viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 10 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det lär vara som så att Metropolitan Opera i New York bara har satt upp en endaste polsk opera under alla sina år. Nu kan det låta ynkligt, men polackerna kan till exempel trösta sig med att det faktiskt inte varit en endaste svensk opera på Metropolitan. Å andra sidan har desto fler svenska operastjärnor framträtt på denna legendariska scen, såsom sopranen Christina Nilsson som sjöng rollen Marguerite i Charles Gounods opera Faust när Mets slog upp portarna för första gången 1883.

Men vilken polsk opera är det då som fått äran att framföras på Metropolitan? Nej, det är inte någon av polska operakungen Stanisław Moniuszkis alla verk, och inte heller Karol Szymanowskis Kung Roger, om du trodde det. Faktum är att det är Ignacy Jan Paderewskis opera Manru som är den enda polska opera som kan stoltsera med epitetet “framförd på Metropolitan”.

Premiären var den fjortonde februari 1902, men tonsättaren var inte närvarande eftersom han samma kväll hade en konsert i rollen som pianist på Carnegie Hall. På något sätt ska dock Paderewski ha tagit sig till Metropolitan, ty efter det att ridån gått ner, och applåderar och de stående ovationerna tagit vid, ska tonsättaren ha blivit inropad minst 15 gånger. Det blev alltså en succé. Trots detta skulle Manru bara ges nio gånger under den säsongen innan den lades ner, och det går inte riktigt att finna någon förklaring till detta. Kanske berodde det på att operan var kostsam att sätta upp eftersom den krävde en stor ensemble och också omfångsrik orkester.

Manru var faktiskt den enda opera som Paderewski skrev och var ett beställningsverk av operahuset i Dresden som hade premiär 1901. Operan skrevs därför initialt med ett tyskt libretto, med utgångspunkt från en roman av Józef Ignacy Kraszewski. Året därpå översattes operan till polska och hade premiär i Lviv på deras då nyligen invigda operahus. Librettot till Manru fick dock utså mycket kritik, då många menade att dialogerna kändes krystade. Annars torde ju den spännande handlingen ha lockat publik. Operan utspelar sig nämligen i Tatrabergen och handlar om den unga, vackra kvinnan Ulana som gifter sig med en romsk smed vid namn Manru. Byn förfasas över att hon har gift sig med romen Manru och hon förskjut av byn. Av kärlek till din fru har Manru övergett romerna och sitt kringflackande liv. Samtidigt är Urok, en trashank i byn, hemligt förälskad i Ulana och följer henne varthän hon går. Men Manru längtar alltjämt efter resorna och sina vänner och familj, så snart letar han upp dem, inleder en affär med en annan kvinna och lämnar sålunda Ulana. Hon blir i sin tur helt förkrossad och försöker leta rätt på Manru, men när hon finner honom inser hon att han har en relation med en annan kvinna, och Ulana kastar sig i en sjö och dränker sig. Urok blir rosenrasande, och söker upp Manru och kastar honom ner för en klippa. Ridån går ner!

Paderewski var under tiden för operans tillkomst inspirerad av Richard Wagner och den ska musikaliskt sett vara magnifik. I operan varvar han också polsk och romsk folkmusik med den senromatiska stilen. Fascinerande!

Men nu ska jag se och höra en helt annan föreställning i direktsändning från Metropolitans legendariska scen, nämligen Bellinis “Puritanerna” från 1835. Så under de närmare fyra timmarna kommer jag sålunda sitta nedsjunken i en av Kino Kijóws bekväma biograffåtöljer.

