Efter att ha intagit ryggläge under några popplar, som ivrigt släpper sina frö av vitt ludd över nejden, låter jag min blick sträcka ut sig några hundra meter eller mer upp mot den blå himlen. Långt däruppe kan jag följa tunna slöjor av molnformationer. Molntussarna reser över himlen på skiftade höjd och varje liten formation har fått sitt eget fantasieggande namn enligt ett raffinerat utarbetat system. Ovanför mig svävar just nu några tjusiga exemplar av cumulus humilis, eller vackerväderstackmoln som de kallas av oss lekmän. Ytterligare några hundra meter längre upp syns några fjädermoln, vilket indikerar att lugnet nog kan bedra, ty dessa består av iskristaller som lätt kan orsaka våldsamma väderomslag.
Trots formationerna av fjädermoln är synen inte något som framkallar någon oro hos mig. Att titta upp mot den blå himlen, med sina moln, är något som städse skänker mig sinnesfrid.
Men så är det inte för alla.
Bara några mil härifrån, i Ukraina, utgör himlen en ständig källa till oro. Som ett slags bestående orosmoln som man inte kan undfly. Himlen följer ju oss varhelst vi går.
Ty från den ukrainska himlen störtar det oupphörligen ryska drönare och missiler. De störtar in i bostadshus, museer, elverk, fabriker, köpcentrum, skolor, sjukhus. De utraderar liv, lemlästar andra, raserar livsverk och krossar framtidstro för några och berövar andra deras tillit.
Jag tror att det svårt att förstå innebörden av att hysa oro för vad atmosfären ovanför ens huvuden kan bära med sig. Hur naken och försvarslös man känner sig. Kanske förstärks också den känslan av att varje ukrainare vet att människorna bortom deras västra gräns inte alls upplever himlen, med sina små molntussar, som ett hot.
Oc det är en vetskap som ger många ukrainare en förnimmelse av oöverskådlig hjälplöshet och vanmakt.
På min väg hem genom den sommarvarma staden, efter ytterligare en bejublad konsert med Krakóws filharmoniska orkester, har himlen beströtts av hundratals tornseglare som ledigt glider fram med sina bågformade vingar och ger ifrån sig sina välbekanta glädjetjut. Tornseglarnas sång torde vara något av det mest sommarbetonade som existerar. Möjligen kan de dock tänkas få konkurrens av blommande träd. Som till exempel eukalyptus.
Fast nu är det inte så att eukalyptus blommar häromkring, ty de växer mig veterligen inte vilt i dessa trakter. Nej, det handlar istället om ett träd som jag av någon outgrundlig anledning varje år får för mig är eukalyptus. Varför det är blivit så fel vete fåglarna. Kanske är det av samma anledning som många kallar tornseglare för svalor.
Nåväl, jag blir i vilket fall som helst alltid vänligt men bestämt tillrättavisad när jag börjar svamla om eukalyptus, med uppgiften om att det rör sig om akacia och inget annat. Men eftersom jag är av den obotligt frågvisa sorten har jag blivit nödgad att företa mig en liten efterforskning kring detta träd som folk envisas med att kalla akacia, och det visar sig förstås att de har helt fel. Det träd som folk kallar för akacia är inte någon akacia utan istället en falsk akacia och bär namnet robinia, efter Jean Robin som var den botaniker som satte det första fröet robinia i europeisk jord. Men eftersom den falska akacian faktiskt är falsk har man lagt till andranamnet “pseudoacacia” för säkerhets skull. Mina efterforskningar visar även att akaciahonungen tydligen också är falsk. Honungen kommer nämligen inte alls från akacians nektar utan från just robinia.
Tänk, där ser man vad man kan lära sig. Men dessvärre kommer jag nog ha glömt allt detta till nästa år och kommer då, lika glatt som jag gjorde ikväll, utbrista att “eukalyptusen blommar”, om det som folk kallar för akacia, men som då inte är akacia utan robinia.
Det verkar nästan som om tåget tar sats efter att det har stånkat ut från stationsområdet vid Kalwaria Zebrzydowska. Med en väldigt fart störtar tåget genom det vackra landskapet, där berg och dalar, täta bokskogar flätar samman sina konturer till en praktfull symbios. Men så plötsligt fäller horisonten ut en väldig sjö mellan bergstopparna. Fast i sanningens namn är det inte en sjö i vanlig mening, utan en reservoar till floden Skawa. På andra sidan reservoaren skymtar redan berget bakom vilket Sucha Beskidzka kamperar.
