viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 16 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Den första sparrisen kan ha avbildats så tidigt som för ungefär 5000 år sedan. Ja, man tror nämligen att de karakteristiska knippen som förekommer på målningar i pyramiderna i Egypten kan föreställa just sparris. Men dessvärre är det inte helt ställt bortom allt tvivel, och ingen finns ju att fråga. Om man hade sparrisen på matbordet är däremot mer oklart. Det är nämligen troligt att den ansågs ha läkande egenskaper, ty för ungefär 400 år före vår tideräkning beskrevs sparrisen som en ypperlig bot mot olika problem med blåsan och njurarna, men den ansågs även råda bot på allt från gikt, syfilis till bakfylla.

Om vi förflyttar oss några hundra år framåt i tiden och tar oss till Pompeji är det mer troligt att man faktiskt ställde sparris på matbordet. Det tror man då man har funnit väggmålningar som tydligt visar knippen av sparris på matborden. Det ger sålunda att vi kan vara förhållandevis säkra på att sparris åts av människorna för ungefär 2000 år sedan.

Det skulle dock dröja flera århundraden innan sparrisen letade sig hela vägen upp till mer nordliga breddgrader såsom Sverige. Det finns källor som anger att sparris inmundigades på 1500-talet i Sverige. Men med största sannolikhet var det bara en sällsynt tillfällighet att sparrisen fanns på matbordet hos någon välbärgad familj. Och så skulle det praktiskt taget förhålla sig långt in på 1900-talet.

Idag kan väl sparrisen sägas vara en slags allemansrätt, alltså att alla och envar har möjlighet att någon gång under våren eller sommaren ställa en skål med nykokt på bordet. Men det förhindrar ju inte att man känner en särskild förtjusning när man ser dessa primörer med sina slanka fysionomier och graciösa kronor. Kanske förvånar det någon att de flesta sparrisar vi äter idag faktiskt är hanar, enär de tydligen har en tendens att växa fortfarande och bli starkare än honorna. Och just det senare gör sparrisen lite speciell, för oftast förhåller det sig precis tvärtom.

Dagens anteckning – 15 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Ordet tentamen härrör troligen från latin och ska betyda “prov” eller “försök”. Ja, inte lär det förvåna någon. Men vad som nog kan överraska är att tentor faktiskt är en ganska ny företeelse, sett ur mänsklighetens historia. De första tentorna företogs tydligen i Kina på 600-talet. Dessa tentor avlades av de (män) som ville verka inom olika statliga ämbeten eller inom militären, och tentorna lär ha varit särdeles obehagliga till sin utformning. Tentanderna fick en fråga hämtad ur “De fem klassikerna”, som utgör grunden i den kinesiska filosofin konfucianismen. Frågan de fick skulle besvaras enligt en strikt formaliserad textform, vilken kallades för “åttfotingen”. Denna skulle i sin tur bestå av åtta delar, vilka i tur och ordning kallades för “huvudet”, “halsen”, “strupen”, “armarna”, “vändpunkten”, “inälvorna”, “benen” och slutligen “fötterna”. Tentorna var därtill mycket långdragna och kunde pågå i upp till 72 timmar. Tentaden satt dessutom instängd under denna tid i ett mycket trångt och klaustrofobisk skåp. Där fick denne skriva, äta, sova (om den hann) samt uträtta sina behov.

Företeelsen verkar ha tilltalat olika makthavare, ty den spreds sedan till Korea och Japan, för att på 1200-talet anlända till italienska Bologna i Europa. De europeiska tentor såg lite annorlunda ut, men därmed är det inte sagt att de var särdeles mycket trevligare. Tentanderna fick sitta i stora salar och invänta komplicerade frågor från stränga professorer, som grillade studenterna under flera timmar. De första skriftliga tentorna företogs först på 1700-talet på Trinity College i London. Men det finns även källor som anger att det kan ha förekommit skriftliga tentor redan på 1500-talet, men härom tvistar de lärde. Förlagan till dagens tentor går dock främst att spåras till mitten av 1800-talet då universiteten började standardisera utformningen av hur man bäst prövar studenternas kunskaper.

