viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 13 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På min väg hem, över gatorna med kullrestenar, genom Planty med sina träd som nästan tycks digna av bördan att bära all grönska, och i riktning mot Wisła, spejar jag efter flyttfåglar. Om de flyger längs med Wisła låter jag vara osagt, men det är oftast där jag möter nyanlända sommargäster. Trots att de säkert vispat med sina vingar, under flera veckor, på sin färd norrut, verkar de som idag nått våra breddgrader, inte alls vara särskilt utsjasade. De kvittrar ihärdigt och flyger med snabba girningar över flodens nästan spegelblanka yta.

Jag hoppar av cykeln och ställer mig vid broräcket. Några förbipasserande turister följer mitt exempel, men de tycks inte alls förstå varför jag spejar upp mot skyn. De hastar därför snabbt vidare, och jag tackar min lyckliga stjärna att de lämnar mig ensam för att hälsa hussvalorna välkomna. Inte heller hussvalorna verkar särskilt besvärade av att turisterna inte har tid för att stanna upp och upptäcka deras 13 cm långa kroppar. De fladdar på med sina vingar, och det gör det snabbt. Varje sekund tar de 5,3 vingslag. Det får en annan att känna sig förfärligt saktfärdig. Men i en jämförelse med kolibrier är hussvalorna riktiga sengångare, ty de förstnämnda slår hela 800 vingslag i sekunden. Jag skakar på huvudet åt sådant frenetiskt flaxande med vingarna och fortsätter min färd hemåt, i långsam mak. Ett tramptag tar ungefär fyra sekunder. Knappast i flygande fläng.

Nåväl, det sägs att om man ser en hussvala får man önska sig något, men frågan är om det även gäller när man får se flera?


Dagens anteckning – 12 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag kommer ut från jobbet har solen redan trevat sig ner under horisonten, och efter sig har den lämnat en rosa ton, som färgar allt omkring sig. Wawels sandgula fasad skimrar i rosa. Turisternas kinder likaså, och till och med deras svarta täckjackor och blåjeans har gått över i rosa. Allt fler tornseglare har nu börjat flockas kring brandtornet i Wawel, och nog är det också så att tornets röda tegel färgats starkade genom solnedgången. Men titta på tornseglarna, visst har också deras mörka fjädrar fått en solnedgångens lyster?

Vad är det då för rosa ton som solen lämnat efter sig? Kanske går den mot laxrosa, men den associationsbanan vill jag inte följa, ty lax får mig att tänka på det engelska ordet för lax, som i sin tur påminner om en otrevlig magåkomma, vilken dessvärre leder mina tankar vidare till den otrevliga krämpa jag drogs med förra veckan. Jag följer istället ordet rosa, som faktiskt betyder dagg på polska och även på ukrainska (роса). På litauiska heter det rasa, vilket för ovanlighetens skull inte är särskilt spännande ord på det språket. Däremot har esterna beslutat sig för att kalla dagg för “kaste”. Intressant, må jag säga. Jag vet inte vad det kommer sig av, men det finns tydligen en by i Estland som heter Kaste küla och ligger i Tartu län. Küla betyder, som ni nog förstår, by. Också intressant ord.

Nåväl, genom en sökning på internet finner jag att Kaste küla inte verkar ha något särskilt att stoltsera med förutom vackra jordbruksmarker. Inte långt därifrån ligger Haimre Park som har ett vackert kapell, men ingen tycks veta exakt när det byggdes. Fram till 1960-talet var den smyckad med islamiska symboler. Där ser man.

Ja, sådant kan man tänka på en måndagskväll i maj. Men man kan ju förvisso också tänka på annat.


Dagens anteckning – 11 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Se, det har ingenting med att jag inte tycker om staden, men ibland kräver mina sinnen att jag söker mig ut genom dess vävnader och ådror. Genom spårvagnsfönstret ser jag stadens alla årsringar. Hur äldre hus ständigt får sällskap av nybyggnationer. När jag färdats till stadens slut, tar jag mig rakt över den senaste årsringen, den nya och högljudda motorleden, som vävt en omfamnande cirkel kring Kraków. Nu återstår bara några steg över virriga viadukter, innan jag når till livet bortom staden. Där klänger husen i klasar mellan kullarna och de omsorgsfullt plöjda åkrarna.

