viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 3 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Man kan fråga sig vad det är som gör att vissa tonsättare går till historien, medan minnet av andra glöms bort, eller i värsta fall, göms undan. Det fungerade jag över ikväll när jag fick möjlighet att lyssna på musik av Jan Dismas Zelenka (1679-1745), som just är en sådan bortglömd och undangömd tonsättare. Under nästan 200 år var hans tonsättningar nästan helt bortglömda. De låg och samlade damm i ett arkiv i Dresden ända till mitten av förra seklet.

Lite är ändå känt om Jan Dismas Zelenka. Han föddes Böhmen där han fick sin första musikaliska utbildning. Hans instrument kan ha varit violone, en föregångare till dagens kontrabas. Hans tidigaste tonsättningar lär vara från sekelskiftet 1600-1700, och det var också vid denna tid han flyttade till Prag. Några år senare fick han anställning vid det saxiska hovet som musiker i dess orkester. Här är det troligt att han både imponerande som musiker och tonsättare, ty han fick snart lönepåslag. Han skulle också ges möjligheten att under några år studera vidare i Wien, vilket indikerar att han hade framgång vid hovet.

Trots att Zelenka alltså var mycket uppskattad och skicklig tonsättare skulle han aldrig bli hovtonsättare. Han sattes istället på att skriva sakral musik, och det var också inom denna form som han skulle åstadkomma åtskilliga praktfulla verk. Allt tyder också på att han var en mycket inflytelserik tonsättare under sin tid. Bland annat ska han och Johann Sebastian Bach hyst stor respekt för varandra, han ska också ha umgåtts med både Telemann och tydligen också Händel.

Men hur kan det komma sig att hans tonsättarkonst skulle glömmas bort under nästan 200 år? Frågan är inte helt lätt att besvara, men hovet värderade Zelenkas musik så pass högt att de såg hans musik som en särdeles värdefull tillgång, som de inte gärna delade med sig av. Telemann ska strax efter Zelenkas död ha försökt få verk publicerade, men fick avslag av hovet. På 1800-talet gav sig den tjeckiske tonsättaren Bedřich Smetana i kast med att kopiera delar av Zelenkas tonsättningar, men det ledde dessvärre inte till något genombrott. Det skulle dröja ända till 1950-talet som man lyckades föra ut Zelenkas musik till en bredare publik.

Ikväll fick jag alltså möjlighet att få höra några guldkorn ur Zelenkas musikaliska skatt, framförda av tjeckiska orkestern och kören Collegium vocale 1704 som leddes av dirigenten Václav Luks. Och det var särskilt den expressiva och smärtsamt vackra Miserere i c-moll (ZWV 57) som fängslade mig.

Dagens anteckning – 2 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Eftersom det är skärtorsdagen idag passar det ju bra att uppehålla sig vid en mycket kär tonsättare, nämligen Ludwig van Beethoven. Ja, om sanningen ska fram tillhör han idagsläget min käraste, och som synes även den skäraste, då han dagen till ära tilldelats en skär påskfjäder som huvudbonad. Nå, skämt åsido. Finns det nu något särskilt att berätta om honom en sådan här dag. Faktum är att det finns det, ty idag är det på dagen 226 år sedan som hans första symfoni (i C-dur op 21) uruppförandes på Burgtheater i Wien.

Symfonin brukar beskrivas som påtagligt präglad av hans föregångare, Joseph Haydn och Wolfgang Amadeus Mozart. Men det vore mycket orättvist att säga att den går i deras ledband, då den på vanligt Beethovenskt manér går sin egen väg. I den kan man nämligen urskilja abrupta växlingar mellan tonarter och ett egensinnigt bruk av framförallt trä- och bleckblåsinstrument.

Det finns mycket olika uppgifter vilka övriga verk som framfördes under uruppförandet den andra april 1800, men man brukar mena att det är ställt utom allt tvivel att kejsaren Franz II var på plats och denne ska ha yttrat att “det finns något revolutionerande över den här musiken”. Andra bedömare ska dock ha varit mer skeptiska till symfonin. De tyckte helt enkelt att första satsens öppning, som inte inleds med C-dur utan söker sig lite trevande fram till sin tonart, var alltför djärv. En del åhörare blev till och med riktigt förtörnade över att inledningen inte lät som förväntat. Kanske berodde åhörarnas upprördhet även på att ett nytt sekel just inletts och många kände en oro över vad framtiden skulle bära med sig. Sådan ängslan kan ju också förstärkas när något framstår som disharmoniskt.