Och det är också tentor jag kommer att ägna mig åt under de närmaste två veckorna. Jag kan dock dyrt och heligt lova att jag varken kommer att utsätta studenterna för några utfrågningar slik de som förekom på 1500-talet i Bologna eller, gudbevars, sådana skriftliga tortyrredskap som företogs i Kina på 600-talet. Man vill ju inte vara studenternas plågoande.

Dagens anteckning – 14 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Milano den 14 juni år 1796 såg en viss Mathilda dagen ljus för första gången. Hennes flicknamn var d’Orozco, men under sin livstid skulle hon hinna med att avverka ytterligare tre efternamn. Och man skulle också kunna säga att hon även hann avverka tre nationaliteter, närmare bestämt spansk, italiensk och svensk. Hon föddes alltså som spanjorska, men växte upp i Italien, då hennes fader var spansk ambassadör där. I unga år giftes hon bort med en italiensk markis, som dock gick bort bara två år efter deras giftermål.

Ganska snart efter hennes först makes bortgång stod näste friare på tur, nämligen den svenske greven Josias Montgomery-Cederhielm. Denne greve hade förälskat sig i henne redan fyra år tidigare under en av sina resor till Italien. De två skulle sedemera gifta sig och skulle därefter slå sig ner i svenska Närke. Äktenskapet lär ha varit lyckligt och tillsammans fick de fyra barn. Under denna tid i Sverige blev hon också hart när vida beryktad som societetsdam, musiker (hon var hapist) och sångerska. Hennes rykte nådde även hovet, där hon blev engagerad av drottning Desideria. Mathilda skulle under sin livstid också skriva flera sånger, och bland annat tonsatte hon dikter av Esaias Tegner.

Ungefär 15 år efter giftermålet med greve Montgomery-Cederhielm blev hon dock återigen bli änka, och hon levde därpå ensam i hela 14 år. Dessvärre tiger källorna om vad hon företog sig under denna tid, men det är fullt möjligt att hon fortsatte sitt musikaliska värv, och det möjligen i Paris. Hennes tillvaro som ensamstående skulle få ett abrupt slut, då hon träffade den 18 år yngre friherren Carl Gyllenhaal. Ljuv musik måtte ha uppstått mellan de två, ty de gifte sig och Mathilda hamnade alltså återigen i Sverige, men denna gång i Västmanland. I denna svenska avkrok skulle hon fortleva som uppskattad musiker, sångerska inom societeten, men hon ägnade också en stor del av sin tid åt trädgårdsarbete samt välgörenhet.

Hon gick ur tiden år 1863, 67 år gammal. Hennes make skulle överleva henne med 47 år.

Dagens anteckning – 13 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I min läsplatta, eller e-bokläsare för den som hellre vill så, ligger blandat annat en 700 sidors kloss om Johann Wolfgang von Goethe. En man som kanske inte behöver någon närmare presentation, men som tydligen ändå kräver minst 700 sidor för att presenteras. Nåväl, jag har inte kommit särskilt långt i boken och faktum är att jag ännu inte riktigt kommit till något beslut om jag verkligen vill fördjupa mig så pass mycket i Goethes liv och leverne. På de sidor jag hitintills har bekantat mig med denne gigant i europeisk kulturhistoria, har jag blott förstått att han redan som barn var hopplöst självcentrerad och inte hade särskilt mycket till övers för vanliga dödliga. Han fann helt enkelt de flesta andra extremt enformiga och enfaldiga. Ända tills han mötte Gretchen. Ja, hon fanns faktiskt i verkligheten och var den första och möjligen enda som lyckades tränga in igenom hans självupptagna hölje.

