viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 8 september 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Precis när jag var på väg ut ur skogen Wola Justowska igår, mötte jag ett par som gick med sådana där lätta och upprymda steg som en promenaden i skogen skänker. De knatade ner för backen med sina huvuden vippades i takt med varandra. Men det var inte deras huvudens rytmiska rörelser som upptog min uppmärksamhet, utan den gula bukett som stack upp ur mannens ryggsäck. Lite på avstånd såg det nästan ut som en gyllene kalufs som vippade likt parets huvuden. För ett ögonblick fantiserade jag att det var ett tillfångataget skogsväsen de hade tryckt ner i ryggsäcken. Men det visade sig att det inte rörde sig om något skogsväsen. Den gula kalufsen var troligen inget annat än några kvistar av den invasiva arten kanadensisk gullris.

Under sensommaren har kanadensisk gullris nämligen oskicket att växa en masse häromkring. Ute på landsbygden är den så talrik att man ibland nästan kan få för sig att det rör sig om senkommen raps som blommar. Den har dessutom otyget att konkurrera ut annan gröda, samt att den är perenn och återkommer år efter år om man inte gör något åt den. Det är också anledningen till att den idag anses vara invasiv i Europa. Men trots att den nu anses vara ett hot mot inhemsk flora, så har den faktiskt funnits på vår kontinent i ungefär 400 år.

Det var nämligen på 1600-talet som de första skotten av kanadensiskt gullris planterades i en engelsk rabatt. Det betyder att den är den äldsta växten som har ryckts ur den nordamerikanska myllan för att tvingas ner i en europeisk motsvarighet. Inledningsvis syntes den bara till på botaniska trädgårdar, men snart började man även plantera den i privata trädgårdar. År 1864 sattes den första plantan av kanadensisk gullris i svensk mylla, men bara ett år senare kom de första rapporterna om att den påträffats förvildad och växte lite där det behagade den. Det här kan kanske illustrera hur pass snabb spridningsförmåga den äger.

Det finns förvisso flera arter av gullris, och vissa är inte invasiva, men de är inte lika livskraftiga och inte heller lika ståtliga. Man känner lätt igen det kanadensiska gullriset genom dess höjd, då den är högre (50-200 cm) än de mindre hotfulla arterna, samt att bladen är större och blommorna växer direkt på stammen.

Fast nu kan man ju undra om inte kanadensiskt gullris kan vara ett bra matförråd för insekter. Jo, förvisso, men genom att den tränger undan andra växter berövar den därmed insekterna på annan föda. Så säger i alla fall experterna på området.

Men trots att kanadensiskt gullris tydligen är ett 400 år gammalt rackartyg, så har jag förståelse för paret igår som hade plockat med sig några kvistar hem. Växtens blommande prakt är ovanligt så här års, och nog drabbas man av en förnimmelse av högsommaren när man ser dem.


Dagens anteckning – 7 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är tyst i skogen, så när som på två nötskrikor som med sitt oartikulerade kraxande tycks ha en dispyt av oklart slag. Kanske har de något otalt om en nöt, vilket inte heller är helt omöjligt. Men det förefaller något åpet att kraxa om nötter här i skogen Wola Justowska. Nästan varje träd tycks kunna skänka något till de två gaphalsarna där borta i trädet. Men de vill kanske bara göra skäl för sitt namn, de två nötskrikorna.

På polska kallas nötskrikan för “sójka”, och de flesta polacker börjar nog tänka på en dikt av Jan Brzechwa när nötskrikor kommer på tal. Dikten handlar om en nötskrika som ska resa utomlands, men det visar sig vara en utmaning, ty nötskrikan hittar på olika förevändningar att stanna i Polen. Den kommer på att den måste köpa ägg i Łódź, flyga över Kraków och beskåda stadens vackra siluett, och slutligen åka till Warszawa för att söka visum. Efter ett år i staden bestämmer sig nötskrikan för att stanna hemma. Andra får besöka främmande länder, säger fågeln och avrundar med att resor till andra länder inte är för just den nötskrikan. Det måste ha varit en ganska opolsk pippi, för polacker tycks älska att resa till främmande länder.