Jag stannar upp för att blicka ut över fälten och begrundar den tystnad som dessa omgivningar äger, men så bryts mina tankar av ett bekant tjut. Ett olycksbådande ylande, som jag inte alls förknippar med denna rogivande plats. Ty det är det välkända ljudet från ett flyglarm jag hör. Under bråkdelen av en sextiondels minut hinner jag tänka att nu har kriget även kommit hit. Som förstelnad står jag mitt på fältet och försöker samla mina tankar för att avgöra till vilken plats jag borde ta mig. Jag kommer på mig själv med att tänka att det är bara logiskt, att det är det jag ständigt fruktar, men förväntar mig ska ske. Kriget är aldrig långt borta i mina tankar. Det är faktiskt ständigt närvarande.

Men runt om syns livet fortgå som vanligt. En bil kör långsamt förbi. En cyklist pustar upp för backen, helt obrydd om den ylande sirenen. Det tar faktiskt en god stund innan mitt inre slår sig till ro med att flyglarmet bara var en övning, för det som kan komma skall.

Jag vänder min blick åt söder och ser Kraków långt där nere, tryggt inbäddad bland alla hus och kyrktorn. Titta, där långt borta syns ju faktiskt Mariakyrkan, och där skymtar ett rådjur som hoppa upp och ner ur det spirande åkerfältet. Rådjuret drar med mina steg mot en grusväg mellan åkrarna. Och där sticker en lärka upp i skyn. Med sin lilla tunga drillar en av de vackraste av alla sånger som fåglar kan sjunga. Tänk att romarna ansåg att lärkornas tungor var en delikatess. Alltid dessa romare med sina stolliga upptåg.

På en elledning sitter en annan välgörare, som en not på ett notblad, och sjunger en vacker liten slinga. Dess gyllengula bröst skimrar som guld medan de grå små strecken på dess sidor och rygg nästan förefaller vara dit målade av misstag. Ja, så ser den ut, gulhämplingen, som blott mäter 11 cm från näbben till stjärten. Fjäderlätt är den också, med sina 11-13 gram. Den är ganska vanligt förekommande häromkring, men den kommer sällan längre norrut än till Skåne, dit den kom första gången på 1940-talet. Några ensamma stackare har tydligen även vågat sig hela vägen upp till Västerbotten.

Medan jag står där och lyssnar på gulhämplingen tänker jag att ondskan förvisso aldrig är särskilt långt borta, men skönheten bor också precis nästgårds.


Dagens anteckning – 10 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Moreller” utbrast jag förtjust idag när jag hittade dessa små gyllene knippen av solfrukter på marknaden Stary Kleparz. På svenska heter de givetvis inte “moreller” utan de bär det internationella ordet “aprikoser”. Men det polska ordet för dessa frukter, vilket är “morela”, har krupit in i mitt svenska ordförråd och praktiskt helt konkurrerat ut den andra ordet. Det är omöjligt att förklara varför jag, sedan jag flyttade till Polen, har valt att göra en försvenskning av det polska ordet för aprikos. Det har bara blivit så. Kanske beror det på att ordet låter min fantasi löpa iväg kors och tvärs genom mina associationsbanor. Morela, visst låter ordet precis som de ser ut, lite mjuka och ludna? Det är helt enkelt ett mycket passande ord för denna stenfrukt.

De flesta språk i Polens närområde använder sina varianter av ordet aprikos. På ukrainska heter frukten абрикоса. På litauiska verkar man föredra att lägga till ett extra litet -os på ord så där kallas den aprikosos, men litauerna slår inte esterna med roliga tillägg, för där heter aprikos “aprikoosipuu”. Den ändelsen -puu är förresten också intresseväckande. På tyska kallas den aprikose, men de har faktiskt ett annat ord också, som är besläktat med det polska, nämligen “marillen”. Det verkar dock främst användas i Österrike, och en sökning på internet visar att det finns en österrikisk snaps vid namn “Marillenschnaps”. Nej, jag är inte sugen på att smaka. Jag föredrar färska moreller.