Men dessvärre ratade hon honom, eller möjligen tvingades till det. Hela incidenten uppfattade Goethe som så förskräckligt förnedrande att det var möjligt att det var av den anledningen som att han lämnade sin födelsestad Frankfurt. Det är också möjligt att hon sedan skulle jaga honom i tanken i många år, ty det är kanske hon som återkommer i hans stora livsverk “Faust”, ett verk som det nog inte är någon överdrift att kalla för en av Europas viktigaste skapelser.

Det är väl också av den orsaken som många känt sig manade att skapa sina egna tolkningar av Goethes “Faust”, och så även inom konstmusiken. Som exempel kan nämnas att Gustav Mahler utgick från den i sin åttonde symfoni. Men ikväll har jag med hjälp av Krakóws filharmoniska orkester fått uppleva den franska tonsättaren Hector Berlioz tolkning av “Faust”, vilket är en två och en halv timmes lång resa ner i helvetet. I inledningen får vi möta en åldrande Faust som längtar tillbaka till ungdomens glada dagar. Han grubblar hit och dit och till slut kommer han fram till att bästa sättet att återfå ungdomen är genom att fånga in en ung kvinna till sitt näste. Men för att uppnå det måste han ta djävulen Mephisto till hjälp, och med dennes försorg faller Gretchen så handlöst för den åldrade herren Faust. Men givetvis slutar det hela i ren tragedi. Ty när Faust är utflugen råkar Gretchen försumma skötseln av sin sjukliga mor, vilket tyvärr leder till hennes död. Gretchen kastas i fängelse och hon får sin dödsdom. Faust har nu vaknat till och ber återigen djävulen om hjälp, men denne kräver att Faust skriver på ett avtal om att han följer djävulen till helvetet i utbyte mot att Gretchen får leva. Faust går med på detta djävulska avtal, men givetvis räddas inte Gretchen och Faust störtat ner i helvetet med djävulen.

Kanske är handlingen helt enkelt för raffinerad, ty musiken känns ganska färglös och intetsägande. Under några få passager väcks ett intresse hos mig, men i nästa stund faller min uppvaknade entusiasm som död till marken. Trots att musiken inte fascinerade mig, måste jag understryka att musikerna och solisterna som brukligt gjorde en fenomenal insats för hålla liv i den annars föga medryckande tonsättningen. En särskild eloge bör gå till oboisten på engelskt horn.

Dagens anteckning – 12 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Härförleden när jag stod och beundrade näckrosornas blomning på Botaniska trädgården i Kraków, började jag inte särdeles osökt att tänka på Näcken. Tack och lov var det inga nakna män som gjorde att mina tankar drogs till detta väsen, utan just näckrosornas förled, alltså näck. Jag har nu alltid förknippat detta förled med något naket, vilket faktiskt har ställt till det, då exempelvis näckrosor inte är nakna på något sätt, utan snarare tvärtom, skulle jag vilja påstå. “Näck” härrör med ganska stor sannolikhet från ett germanskt ord som betyder “tvätta” samt även “bli tvättad”. Själva Näcken är därtill främst en nordisk samt germansk angelägenhet, även om han även tycks ha tagit sig över till England, och håller tydligen till främst i grevskapet West Sussex.

Näcken är inte rakt igenom ett vänligt sinnat väsen, och under vissa omständigheter ska man se till så att han inte drar ner dig i djupet. Detta gäller egentligen främst för unga och vackra kvinnor, så man skulle ju kunna tro att man ligger i lä. Men dessvärre kan Näcken även försöka dränka oavsett ålder och även de mindre fagra. Om man vill slippa att bli dränkt av Näcken avråds man även från att bada nära näckrosor, för han håller tydligen gärna till däromkring.

Näcken har ett ganska svårbedömt yttre. Han kan nämligen vara allt från en vacker yngling, till en äldre gråhårig herre. Allt bestäms tydligen av situationen och kanske också av vem som råkar få syn på honom. Det ligger således i betraktarens ögon hur Näcken ser ut. Men det som alla vittnesmål verkar vara rörande överens om är att han inte gillar att vara påklädd.

