Trots att det skiljer 90 år mellan Wilhelm Stenhammars sista stråkkvartett och Beethovens dito finns det en stark känsla av beröring mellan de två verken. Som om de satt sammanfogade i en osynlig väv.
Över Wilhelm Stenhammars sjätte, och alltså sista, stråkkvartett (op 35) svävar det en förstämning som röjer den oroliga tid den tillkom under. Verket skrevs 1916, strax efter att hans nära vän Tor Aulin hade gått bort, och ute i Europa härjade första världskriget som hotade att förgöra den kontinent han älskade. Första satsen inleder i sorgflor, med en blick fäst på död och förintelse. Det finns en eftertänksamhet som i nästa stund löper in i vrede. Nästa sats släpper måhända in en gnutta ljus, men det går ändå inte att påstå att det är en sats där lyckan sprirar. De ljusa glimtarna försvinner dock i påföljande sats, som bär en känsla av uppgivenhet och kapitulation för sorgen. Den sista satsen bär i det närmast olidligt starka känslor, tar oss mot ett crescendo de alla känslor sammanstrålar till en disharmoni.
Och det är just i det senare, alltså den disharmoni som uppstår i de sista tonerna av Stenhammars stråkkvartett, som tankarna kan föras till Ludwig van Beethovens sextonde stråkkvartett (op 135) från 1826. Verket var som sagt hans sista stråkkvartett, och därtill det sista verk som han slutförde. När Beethoven inledde arbetet med stråkkvartetten befann han sig i ett tillstånd av djup nedstämdhet. Hans brorson, som han hade ansvaret för, hade försökt ta sig själv av daga.
I stråkkvartetten kan man dock skönja inte bara en dyster Beethoven, utan här skymtar månne även hans sinne för humor fram. Den inleds med någon form av duell mellan de fyra instrumenten, där de replikerar, avbryter och sätter varandra på plats, gestaltat på det underbart påhittiga vis som bara Beethoven behärskade. Andra satsen är tillika en uppvisning i Beethovens egenartade förhållningssätt till tonspråken, med enorma kliv över oktaverna (i första violinen). Tredje satsen är däremot nästan som en ljuv sommardröm, där instrumenten leker följa John med varandra. Den fjärde satsen inleds i moll, men enligt kännare av Beethoven ska det ses som ett slags skämt, som nog bara musiker förstår. Men även om verket innehåller flera kvicka passager, så finns det något som skaver, av oro och tvivel, vilket alstras just av de disharmonier som förekommer.
Under kvällens konsert i Väsby kyrka i Höganäs framfördes dessa två verk av fenomenala Marmen Quartet, som med sin fina ton och sitt inlevelsefulla samspel förde den fullsatta kyrkan ut på en seglats på ett oroligt hav.