Nåväl, det polska ordet “sójka” går möjligen att härleda till det urslaviska ordet “sьjati” som betydde att “lysa”, “glimma” eller till och med “flamma”. Namnet syftar alltså på nötskrikans eleganta fjäderdräkt, som inte alls tycks stämma överens med det där kraxandet. De talar helt enkelt olika språk, nötskrikans läte och dess mundering.

Men det är egentligen orätt att påstå att nötskrikan kraxar då det bara är ett av alla läten som den kan göra. Under tidig vår kan man till exempel höra den gå runt bland de vissna löven och gnola med ett djupt och lite lustigt visslande läte. Därtill kan den härma andra fåglar, så som exempelvis ormvråkens jamande. Första gången jag hörde en nötskrika jama som en ormvråk var faktiskt i Ivan Franko-parken i Lviv. Det var under mina första dagar som lektor i Lviv, och mellan olika introduktioner och kind- och på handen-pussar, tog jag en promenad i parken. Plötsligt hörde jag en plågad katt jama förtvivlat i en buske. Jag tog mig genast in i buskaget för att undsätta den olyckliga katten, som alltså visade sig vara en nötskrika som förskräckt flög iväg. Sedan dess har jag ett ömsint förhållande till nötskrikor, ty de påminner mig om den dagen i Ivan Franko-parken, som kan ha varit en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Fast det visste jag förstås inte då.

De två nötskrikorna i Wola Justowska har redan rett ut missförståndet dem emellan, och jag traskar lätt till sinnes vidare på den smala stigen. Trädens gröna löv ser ännu somriga ut, samtidigt som de gula löven prasslar under mina sandaler. Och jag tänker att det här kan nog också vara den lyckligaste dagen i hela mitt liv. Det ska till att vara en nötskrika som kan påminna mig om något så enkelt.


Dagens anteckning – 6 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Utanför entrén till konsthallen Mocak i Kraków möts man av en stor väv av sammanflätade tygstycken. Med sina dova färger leder den tankarna till krig, då det är den typen av kamouflagenät som militärer använder för att undvika att bli upptäckta av fienden. Mina tankar löper som en pil till fronten i östra Ukraina, ty jag har under de senaste tre åren sett hur otal skydd av detta slag skapats av ukrainare. Det förefaller till och med vara något av en folkrörelse i Ukraina, att träffas och tillsammans skapa nät av detta slag.

Och mina tankar gör rätt i att ta sig till den ukrainska fronten, då konstverket i fråga är skapat av den tyske konstnären Fabian Knecht som en eloge till det ukrainska motståndet. Inne i konsthallen har han också tilldelats ett rum där man kan studera ytterligare ett liknande, men mindre, kamouflagenät. Här syns också en installation med föremål som alla för tankarna till kriget i Ukraina; en söndertrasad lamp, solkiga tygskynken som hänger på väggen samt några drönarliknande föremål som står på tegelstenar.

Fabian Knecht har sedan 2006 regelbundet rest till Ukraina, vilket innebär att vi började åka dit ungefär samtidigt. Det är därför lätt för mig att förstå varför han vill sätta samman en utställning på detta tema. Vi är många med en stor kärlek till Ukraina som vill hjälpa och stötta ukrainarna. Men det är något av minerad mark att ge sig hän åt att använda sin kreativitet för att hjälpa Ukraina. Det föreligger nämligen en överhängande risk att man gör sig skyldig till att använda ukrainarnas lidande för att själv nå berömmelse och ära. Så har mina tankebanor har gått när jag försökt hitta sätt att stödja Ukraina, och beslutet jag landat i är att jag under inga omständigheter vill göra mig ett namn på ukrainarnas vedermödor. Jag har sålunda kommit fram till att ukrainarna har mest nytta av mina pengar, vilket ger att jag regelbundet donerar medel till Ukraina. Mitt behov att ge ut böcker eller publicera artiklar om Ukraina får vänta tills den dag det råder fred. Man kan givetvis ifrågasätta denna slutsats, men jag hade önskat att Knecht hade frågat sig vad han vill åstadkomma med sin installation. På vilket sätt hjälper han Ukraina, undrar jag. På samma sätt skulle jag vilja vända mig till de kuratorer som valt hans verk, varför letade de inte upp en ukrainsk konstnär som behandlade ämnet istället? Är en ukrainares röst inte lika mycket värda som en tysks röst är?