Och även de andra satserna i symfonin utmanande dåtidens samförstånd om hur en symfoni borde låta. Beethoven angav till exempel att den andra satsen skulle spelas fortare än vad som var brukligt för tiden. Den tredje satsen är kallad en Menuetto, men ska enligt tonsättaren spelas fort som en Scherzo. Den har dessutom nästan inte heller några nya melodier, utan de som förekommer går att finna i den första satsen. Det har var inte brukligt för tiden, och därför ruskade flera ogillade på sina huvuden. Den avslutande satsen inleds trevande sånär som den första, men fullföljs sedan i en uppvisning i ren glädje. Man får ju hoppas att de mest kritiska lyssnarna vid det laget hade vant sig vid nymodigheterna och kunde förmå sig att gunga med i tonerna.

De flesta kännare brukar väl inte säga att Beethovens första symfoni återfinns bland hans främsta tonsättningar, men verket var otvivelaktigt inledningen på något nytt. Och ja, faktiskt också rentav något revolutionerande.

Med detta vill jag alltså ha sagt: glad påsk!

Dagens anteckning – 1 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Ludwig van Beethovens omfattande verkförteckning finns det bara en violinkonsert. Verket, som har op 61, slutfördes 1806, och det sägs att Beethoven skrev de sista takterna precis innan uruppförandet i december samma år. Vilket innebar att solisten Franz Clement ska ha fått det fullständiga partituret satt på notstället bara några timmar innan konserten. Man hann således inte repetera särskilt många gånger. Clement ska dessutom ha gett sig i kast att spela en egen tonsättning mellan första och andra satsen, i vilken han spelade på en sträng med violinen hållen upp och ner. Men andra källor förfäktar detta påstående och hävdar istället att den märkliga tonsättningen av Clement spelades som extra nummer. Uruppförandet blev sålunda föga förvånande ett formidabelt fiasko.

Det skulle dröja ända till 1844 som det då 12-åriga underbarnet Joseph Joachim skulle framföra violinkonserten under ledning av ingen mindre än Felix Mendelssohn. Framförandet måste ha varit ypperligt, ty det blev succé och ändå sedan dess har Beethovens violinkonsert ingått i standardrepertoaren. Trots det har jag själv inte fått höra den framföras live många gånger. Men igår fick jag så möjlighet att få höra med den skickliga violinisten Arabella Steinbacher tillsammans med Liechtensteins symfoniorkester under ledning av den eldige och engagerade dirigenten Dawid Runtz.

Under gårdagens konsert fick vi också höra ett fenomenalt framförande av Johannes Brahms tredje symfoni i F-dur (op 90). Symfonin tillkom 1883 under Brahms sommarvistelse i Wiesbaden. Det hade gått sex år sedan han slutförde arbetet med sin andra symfoni. Han hade dock knappast legat på latsidan utan hade tonsatt flera av sina mest viktiga verk, så som hans violinkonsert och den andra pianokonserten. Hans tredje symfoni skulle snart bli vida omtalad och omtyckt, och det fanns de som menade efter premiären att den var bättre än både första och andra symfonin. En bidragande orsak till att symfonin blev så omtalad var de inledande takternas F-A♭-F, som lär referera till Brahms personliga devis “frei aber froh”, alltså “fri (läs singel) men lycklig”. Devisen ska ha tillkommit när Brahms blev nära vän med violinisten Joseph Joachim, ja, den samme som framförde Beethovens violinkonsert så övertygande att man tog verket till sina hjärtan. Joachim hade nämligen en egen devis, som löd “frei aber einsam”. (Joachim skulle sedermera gifta sig, men som alla vet levde Brahms hela sitt liv som ungkarl.)

Men det finns också andra intressanta teman att uppehålla sig vid i Brahms tredje symfoni, så som att man kan läsa den som en kommentar till Robert Schumanns tillika tredje symfoni, som kallas för “Rheinische Sinfonie” (Rhensymfonin). Brahms skrev ju sin trea när han var på semester i Wiesbaden, som ligger vid Rhen, och det finns de som menar att att man kan höra att Brahms i tonsättningen drömmer sig tillbaka till den tid när han mötte Clara och Robert Schumann för första gången. Det förhöll sig nämligen som så att de tre ofta ägnade sig åt den typ av musikaliskt chiffer (likt de inledande takternas F-A♭-F), och att Brahms återgick till denna musikaliska lek kan ha varit ett tecken på att hans tankar gick till paret Schumann.