Staden, som Sucha Beskidzka onekligen kan titulera sig, ligger 346 meter över havet i en dalgång mellan två berg som är beklädda av täta skogar. Söderut ligger skogen Księży Las, vars namn för mina tankar till prinsar av något slag, och det är ju inte helt otänkbart att där finns ett samband. Skogen norrut kallas däremot Czarny las, vilket förstås betyder svarta skogen. Varför skogen bär detta dunkla namn har jag dock inte lyckats få någon klarhet i. Vad jag däremot vet är att berget som svarta skogen växer på heter Jasień och mäter 505 meter över havet samt att det vid dess fot ligger ett vackert slott som i folkmun kallas för lilla Wawel (Mały Wawel) för att det påminner om slottet i Kraków.
Redan på 1400-taket fanns det faktiskt en herrgård av trä på platsen där slottet i Sucha Beskidzka nu står. Men det ska ha förstörts i en brand och marken ska på 1550-talet ha sålts till en guldsmed vid namn Kasper Suski. Denne guldsmed ska ha varit bördig från Florens men hade gjort strålande karriär i Kraków. Det gick faktiskt så bra för honom att han blev polsk adelsman. Nåväl, efter att ha köpt marken lät han först bygga en borg av sten för att kunna försvara sig mot rövare och krigsherrar. Byggnaden utökades senare med en flygel, och när slottet på 1700-talet övergick i adelsfamiljen Komorowskis ägor utökades slottet ytterligare. Tyvärr drabbades slottet av en förödande brand vid förra sekelskiftet som la stora delar av byggnaden i ruiner. Men man kunde byggt upp slottet igen enligt de ritningar och beskrivningar som överlevt, och resultatet blev mycket övertygande.
Fram till andra världskriget ska slottet haft ett bibliotek med en rik samling av litteratur från 1200-talet och framåt, samt med ovärderliga konstskatter som slottets dåvarande ägare, familjen Tarnowski, ska ha förvaltat över. Sammantaget ska det ha rört sig om över 55 000 volymer vilka användes av forskare och professor från bland annat Jagellonska universitetet och universitet i Lviv. Men under kriget ska stora delar av denna samling ha gått förlorad och idag återstår bara en bråkdel av skrifterna och konstverken. De finns dock inte längre i slottet i Sucha Beskidzka, utan har flyttats till säkrare arkiv i bland annat Kraków.
Och dit kommer man med det välvilliga tåget som lättjefullt skuttar ner för bergen, längs med reservoaren, genom grönskande dalgångar med en oändlig räcka av stationer som löper som ett pärlband hela vägen till Krakóws centrum.
Det var när Ludwig van Beethoven år 1806 befann sig på greve Franz von Oppersdorff slott i Oberglogau, idag Głogówek i Övre Schlesien, som han skrev sin fjärde och, skulle man kunna säga, enda polska, symfoni. Han hade hamnat där efter att han hade flytt från Napoleons trupper tillsammans med prins Lichnowsky. De båda hade tagit sin tillflykt till prinsens slott i Hradec nad Moravicí, men snart blev de upphunna av en liten skara från den förhatliga napoleonstiska hären. Prins Lichnowsky fick då för sig att Beethoven borde arrangera en liten hyllningskonsert för de franska soldaterna. Beethoven blev, sin vana trogen, rasande och vägrade. Ryktet säger att det till och med kan ha gått så långt att det utbröt handgemäng mellan prinsen och den store mästaren. Men till Beethovens undsättning kom sålunda greve Franz von Oppersdorff som bjöd in tonsättaren till sitt slott som idag alltså ligger i Polen.
Många källor menar att Beethoven redan hade inlett arbetet med sin femte symfoni vid tidpunkten, men av oklar anledning hejdade han sig med att färdigställa tonsättningen. En möjlig förklaring kan ha varit att han tvekade inför det stora språng hans tonspråk tog i femte. Andra kännare menar istället att det handlade om hans ekonomiska situation, som styrde hur den fjärde symfonin skulle te sig. Greve Franz von Oppersdorff lär nämligen ha varit nästan löjligt förtjust i Joseph Haydns tonspråk, och när greven så beställde en symfoni av Beethoven blev denne nödgad att tänka om. Vilket resulterade i att Haydns ande svävar över och stundtals genomsyrar Beethovens fjärde symfoni. Men det är faktiskt inte helt säkert att Hayden skulle ha uppskattat symfonin, trots att Beethoven säkert hade sin gamle läromästare i bakhuvudet när han skrev symfonin. Haydn kunde eventuellt ha uppfattat symfonin för lite för våldsam och kraftfull.