Men när jag kommer till ett annex till konsthallen finner jag en konstnär som lyckas tillfredställa mitt kritiska sinnelag. Andrzej Żygadło har tagit ett modigt grepp om den svåra frågan om de ukrainare som födrevs från östra Polen efter andra världskriget. I utställning “Pełnia” (Fullmåne) har han med sina målningar utgått från gamla fotografier på ortodoxa kyrkor med tillhörande besökare. Kyrkorna är borttagna från målningarna och bara människorna eller grusvägen som ledde till kyrkan finns kvar, vilket är en smärtsam påminnelse om alla ukrainare som tvingades lämna området kring dagens gräns mellan Polen och Ukraina. Att säga att han genom att lyfta denna fråga, med rådande debattklimat i Polen, är modigt är en direkt underdrift. Jag skulle vilja gå så långt som att mena att hans mod faktiskt är heroiskt stort.


Fabian Knecht


Fabian Knecht


Fabian Knecht


Andrzej Żygadło


Dagens anteckning – 5 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En spårvagn skramlar fram på gatan Kalwaryjska i Podgórze, och passerar jäktat förbi stadsdelens största torg Rynek Podgórski. Men en gång i tiden, närmare bestämt mellan 1917 och 1936, låg det en räls som omslöt torget, och spårvagnen hade då för vana att svänga in på torget och treva sig upp mot torgets övre del, där Sankt Josef-kyrkan med sitt spetsiga torn pekar upp mot himlen. Om man vill se hur det såg ut då, för länge sedan, när spårvagnen rundade torget, kan man enkelt finna bildbevis på det, ty vid förra sekelskiftets början fanns det en mängd fotografer som dokumenterade varje kvadratmillimeter av Kraków. De flesta av dessa fotografer hade sin egen studio, och jag tänkte att vi kunde uppehålla oss en stund vid en av dessa, nämligen en viss Emilia Urbańczykówna, som lämpligt nog hade sin första studio just på Rynek Podgórski.

Emilia Urbańczykówna föddes troligtvis 1889 i en familj med en niohövdad barnaskara. Det är oklart vilket barn i ordningen hon var. När modern blev änka fick barnen se sig om efter försörjningsmöjligheter, och Emilia valde fotografyrket. På den tiden var det ett yrke som ansågs mycket lukrativt, eftersom praktiskt taget alla gick till en fotograf för att föreviga sin skepnad. Det finns dessvärre inte mycket information om hos vilken fotograf hon lärde sig skrået, men eftersom staden var full av fotografer var det nog en förhållandevis lätt sak att ordna. 1915 hade Emilia tillräckligt med medel för att köpa sig en studio på Rynek Podgórski 9. Det som gör Emilia beaktansvärd är att hon därmed blev den första kvinnan att öppna en fotostudio i Kraków, utan att komma från en familj med fotografer. Hon var därmed en pionjär i dess rätta bemärkelse.

Hennes rörelse fick snabbt mycket gott rykte och hon blev även vida omtalad som en skicklig porträttfotograf. Under en tid var hennes studio dessutom den enda i Podgórze. Hon skulle under flera år både bo och arbeta i huset vid Rynek Podgórski, men på 1920-talet sa hyresvärden upp hennes lägenhetskontrakt och hon köpte därför ett hyreshus på gatan Juliusz Lea i stadsdelen Krowodrza. Under några år företog hon sig varje dag den långa resan mellan Krowodrza och Podgórze, men till slut blev resorna för påfrestande och hon tvingades flytta sin studio närmare hennes bostad. Krowodrza var då en sömnig förort och affärerna gick trögt, vilket fick henne att byta adress för studion till den mer centrala gatan Zwierzyniecka, där hon skulle stanna fram till 1940. Hon gick bort nio år senare.