Tydligen är det främst i Skåne län som Näcken är en skicklig violinist. Ja, det är sant. Källorna är bestämda på den punkten. Det finns även de som försökt att gå i Näckens violinskola, men det är mycket plågsamt förfarande för att bli antagen. För det första måste man avsätta tre torsdagsnätter vid något vattenbryn och på den tredje natten förväntas man antingen droppa tre droppar blod av oklart slag i vattnet eller dränka något stackars djur. Det är oklart om någon lyckades gå genom denna antagningsprocedur, men förhoppningen hos de sökande torde vara att de skulle kunna spela så förtrollande vackert slik Näcken, som enligt källor ska ha fått folk att dansa så frenetiskt att de dansat sig själva till döds. Varför man nu skulle vara betjänt av detta är dock höjt i dunkel.

—
Som förströelse till denna anteckning bifogas även bilder på annat än näckrosor. Fast ni slipper Näcken

Dagens anteckning – 11 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nio år efter att Paul Klee hade gått ur tiden kom den ungerska tonsättaren Sándor Veress (1907-1992) över ett exemplar av den förres skrift “Pedagogical Sketchbook”. Boken tillkom under Klees tid på Bauhaus konstskola och användes där i undervisningen. Skriften skulle sätta djupa spår i den då nyligen landsflyktige Sándor Veress, vilket gav upphov till hyllningen “Hommage à Paul Klee” (1951), ett verk för två piano samt stråkorkester. Verket består av sju satser, som alla har titlar som för tankarna till Klees konstnärskap. Det som möter lyssnaren är ett intensivt musikaliskt landskap där modernistiska anslag möter både jazziga rytmer och folkmusik. Men hoppa nu inte i galen tunna och anta att det handlar om yviga penseldrag. Nej, det är elegant, stundtals nästan eteriskt och dessutom dansant i sin framtoning.

Man kan nu undra hur Paul Klee hade ställt sig till Veress hyllning, och faktum är att frågan inte alls är obefogad. Klee var nämligen själv en ganska styv violinist och han lär ha hyst en närmast religiös aktning för bland annat Mozart och Bach. Därtill var han såpass hängiven musik att han ofta använde terminologi från musiken när han undervisade i konst. Det var också av den anledningen som Veress blev begeistrad över Klees undervisningsmaterial. Men frågan är om Klee verkligen skulle ha uppskattat Veress dansanta hyllning. Nåväl, den frågan kommer ju aldrig bli besvarad, utan tillhör sådant man kan fundera över när man lyssnar till detta verk, vilket jag också gjorde ikväll när jag fick höra stycket framföras av de två solisterna i Kasiążek piano duo tillsammans med Sinfonietta Cracovia under ledning av Andreas Ottensamer.

Under kvällens konsert fick vi också njuta av ett fenomenalt framförande av Béla Bartók (1881-1945) krävande “Musik för stråk, slagverk och celesta” från 1936. Ett verk som jag hörde live för första gången, men som tillhör en av mina mest lyssnade CD:s. Precis som Veress verk är också detta mycket elegant, men långt mer komplext och mångfacetterat. Anslaget i första satsen är mystiskt och dunkelt, men snart bryter mer lätta toner fram. De lyfter en stund, men tycks sedan falla handlöst till marken. Detta upprepas flera gånger och skapar en finmaskig väv av olika lösryckta episoder. Det är både lustigt, gäckande och kusligt på samma gång.

Bartók och Veress var båda ungrare som flydde, fast vid olika tidpunkter. Och de kände också varandra, då Bartók faktiskt undervisade Veress i piano. Så man kan nog anta att det finns en bit av Bartók i Veress “Hommage à Paul Klee”.

