viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 26 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Trots att det skiljer 90 år mellan Wilhelm Stenhammars sista stråkkvartett och Beethovens dito finns det en stark känsla av beröring mellan de två verken. Som om de satt sammanfogade i en osynlig väv.

Över Wilhelm Stenhammars sjätte, och alltså sista, stråkkvartett (op 35) svävar det en förstämning som röjer den oroliga tid den tillkom under. Verket skrevs 1916, strax efter att hans nära vän Tor Aulin hade gått bort, och ute i Europa härjade första världskriget som hotade att förgöra den kontinent han älskade. Första satsen inleder i sorgflor, med en blick fäst på död och förintelse. Det finns en eftertänksamhet som i nästa stund löper in i vrede. Nästa sats släpper måhända in en gnutta ljus, men det går ändå inte att påstå att det är en sats där lyckan sprirar. De ljusa glimtarna försvinner dock i påföljande sats, som bär en känsla av uppgivenhet och kapitulation för sorgen. Den sista satsen bär i det närmast olidligt starka känslor, tar oss mot ett crescendo de alla känslor sammanstrålar till en disharmoni.

Och det är just i det senare, alltså den disharmoni som uppstår i de sista tonerna av Stenhammars stråkkvartett, som tankarna kan föras till Ludwig van Beethovens sextonde stråkkvartett (op 135) från 1826. Verket var som sagt hans sista stråkkvartett, och därtill det sista verk som han slutförde. När Beethoven inledde arbetet med stråkkvartetten befann han sig i ett tillstånd av djup nedstämdhet. Hans brorson, som han hade ansvaret för, hade försökt ta sig själv av daga.

I stråkkvartetten kan man dock skönja inte bara en dyster Beethoven, utan här skymtar månne även hans sinne för humor fram. Den inleds med någon form av duell mellan de fyra instrumenten, där de replikerar, avbryter och sätter varandra på plats, gestaltat på det underbart påhittiga vis som bara Beethoven behärskade. Andra satsen är tillika en uppvisning i Beethovens egenartade förhållningssätt till tonspråken, med enorma kliv över oktaverna (i första violinen). Tredje satsen är däremot nästan som en ljuv sommardröm, där instrumenten leker följa John med varandra. Den fjärde satsen inleds i moll, men enligt kännare av Beethoven ska det ses som ett slags skämt, som nog bara musiker förstår. Men även om verket innehåller flera kvicka passager, så finns det något som skaver, av oro och tvivel, vilket alstras just av de disharmonier som förekommer.

Under kvällens konsert i Väsby kyrka i Höganäs framfördes dessa två verk av fenomenala Marmen Quartet, som med sin fina ton och sitt inlevelsefulla samspel förde den fullsatta kyrkan ut på en seglats på ett oroligt hav.


Dagens anteckning – 25 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

De som anländer till Helsingborg med tåg eller båt, lyfter kanske lite förvånat på ögonbrynen när de ser ett kråkslott i nygotisk stil resa sig över stadens centrum. Nå, alla kanske inte tycker det liknar ett kråkslott, men själv har jag aldrig riktigt lyckats lära mig att tycka om Helsingborgs rådhus, som kråkslottet kallas med ett finare namn. Hjärnan bakom nämnda byggnad tillhörde en man vid namn Alfred Hellerström, som skulle sätta ett ordentligt avtryck på Helsingborgs stadsbild, och då inte bara genom kråk… förlåt, rådhuset.

Alfred Hellerström var dock inte en son av staden utan föddes i Stockholm 1863. De första uppväxtåren skulle präglas av en svår ekonomisk situation, men av oklar anledning förbättrades tillståndet för familjen under Alfreds ungdomsår, vilket också ledde till att han kunde utbilda sig på läroverk. Alfred fick dock tidigt dra sitt strå till stacken, genom att gå i lära på olika byggarbetsplatser och slutligen kunde han avlägga byggmästarexamen, och siktet var inställt på högre utbildning vid Kungliga Tekniska Högskolan.