Dagens anteckning – 9 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På denna dag för 138 år sedan slöt Josephine Weinlich, 39 år gammal, sina ögon för sista gången i staden Lissabon. Faktum är att hon aldrig skulle få öppna sina ögon igen, oavsett stad, ty hon hade ådragit sig tuberkulos, som på den tiden nästan alltid innebar döden. Men vem var då denna trebarnsmamma, med sitt tyskklingande namn? Jo, det finns de som menar att hon kan ha varit världens första kvinnliga dirigent, och hon föddes år 1847 i Dechtice, som ligger i dagens Slovakien. Man vet inte vem som förde in henne på musikens väg, men det är troligt att det var hennes pappa, då han drev ett folkmusiksällskap. Från tidig ålder ska hon ha ackompanjerat sångare på olika restauranger i Wien.

Men hennes dröm var att ha sin egen ensemble och på 1860-talet förverkligade hon den drömmen genom att bilda en kvartett för kvinnliga musiker. Snart växte kvartetten och de formade slutligen en orkester med bara kvinnor vid instrumenten. Orkestern kallades Das neue Wiener Damen-Orchester och skulle framträda inte bara i Wien utan begav sig även ut på turnéer runt om i Europa. Orkestern ska ha rönt stor uppmärksamhet var de än kom, men inte alla var förtjusta. En del gjorde narr av orkestern och menade att musikerna var alltför amatörmässiga för att kunna uppskattas.

På 1870-talet gifte hon sig med Ebo Fortunatus von Amann och han skulle därefter ta över ledarskapet för orkestern, som även växte under denna tid med några yngre pojkar på blåsinstrument. Men Josephine Weinlich skulle trots makens ledarskap ändå få tillfälle att dirigera orkestern, som exempelvis när de hade ett framträdande på legendariska Musikverein i Wien. Detta lär också ha varit första gången en kvinna ledde en orkester på den estraden. Mottagandet av konserten var dock inte särskilt positivt. Någon recensent jämförde henne till och med en påpasslig hemmafru. Men trots de usla recensionerna fortsatte orkestern och Josephine outtröttligt med sina turnéer.

Något år senare skulle orkestern ha konserter i dagens Estland, Nederländerna och Skandinavien. Oklart dock om de besökte Sverige. De blev också inbjudna till USA, och i “Den nya världen” blev mottaget desto bättre. Flera recensenter lovordade särskilt orkesterns scenkostymer och givetvis på den kvinnliga dirigenten. Den sista turnén gick till Frankrike och därefter upplöstes orkestern.

I slutet på 1870-talet bildade hon tillsammans med en av sina systrar en ny kvartett, vid namn Cäcilienkvartetten. De skulle också ägna sig åt flitigt turnerande och med denna kvartett kom hon till Sverige, men tyvärr finns det inga uppgifter om var de framträdde. Deras repertoar bestod bland annat av Robert Schumann och Felix Mendelssohn. På denna turné kom de också till Lissabon, och det måste ha varit så att Josephine och hennes man tilltalades av staden, ty de beslutade sig för att slå sig ner där.

Under sina sista levnadsår i Lissabon skulle hon främst verka som pianolärare, samt att hon var redaktör för en musiktidskrift. Bland annat publicerade tidskriften tonsättningar av Josephine, men bara några få ha överlevt till våra dagar. Hon fortsatte även att dirigera en mindre orkester med endast manliga musiker, fast detta stötte på patrull. Många blev provocerade av att en kvinna ledde en orkester med män och hon fick sluta sitt engagemang.

Josephine Weinlich är idag bortglömd av många, men som pionjär var hon viktig. Hennes enträgna arbete på estraden banade helt enkelt väg för efterkommande kvinnliga dirigenter och musiker.


Bildens källa.

Ett stycke av Josefine Amann-Weinlich. “Puppenspiele, Impromptu op. 2”
Pianist Daniel Propper

Dagens anteckning – 8 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Året hann bli hela åtta dagar innan jag fick tillfälle att gå på konsert. Och vilken inledning det blev. Ty hur skulle man kunna vara annat än lyrisk när man fått höra tre stycken för trä- och bleckblåsinstrument. På scenen fanns en flöjt, två oboer, två klarinetter, två fagotter och sist, men inte minst, två valthorn. Det senare är ju ett instrument som jag av någon för mig icke helt förklarlig anledning utvecklat tycke för. Och under kvällens konsert fick jag också njuta av detta instrument i dess fulla vigör.

