viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 11 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I det grå skymningsljuset vid Piłsudski-monumentet i Kraków har man tänt röda och vita lyktor, och lagt en bukett med rosor i samma färger på monumentets sockel. Ett ungt par stannar upp och kvinnan rättar till bukettens rödvita band, innan paret ställer sig vid statyn av landsfadern Józef Piłsudski. I den skumma belysningen flyter deras mörka fysionomier nästan in i monumentets konturer, som om de två förenade sig med Polens kamp för självständighet, en kamp som idag firas för den 117:e gången.

Internationellt rapporteras det främst om den marsch som varje år går av stapeln i Warszawa, och orsakerna till det går väl delvis att finna i att den sker i huvudstaden samt att den arrangeras av en grupp som definieras som högerextrem. Det internationella intresset för marschen i Warszawa lyckas därför nästan helt utradera spåren i av alla de andra festligheter i Polen som inte alls har sin rot i högerextrema rörelser, utan istället är ett uttryck för en gemensam glädje över en vunnen självständighet.

Utanför praktiskt taget varje port i Polen har den polska flaggan sålunda vajat under flera dagar, och i varje stad har folket gått i parader för att hylla sin frihet. Gammal som ung har gått man och kvinna ur huse. Så också i Kraków, där man varje år firar att det var här som allt började. Det var nämligen i Kraków, eller rättare sagt i min stadsdel Podgórze, som vägen mot Polens självständighet inleddes. Löjtnanten Antoni Stawarz hade redan den 31 oktober 1918 beordrat sina styrkor att ta tågstationen i Płaszów i besittning (som ligger i utkanten av Podgórze), vilket de snart nådde framgång med. Utan att avlossa ett enda skott lyckades de skrämma de österrikiska trupperna på flykt. Ganska snart tågade löjtnanten med sina styrkor in mot Krakóws torg, Rynek główny, och de kunde snart hissa den polska flaggan. Elva dagar senare, alltså den 11 november 1918, tilldelades Józef Piłsudski ansvaret över de polska styrkorna, Österrike-Ungern kapitulerade och Polen hade vunnit sin självständighet.

Från en svensk horisont kan polackernas ivriga firande av självständighetsdagen te sig svårfattlig. Svenskar har ju inte något kollektivt minne om vad det innebär att vara ockuperad. Sverige har ju snarare varit ockupationsmakten som andra brutit sig fria från, jag tänker alltså närmast på våra norska grannar. Det är kanske därför som många svenskar verkar tro att det är något som blivit galet när folk viftar med sina flaggor. Men om man ser sig om i närområdet, så är det faktiskt så att Sverige är undantaget från regeln att ha varit ockuperat. Alla andra länder i vår närhet, undantaget Tyskland, har ockuperats av någon annan och har därmed tvingats ta till vapen eller ställa sig på barrikaderna och ibland tvingats offra sina liv för att uppnå frihet. Och i vissa länder, som Ukraina, måste man om och om igen offra sig för att få behålla sin frihet.

När jag så ikväll stod och tittade på det unga paret vid Piłsudski-monumentets fot tänkte jag just på den diskrepansen mellan den svenska föreställningsvärlden och alla våra grannländers erfarenheter, och jag tänkte att det ibland är viktigt att påminna sig om hur stor skillnaden är mellan våra olika utgångspunkter för hur vi ser på världen.


Dagens anteckning – 10 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu vet jag inte hur ni inledde er vecka, men jag inledde den i sällskap med Gustav Mahlers “Lieder eines fahrenden Gesellen” vilket är en sångcykel som tonsattes mellan 1884-1885, under den tid som Mahler var dirigent vid operahuset i Kassel. Inspirationen till sångernas texter kom från en antologi kallad “Des Knaben Wunderhorn” som innehöll äldre tyska folkvisor. Antologin ska ha varit enormt uppskattad av Mahler och han återkom ofta till sångerna i denna samling. Men texterna till “Lieder eines fahrenden Gesellen” är författade av honom själv och därmed inte ett direkt lån från nämnda antologi.

