I mitt fönster står en kaninfotsbräken. Ja, står gör den sannerligen och det hart när på sina långa håriga jordstammar, som någon lustigkurre någon gång har associerat till kaninernas tassar, där av dess folkliga namn. Andra tycker istället att de liknar någon giftspindels ben, men själv vill jag varken associera till kaniner eller spindlar utan föredrar att se dem som det de är, alltså en bräkens jordstammar.
I vilket fall är den en ganska långväga resenär, ty källor anger nämligen att den har sin egentliga hemvist på ögruppen Fiji. Hur länge kaninfotsbräken har funnits där är såklart oklart, men det torde vara längre än de första människorna som troligen bosatte sig på ögruppen någon gång mellan 3500 till 1000 före vår tideräkning. På öarna bosatte sig flera olika grupper, så som exempelvis tongans, och de utvecklade olika tal- och skriftspråk.
Själva namnet på Fiji är förresten ett mysterium i sig, och härrör från en slags missuppfattning av upptäcktsresande James Cook som kom till öarna på 1700-talet. Namnet Fiji härrör egentligen från namnet Viti, som är den största ön i ögruppen, men på 1700-talet uttalades det snarare som Fisi. Dessutom menar källor att “s” på den tiden uttalades utan aspiration, vilket gav att engelsmännen uppfattade det som ett “j”, därav Fiji. Kanske hade de fått tinnitus av alla stormar på de stora haven. Nåväl, Cook beskrev i alla fall folket ungefär med orden ” trevliga kannibaler som är dåliga på att navigera”.
Det var dock inte Cook som hittade kaninfotsbräken, utan botanikern William Hooker som 1846 lär ha satt dess latinska namn på pränt, vilket är inget annat än Davallia fejeensis. Vad de boende på öarna kallar växten har jag tyvärr inte lyckats vaska fram, men jag antar att de associerar till helt andra fenomen än kanintassar.