Första stycket på notstället var Ludwig van Beethovens Rondino i Ess-dur (WoO 25) som tillkom mellan 1792–1793. Stycket som skrevs för två oboer, två klarinetter, två valthorn och två fagotter, var inledningsvis tänkt som final till hans oktett i Ess-dur, men lyftes ut och blev ett eget verk. Det som utmärker detta korta verk är kanske främst hur Beethoven använde hornen. Det vanliga under denna tid var att låta hornen vara en utfyllnad och de andra instrumenten fick föra melodin och harmonierna. Men i Beethovens Rondino får hornen stundtals bära melodin samt att han lät dem använda en större del av instrumentets klangspektrum. De går även från höga toner till att stödja basen, vilket i detta fall var fagotterna. Under styckets sista del spelar hornen en melodisk slinga, som de sedan svarar med att använda sordin, och det upphör aldrig att förvåna mig hur skiftande röster och klanger detta instrument kan forma.

Det andra stycket var Johann Nepomuk Hummels Oktett-partita i Ess-dur från 1803, ett underbart ljust och svävande stycke. Som en lätt vårvind, helt enkelt. Och även i detta stycke hörs hornen bära melodin, samt att de driver fram stycket och skapar dess textur. Det finns också flera andra likheter mellan de två verken, men en stor skillnad är att Beethovens Rondino var avsedd att vara “tafelmusik”, alltså musik som skulle spelas när hovet satt till bords och åt, medan Hummels oktett var tänkt att framföras som bakgrundsmusik på aristokraternas fester i dåtidens Wien.

Hummel och Beethoven kände varandra, och deras relation kan kanske bäst beskrivas som “vänskapligt fientlig”. Det finns flera anekdoter om hur de kom i luven på varandra, men till syvende och sist verkar det som om de alltid gjorde upp i godo. När de träffades första gången lär Beethoven ha beskrivit Hummel som en “lömsk byracka” och han önskade att bödeln kunde göra slut på på alla lömska byrackor. Men bara dagen därpå skrev Beethoven ett ömsint brev till Hummel med avslutningen: “många kyssar från din Beethoven, även kallad Knödeln”.

Nåväl, låt oss återvända till kvällens konsert som avslutades i Frankrike hos Charles Gounod och hans Petite Symphonie (Lilla symfonin) i B-dur från 1885. Här har det tillkommit en flöjt, som också framfördes med bravur under kvällens konsert. Man skulle kunna säga att Gounod i sin lilla symfoni bygger vidare på ovannämnda verk av Beethoven och Hummel. Detta är anmärkningsvärt, ty Gounod är väl främst känd för sina operor. Men här tar han alltså några steg tillbaka i musikhistorien och på så vis skapade han även en väg in i framtiden och nyklassicismen, som skulle bli en musikstil på modet några årtionden senare.

Och med en slik briljant inledning på årets konserter blir man fylld till bredden av upprymdhet och välbehag.

Dagens anteckning – 7 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Vid stigen in mot skogen sticker en liten kardborre ut sina grenar. På det som en gång var en blomma, men som nu är ett gråbrunt frukthuvud, sitter en nätt liten hätta av snö. Med sina krokformade taggar, som egentligen inte är några taggar utan bladspetsar, försöker den gripa tag i min vinterrock. Kanske förväxlar den min bylsiga framtoning med ett djur, ty kardborrar har skaffat sig ett sådant sätt att spridas. En botaniker kallar dessa växtdelar, som klibbar fast på värdar som kan tänkas bära dem till en ny växtplats, för “diasporer”. Oddsen är dock dåliga, ty de flesta diasporer lyckas aldrig slå rot på en annan plats.