Mahler skrev troligen “Lieder eines fahrenden Gesellen” under en tid när han plågades av kärleksbeskymmer. Målet för hans olyckliga kärlek var sopranen Johanna Richter som arbetade på operan i Kassel, men allt tyder på att hans kärlek var helt obesvarad. Sångcykeln, som består av fyra sånger, handlar alla om en ung resande (läs: handelsresande) man som besjunger sin olyckliga kärlek. Han försöker se all skönhet som finns i världen, men den tycks ha förlorat sin betydelse alldenstund han har förlorat sin älskade. “Är världen inte vacker?” utbrister han, men påminns så plötsligt om att utan sin kärlek kan han inte uppskatta världens fägring. Det är först i den sista av sångerna, när han ligger under en lind och låter blommorna falla ner över honom, som han åter lyckas insupa världens skönhet, och det med orden:

“Da wußt’ ich nicht, wie das Leben tut,
War alles, alles wieder gut!
Alles! Alles, Lieb und Leid
Und Welt und Traum!”

Som kanske kan sammanfattas som följer”

“Tidigare visste jag inte hur livet är,
Hur allting är, allting är åter gott!
Allting! Allting, livet, kärleken och sorgen
Och världen och drömmarna”

Han är sålunda botad från sin kärlekssorg.

Jag har sedan jag hörde “Lieder eines fahrenden Gesellen” för första gången brottats hur man bäst översätter titeln till svenska. Om man utgår från att texterna är självbiografiska passar kanske “En vandrares sånger” bäst. Men i titeln finns också ordet “gesäll” (“Gesellen”) som anspelar på en handelsresande av något slag. Kanske var det också så han såg på sig själv, som en handelsresande inom konstmusik, eller så ska man inte uppfatta sångerna strängt självbiografiskt som många faktiskt idag gör.

Musikaliskt är sångerna också mycket intressanta och antyder vilken väg Mahlers musik senare skulle ta. Alla sångerna har nämligen en nyskapande tonalitet, där varje sång avslutas i en annan tonart än den sången inleds med. Flera av temana i sångerna kan också spåras i hans senare tonsättningar.

Nåväl, min dag avslutades i en helt annan tonart än den inleddes, nämligen med ett bejublat framträdande av den ukrainska kören Homin (Гомін). Och mitt under konserten slog mig att världens skönhet faktiskt återfinns just i musikens kraft. Man kan undra varför Mahler inte tänkte på det när han skrev “Lieder eines fahrenden Gesellen”.


Dagens anteckning – 9 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag är det 87 år sedan Förintelsens första anhalt “Novemberpogromen”, eller “Kristallnatten”, inleddes. Under några dagar förstördes över 1000 synagogor och bönhus, nästan 10 000 butiker ägda av judar plundrades, tusentals judar arresterades och flera hundra skulle mördas under dessa dagar. Upprinnelsen till pogromen sas vara att en ung judisk man vid namn Herschel Grynszpan hade mördat en tysk diplomat i Paris. Men sanningen var istället den att nazisterna hade planerat en pogrom under lång tid. Mordet i Paris var bara en förevändning till att skrida till verket.

Bilderna på Herschel Grynszpan när han greps visar en ung stilig man med rädd, orolig blick. Hans ögon talar ett helt annat språk än en våldsmans. Men vem var då denne unge man? Herschel Grynszpan föddes 1921 i Hanover i en familj som hade utvandrat från Polen 1911. Fadern var frisör och familjen levde på de små inkomster som faderns salong gav. Trots att Herschel Grynszpan hade fötts i Tyskland tilldelades han aldrig tyskt medborgarskap. Efter första världskriget hade hans föräldrar nämligen tilldelats polskt medborgarskap. Det här innebar flera svårigheter för familjen, och Herschel Grynszpan upplevde redan i unga år hur antisemitismen letade sig in i varje vrå av hans liv. Det sägs att han ofta reagerade mycket starkt på all form av diskriminering som han, hans familj och andra judar utsattes för.

Herschel Grynszpan beskrivs som ett intelligent barn, men trots det slutade han tidigt i skolan. En av förklaringarna som ges till det är att han motsatte sig den kränkande behandling som han och andra judar utsattes för i skolan. Föräldrarna beslöt därför att Herschel skulle emigrera till Brittiska Palestinamandatet. Men trots att han gick i skola för att lära sig hebreiska och studera Torah fick han inte resetillstånd beroende på sin låga ålder. Föräldrarna ändrade då taktik och beslöt att skicka honom till Paris, där de trodde att han skulle skonas antisemitismen. Men de tyska myndigheterna gav honom enkom resetillstånd till Belgien, där han skulle bo hos en farbror. Herschel tog sig dock snart olovligen in i Frankrike, vilket innebar att han i praktiken var en illegal flykting, och därtill statslös, då han inte kunde förnya sitt polska pass. Hans tid i Paris präglades av ständig rädsla för att arresteras och utvisas till Tyskland.