Men det skulle visa sig vara omöjligt att bli antagen utan studentexamen, vilket Alfred Hellerström inte heller hade avlagt. Genom ett resolut ingripande av sin äldre bror, som var arkitekt, blev Alfred antagen som en slags extraelev på KTH där han skulle studera i tre år. Alfred gjorde åter ett försök att antas vid högre utbildning, nu vid Konstakademien, men visades på dörren av samma skäl som han inte antagits till KTH. Och det hjälptes inte av att han fick rekommendationer från sin tidigare professor. Men Alfred var nog envis som en åsna, ty han lyckades få kungen att ge honom dispens och han blev därmed antagen till Konstakademien. Under sina studier visade han stor ihärdighet och han avlade examen inom arkitekturritning och ornamentritning, men däremot fick han inga betyg i stillära eller arkitekthistora, vilket faktiskt kan förklara ett och annat.

Nåväl, efter avslutade studier arbetade han något år i Stockholm innan han av en händelse såg en annons om en arkitekttävling till Helsingborgs rådhus, och som ni redan vet vann han också den tävlingen. Rådhuset uppfördes 1897 och enda sedan den dagen har det milt uttryckt rått delade meningar huruvida det var ett lyckat val eller inte. Alfred Hellerström beslöt sig för att flytta till Helsingborg för att följa arbetet med rådhuset, och han skulle snart få stort inflytande i staden, där han både fick trogna vänner och bittra fiender. En av dem som inte kunde förlika sig med Hellerströms arkitektoniska stil var stadens stadsarkitekt, som Hellerström faktiskt låg i fejd med ända till den dag stadsarkitekten gick i pension och Hellerström tog över. Han skulle stanna på posten fram till 1928, och han gick ur tiden tre år senare.

Men det var givetvis inte bara rådhuset kom från Hellströms ritbord, utan även flera andra byggnader i staden. En av de mer lyckade projekten är den avbildade byggnaden från 1906 som ligger på Södra Storgatan 19. Byggnaden uppfördes av målarmästaren Axel Holm, som antagligen köpt ritningen av Hellerström. I mitt tycke är byggnaden på Södra Storgatan långt mer elegant och fantasieggande än det ganska klumpiga och hart när skräckinjagande rådhuset. Men man tycker ju så olika.


Dagens anteckning – 24 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

I hamnen i det som en gång var fiskeläget Lerberget, men som idag snarare är ett tillhåll för semesterfirare från när och fjärran, stolterar två kopior av de klassiska krus som associerats med Höganäs i hart när 200 år.

Leran till dessa kärl upptäcktes redan på 1700-talet när man bröt stenkol, men man skulle inte genast ge sig i kast med att bränna lergods av denna lera. Den främsta orsaken att man inledningsvis lät leran bero var att gruvan gick förhållandevis bra, men när bruket började gå dåligt behövde man ytterligare ett ben att stå på. Därav började man för exakt 200 år sedan tillverka eldfast tegel av leran och sju år senare skulle man utveckla sin verksamhet ytterligare med oglaserade stenkärl.

För att klara en sådan omställning anställde man keramiker från bland annat Tyskland. Källorna är inte särskilt tydliga huruvida det var dessa keramiker som tog med sig tekniken att saltglasera stengods, men det torde inte vara helt osannolikt att det är dem som Höganäs har att tacka för de karaktäristiska kärlen. Saltglaseringstekniken var nämligen vanligt förekommande i dåtidens Tyskland och man hade använt tekniken sedan tidigt 1400-tal.

Tekniken går ut på att man kastar in salt i (närmast helvetiskt) heta ugnar (runt 1300 grader). Reaktionen som uppstår ger den glansiga och vackra ytan. Den bruna färgen ska däremot komma sig av att leran har en hög järnhalt. Det är sålunda inte saltglaseringstekniken i sig som skapat färgen. Man är inte helt säker på hur tekniken uppfanns, men en teori säger att det kan ha skett av en slump, som exempelvis att någon hade satt in kärl i ugnen som kommit i kontakt med salt.