Det finns även andra polska ord som tagit sig in i mitt ordförråd och kastat ut den svenska motsvarigheten. För att bara nämna några exempel kan nämnas dorsz, (som på svenska heter torsk), pomidor (tomat), men däremot kallar jag äpple för just äpple och sällan för jabłko. Vidare kan nämnas jajka (ägg), ibland kallar jag smör för masło, lök kallar jag oftast för cebula, och det är inte ovanligt att jag säger pietruszka istället för persilja. Och när det gäller päron använder jag gärna både det polska gruszka och det ukrainska hrusja (груша) växelvis. Det är flera ukrainska ord som ännu finns kvar i mitt ordförråd. Jag har exempelvis en förkärlek för att kalla potatis för “bul’ba” (бульба) som betyder knöl. Det är inte många som använder detta gamla ord för potatis i Ukraina, men på marknaderna i Lviv fanns det de som använde det med stor förtjusning. Bulba finns även i polska språket, men idag säger nog de flesta nog ziemniaki.

När man hör ordet bulba, börjar nog de flesta tänka på romanen “Taras Bulba”, från 1835-1842, av den ukrainske författaren Mykola Hohol, eller Nikolaj Gogol som en vill använda, men jag förordar att använda den förstnämnda translittereringen av hans namn från ukrainska. Orsaken går att finna i hans härkomst, ty Hohol kom från en polsk-ukrainsk ätt, och som inspiration till sina berättelser utgick han från ukrainska folksagor. Romanen “Taras Bulba” är inget undantag. Berättelsen handlar om kosackernas uppror 1637-1638 mot den polska kronan. Kortfattat kan man säga att romanen handlar om Taras Bulba och hans två söner, där den ena väljer att slås på polackernas sida (och dödas av Taras Bulba) och den andra på de ukrainska kosackernas sida, men torteras till döds. Taras Bulba försöker därför hämnas, men han misslyckas och torteras även han till döds. Mykola Lysenko skrev i början på förra seklet en opera med utgångspunkt från Taras Bulba, men den spännande historien får jag återkomma till en annan gång.

Nå, varför heter Taras Bulba då just Bulba? Se, det har jag ingen god förklaring till. Någon annan kan kanske komma med den.

På fotot syns äpple, gruszka eller hrusja samt moreller. Ja, enligt mitt språkbruk.


Dagens anteckning – 9 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Du går väldigt ofta på konsert. Jag har sett dig flera gånger. Varifrån kommer du? För du är ju inte från Polen”, frågade en man, som jag sett flertalet gånger på olika konserter. Jag tittade tillbaka på honom, och för ett litet ögonblick trodde jag faktiskt att han tilltalade mig. Men som så ofta i konstmusikvärlden här i södra Polen, tilltalade han inte mig, utan mannen i mitt sällskap. De flesta verkar nämligen ha mycket bestämda föreställningar om att det är mannen i sällskapet som bestämt att paret ska gå konsert och kvinnliga konstmusiknördar, sådana som jag, göre sig därmed inte besvär.

Det är en märklig paradox det här, ty om man ser sig runt bland publiken på en konsert med konstmusik kan man ganska snart dra slutsatsen att stora flertalet besökare är just kvinnor. Ofta är de lite äldre, och det är kanske därför som de är så svåra att upptäcka. De går liksom under radarn för de flesta. Om så många kvinnor tagit sig till en konsert helt på egen hand, varför skulle de i sällskap med män behöva släpas dit i håret?

Nåväl, kvinnor är dessutom förhållandevis osynliga i standardrepertoaren här i Polen. De flesta stycken som framför är skrivna av män, med några få undantag. Och därför måste jag tacka programsättaren till kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester och körer. Konserten inleddes med det rytmiska och tillhöres oerhört komplicerade verket “Exodus för orkester och band/tape” (1964) av Krystyna Moszumańska-Nazar (1924-2008). Verket har en fascinerande klangvärld, med både inslag av musique concrète, med det inspelade materialet, samt, skulle jag tro, tolvtonsteknik. Moszumańska-Nazar, som föddes i Lviv i en polsk familj, fick sin utbildning vid musikhögskolan i Kraków, som hon senare också skulle bli rektor för och även undervisa på.