Därtill finns det de som menar att Brahms tredje symfoni bör läsas som en hyllning till hans gamla antagonist, Richard Wagner, som precis hade gått ut tiden. Brahms lär nämligen inte alls ha ogillat Wagners tonspråk, och det är därför inte helt orimligt att anta att han ville hylla Wagner. Wagner-entusiasterna trodde dock inte på detta och lär ha försökt förhindra att Brahms tredje symfoni fick sitt uruppförande. I deras värld var de två motpoler, trots att de i verkligheten sannolikt hyste stor respekt för varandra.

Nåväl, vi lär aldrig få veta hur Brahms tankegångar gick när han skrev den tredje symfonin, men vacker är den, och gårdagens framförande blev med rätta bejublat.

Dagens anteckning – 31 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det prasslar till i en av trädkronorna i Planty. Något rör sig däruppe. Det visar sig vara en klumpig dans av ett flörtande fågelpar. De dansar lite oorganiserat från gren till gren. Denna fågel hamnar nog inte som en anteckning i marginalen i någon hobbyornitologs fågelbok. Och om den skulle hamna där som en anteckning skulle marginalen snart bli fullklottrat av olika observationstillfällen, ty så pass vanligt förekommande är de kärlekskranka ringduvorna däruppe. Men trots att de är så vanliga är det många som förväxlar ringduvan med vanliga stadsduvor eller skogsduvan. Det är kanske inte så förvånande eftersom de ändå har någon slags likhet.

Jag har däremot mycket svårt att tolerera när någon blandar ihop ovannämnda duvor med turkduvan. Just turkduvan särskiljer sig ju avsevärt från de andra duvorna. Den är mindre och smäckrare och har en särdeles vacker beige fjäderdräkt, med ett smalt svart och vitt band om halsen. Dess sång och läte har förvisso en del beröringspunkter med både skogsduvan och ringduvan, men turkduvan har en stilig avslutande knorr på sin sångslinga.

Turkduvans namn är dessutom mycket intresseväckande. Man menar nämligen att den fått sitt folkliga namn av att den ansågs ha kommit från Turkiet, och det är riktigt att den fram till 1900-talets början helst höll sig i ett bälte från södra Europa till Japan. Dess utbredning har därefter ökat och den första turkduvan i Sverige ska tydligen ha skådats någon gång på 1950-talet. Men turkduvan har även haft ytterligare ett folkligt namn, nämligen det mycket fantasieggande namnet orientalisk skrattduva. Därtill är turkduvans vetenskapliga namn, Streptopelia decaocto, värt att uppehålla sig vid en stund. Streptopelia lär komma från grekiskan och anspela på ringen kring halsen, men decaocto däremot betyder “arton”. Vadan detta, kan man undra. Dessvärre verkar det finnas flera svar på detta. Några källor anger att det handlar om en grekisk folksaga där en slav klagade på sin ringa lön på 18 slantar av något slag. Som svar på detta skickade gudarna henne arton turkduvor. En annan teori är att “arton” kan komma från dessa läte, men det förstår inte jag heller så det är bäst att vi avrundar här.

Dagens anteckning – 30 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en av gångarna som löper genom Planty står en man, i den ålder som mina studenter brukar definiera som “gammal”, men som jag envisas med att kalla “en man i sin bästa ålder”, och tittar med en liten kikare upp mot en trädkrona. Han studerar det han ser genom kikarens prismahus omsorgsfullt, innan han flyttar blicken från kikarens ögonmusslor. Under en stund står han kvar med huvudet riktat mot trädtopparna, innan han plockar fram en fågelbok ur sin ficka. Han bläddar lite fram och tillbaka i boken tills han hittar det han söker. Efter en stunds studie av den uppslagna sidan i boken, lyfter han åter blicken upp mot trädet, för kikarens ögonmusslor mot sina ögon och fortsätter att observera gynnaren i trädet.