Begreppet “diaspor” kommer från grekiskan och etablerades under 600-talet före vår tideräkning, som en betäckning på de greker vilka som sökte bättre odlingsmark och därmed bosatte sig i andra trakter än i antikens Grekland. De spred sig över en stor del av av Mindre Asien, längs med Svarta havets kuster, och runt Azovsjön och på Krym. (Fram till Rysslands aggressionskrig mot Ukraina fanns rester av dessa grupper kvar.) Sedan dess har nästan varje folk fått en egen diaspora. I många fall är det en påtvingad flykt med allt lidande som det innebär, men i några fall har dessa lyckats mycket bättre med att slå rot än de diasporer som finns i växtriket. Som exempelvis den lilla kardborren.

Men låt oss nu anta att just denna lilla kardborre verkligen skulle slå rot någonstans, ty att slå rot är en konst som kardborrar behärskar. Deras rötter är oerhört livskraftiga och de har något som kallas för en pålrot, som kan sträcka sig 30 meter ner i jorden. Detta bör ställas i kontrast till deras grenverk ovan jord, som ofta inte når över en och en halv meter. Den lilla kardborren är dessutom väldigt hemtam häromkring, och man tror faktiskt att dess ursprungliga växtområde är Europa. Från oss har den dessvärre spridit sig till en stor del av Asien, Nordamerika, Sydamerikas östkust och till Australien. På flera av dessa platser anses den vara invarsiv. De kontinenter som liten kardborre inte tycks ha lyckats slå rot är Afrika, Nord- och Sydpolen. Men de har kanske sina egna kardborrar.

Det avbildade exemplaret av liten kardborre fick dock inte praktisera sin duglighet som diaspor och åka snålskjuts med mig. På något mirakulöst sätt lyckades jag faktiskt undfly dess krokformade bladspetsar, och jag kunde lunka vidare djupare in i skogen.

Dagens anteckning – 6 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Utanför fönstret syns små, lätta snöflingor singla ner mot marken. Det tycks som de inte är riktigt säkra på sin uppgift att landa, ty deras färd går irrande genom luften. Hustaken kläs trots det snabbt i vitt och en julfrid lägger sig över staden. Och julen firas i allra högsta grad i Polen, då man idag har fyllt gator och torg med polska julsånger. Men mina tankar förs ändå till Ukraina, ty för mitt inre firas julen alltjämt just denna dag i Ukraina, även om landet har flyttat julfirandet från dagens datum (enligt julianska kalendern) till den västerländska julen.

Nu förefaller det förvisso som om några ukrainare i västra delen av landet fortfarande firar jul på detta datum, och det verkar nästan som om de fått två jular. Och det var också så jag firade jul under mina år i Lviv. Först den svenska, sedan den ukrainska. Det var därför som jag idag enligt gammal vana ställde fram tolv rätter på bordet, även om jag egentligen inte mäktade med ännu ett julbord. Och som varje år den sjätte januari fördes mina tankar till en särskild jul, nämligen den som firades 1972 i Lviv. I början av januari detta år inledde de sovjetiska myndigheterna, och då särskilt KGB, en kampanj för att ringa in och fånga in de som motsatte sig den sovjetiska makten. Ett av de fenomen som de spetsade in sig på var julfirandet i Lviv.

Under några intensiva veckor kring nyår 1972 var en grupp unga aktivister i färd med att förbereda en julfest. De övade ukrainska julsånger med tillhörande julspel. De sovjetiska myndigheterna hade dock gett dem betäckningen “dissidenter”, eftersom de motsade sig den sovjetiska ideologin. KGB gjorde sig yttersta för att störa arrangemanget, men gruppen begav sig ändå ut på gatorna och torgen för att sjunga ukrainska julsånger och framföra julspelet.

