viewpoint-east.org

Jag hade tänkt att dagens anteckning skulle handla om svarthättan, som alltså inte är någon slags antonym till de vita studentmössorna, utan är en fågel. Denna lilla fågel, ungefär 13-15 cm lång från näbb till stjärt, väcker mig varje morgon med sin starka och stökiga sång. Hit och dit hoppar den mellan tonerna. Ibland verkar det som om det är flera sångslingor som pågår samtidigt i det lilla huvudet med den svarta hättan nerdragen ända till ögonen. Och det är möjligt att det är flera olika sånger, ty den har inga problem med att knycka sångslingor från andra fåglar för att göra dessa sånger till sina egna. Det är kanske därför som den hoppar hit och dit i sången, för att söka bästa effekt, med den knyckta sången, för sitt svärmeri och att skrämma bort konkurrenter.

För närvarande känns det lite som om svarthättan följer mig vart jag än är. Idag hörde jag den även långt från min gård, när jag sprang på lindhorn vid det lilla vattendraget Bibiczanka, som för övrigt löper ut från Białucha. Dessa små kvalster, som bara är ungefär 0,2 mm stora, livnär sig tydligen på linträdens sav. När de suger saven ut bladen bildas små röda hornliknande flickar, som de tillika även bor i, om jag förstår saken rätt. Det är således dessa horn som gett upphov till kvalstrets namn. Samtidigt som jag förundrades över dessa små kvalsterbostäder lyssnade jag alltså till svarthättans sång.

Och när jag sedan kom hem för att återge dessa tankar möttes jag av en lite vissen katt som satt och lyssnade på svarthättans gälla sång. Lusten att berätta något har inte återkommit förrän nu, när katten äntligen har ätit och druckit. Och faktiskt börjar se ut som sitt vanliga kattjag igen.