Samtidigt hade resterande delen av familjen blivit offer för den ökande antisemitismen i Tyskland. Fadern hade förlorat sin frisörsalong och flera av hans syskon hade förlorat sina jobb. De tyska myndigheterna beslöt dessutom att alla polska judar skulle utvisas till Polen, och i oktober 1938 greps Herschels familj och 12 000 andra judar med polskt medborgarskap i Tyskland. De fråntogs sina ägodelar och sattes på tåg mot Polen. Men polackerna ville inte ta emot de förvisade judarna och deras situation var prekär. Familjen skrev till Herschel i Paris och berättade om sin svåra situation. Brevet måste ha väckt en storm av vrede i den 17 år gamla Herschel, och genom ett lån med motiveringen att pengarna skulle skickas till familjen, köpte han en revolver. Med den skulle han sålunda skjuta en tysk diplomat. Herschel greps omedelbart av fransk polis och han erkände direkt. Som skäl angav han att det var en hämnd för hur hans familj och andra judar behandlades. Herschel Grynszpan ställdes inför rätta och dömdes för mordet. När tyskarna tågade in i Frankrike ett år senare ställde de honom inför rätta ytterligare en gång och han dömdes till döden och skickades till koncentrationslägret Sachsenhausen. Hans öde därefter är okänt.

Kvar finns några få fotografier på en ung man med olyckliga och rädda ögon. Hans ögon bär på ett vittnesmål om hur han under hela sitt liv utsatts för systematisk antisemitism, på den kontinent som är vårt Europa. Låt oss aldrig glömma vare sig honom eller de antisemitiska brott som begåtts här.


Dagens anteckning – 8 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Gatlyktorna tecknar darriga steck över Wisłas yta. På avstånd hörs stadens muller, men på denna sida av Wisła, med utsikt mot Wawel, råder det ett särdeles lugn som egentligen förefaller ganska främmande i staden med sin aldrig sinande flod av aktivitet.

Genom tystnaden bryter en siren av okänt slag, det kan vara en ambulans eller polis på väg mot någon incident som inträffat, och sin vana trogen har förarna valt den högsta tillåtna ljudstyrkan på sirenerna. Mycket snart härskar signalen över praktiskt taget allt i den gemensamma ljudbilden. Som om sirenen tyckte att den ägde staden. Det finns säkert någon utredning som lyckats befästa att det krävs dessa starka signaler på polska utryckningsfordon, men mina öron kommer aldrig riktigt bifall deras ständiga gapande och väsnande. Jag håller för öronen när de passerar, ja, som en riktig lantlolla.

Man kan ju därför, med viss rätt, undra vilka lovord som den italienska futuristiska målaren och tonsättaren Luigi Russolo (1885-1947) hade yttrat om de polska utryckningsfordonens sirener, om han hade fått höra dem. Något säger mig att han skulle ha gnuggat händerna i ren förtjusning. Under 1900-talets början skulle han skapa världens första oljudsmaskin. Maskinerna var konstruerade som en låda med en väldig tratt och när han, eller hans samarbetspartner Ugo Piatti, vevade på veven som satt på lådans baksida alstrades ett herrans oväsen. Ljudet, eller kanske snarare oljudet, som kom ut skulle enligt Russolo återspegla stadens alla ljud. Han komponerade dessvärre flera verk till sina oljudsmaskiner, bland dessa verk finns ett tonsättning (?) med titeln “Mötet mellan flygplanet och bilen” (“Convegno d’aeroplani e d’automobili”). Sålunda skulle man kunna kalla Russolo för den första noisetonsättaren.

Jag måste tillstå att jag inte känner någon som helst vilja att ens försöka föreställa sig hur det stycket kan ha varit skaffat. Och faktum är att jag dessutom slipper att höra hur hans oljudsmaskiner lät överhuvudtaget, ty alla hans skapelser förstördes under andra världskriget. En bidragande orsak till det kan ha varit att han, precis som många andra italienska futurister, stödde Mussolini och därmed var fascist.

Nä, låt oss nu dränka minnet av Russolos oljudsmaskiner och istället lystra till hur klockan i Wawels katerdral slår sina mjuka slag, och hur den lite vemodigt, tycks det som, förkunnar att en ny timme har fötts.


