Det syns inte en krusning på Wisłas yta, som girigt speglar den frodiga grönskan som löper längs med flodbädden. Därinne, i de saftiga gröna bladverken, pågår ett ivrigt rumsterande av alla tillresta och stadigvarande fåglar. Bon byggs. Reviren sjungs in. Och bland alla sångövningar som ska exekveras bryter sig plötsligt ett ihållande surrande löst och lägger sig på en vibration strax ovanför vattenytan. Under några minuter pågår den surrande sången, innan fågeln tystnar lika tvärt som den tog ton, om man nu kan kalla den frekvensen en ton.
Gräshoppssångaren, som den surrande lille gynnaren kallas efter sin gräshoppsliknande sång, är förhållandevis diskret figur, som hart när är omöjlig att upptäcka om den inte företar sig sin surrande sång. Trots att den är en mycket långväga sommargäst, den är flugit hela vägen från mellersta Afrika eller Indien, avstår den helst från att flyga omkring när den väl anlänt till Europa. Kanske är den trött i sina små vingar. Följdaktligen struttar den runt mellan olika vasstrån, grästuvor och örtstänglar. Men för den sakens skull är den inte nödvändigtvis försynt eller blyg. Om du skulle springa på den någon gång är det troligt att den skulle studera dig ingående och vippa lite frågvist med stjärten.
Men den är som sagt inte lätt att upptäcka. Dels beror det på att den som sagt inte gärna flaxar runt, men den främsta orsaken är nog att dess fjäderdräkt smälter in förträffligt väl i omgivningen. Hjässan och kroppens ovansida är mjukt olivbrun och buken har en matt och nästan smutsig beige ton. En perfekt maskering om man vill röra sig oupptäckt bland vass och gräs. Sedan är den också ganska liten till växten, med sina 13 centimeter från näbben till stjärtens oundvikliga slut. Sammantaget kan man säga att dess yttre bäst beskrivs som tämligen oansenligt.
Gräshoppssångarna trivs bäst på fuktiga ängsmarker, i våtmarker eller som här längs med Wisła. I Sverige har utdikning gjort att de minskat i antal, men från Baltikum och vidare ner mot Centraleuropa finns fortfarande goda förutsättningar för gräshoppssångarnas välbefinnande. Man kan också anta att den surrande gynnaren vid Wisłas redan byggt sitt rede av löv och vass. Där kommer både honan och hanen ruva på de fyra till fem äggen, som kläcks efter ungefär två veckor. Ungarna stannar sedan bara kvar i boet i drygt en vecka innan de knatar – ty de kan ännu inte flyga – ut i den okända och kanske också lite fartfyllda världen.