Nu verkar det bestämt som om han fått korn på vad det kan röra sig om för fågel, ty han fäller resolut upp ett uppslag i boken, tar en reservoarpenna ur bröstfickan och skriver något i marginalen. Det går inte att urskilja vad det är han plitar ned, men man kan ju förmoda att han anteckningar något om när och var det var som han lyckats artbestämma. Det är nämligen så många många amatörfågelskådare gör, undertecknad inkluderad.

I Sverige är det här med fågelskådning nästan en farsot. Vi har enormt många som intresserar sig för fåglar, men egentligen inte särskilt många som vet särdeles mycket egentligen, utan kanske bara tror sig veta väldigt mycket. Också här är undertecknad inkluderad. Varför intresset för att studera fåglar är så stort i Sverige är dock dessvärre mycket svårt att svara på. Kanske beror det på den långa vintern som ger att glädjen över tillresta fåglar inte vet några gränser. Eller så har vi bara dille på att katalogisera allt som finns omkring oss.

Sveriges ornitologiska förening har runt 16 000 medlemmar, och då måste man lägga till alla som är hängivna fågelskådare utan att registrera sig i någon förening, så som undertecknad. Den polska motsvarigheten till Sveriges ornitologiska förening kallad OTOP (förkortning av Ogólnopolskie Towarzystwo Ochrony Ptaków) har dock bara runt 2500 medlemmar. Man behöver inte vara något matematiskt snille för att räkna ut att Polen alltså har ett försvinnande litet antal fågelskådare om man jämför med Sverige. Under de senaste åren har dock antalet fågelskådare ökat dramatiskt i Polen (i alla fall om man ska tro OTOP:s egen webbsida) och det är framförallt i de stora städerna som man fått upp ögonen för fåglarnas tjuskraft.

Mannen, i sina bästa år, som står med sin fågelbok och kikare i Planty kan helt klart vara en av alla dessa nya fågelskådare, ty hans bok är ännu inte lika tummad som min, och jag kan inte heller se att bokryggen är vikt och nött, som den gärna blir efter några år av bläddrande fram och tillbaka. Men vem det nu var som han upptäckte och artbestämde lyckades jag dessvärre inte urskilja. Fågeln i fråga behagade inte säga ett pip och mina kunskaper om fåglar gör sig som bäst när jag också får höra deras sång (eller läten för den delen).

—

Och precis, bilderna har ingenting med texten att göra, utan får tala för sig själva

Dagens anteckning – 29 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Längs med ena långsidan av Kraków-parken (på polska Park Krakowski im. Marka Grechuty) löper en gata som begåvats med bostadshus från i huvudsak mellankrigstiden. Med sina enkla men stiliga ornament är husen längs gatan ett smakfullt prov på den vackra arkitektoniska stil som rådde under den tiden. Man kan därför tycka att valet av namn på gatan, nämligen Karol Szymanowski-gatan (ul. Karola Szymanowskiego), är ytterst klädsamt, ty han var ju också något av en dandy och alltid lika stilfull liksom gatans byggnader. Det passar också bra att uppehålla sig vid honom en stund, då det på dagens datum är 89 år sedan som han gick ur tiden, 54 år gammal.

Men hoppa nu inte i galen tunna och anta att han någonsin bodde på denna gata. Nej, faktum är att han aldrig bodde i Kraków. Staden var viktig för honom, så till vida att han på 1930-talet tilldelas titeln hedersdoktor på Jagellonska universitetet, men utöver det var han bara en av alla tillfälliga besökare. Fram till sin död. För nu finns han här i Kraków, skulle man kunna säga, enär hans kvarlevor återfinns i Skałka-kyrkans krypta (Santuarium św. Stanisława na Skałce). Och sedan 1960-talet är också Krakóws filharmoniska orkester uppkallad efter honom.

Förhållandet mellan Szymanowski och Kraków var dock inte helt friktionsfritt under sin livstid. Han hade nämligen flera konflikter med det konservativa musiklivet i Kraków. Konflikterna bottnade i att Szymanowski hade låtit sig inspireras av orientaliskt tonspråk, den franska impressionismen och expressionismen (som företräddes av bland annat Stravinskij). I Kraków fanns det de som menade att Szymanowski genom dessa influenser hade rört sig alldeles för långt från det polska musikarvet.