Nå, det skulle visa sig vara ett mycket lyckosamt drag för Höganäsbolaget att börja med saltglaserat stengods, ty snart var det deras viktigaste produkt och den som gav störst avkastning. Under början av förra seklet var Höganäs en av Europas största producenter av stengods. Saltglaserat stengods har en fenomenal förmåga att de kan hålla kyla mycket länge, och de var därför mycket viktiga i dåtidens hushållen. Men när kylskåpet introducerades var det slut på de saktglaserade stengodsens glansdagar, och den storskaliga produktionen av dessa kärl upphörde.

Idag finns det mig veterligen blott en småskalig produktion kvar av dessa kärl i Höganäs, men resterna av Höganäskrusens storhetstid går faktiskt ibland att påträffa på diverse loppisar. Men då ska man vara förhållandevis tursam, och trägen besökare på dylika institutioner.


Dagens anteckning – 23 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På den nya bryggan i Höganäs hamn har det samlats idel sommarfirare. Att döma av dialekterna är nog det stora flertalet tillresta från andra sidan Hallandsåsen. Som den grupp äldre damer från någon västsvensk ort, som sitter och språkar om saker som damer i den åldern gärna gör; lite om barndomen, en lyckad bjudning, något om barnbarn, kanske lite om några hälsofrågor.

“Vad kan det vara för temperatur i vattnet?” frågar jag en av damerna. Hennes kinder blossar röda av solens beröring, och ögonen piggt blå. “Minst tjugo grader”, svarar hon på sin omisskännliga västsvenska dialekt. Jag ler lite misstroget till svar. Och efter årets första dopp vid Kattegatts södra fäste, kan jag konstatera att temperaturen i vattnet knappast når över arton grader. Det torde vara någon slags västsvensk termometer den damen utgått från.

På andra sidan den lilla vik där bryggan modigt löper ut i vattnet, och som sägs kunna stå emot höst- och vinterstormarna, syns hamnens pir sticka upp. Hamnen invigdes 1887 av kung Oscar II, men platsen omnämns faktiskt redan år 1488. Någon gång under 1500-talet växte också ett fiskeläge till och snart hade ungefär 20 hushåll slagit ner sina bopålar här. Men 200 år senare förändrades platsens betydelse, då brytning av stenkol inleddes och gruvnäringen skulle bli platsens viktigaste försörjningskälla. Snart skulle hamnen bli Höganäsbolagets kronjuvel, där kol och senare även lera skulle skeppas ut över världen.

Men trots att Höganäs kanske blev vida omtalad för sin stenkol så var platsen inte en ort utan ett municipalsamhälle, alltså ett tättbebyggt landsbygdsområde. Man bildade inte bara ett municipalsamhälle utan två, ett municipalsamhälle för den övre delen av Höganäs (alltså den längre in i landet) och ett för fiskeläget. Det var först 1936, som de två municipalsamhällena slogs samman och Höganäs blev en stad. Men än idag finns uppdelningen Höganäs övre och nedre, en slags osynlig gränsdragning som alltså existerar i människors medvetande trots att det är över 90 år sedan de två municipalsamhällena slogs ihop.


Dagens anteckning – 22 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Häromkring färgas himlen oftast av havets olika humörsvängningar. Himlen låter sina moln göra vågformationer som på havets yta eller sanden på dess botten, och himeln skapar stora klippor med sina mjuka moln, och kanske även kustlinjer och öar på sin askgrå sfär, en slags kartbild över en värld som vi inte kan bebo, även om vi understundom kan besöka den i en plåtkropp.

Eller så är det månne tvärtom, att havet får sin skrud av himlens olika nycker. Att vågorna är en imitation av molnens färd över skyn. Ty det torde stå klart för alla och envar att vågorna och molnen på något sätt är släkt.

Och egentligen är det nog så att de två gjort en gemensam överenskommelse om säger att utan den ena förmår inte den andra existera. De förfaller hart när vara som två älskade som aldrig riktigt kan mötas och som i ett evigt kretslopp rusar mot en horisont som ju alla vet inte är ett möte, utan en lutning. De är som hänvisade till att blott smeka varandra genom betraktande och efterliknelse av varandra.