Dagens anteckning – 7 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty syns löven singla ner mot marken som om de vore stora gula snöflingor. Deras färd genom luften liknar nästan en dans. Särskilt lönnens löv lyckas med vackra cirkulära rörelser. Deras dans genom luften, där stjälken agerar en naturens helikopterblad, får löven att snurra likt i en karusell, vilket lätt kan förorsaka yrsel hos den som försöker följa dem med blicken. Men gingkons löv faller helst bara platt till marken. Kanske passar inte dess form för eleganta flygturer, eller så är stjälken alltför vankelmodig och hinner inte bestämma sig för hur den ska snurra innan lövet kastat sig ut i atmosfären för att förenas med marken.

Snart kommer lärkträden ensamma stå kvar och lysa upp tillvaron med sina gula barr. De släpper nämligen sina barr först på senhösten, sålunda har vi ännu några veckor kvar att få njuta av deras ockragula barr. Trots att lärkträd heter som de gör har de ingenting med fåglarna lärkor att göra. Lärkträdens namn kommer antagligen från latinets larix, men ingen verkar veta varifrån det härrör, fast de flesta är överens om att det var romarna som först myntade det. Vissa uppgifter menar att romarna lånade ordet från en dialekt i Alperna där ordet rätt och slätt ska ha betytt “träd”, men andra menar att romarna tog namnet från det romerska fortet Larignum som lär ha legat i just Alperna. Det är mycket möjligt att detta är en korrekt förmodan eftersom lärkträden ursprungligen ska ha emanerat från just denna bergskedja, och bara motvilligt ha lämnat dessa områden. Lärkträden är nämligen funtade som så att de inte tycker om när det är varm, och därför begav de sig inte för egen maskin till varmare områden. Det första lärkträdet i Sverige planerades först på 1700-talet och avkommor från dessa har därefter sökt sig in i naturen. Men det är inte tal om att den skulle vara någon invasiv art, ty den tycks inte försöka konkurrera ut andra arter.

Häromkring finns det planterade lärkträd i praktiskt taget varje kvarter och här och var syns de även i förvildad form. Att de är så talrika har även lett till att jag har börjat uppskatta deras ofta lite oformligt spretiga fysionomier. Ibland får jag för mig att deras oformlighet kommer sig av att de vore tveksamma till växtplatsens beskaffenhet. Kanske frågar de sig vad de egentligen gör här. Ja, det är så man kan tro att de vilket ögonblick som helst ska ta ett jättekliv med sina långa stamben tillbaka upp till bergen.

Källor:

1.

2.


Dagens anteckning – 6 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Igår var det månen som härskade över dagens anteckning, idag är det Jupiter. Det förhåller sig nämligen som så att jag om en stund kommer att få höra Capella Cracoviensis framföra George Friedrich Händels “Semele” (HWV 58) som sattes upp på Covent Garden för första gången i februari 1744. Verket beskrivs som en sammansmältning av formerna opera, oratorium och antik grekisk dramatik, och den har en sekulär text som handlar om berättelsen om relationen mellan Dionysos (eller Bákkhos) föräldrar. Som ni redan vet var Dionysos den främsta bland gudarna i den grekiska mytologin, samt vinets gud och dramats beskyddare. Berättelsen inleds med att prinsessan Semele ska giftas bort med en prins, men hon älskar honom inte och är därtill bedrövad ty hon har nämligen gått och förälskat sig i guden Jupiter. Själv är hon människa och en relation av sexuell natur med en gud är inte att förorda. Det mest förnuftiga vore kanske att skaka av sig kärlekssjukan och gå vidare.

Men Semele tänker inte hörsamma något förnuft utan ber istället om att Jupiter ska uppmärksamma hennes kärlek, vilket Jupiter också gör. Han lyckas på något mirakulöst sätt, han är ju trots allt en gud, skona Semele undan äktenskapet och få mig sig henne till en borg där de två idkar älskog. Problemet är bara att Jupiter redan är gift med Juno, som snart anar ugglor i mossen, och genom list lyckas hon snart ta reda på vad hennes make håller på med. Men Jupiter har varit förutseende och har placerat några ilskna och eldsprutande drakar utanför borgen där Semele finns. Juno beslutar sig för att väcka drömmarnas gud, Somnus, och fråga denne om han kan söva drakarna så att Juno kan ta sig in i borgen.

