viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 21 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ibland behövs det respit från samtidens ekorrhjul, som stundtals rusar så fort att man tappar fotfästet. Vid sådana tillfällen sätter jag fötterna på tramporna för att sicksacka mig ut från stadens brus till en plats där det finns utrymme för vederkvickelse. I sakta mak trampar jag fram, och lägger verkligen manken till för att väja för de värsta fartdårarna på cykelbanorna. Det är inte lätt, enär de är ganska många och det tycks ibland som om de uppstår från tomma intet.

På polska heter cykel “rower”, och ordet härrör faktiskt från bilföretaget Rover. Jag vet inte om det är därför som alla polska cyklister cyklar som blådårar, alltså att de tror att de måste hålla en bils hastighet, men sambandet kan nog inte heller avfärdas helt, ty det går verkligen undan. Det engelska “rover” har egentligen ingenting med hjul eller något annat med cykel att göra. Det betyder “vandrare” på svenska och är en beteckning för någon som vandrar runt lite planlöst. Men den beskrivningen stämmer inte in på polska cyklisters inställning till cyklandet. Jag har fått lära mig, av riktiga polacker, att cykla gör man fort, iklädd lycra och för att komma från en punkt till en annan. Därmed kan man inte cykla till jobbet eftersom man blir svettig av att ta sig fort från en punkt till en annan. (Sedan är det kanske inte heller lämpligt att jobba i de där supertajta kläderna.) Mitt förslag att istället cykla långsamt, avfärdas vänligt men ytterst bestämt. Tilläggas bör att jag förvisso känner de polacker som faktiskt cyklar lagom fort till jobbet (utan att trä på sig sådana där blanka dräkter av lycra), men de har alla det gemensamt att de har någon slags relation till Skandinavien, så de kan inte ingå i någon referensgrupp om polackers syn på cyklandet.

Nåväl, när jag äntligen gått i mål med min föresats att hitta en lugn plats, kan jag således inleda min favoritsysselsättning, nämligen den att begrunda olika företeelser som inte alls har någon större betydelse för annat än just de tankar jag tänker. Så jag tänker på Gustav Mahler och att han var en ivrig cyklist. Han menade att han var som skapad för cykeln. Jag antar att han tyckte så, eftersom han helst rörde sig fort och kanske hade han även en förkärlek för nymodigheter. Om Gustav Mahler hade levt idag hade han antagligen cyklat iklädd lycra. Tanken roar helt klart. Men det troligaste är att han inte alls hade cyklat, utan att han istället hade valt en nymodighet, såsom de förhatliga elsparkcyklarna.

Elsparkcykeln kallas förresten ofta för “hulajnoga” på polska (utan ändelsen “elektryczna” som betyder elektrisk). Ett ypperligt ord, som jag inkorporerat i mitt ordförråd. Det finns något vilt och galet över ordet, så det är därmed mer passande än det svenska ordet. “Hulajnoga” är, enligt en polsk webbsida, en sammansättning av ordet “noga”, som betyder ben på svenska, samt (och nu blir det spännande) verbet “hulić” som tydligen ska ha lånats från ukrainskans “huljaty” (“гуляти”) som betyder “att promenera”. Anmärkningsvärt är att ukrainarna inte tagit denna påhittiga sammansättning till sitt hjärta. Det ska tydligen vara polacker till att uppfinna excentriska namn på åkdon.

Dagens anteckning – 20 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag när jag satt på jobbet och lyssnade på ettorna som hade knåpat ihop egna tjusiga meningar med presens futurum, började jag plötsligt att tänka på Ludwig van Beethoven. Men eftersom det inte står i min arbetsbeskrivning att jag ska tänka på Beethoven när jag lyssnar på studenterna, skrämde jag genast iväg honom till ett passande skrymsle, där han snällt fick vänta tills det att jag hade lämnat min arbetsplats. Otåligt satt han där och väntade tills jag kom ut för att låsa upp min cykel.

“Ha ha”, sa han och viftade ivrigt med sina “Trettiotvå variationer över ett originaltema i c-moll” (WoO 80) från 1806. Varför han viftade med just detta ungefär tio minuter långa pianostycke stod för mig fullkomligt oklart, men så nyktrade jag till och såg helt klart på situationen. Antagligen ville han på sitt eget sätt hänvisa till det gamla ordstävet “övning ger färdighet”. Och det går verkligen an att påminna om detta ordstäv, som ofta sägs helt slentrianmässigt, ty om man följer ordalydelsen noggrant kommer man snart nå framgång. I våra dagar har ju misstag och reparation visats ut ur rummet. Vi gör allt för att undvika dessa maliser, genom att använda rättstavningsprogram, autokorrekt, AI och allehanda hjälpmedel som snart kanske får oss att sluta tänka helt. Mina studenter vet dock att övning ger färdighet, så de repeterar och repeterar i oändlighet. De kan vara de sista på jorden kvarvarande som verkligen förstår hur viktigt det är med misslyckaden och omtagningar hela vägen till framgång.

Beethoven hade inga av dagens alla hjälpmedel när han skrev sina underbara variationer. Han misslyckades säkert flera gånger med att hitta rätt anslag, fick börja om och på nytt. Ibland säger man att “Trettiotvå variationer över ett originaltema i c-moll” kan tolkas som Beethovens hyllning till barocken, och visst kan man höra något av sådana drag i den, men själv tycker jag att stycket ändå är så mycket Beethoven som det bara kan bli. Lyssna bara på vänster handens trygga baslinje, och hur sedan höger handen utforskar nya melodislingor. De är som om de både söker sig bort från och närmare varandra i ett och samma andetag. Och ljuvligt vackert blir det.