Emilia Urbańczykówna levde helt för sin konst och skaffade aldrig familj. Men trots att hon levde för sitt värv höll minnet av hennes kreativitet nästan helt på att blekna bort, om det inte vore för konsthistorikern Barbara Zbroja, som för något år sedan valde att lyfta fram Emilias gärning. Och genom hennes försorg fick jag sålunda kännedom om Emilia Urbańczykna.

Nedan ser ni ett foto på det gula hus vid Rynek Podgórski, där Emilia hade sin första studio, samt några porträtt fångade av henne. Dessvärre har jag inte funnit något foto på fotografen själv.


Dagens anteckning – 4 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Över träden skapar molnen sina formationer. Det förefaller nästan som om de vill efterlikna trädens siluetter mot den blå himlen. Mjuka toppar ibland. Understundom spetsiga och lite vresiga. Bakom sina stora och respektingivande kroppar har de gömt bergen, de jag alltid söker med blicken när jag färdas i landskapet häromkring. Vi har en slags relation på distans bergen och jag, ja, rent av ett särboförhållande. Men de gånger vi äntligen möts på riktigt uppslukas faktiskt jag helt av detta väldiga och belevade väsen. Bergtagen, skulle man kunna säga att jag blir. Men faktum är att jag dessvärre är fångad av bergen även när vi är avskilda från varandra på rådande sätt.

Förresten, “bergtagning” tycks vara ett av få ord som blott existerar i de skandinaviska språken, då det i norskan och danskan finns det direkta motsvarigheter till ordet. Men om man flyttar sin uppmärksamhet till de besläktade språken isländska och färöiska finner man snart att de inte tycks ha ett ord för bergtagning. På isländska finns förvisso “bergmál”, alltså “bergens mål/tal/språk”, men det ordet syftar ju på eko, vilket som bekant är något annat än att bli bergtagen. En fingervisning om hur svenskt, eller skandinaviskt, detta ord är får man om man söker på Wikipedia, där man kan notera att ordet inte finns representerat av något annat språk. Vad det nu säger om svenskar vågar jag emellertid inte gå in på.

Nu får jag innerligt hoppas att jag inte blivit bergtagen, trots att jag är svensk. Ty innebörden i ordet är ju att man är så pass förtrollad av bergens väsen att man blivit helt stollig. Förhoppningsvis har jag inte landat där, ännu.

Nå, idag syntes dock inga berg i horisonten, då molnen som sagt hade bäddat in dem i sin vita vadd. Jag fick därför helt ostörd följa Wisłas blanka och smidiga rörelser genom landskapet, utan att behöva slänga förstulna blickar bort mot bergen.


Dagens anteckning – 3 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag träder in i det stora växthuset på botaniska trädgården i Kraków grabbar plötsligt en liten bildskön blomma tag i mitt synfält. Dess distinkta kronblad spretar girigt utåt, som för att fånga in alla förbipasserandes uppmärksamhet. När man väl stannat upp för att studera blomman närmare ser man att det i mitten framträder långa, förföriska och ljusblå trådar, som vid en första anblick får mig att tänka på ögonfransar. Ut ur blommans mitt, omringat av de långa ögonfransarna, sticker fem ståndare upp. De är egentligen allt annat än graciösa, där de pekar uppåt med sin klubbliknande fysionomi. Men ovanför dem svärar däremot tre smäckra pistiller som kronan på verket.

Blomman vi tittar på kallas för “Passiflora picturata” på latin, vilket i en översättning till svenska skulle kunna bli “målad passionsblomma”. Den bildsköna blomman tillhör alltså släktet passionsblomssläktet, och med sina ungefär 550 familjemedlemmar är en stor släkt. De växer företrädesvis i Sydamerika och Latinamerika, men bevisligen också i ett växthus i Kraków.