Men det är kanske inte något de sörjer, ty deras seperation ger ju också möjligen en del frihet, kan man tro.

(Rapporterat från nordvästra Skåne.)


Dagens anteckning – 21 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På gatan Dietla i Kazimierz far bilarna fram i en jämn ström. På många sätt är det de som äger platsen, deras brummiga röster dominerar helt enkelt ljudbilden. Men i ett skyltfönster skymtar en annan slags tonart fram, där syns nämligen ett dragspel posera med sin väldiga bälg. Skyltfönstret tillhör en av Krakóws instrumentmakare, ett yrke som till skillnad mot i Sverige faktiskt fortfarande lever i Polen. Men framtiden ter sig ändå ganska oviss för instrumentmakarna i Polen, ty yngre generationer räds de långa arbetsdagarna och den skrala inkomst som detta aktningsvärda yrke erbjuder.

Instrumentmakarna på verkstaden “Ton” lär ha blåsinstrument som specialitet, men som synes tar de sig även an dragspel. Detta instrument kan sägas både ha en anrik och ganska kort historia. Dagens dragspel ska tydligen vara en avlägsen släkting till ett instrument som förekom redan under grekernas tid kallat “harmonica”. Men dagens dragspel föddes med största sannolikhet först under tidigt 1800-tal, och fick genast ganska stor spridning över Europa.

Det är kanske inte känt för alla att dragspel kan se mycket olika ut både på utsidan och insidan. Och man kan också förvånas en smula över att dragspel verkar ha olika utformning i olika länder. Det skiljer nämligen ganska mycket mellan, låt oss säga, svenska och ryska dragspel, men mest skiljer finska dragspel ut sig, ty de har ett helt eget system.

Sedan jag flyttade till dessa breddgrader har jag blivit mycket förtjust i den form av dragspel som kallas för ackordeon. De har en oerhört rik och varierad klang, och verkar inte ha många begränsningar i vilka ljud de kan forma.

Och det skulle inte skada om ackordeon finge ta över ljudbilden på Dietla, istället för bilarna.


Dagens anteckning – 20 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Utanför Tempelsynagogan i Kazimierz upptäcker jag plötsligt hur en grupp åkervindor har tagit över en rabatt. Deras små pigga blommor spretar ivrigt med sina kronblad och de tycks trivas alldeles förträffligt, trots att de befinner sig mycket långt från någon åker. Och faktum är åkervindan faktiskt har en förmåga att trivas nästan varhelst den hamnar. Ja, i alla fall nästan. Den är nämligen extremt efterhängsen, stark, tålig och ihärdig med sitt växande, och om den väl hittat en plats den fått tycke för, kan den bli ett gissel att bli av med.

Men om man står och betraktar den, som jag gjorde idag på min promenad genom Kazimierz, är det nästan svårt att acceptera att den skulle vara så robust funtad. Blommorna är ju små, nästan veka i sin uppenbarelse, och stjälkarna är tunna som trådar. Men som sagt, skenet bedrar. Stjälkarna är nämligen ofta runt en till två meter långa och slingrar sig fram över marken enligt sin egen uppfattning om hur man bör växa. Därtill har åkervindans huvudrötter en vana att löpa fyra meter ner genom jorden, samt att växten kan skjuter ut sidorötter som växer horisontellt med en räckvidd på upp till två meter.

Man skulle kunna tro att detta skulle räcka för att göra åkervindan oövervinnerlig, men faktum är att den faktiskt har ytterligare krigslist i sin arsenal. Varje åkervinda har förmågan att producera upp till 500 frön. Dessa växer dock till sig ganska långsamt, så åkervindan har tagit för vana att låta sin huvudplanta göra jobbet. Men fröna har istället sett till att göra något annat för att göra sig svårbesegrade som överlevare. De överlever närmare bestämt fåglars matsmältningssystem lätt och ledigt, samt (håll i er nu) kan behålla sin förmåga att gro i upp till 20 år.

Respektingivande växter, trots sin hart när timida uppsyn, må jag säga.