Inne i borgen har det redan börjat knaka i relationen. Semele är nämligen inte alls särskilt förtjust i att deras relation är så ojämlik. Han är ju trots allt en gud och hon en vanlig dödlig. Och till saken hör att hon aldrig har fått se honom i sin gudomliga uppenbarelsen utan bara som en mänsklig avbild. När Jupiter lämnar borgen efter ett gräl med Semele har hans fru Juno smugit förbi de sovande drakarna och in i Semeles rum, där Juno uppenbarar sig som Semeles syster Ino. Ino, eller rättare sagt Juno, blir hänförd av Semles skönhet och säger till henne att hon faktiskt ser ut som en riktig gudinna, och det är inte mer än rätt att hon också blir gudinna på riktigt, om nu något är på riktigt i gudarnas värld. Juno lurar i Semele att hon kommer att förvandlas till gudinna om hon får se Jupiter som gud.

När Jupiter så återvänder till borgen möts han av en upprorisk Semele som kräver att få träffa honom som gud. Efter flera arior som betänketid går han slutligen henne till mötes, men han varnar henne att hon kommer förgöras. När han slutligen uppenbarar han sig, med hela sin brinnande fysionomi, förstår Semele sitt misstag, men hon slukas skoningslöst av Jupiters åskblixtar.

Man skulle ju kunna tro att dramat så kommer att avslutas med denna tragedi, men in kommer plötsligt Apollo som tillkännager att Jupiters och Semeles ofödda son kommer att resa ur hennes aska, och vi vet ju vem det är, just det, Dionysos.


Dagens anteckning – 5 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Över staden sprider sig ett kallt sken från den supermåne som just nu går på sin bana närmast jorden. Människorna vänder sina ansikten, eller kanske ännu vanligare, sina mobilers kamerasökare mot månen i idel undermåliga försök att fånga månens sken. Men som alla vet är dessa försök oftast bortkastad tid, ty månen låter sig inte fångas så lätt, vare sig den är av superformat eller i sin vardagliga skepnad.

Även inom konstmusiken har man försökt fånga månen, så som exempelvis Claude Debussys “Clair de Lune”. Men den mest kända av alla månskildringar inom konstmusiken, Beethovens pianosonat “Månskensonaten” (Op. 27, nr 2) kallades faktiskt inte så av Ludde själv, utan det är en efterkonstruktion av poeten Ludwig Rellstab.

Eftersom jag vid ett tidigare tillfälle skrivit om Beethovens månskenssonat tänkte jag att vi kunde vända blicken, eller kanske hellre öronen, mot Antonín Dvořáks aria “Měsíčku na nebi hlubokém“, “Sång till månen” på svenska, ur operan “Rusalka” från 1900-1901. Arian återfinns i den första akten, efter det att vattennymfen Rusalka har berättat för sin far, vattenmannen Vodjanoj, att hon har förälskat sig i en prins som hon sett jaga kring den sjö hon bor. Hennes far har tagit Rusalka till en häxa för att få råd om hur vad de ska göra med den trånande Rusalka, och under mötet med häxan sjunger hon alltså sin aria “Sång till månen”.

I arian ber hon den allvetande månen om att söka upp hennes älskade. Månen vandrar ju jorden runt och kan se in i varje bostadshus. “Måne, säg mig var min älskade är”, sjunger hon, och fortsätter med att be månen lysa upp prinsens väg till henne, så att han kan möta hennes kärlek. “Om hans mänskliga själ drömmer om mig, gör så att han ser mig”, sjunger hon och inte ett öga kan förbli torrt till en sådan kärleksförklaring.

Nå, Rusalka få bli människa för att kunna förenas med sin älskade, men som människa föds hon stum. Och hon får inte heller återvända till vattennymfernas rike om prinsen överger henne, vilket han dessvärre ska visa sig göra. När prinsen lämnat henne förvandlas Rusalka till ett farligt och vilset irrande sken över vattnet. Men prinsen ångrar snart sitt svek och söker rätt på sin älskade. När de möts igen ber han henne om en sista kyss, väl medveten om att detta kommer att bli en dödskyss. Hon går honom till mötes och kysser prinsen, som sjunker död ner mot sjöns botten, i Rusalkas famn.

Jag valde alltså att låta bli med att försöka fånga månen och lyckades därför fånga detta vackra skymningsljus istället.