det fortfarande finns hushåll i Kraków som eldar med kol för uppvärmning. Sedan 2019 har man dock lyckats minska andelen hus som värms med koleldning, men det finns alltså fortfarande några områden där man eldar med kol.

De koleldande hushållen i Kraków är dock inte ensamt skyldiga, utan de har fått god hjälp av kranskommunerna, där andelen hus som eldar med kol är högre än den i staden. I många av dessa kommuner har man inte heller infört strängare bestämmelser mot koleldning, vilket och har lett till att det ständigt blossar upp gräl mellan Kraków och de omkringliggande byarna.

Men det är inte bara koleldningen som är boven i den dåliga luftens drama, utan även industrin, den kyliga luften, avsaknad av vind samt givetvis biltrafiken. Och det senare är just nu en het potatis i Kraków, ty staden införde den strängaste miljözonen i Polen den första januari i år. Bestämmelsen innebär bland annat förbud mot att äldre bilar får köras inom kommunen. Det finns flera undantag för dem som är skrivna i Kraków, men de som kommer från kranskommunerna får snällt stanna hemma om de har en bil som är äldre än 15 år. Miljözonen kallas för SCT, vilket är en förkortning av Strefa Czystego Transportu, vilket betyder “Ren transportzon”.

Förbudet har sålunda lett till att Kraków och kranskommunerna fått ytterligare ett trätoämne. Bland annat har invånare i omkringliggande byarna stämt Kraków då de anser att miljözonen är diskriminerande. Ett domslutet i ärendet kommer att tillkännages om någon dag. Andra aktivister har istället ägnat mycket tid att montera ner de skyltar som informerar om miljözonen, och en annan grupp ägnar sig åt att försöka skapa opinion genom att fylla Kraków stads Facebooksida med diverse glåpord. De senare har idag dessutom fått vatten på sin kvarn, då de menar den dåliga luftkvaliteten är ett bevis på att miljözonen är värdelös. Hur de kommer fram till en sådan slutsats är dock för mig höljt i dunkel.

Nåväl, diskussionen om miljözonen existens och koleldning lär fortsätta. Glåpord kommer att hagla och demonstrationer kommer att anordnas. Själv sitter jag och jämför för- och nackdelar med olika luftrenare.


Bildens källa.