De som deltog i arrangemanget är idag kända för ukrainarna som kulturpersonligheter och senare politiker. Bland dem märks poeten, författaren och även politikern Iryna Kalynets (1940-2012), hennes make och poeten Ihor Kalynets (1939-2025), psykologen och männskorättsaktivisten Mychajlo Horyn (1930-2013) samt den redan då mycket kända poeten, översättaren och litteraturkritikern Vasyl Stus, som faktiskt föddes på dagens datum 1938. Att han deltog var något av en begivenhet, och ryktet spred sig därför snabbt om hur gruppen gått från hus till hus och sjungit för olika prominenta kulturpersonligheter, vilka också motsatte sig den sovjetiska ideologin. Bland de mest namnkunniga märks författaren och senare politikern Roman Ivanytjuk (1929-2016) samt poeten Rostuslav Bratun (1927-1995).

De ukrainska myndigheterna kunde givetvis inte tolererar en sådan provokation, som de såg det som. Deras svar blev skoningslöst, och flera av deltagarna i arrangemanget arresterades och fick långa fängelsestraff. Paret Kalynets greps sattes i fångläger i dagens Ryssland för sin antisovjtiska verksamhet, och deras dotter Dzvinka Kalynets berövades sina föräldrar under hela nio år. Även Vasyl Stus greps och dömdes till ett åtta år långt fängelsestraff för att han i sin poesi skulle ha hängett sig åt “antisovjetisk agitation och propaganda”. Stus frigavs 1978, men två år senare greps han ånyo. Han dömdes till ytterligare tio år i fångläger. Denna gång skulle han dock inte bli fri med livet i behåll. Han avled 1985, efter vad som sas var en hungerstrejk, men faktum är att omständigheterna kring hans dödsfall aldrig har blivit fastställda.

Och eftersom det är Vasyl Stus födelsedag idag valde jag sålunda att ställa tolv rätter på bordet ikväll. Men det måste erkännas att jag också gjorde det lite av gamla vana, samt för att det ukrainska julfirandet i sig är en påminnelse om Ukrainas långa kamp mot det ryska förtrycket. (Men som sagt, de flesta ukrainarna har flyttat sin jul till den 25 december.)

—

Vasyl Stus syns här som andra person från vänster, Iryna Kalynets är fjärde från vänster och längst ut till höger, med temuggen i handen, syns Mychajlo Horyn. Några dagar efter att bilden togs greps flera av personerna.

En källa.

Dagens anteckning – 5 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Snö verkar ju vara ett tema för mången samtal just nu. Om man tittar på en karta över snötäcket i Europa kan man klart och tydligt skönja att en stor del av kontinentens norra del faktiskt har lagts under ett vitt lager av snö. Men om man tittar lite närmare på kartan ser man också att en plats faktiskt sticker ut, och det är Kraków. Här finns just nu praktiskt taget ingen snö alls. På fälten utanför stan syns dock små vita strimmor av snö, men in till stan vågar den sig tydligen inte.

Men trots avsaknaden av snö har en frostig kyla lagt sig över staden, vilket ju också anstår en månad som januari. På polska heter januari “styczeń” och enligt vissa teorier anspelar ordet just på kyla och frost. Men det finns också andra tolkningar, som istället menar att ordet kommer från verbet “stykać się” som betyder att mötas eller kontakta. Enligt denna logik skulle styczeń syfta på mötet mellan det gamla och nya året.

Om vi tar oss österut till ukrainskan, så möter vi istället ordet “sitjen'” (січень) som beteckning för januari. Ordet sitjen’ kan härledas till ett fornöstslaviskt ord för skära eller hugga. Detta kommer sig av att man i gamla tider ofta avverkade skog under januari, när det inte fanns annat att företa sig i jordbruket. Enligt Wikipedia har tydligen även det kroatiska ordet för januari samma härkomst, men om detta språk vet jag dessvärre mycket lite. Jag har dock hört andra förklaringar från ukrainare till ordet sitjen’, som menar att det kommer från ordet för kyla. Men kanske är detta dock en sammanblandning med det belarusiska ordet för januari, som lyder “studzen'” (студзень), vilket betyder just “kall”.

