viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 5 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ingenting varar ju för evigt, men det är sällan man verkligen inser att man kan stå inför slutet av en epok. Gioachino Rossini var till exempel troligen ganska ovetande om att “Semiramide” skulle bli hans sista italienska opera 1823. Och inte heller är det helt säkert att han anade att han att “Semiramide” skulle vara banbrytande, och han med den också kan sägas ha satt punkt för barockoperan, som i flera århundraden hade varit den förhärskande genren på operahusen i Europa.

Man kan nämligen tydligt höra en annan form utkristalliserar sig i musiken, och då särskilt i samspelet mellan de stämmorna i orkestern. Det man hör är, enligt mina öron, en symfonisk interaktion med mer komplexa harmonier, som inte alls stämmer överens med hur operor lät under barocken. Med det sagt är det viktigt att betona att Rossini faktiskt inte uppfann en ny stil med “Semiramide”, utan istället utvecklade formen och skapade en ny sammansättning för solisterna och stämmorna. Sålunda har orkestern inte en ackompanjerade roll, utan är lika mycket solister som sångarna. Det samma gäller också kören, som har en mer framträdande position i berättelsen genom att kommenterar handlingen. “Semiramide” är därtill en mycket krävande opera för sångarna och det förefaller nästan som om Rossini försökte undersöka hur mycket en mänsklig röst egentligen klarar. Under kvällens fenomenala framförande av denna opera med Krakóws filharmoniska orkester under ledning av den ukrainske dirigenten Andriy Yurkevuch, fick jag möjlighet att höra den uppförd konsertant. Och det var verkligen en förmån att få höra den i den formen, ty jag kunde konstatera mig på musiken istället för att fördjupa mig i den invecklade handlingen.

Till handlingen i “Semiramide” utgick Rossini och hans librettist Rossi från en pjäs av Voltaire, som i sin tur hade inspirerats av den grekiska mytologn. Operan utspelar sig vid det kungliga palatset i Babylon och i de hängande trädgårdarna. Kungen har precis mördats av drottningen Semiramide och prins Assur, den senare hoppas på få överta tronen. Semiramide har blivit förälskad i krigaren Arsace från Skytien (som för övrigt är en “byxroll”, alltså framförd av en mezzosopran), men vad hon inte vet är att det hennes son, som kungen tidigare skickade ut i kriget. Arsace imponeras inte alls av Semiramide, utan är förälskad i Azema. Med andra ord är det upplagt för en inveklad och rörig intrig, där till och med kungens spöke spelar en avgörande roll. Låt oss därför hoppa över alla turerna och ta oss till “grande final”, där Semiramide har tagit sig till kungens grav för att be om syndernas förlåtelse. Hon står där ensam i mörkret, men plötsligt dyker den makthungrige prins Assur upp, och i nästa stund kommer Arsace, som vill göra upp med den lömske prinsen. I dunklet utbryter slagsmål mellan Arsace och Assur, och Semiramide försöker gå emellan, men i tumultet lyckas Arsace dessvärre mörda drottningen. Semiramide dör. Assur arresteras och Arsace blir kung. Snipp snapp snut så var sagan slut.

Tilläggas bör att Semiramide faktiskt kan ha en verklig förlaga, nämligen den assyriska drottningen Sammu-ramat som levde på 800-talet före vår tideräkning. Men det är ju en annan historia.

—

Konserten ingår i festivalen Royal Opera festival

Dagens anteckning – 4 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

På ett fält, där havrens ax redan förefaller vara färdiga för skörd, syns några blå pigga växter titta fram. Ja precis, visst är det blåklinten som blommar. Blåklint är väl en växt som de flesta svenskar ännu förknippar med ett politiskt parti som nuförtiden dock hellre verkar vilja associeras med ett stort L som behöver banta, än med den smäckra blåklinten.

Men visste ni att blåklint tidigare faktiskt associerades med en kentaur, ja, ni vet den där hästmänniskan som återfinns i grekisk mytologi. Man hade nämligen hoppat i galen tunna och antagit att blåklinten ingick i klintsläktet (Centaurea) och blomman fick därmed det latinska namnet “centaurea cyanus”. Kentauren i namnet går att härleda till kentaurernas anfader Chiron som tydligen ska ha gett människorna kunskap om medicinalväxternas kraft. Men idag vet man förstås bättre och blåklinten betraktas inte längre som en art i klintsläktet, vilket också lett till att den inte längre associeras med kentaurer.