Jag börjar genast grubbla över varifrån passionsblommorna fått sitt namn, och det visar sig att blomman fick sitt latinska namn på 1500-talet av spanska missionärer som kommit till Sydamerika. När de såg på blomman associerade de till korsfästelsen av Kristus, vilket de säkert gjorde med ganska mycket de såg omkring sig. De var trots allt missionärer. På den tiden var innebörden av ordet “passion” en annan än idag, och skulle kunna översättas med “lidande”. Århundraden därefter skedde en förskjutning av betydelsen, för att i våra dagar landa i “starka känslor” eller “innerlig kärlek”. Men som vi redan vet skapar starka känslor och kärlek ganska ofta ett slags lidande, vilket medför att det faktiskt finns kvar ett uns av den ursprungliga betydelsen av ordet “passion”, även om passionen drabbar andra än bara Jesus. För att styrka denna hypotes kan man fråga Ludwig van Beethoven om hur mycket lidande dylika känslor torde vara. Han blev som ni redan vet… Nä, förresten, vi släpper den tanken. Den får jag helt enkelt allena grubbla vidare på.


Dagens anteckning – 2 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När man, som jag, har befunnit sig i en ganska tyst miljö under några veckor och plötsligt befinner sig mitt i storstadens kakafoni inträffar något av ett örligt uppvaknande. Under augusti har mina hörselgångar nämligen helt koncentrerat sig på att lyssna efter avlägsna ljud, så som skördetröskornas monotona muller, fartygens dunkande, fåglarnas och insekternas små kommunikationsslingor eller lågmälda samtal i intilliggande trädgårdar. I Kraków är det däremot helt andra och mycket starkare ljud som pockar på min uppmärksamhet. Denna omställning fick mig idag att fundera över vad ljud egentligen är. Man kan ju fråga sig på vilket sätt de existerar. Går det att säga att de finns överhuvudtaget? Ty de kan väl inte existera utan att någon hör dem?

Som ni säkert redan vet skapar ljud en vågrörelse som förs in i våra öron där en hel verkstad, med hammaren, städet och stigbygeln i spetsen, träder in för att ge oss upplevelsen av att det hörs ett ljud. Vi har dock en begränsad förmåga att uppfatta ljud, men de ljud som vi människor inte kan sägas registrera existerar faktiskt ändå. Dessa ljud kallas för infraljud, och vårt medvetande förnimmer dem som en känsla, snarare än att vi kan säga att vi hör dem. Ljud existerar alltså helt utan min vetskap. En svårsmält kunskap för min mänskliga narcissism.

Så här är det givetvis med ljus och mycket annat, men jag kan ändå inte låta bli att bli fascinerad av dessa tankar kring ljudet. Kanske beror det på att jag både älskar ljud och hyser motvilja mot vissa oljud. (Eller som en vän uttryckte det nyligen: “du, med din ‘symfoniska hörsel'”.) Jag är med andra ord mycket mottaglig för ljud, på gott och ont. Kanske är det också därför som jag läser en biografi om Ludwig van Beethoven, vilket förvisso också kan vara ett missriktat försök att bli av med min fobi att bli döv, eller bara en ansats att bota min tilltagande svärmeri för nämnde tonsättare. Han blev, som bekant, döv, under en utdragen och fasansfull process. Han var troligen helt döv när han var 44 eller 45 år, vilket innebär att den enda symfoni han skrev som helst döv var den nionde symfonin. Jag betvivlar att det är orsaken till att jag tycker att just den symfonin är den minst intressanta av hans symfonier, eftersom jag samtidigt nästintill tillber hans sena stråkkvartetter som han skrev när han var helt döv.

Nåväl, när jag idag satt på en uteservering med en kopp kaffe och läste biografin över Beethoven, kom jag på mig själv med att leka med att uppfånga alla stadens ljud, väva in dem i mitt eget mönster, i en slags hyllning till allt som går att höra. Här är det långt till de lågmälda ljuden i Höganäs, men vackra på storstadens sätt.