Dagens anteckning – 10 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Polen? Det är väl att jäkla skitland”, fick jag till svar en gång av en äldre herre, hemmahörande i Skåne, när jag berättade var jag bodde. Eftersom jag i själ och hjärta är mycket svensk – ja, i alla fall i samtal med flyktigt bekanta – försökte jag genast hitta en lämplig replik utan att för den sakens skull ge utrymme för att fler grodor skulle hoppa ur mannen mun. Jag minns inte exakt hur samtalet utvecklade sig, men efter en stund förstod jag att han baserade sin slutsats på uppgifter från 1970-talet. I hans värld hade inte Polen rört sig ur fläcken sedan dess.

Jag har tänkt mycket på den där grodan under de senaste åren, och faktum är att jag tänkt på det så ofta att jag kanske även nämnt det tidigare i någon av alla mina evinnerliga dagens anteckningar. Senast jag tänkte på den äldre herrens groda var faktiskt så sent som i morse, när jag läste en artikel i Svenska Dagbladet om det växande antalet miljardärer i Polen, ty ingen annanstans i Europa växer detta antal så fort. Jag vet inte om jag skulle vilja framhålla det ökande antalet miljardärer som ett enbart gott tecken på den raketfart som Polens ekonomiska tillväxt gjort under de senaste åren. Men sakförhållanden är ändå så beskaffade att Polen håller på att överta positionen som Europas ekonomiska motor från exempelvis Tyskland. Vilket också kan illustreras med att Polen idag har en BNP som kan jämföras med den svenska, som Thomas Rosén skrev i tidningen Curie häromdagen.

Men av någon anledning verkar denna utveckling nästan helt gå Sverige förbi. Jag vill tro inte att den äldre mannen från Skåne är särskilt representativ, men från min horisont kan jag inte skönja några tecken på att svenskarnas attityd till Polen har förändrats nämnvärt under de senaste åren. De svenska medierna nämner bara undantagsvis Polen och dess halsbrytande utveckling. Och många verkar fortfarande tro att de polacker som besöker Sverige är fattiga byggnadsarbetare, trots att många polacker ratar Sverige idag för att lönerna är för låga, och de flesta polacker som besöker Sverige är turister. Och likaså märks den svenska okunskapen hos flera (men inte alla) svenska turister som besöker exempelvis Kraków. Man verkar fortfarande leva i föreställningsvärlden att man besöker ett eftersatt lågprisland, där befolkningen (helst underdånigt) ska uttrycka sin förtjusning över att framgångsrika svenskar besöker en polsk avkrok.

Det som dock är mest fascinerande i denna polska framgångssaga är ändå att polackerna själva inte heller verkar ha hängt med i den utvecklingen som deras land har gjort. Jag får titt som tätt höra att jag kommer från ett land, som till skillnad mot Polen, är ett modernt land. Men sanningen att säga tror jag främst att det handlar om att det svenska samhället kan sägas vara mer HBTQi-vänligt genom sin lagstiftning, samt att religion inte sätter lika stort avtryck i det svenska samhället.

Man kan nu med viss rätt fråga sig om det inte finns några risker med att Polen gör en så snabb ekonomisk utveckling, och svaret på den frågan är givetvis att det finns det alldeles bestämt. Det är alltid så att snabba förändringar gör att några åsidosätts, och deras perspektiv belyses tyvärr oftast först när det är försent. Att försöka överbrygga klyftorna mellan dem som tjänar på den ekonomiska tillväxten och de som förlorar på den, tillhör Polens allra största utmaningar just nu. Dessvärre ser jag bara en svag politisk vilja till att försöka minska de skador den ekonomiska utvecklingen ändå leder till för vissa.

Men oavsett vilka utmaningar som Polen står inför vore det oklokt av svenskar i gemen att inte revidera sin bild av Polen. De är ju trots allt ett grannland. Och till sist kan jag ju tillägga att Polen inte är (och har aldrig riktigt varit) något skitland, utan är helt likvärdigt, och på vissa sätt faktiskt överlägset Sverige.