Sålunda kallas blåklint idag istället för “cyanus segetum” på latin. Den observanta har nog redan noterat att “cyanus” har följt med från den gamla beteckningen, och det visar sig att även det kan härledas till en mytologi, med då det romerska. I den lär det återfinnas en berättelse om Flora, växternas gudinna, som uppvaktades av någon slags demon som föredrog att klä sig i blått och därav kallades för Farbror Blå, fast på grekiska, vilket gav Kyanos (Κυανός). Demonen blev tyvärr alltför upptagen av sin kärlek till Flora, vilket gjorde att denne underlät att ta vara på sig själv och skulle slutligen förgås på ett fält. Floras sorg visste inga gränser, och hon lät transformera demonens kropp till en blomma. Och på den vägen har vi alltså fått blåklint på nästan varje fält.

Dagens anteckning – 3 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I tredje satsen i Felix Mendelssohns tredje symfoni färdas man oupphörligen mellan hopp och förtvivlan. Där det skymtar ljus och en öppning formas, tycks också en avgrund ta sitt avstamp. Det är som om varje stycke skildrar en upprinnelse till ett tragiskt avslut på det som en gång var en triumf. Och kanske var det också Mendelssohns avsikt att få oss att tänka i de banorna.

Felix Mendelssohns tredje symfonin brukar kallas för “den skotska symfonin” eftersom man menar att han fick uppslaget till symfonin när han var ute på en vandring i skotska höglandet år 1829. I ett brev till familjen beskrev Felix Mendelssohn hur han besökte på Palace of Holyroodhouse där Mary Stuart bodde under 1500-talet. När Mendelssohn stod i palatsets kapell, som saknade tak och fönster där den kyliga vinden från det karga landskapet svepte in, fick han plötsligt en vision där han för sitt inre såg Mary Stuart krönas till Drottning av Skottland. Han fick en förnimmelse av det storslagna hjältemodet, men också sorgen och nostalgin över det förlorade riket. Och kanske är det just i tredje satsen som man kan höra vad Mendelssohns såg i kapellet på Palace of Holyroodhouse. Mendelssohn skulle också sätta sig direkt efter vandringen för att tonsätta det han erfarit.

Men av någon anledning lämnade Mendelssohns efter en kort tid arbetet med verket, och det skulle dröja över tio år innan han återkom till symfonin, som skulle bli hans tredje. Under sin livstid skulle han aldrig kalla symfonin för “den skotska symfonin, utan rätt och slätt för den tredje symfonin.

Hur det än förhåller sig med vad den ska kallas så finns verkets hjärta, eller kanske självaste väsen, just i den tredje satsen, enligt min mening. Och ikväll fick jag höra dirigenten Yaroslav Shemets utmärkta och inlevelsefulla tolkning av denna sats. Han har en alldeles särdeles förmåga att på ett elegant sätt lyfta de olika stämningarna och detaljrikedomen i verket, utan att för den sakens skull bli för högtravande. Och Shemets engagemang sprider sig också till musikerna, vilka ikväll var utmärkta Schlesiens filharmoniska orkester.

Det känns sålunda alltid som en ynnest att få följa med på en färd genom musiken med denne dirigent, som förövrigt är bördig från Ukraina men sedan flera år boende i Polen. Med andra ord är han en av alla de ukrainare som berikar Polen.

Dagens anteckning – 2 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under en cykeltur på flykt undan stadens olika missljud, möter jag ett uppsluppet sällskap på en egenmäktigt upptäcktsfärd. Det är en grupp getter som lämnat sin inhängnad och helt bekymmerslöst traskar på sina spinkiga ben längs med en grusväg. De nafsar nyfiket på en det ena än det andra. När jag följer deras traskande längs med grusvägen kan jag snart urskilja vem som har ledartröjan i gruppen. Det är en hona som med jämna mellanrum ger ifrån sig ett lågmält bräkande. De andra svarar lika lågmält och traskar efter. Sist syns en hanne, som lite tveksamt vaggar efter de andra. Motvilligt, tycks det som. Kanske anar han oråd.

Getter förefaller både oerhört trevliga och lite tjurskalliga (om de accepterar ett sådant epitet) på en och samma gång. Understundom kan man nästan få för sig att de är ganska kloka, för att i nästa sekund bete sig som om de vore från vettet. Därtill är de både söta, med sina små viftande svansar, stora ögon och öron, som de är oproportionerligt konstituerade med sina spinkiga ben och uppsvällda magar. Men trots dessa motsägelser har de, på mig, en nästintill omåttligt tjuskraft. Och jag skulle tro att jag inte är ensam om denna fascination. Det var kanske också därför som getter lär ha varit en de första djuren som vi människor domesticerade för sisådär 10 000 år sedan.

Och eftersom de levt så nära oss under så lång tid dyker geten förstås också upp i de flera mytologier, såsom den nordiska, i vilken åskguden Tor har spänt två getter för sin vagn som sedan far fram över himlen och skapar ett ohyggligt dån. Eller den om Pan i den grekiska mytologin vars bakkropp har formen av en get. Även i bibeln finner man getter, och då tänker jag på syndabocken i Tredje Moseboken. Kanske är det därför som ordet “bock” väcker negativa associationer hos en del.