Stämningen i den första satsen är inledningsvis som en tät och förtrollad skog. Det lurar nästan något hotfullt bakom varje ton. Precis på detta sätt inleds många av Haydns symfonier. Men så plötsligt uppenbarar sig en liten gränta i skogen och en soligt, och därefter ska ett lite finurligt leende sedan följa oss hela vägen genom symfonin. Det förefaller nästan som om Beethoven stundtals skrattar, dock inte åt oss, utan snarare med oss. Detta kommer särskilt fram, tycker jag, i de sista takterna av sista satsen, där Beethoven gör en slags haydnsk inbromsning av den förväntade avslutningen, innan han abrupt tar fart igen, och sätter lite klatschigt punkt.
Ikväll har jag fått höra denna upplyftande symfoni framföras av Sinfonietta Cracovia under ledning av den unga och lovande dirigenten Katarzyna Marek.
Det är när jag står under ett platanträd i Nowa Huta som Rysslands anfallskrig forcerar vallarna till mitt medvetande och svämmar över mina tankar. Nu är det förvisso så att jag nästan ständigt tänker på det krig som rasar på ukrainsk mark (även om jag sällan skriver om det), men ibland blir det påtagligt av tillsynes helt oförklarliga skäl. Så som när jag står under ett platanträd i Nowa Huta.
Fast egentligen är det inte så oförklarligt varför detta träd för mina tankar till kriget. Orsaken till denna tankeförknippelse går att finna i en allé i Stryskyj park i Lviv.
När jag bodde i Lviv tog jag mig ofta till denna allén, då dess uppenbarelse ingjöt någon slags lugn på min annars ganska oroliga själ. När jag befann mig i allén lyckades jag bättre samla mina tankar. Kanske berodde det på att jag där kunde följa alla människors olika sysslor under träden. Barn som lärde sig cykla. Äldre gummor som muntert diskuterade, vilt gestikulerande, med smittande skratt. Någon som satt och löste korsord och tuggade på pennan eller annan som läste en bok. De förälskade paren som kysstes eller de ensamma som travade förbi. Och så var det de väldiga träden, som med ålderdomlig uppenbarelse med sin flikiga bark, satte segel på mina fantasier förde ut dem över de historiska oceanerna som omger städer som Lviv. Och träden, ja, de var, eller är, just platanträd.
Det var därför inte särskilt egendomligt att jag gick till den där allén när jag besökte Lviv för första gången efter att det fullskaliga anfallskriget hade inletts. Det var en tämligen varm februaridag, med vinterns solstrålar som nyfiket letade sig ner genom de för årstiden nakna grenarna. I allén var det nästan tomt. Inga barn som lärde sig cykla, eller gummor som diskuterade. Ingen som löste korsord eller läste böcker.
Men så fick jag syn på några gestalter som satt på en bänk. De satt som hopkurade, med sina överkroppar lutade framåt, och sina ansikten riktade mot marken. När jag kom närmare såg jag att det rörde sig om tre soldater som satt och skrollade på sina mobiler. Nej, det rörde sig inte värnpliktiga, som man ofta ser i dessa trakter av Lviv, då Militärhögskolan ligger ett stenkast bort. De som satt på bänken var soldater som troligen nyss varit vid fronten. Det syntes, eller gick att erfara, på ett sätt som inte går att beskriva.
Ty plötsligt tittar den ena mannen upp. Han ser inte på mig, utan bort förbi mig mot något som inte finns där i parken, utan bara på hans näthinna. Hans trötta ögon har en slags oidentifierbar glans, inte av tårar, men likaledes som om av tårar.
Och precis då i det ögonblicket var kriget inte längre en berättelse om något avlägset, eller en nyhet som flämtar till i flödet.
För i ett ögonblick var krigets alla faser precis där.
Ibland rullar associationsbanorna till dagens anteckning ihop sig ungefär som en katt som ligger och tar sig en tupplur efter en utsökt måltid. Förnöjt ligger oanvända resonemangen där och istället för att veckla ut sig, för de nogsamt in alla tänkbara tankeanknytningar in under sig. Inga förlupna funderingar släpps fram. Och till och med den utskjutande tankesvansen sticks skickligt in mellan de fullständigt tanklösa benens totala rofylldhet.
För att försvåra saken ytterligare lägger varje försök till inpassat tankemönster, som synes, även tassarna över ögonen och vägrar fånga upp omvärldens olika rörelsemönster eller händelseförlopp. Inte ens öronens förmåga till perception är man vidare betjänt av, detta trots deras tillspetsade form.