Kvällens andra punkt var ett nyskrivet verk av Joanna Wnuk-Nazarowa (född 1949), tidigare direktör för filharmoniska orkestern i Kraków, kulturminister, tonsättare och tillika svärdotter till Moszumańska-Nazar. Verket Gloria är skrivet till Krakóws filharmoniska orkester med anledning av deras 80-årsjubilum. Även detta verk är mycket personligt, kanske främst för att det (för mina öron) uppstår en fängslande klangvärld när två olika uttryck ställs mot varandra. Då det uppstår en obehaglig dissonans mellan barnkören och orgelns samspel ställt i kontrast till kören och orkestern. Wnuk-Nazarowa vill med sitt verk spegla den oroliga tid vi lever i. Ett uppsåt som jag skulle vilja mena att hon lyckas med.

Kvällens andra avdelning var reserverad för männen, skulle man kunna säga, genom den beryktade pianisten Ivo Pogorelichs framförande av Fryderyk Chopins andra pianokonsert. Men trots att han är mycket känd och säkert extremt skicklig, samt tog publiken med storm, lämnade han mig faktiskt ganska oberörd. Jag var helt enkelt fylld till bredden med upplevelser av de två inledande verken.


Dagens anteckning – 8 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Mahler lär ha tvekat inför att framföra “Das lied von der erde”, som han skrev efter den fruktansvärda sommaren 1907, då han hade förlorat sitt arbete efter antisemitiska kampanjer mot honom, då han hade förlorat sin äldsta dotter i scharlakansfeber och därtill fått besked om att han led av ett obotligt hjärtfel. Han menade att den kunde upplevas som alltför negativt betonad. Kommer de som hör den verkligen orka? Finns det inte en risk att de går hem och skjuter sig efter att ha hört den? frågade han sig.

Men om man någon gång har hört denna kärleksförklaring till jorden och dess eviga liv, är det svårt att förstå hans tveksamhet, ty verket är så känslosamt vackert och ödmjukt. Lyssna bara till hur musiken smeker jorden, och beröra varje del. Och låt dig lindas in i den ända till den gripande anslutningen där musiken viskar med de sista tonerna som klingar ut med altens “Ewig… ewig…”. Det är en bön till jorden att hålla honom kvar, han ber om att få följa med årstidernas skiftningar bara ett tag till. Bara ett tag till.

Han skulle leva ytterligare fyra år, innan ett virus blev för mycket för hans hjärta.

Jag vet inte om det var Mahler tveksamhet inför “Das lied von der erde” mörka tema, som gjorde att han aldrig fick höra den uppföras. Kanske fanns det även andra skäl. Premiären skedde blott några månader efter hans död. När jag lyssnade till den ikväll insåg jag att den, med alla sina solon där flera ibland pågår samtidigt, måste tillhöra en av de mest svårdirigerade av alla Mahlers verk. Kanske tvekade han även inför det. Nåväl, kvällens dirigenten, legendariska Marin Alsop, hade givetvis inga problem med att leda oss genom Mahlers smärtsamma, och stundtals osinnligt vackra epos till vår jord och livet. En musik som berörde mig likafullt som Mahlers musik alltid brukar göra. Och kanske även lite extra just idag, då jag igår var ytterst skeptisk till om jag skulle kunna företa mig hela resan till Katowice och Nospr för att få höra en av de, för mig, käraste av alla Mahlers verk.


Dagens anteckning – 7 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

Dagens anteckning borde kanske handla om Johannes Brahms som föddes på denna dag för 192 år sedan. Eller så kunde den handla om våra duktiga studenter som kämpar på och sprider kunskap om de nordiska länderna. Och den skulle också med fördel kunna handla om dagens datum som är en av Tycko Brahes otursdagar. Men det blir ingenting av detta för antecknaren är sjuk och orkeslös. Detta är i alla fall utsikten jag haft under dagen, samt med en tröstande liten katt som legat och kurrat vid min sida. Om jag inte vore så sjuk skulle det vara alla tiders.