Själv har jag dock bara svårt för getter i deras diminutiv form, alltså “geting”, som jag uppriktigt sagt inte hyser några varmare känslor för.

—

Några andra infångade intryck bifogas och, såsom ett storkbo samt en av mig älskad ek

Dagens anteckning – 1 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Där gatorna Krupa och Izaaka möts står Isaacsynagogan och tittar ut över den gamla judiska stadsdelen Kazimierz i Kraków. På gaveln syns två små runda gluggar med ett halvmåneformat fönster som tillsammans ger intrycket av att huset gapar förvånat inför åsynen av sin omgivning. Och under det förvånade ansiktsuttrycket uppenbarar sig en annan karaktär, då trappan upp till kvinnoläktaren samt dess fönster skapar bilden av en sorgsen herre med slokmustasch. Det här är ju bara rena tillfälligheter, men för mig går det inte att förbise att synagogan tycks besitta en mycket mänsklig prägel.

Isaacsynagogan är uppkallad efter sin grundare, köpmannen Izaak (eller Ajzyk) Jakubowicz, som år 1638 fick tillstånd att den polske kungen Vladislav IV Vasa att lägga grunden till en ny synagoga i Kazimierz. Men arbetet kunde inte ögonaböj inledas, ty en katolsk präst satte käppar i hjulen. Han menade nämligen att präster som skulle till nattvarden i den intilliggande kyrkan tvingades passera synagogan och av oklar anledning tyckte han inte att det passade sig. Men efter långa överläggningar lyckades Izaak Jakubowicz såsmåningom övertyga biskopen i Kraków om att synagogan skulle kunna uppföras.

Det är lite oklart vem som slutligen valdes till arkitekt, men det kan ha varit en italiensk byggherre vid namn Giovanni Trevano. Andra källor säger istället att det kan ha varit en lokal byggherre, och det är ju möjligt att sanningen ligger någonstans mittemellan, eftersom Trevano gick bort innan synagogan invigdes 1644. Det är dessutom möjligt att också Izaak Jakubowicz gick bort under arbets gång, enär en inskription på kvinnoläktaren beskriver att Jakubowicz hustru, Brajndl, ledde arbetet med synagogan. (Denna inskription finns tyvärr inte avbilda nedan eftersom kvinnoläktaren är avstängd för renovering.)

Isaacsynagogan är ett enastående exempel på barockstil, med ett högt tak på 14 meter och stora fönster som ger ett vackert ljusinsläpp i salen. Den lär också ha varit rikt dekorerad med väggmålningar med citat från Bibeln, och några av dessa har man under renoveringar lyckats ta fram.

Bara tolv år efter invigningen anlände den svenska armén till Kraków. Men svenskarna kom inte med fred i sinnet, utan ägnade sig åt urskiljningslöst våld och hejdlös plundring. Polackerna kallar tiden för “den svenska syndafloden” (“Potop szwedzki”) och den omnämns till och med i polska nationalsången. Även Isaacsynagogan utsattes för den svenska farsoten och förstördes nästan helt. När svenskarna väl hade försvunnit anlände nästa fasot, nämligen pesten. Synagogans rabbi beslöt sig därför för att fly ut ur staden tillsammans med sin församling och tog man med sig merparten av interiören.

Det skulle dröja fram till 1800-talet innan man försökte återställa synagogans tidigare prakt. Andra synagogor från trakten skulle göra en stor insats för att ge Isaacsynagogan dess forna glans.

Nästa stora prövning för Isaacsynagogan var givetvis Förintelsen. Tyskarna totalförstörde inredningen och beslagtog allt av värde. De försökte även tvinga rabbin att bränna Torahrullarna, och när han vägrade sköt de honom på gården utanför synagogan. Under Förintelsen skulle också praktiskt taget hela församlingen mördas.

Efter kriget fortsatte vedermödorna för Isaacsynagogan. Någon kom nämligen med förslaget att riva den för att ge plats åt en katolsk kyrka, men tack och lov kom dessa planer på skam. Isaacsynagogan förvandlades därefter till ateljéer för konstnärer innan den övergavs och stod och förföll till den slutligen härjades av en brand.

Den judiska församlingen i Kraków stred under alla dessa år oupphörligen för att få tillbaka synagogan, men det skulle dröja ända till kommunismens fall år 1989. Man tog därefter genast itu med uppgiften att försöka restaurera synagogan, och det är ett arbete som faktiskt delvis pågår än idag. Men trots att arbetet inte är avslutat förrättas det här regelbundet gudstjänster. Och just i dagarna är det mer aktivitet än vanligt i Isaacsynagogan, eftersom man idag invigde den trettiofemte upplagan av Krakóws judiska kulturfestival.