Sådana dagar famlar man efter de olika lösryckta fraserna och betänkande utan att för den delen lyckas sammanfoga några fattbara innebörder. Men det måste ändå medges att det understundom roar, nå, i alla fall en smula, att följa alla de krumbukterna tankarna gör för att undgå att sättas på pränt.
(Tonarten för dagen har gått i moll. De osedvanligt långdragna timmarna har ackompanjerats av mörka moln som inte burit på regn utan istället strofer av något diffust dunkelt, som ett oskarpt fotografi som vägrar meddela sina konturer. Och det är inte särdeles egendomligt att dagen färdats i sådant svårmod, ty) idag är det 115 år sedan Gustav Mahler (1860-1911) gick ut tiden, inte ens fyllda 51 år. Mycket har skrivits om Mahler och hans betydelse för utvecklingen av konstmusiken, och här kommer inte följa några tillägg med sådana resonemang.
Inte heller tänker jag utropa någon särskild av hans tonsättningar som den mest epokgörande. Ty till skillnad mot många andra mahlerianer, som jag kallar oss älskare av Mahlers musik, föredrar jag inte något verk av honom framför de andra. Alla tonsättningar han skrev bär på en unik röst. Och jag är så pass hängiven Mahlers musik att jag kan fånga något ur varje verk.
Men om man nu ändå skulle envisas med att försöka tvinga fram ett svar från mig huruvida det finns något verk av Mahler som jag skulle kunna välja torde jag efter idel protester svara: den åttonde symfonin. Mitt svar innebär dock inte att jag vill påskina att den åttonde symfonin på något sätt äger något som de andra inte förfogar över. Sanningen att säga handlar mitt val nog främst om de två konserter med detta verk jag har förärats. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att hävda att dessa två upplever har omdanat min uppfattning om hur musik borde klinga.
Nej, nu menar jag inte att jag kräver att alla verk måste bestå av två fullstora körer, en barnkör, solister bestående av två sopraner och likaledes två altsångerskor, en baryton, en tenor, en bas, och en orkester med två piccolo, fyra flöjter, fyra oboer, ett engelskt horn, fem klarinetter, fyra oboer, fem fagotter, åtta horn, åtta trumpeter, sju tromboner och en tuba, samt fyra timpani, en bastrumma, cymbaler, triangel, tam-tam, klockor, klockspel, och därtill en vanlig orgel och en tramporgel, en flygel, celesta, två harpor, första och andra violiner, viola, cello och kontrabas i plural och sist men inte minst en mandolin (som dessvärre inte hörs eftersom de andra gör sitt bästa för att överrösta den, men jag tror att dess närvaro är mycket viktigare än man kan tro, ty det är möjligt att den faktiskt är ett av många uttryck för Mahlers mycket omtalade humor, vilken tyvärr ofta underskattas, men sannerligen var en mycket viktig del av hans tonsättarkonst).
Det finns de som tycker att Mahler tog i lite i överkant när han skrev sin åttonde symfoni, men då har man bara lyssnat på den men inte hört tillräckligt uppmärksamt. Det är enligt min mening nämligen inte de starka partierna eller den väldiga instrumentationen det kommer an på i detta verk, utan det är med den skicklighet han utformade kontrasterna mellan starkt och svagt, ljust och mörkt, mjukt och hårt, glädje och sorg. Och på det sättet som han lyfter oss i eufori för att i nästa andetag släppa taget om oss och hur vi då faller handlöst innan vi helt oväntat fångas upp igen, men försätts nu i en helt annan stämning. Och det är inte bara kontrasterna i själva musiken, utan även hur vi svävar mellan senromantiken och modernismen, (vilken jag lite vitsigt titulerar som “romernismen”).
Och när man har nått de sista takterna och verkligen tillåtit sig att höra varje skiftning i varje ton torde man med lätthet förnimma vad den avslutande “mystika” kören sjunger (även om vi inte nödvändigtvis förmår att förklara exakt vad Goethe osyftar på här i “Faust”, som Mahler utgår från i åttan) nämligen:
Alles Vergängliche
Ist nur ein Gleichnis;
Das Unzulängliche,
Hier wird’s Ereignis;
Das Unbeschreibliche,
Hier ist’s getan;
Das Ewig-Weibliche
Zieht uns hinan.
“Vad är det sinnliga?
Bildspråk och hägring;
men det ohinnliga
sanning och fägring.
Det översvinnliga,
fullgjort dess bud.
Det evigt kvinnliga
drar oss till Gud.”)
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