Men hur är det då med den ständigt så egensinniga och egendomliga litauiskan? Vad kallar kallar litauerna innevarande månad för? Jo, de kallar januari för “sausis”, vilket enligt källor ska betyda “torr”. Litauerna utgår nämligen från att den kallaste månaden på året är just torr. Egentligen syftar de inte på klimatet som sådant, utan faktiskt på snön, som de å det bestämdaste menar är som torrast när det är som kallast. Tänk, där ser man! Som skåning har jag fått lära mig att snö kommer i formerna blötsnö eller snöblandat regn som sedan blir slask och töväder.

Vad katten kallar januari för är dock oklart. Som svar på frågan gav hon mig följande inte särskilt talande nosuttryck.

Dagens anteckning – 4 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På fälten vid vattendraget Białucha vilar höstsådden under ett tunt lager av snö. Men på sina håll kikar de tunna små plantorna upp genom den frusna marken. Deras fysionomier ser hopplöst klena ut, och man kan inte låta bli att känna ett sting av oro för om de någonsin ska kunna växa upp och få de starka stjälkar som utmärker dem strax före skördetid. En hund på fältet får plötsligt korn på något, och sliter sig ur sin ägares grepp. Med sina långa och graciösa kliv flyger den fram över fältet, i en närmast eterisk flykt. Kopplet, som släpar efter hunden, dansar fram över fältets fåror och vivlar upp små molntussar av snö. Väl framme vid det som lockade till flykt, stannar hunden plötsligt upp och vänder tillbaka lika snabbt mot sin ägare, som med andan i halsen rusat efter hunden i en inte lika smidig sprint. De båda möts halvvägs, utan att för den sakens skull nudda vid varandra. Hunden tycks nu ha fått korn på något annat.

Nere vid Białucha flyter vattnet inte lika ledigt som under andra årstider. Vattnet ser nästan ut att vara av gelé. Virvlarna flyter långsammare och kanske till och med motvilligt. Som om även de vore stadda i vinterns slummer. Gräset runt bäcken, som i våras och somras vajade högt och iklätt i grönt, ligger nu rufsigt och besegrat av vintern, i gulbruna drivor. Det är svårt att övertyga sig om att de om någon månad åter kommer att spira i grönt.

Våren är mycket avlägsen, men i musiken går det alltid att färdas till våren. Som med hjälp av Ludwig van Beethovens femte violinsonat, op 24, från 1801. Den kallas ofta för “Frühlingssonate” (Vårsonaten) men faktum är att Ludde aldrig kallade den så, då den namngavs efter hans död och att det först var på 1860-talet som beteckningen dök upp. Det troligaste var att man ville beskriva styckets uppsluppna, modiga och positiva karaktär, några egenskaper som kännetecknar just våren. Men det är ändå inte helt osannolikt att Beethoven faktiskt hade våren, eller i alla fall naturen, i tankarna när han tonsatte verket, ty kärleken till naturen var ett tema som ofta förekom i Beethovens tonsättarkonst.

Vårsonaten tillkom i skärningspunkten mellan det som man brukar kalla för Beethovens första och mellersta period. Han var i trettioårsåldern, hade precis flyttat till Wien från födelsestaden Bonn och han var redan en etablerad tonsättare. Under samma period skrev han bland annat även sina första stråkkvartetter, Månskensonaten och han hade precis fullbokad sin första symfoni och skulle året därpå avsluta arbetet med sin andra symfoni. Han hade också märkt av de första tecknen på att han hade en hörselnedsättning, vilket senare skulle leda till att han blev nästan helt döv. Det är därför häpnadsväckande att Vårsonaten är så sprudlande. Det är som om fjärilar skjuter upp ur hjärtat när man lyssnar på den (och då särskilt första satsen). Men som så ofta med Beethoven lurar något mörkt, farligt och även vemodigt i hans tonsättarkonst. Kanske är det också därför som han aldrig upphör att fascinera och drabba.