Man skulle nu kunna tro att Szymanowski därför skulle ha försökt att hitta en kompromiss och därigenom närma sig sina kritiker, för att på så sätt kunna vinna erkännande i kulturstaden Kraków. Men så fungerade inte Szymanowski. Han tycks inte ha varit särskilt främmande för att kasta sig huvudstupa in i hetsiga bråk. Szymanowskis svar blev helt enkelt att skriva än mer utmanande tonsättningar. Kritikerna blev givetvis rasande, men det är ändå så att Szymanowski på många sätt gick segrande ur striden. Det är ju hans namn som är ihågkommet idag, medan hans kritiker av många anses ha varit mediokra tonsättare och som sällan framförs.

Relationerna mellan Szymanowski och Kraków tinade dock betydligt när han i slutet av 1920-talet skrev musik till baletten Harnasie (op. 55) som utspelar sig i Tatrabergen. Inspirationen till musiken fick han under en kväll tillsammans med bergsfolket goraler i Zakopane, och han tjusades av deras tonspråk. Även om Szymanowski redan var en etablerad tonsättare blev han i och med Harnasie omfamnad av många som tidigare hade häcklat honom.

Men Szymanowski skrev inte Harnasie för att blidka sina kritiker, jag är till och med tveksam till om han visste hur en sådan handling skulle te sig. (Faktum är att han blev ovän med flera av sina vänner och kollegor, men några av dem skulle han senare försonas med.) Enligt min mening var han en tonsättare som intresserade sig för att utforska gränser och var sålunda aldrig rädd att föra in nya element i musiken för att studera vilka effekter det gav. Och det är också därför som hans attraktionskraft inte har sinat.

På bilden nedan syns Karol Szymanowski stå på lur i Taormina, Sicilien, år 1911.

Dagens anteckning – 28 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är sedan gammalt, det här med att jag måste äta upp alla matzabröd som ställs fram på bordet. Fast nu kan jag inte svära på att det egentligen är särskilt gammalt bland mina vanor, men ändå är det så att matzabröd intar en särställning bland mina gastronomiska favoritupplevelser. Exakt varför det förhåller sig som så vågar jag inte heller svära på. Kanske beror det på dess krispighet eller att det saknar salt? Eller så är det något annat som väcks inom mig. Någon slags vördnad för århundradenas gång, ty som de flesta redan vet har matzabrödet mycket gamla anor.

Man brukar nämligen säga att det första matzabrödet bakades under judarnas uttåg ur Egypten som beskrivs i Andra Moseboken. De lärde tvistar dock om när, var och ibland till och med om, detta uttåg överhuvudtaget har skett. Teorierna om när det månde kan ha inträffat anger ofta från 1600-talet till 1100-talet före vår tideräkning. Vissa menar till och med att det kanske inte rörde sig om ett fysiskt uttåg ur Egypten, utan kanske handlar om judarnas befrielse från den egyptiska makten över Palestina. Det råder också oenighet kring längs med vilken rutt uttåget skulle kunna ha gått, och likaså diskuteras det än idag hur många det kan ha rört sig om. Siffran 600 000 män samt kvinnor och barn som ibland anges avfärdas som osannolika, då folkmängden i regionen troligen inte var så stor vid denna tid. Så här håller man på och dividerar, men ett som är säkert är att matzabrödet har någon slags koppling till detta uttåg, vars minne man man firar under den judiska högtiden pesach.

Så vad är då matzabröd? Jo, enkelt uttryckt är det ett vitt bröd utan salt och jäst. Ungefär som svenskt tunnbröd men det senare står sig, enligt min mening, slätt i en jämförelse. Matzabröd är alltså ett judiskt bröd, men har (som så mycket annat här i Centraleuropa) plockats in i andra kök. Så som exempelvis det polska. Varje polack mötte äta tonvis av matzabröd, ty varje polsk mataffär med självaktning har en sektion tilldelad detta goda bröd. Man kan välja mellan vanligt matzabröd, de som är bakade med lite grövre mjöl, de som kryddats med vitlök, tomat och så vidare. Vilket innebär att matzabrödet på sitt sätt tillika är ett mycket polskt bröd. Fast ännu har jag inte hittat något surówka-, eller saltgurkskryddat matzabröd, men det kanske kommer.

Det finns mycket mer att säga om matzabröd, men det får vänta för nu måste jag hugga in den här biten som ligger på tallriken.