Det sägs förresten att Beethoven inte var särskilt förtjust i detta stycke, och det är därför som det aldrig fick något opusnummer. Det sägs också att när han hörde stycket spelas, långt efter dess tillkomst, avfärdade han det som trams, och att han menade att han hade varit en riktig åsna på den tiden då han skrev det. Nå, det finns många anekdoter om Beethoven, så jag låter helt enkelt en slutsats om sanningshalten i dessa saker bero.

Det verkar inte finnas några av Beethovens skisser till “Trettiotvå variationer över ett originaltema i c-moll” kvar, så jag illustrerar inlägget med en skiss, med flertalet bryderier och misstag, på hans pianosonat nr 32 (opus 111).

Dagens anteckning – 19 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Under frukosten satt jag och tittade ut genom fönstret på en liten gynnare som med snabba vingslag flög runt i trädet. Den flög upp en bit och fångade något skrovmål, som dock var osynligt för mina ögon, sedan ner på en gren. Upp flaxade den, sedan ner på en gren och om igen. En vacker liten fågeldans att kontemplera över till morgonkaffet.

Jag brukar se den utanför fönstret, så inget nytt under solen, men i morse följde jag den lite extra nogsamt. Jag brukar kalla den för gransångaren, men i sanningens namn vet jag inte om det verkligen är en gransångare. Det kan lika gärna vara en lövsångare, ty de båda är förvillande lika till det yttre. Tycker i alla fall jag, som är dålig på att bestämma vissa fågelarter på deras fjäderdräkt. Det är sången jag tar dem på. Gransångarens sång låter ungefär som granens barr. Kort och stickigt. Tjip-tjip-tjip. Medan lövsångaren har en längre drill som låter ungefär som ett litet löv, så som det ser ut när lövet faller till marken. Nästan lite bofinklikt är deras sång. Men eftersom jag oftare hör just gransångarens sång utanför mitt fönster, antog jag, där jag satt och drack kaffe, att det måste ha varit just gransångarens frukostbestyr jag skådade. Nå, det var nog kanske snarare den andra frukosten jag fick åse, ty jag är sällan uppe med tuppen, vilket ju fåglar i allmänhet är.

Jag har dessvärre ingen bild på mitt frukostsällskap, utan ni får istället beundra denna lilla fågelskådare som definitivt har ett eget kartotek över grannskapets fåglar, men hennes beteckning för de olika små gynnarna går tyvärr inte att återge i text. De består nämligen av ett raffinerat register av olika typer av öronvift och svanstippslyft.

Dagens anteckning – 18 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Kanske har det undgått många, men idag är det alltså Gustav Mahlers dödsdag. Han gick bort den 18 maj 1911 efter att ha en misskött förkylning (på hans typiskt neurotiska sätt) till den milda grad att hans hjärta inte uthärdade mer. Det är således inte en dag att fira, utan snarare att högtidlighålla, för den som är lagd åt det mahlerianska hållet, vilket jag dessvärre (?) är. Och aldrig tidigare har jag på hans dödsdag haft möjligheten att få höra på hans musik framföras levande. Det är därtill så förträffligt inrättat att jag bor i Kraków, vars filharmoniska orkester arrangerar en Mahler-festival som inleds idag. Under några förtrollande veckor kommer jag att kunna få njuta av flera av Mahlers symfonier under denna festival, och som grandios final väntar hans åttonde symfoni.

Först ut är Mahlers nionde symfoni, som tillkom mellan 1908 och 1909. Symfonin har tidigare framställts som Mahlers avsked till världen, men det kan verkligen ifrågasättas. Enligt många kännare torde hans egentliga avsked vara den tionde symfonin, men jag menar nog att han i den tidigare tonsatta sångcykeln “Das lied von der erde” (från 1908) begråter det faktum att världens skönhet kommer att leva vidare utan honom.

Mahlers nia tillkom under en tid då han var lycklig och tillfreds med livet (nåja, så lycklig och tillfreds som denne nervöst lagda person kunde vara). Han hade haft en bejublad säsong i New York, lagt Wiens antisemitiska kampanjer mot honom bakom sig och det är troligt att han såg på framtiden med viss tillförsikt. En del hävdar därtill att inget tyder på att han fruktade döden när han skrev den. Däremot tycker jag att man kan höra en annan slags tvekan i verket. Här möts gamla och nya klangvärldar, samt han experimenterar och håller fast vid traditionerna i samma andetag. Det är därmed tydligt att han hade berörts av mötet med den nya unga generationens tonsättare, med Arnold Schönberg i spetsen, och deras föresats att nydana konstmusiken. Symfonin har därjämte en varierad men sammansatt användning av kontrapunkten, vilket märks särskilt genom de stora kontrasterna, mellan ljusa och mörka partier, långsamma och snabba, och starka och svaga. Varje stämma har därtill en egen melodi, och dessa melodier vävs samman i en tät väv. Och vi kan också höra en helt ny slags användning av dissonans, som kanske inte tidigare hörts i Mahlers musik. I en jämförelse med hans tidigare tonsättningar kan man därför kanske uppleva nian som alltför fragmentarisk, men man kan också hävda att det är allt detta, sammantaget, som skänker denna symfoni ett särskilt djup.

Jag måste erkänna att nian är den symfoni av Mahler som jag hitintills har haft svårast att ta till mig. Kanske är det med anledning av att jag aldrig hört den framföras på levande, men kvällens konsert satte alltså punkt för den armoden. Och vilken debut sen. Så här strax inpå en magnifik upplevelse har jag svårt att finna orden, men korteligen kan jag anföra att Krakóws filharmoniska orkester lyckades, som brukligt, överträffa mina redan högt ställda förväntningar. Dirigenten José Miguel Pérez-Sierras vackra och ödmjuka tolkning förstärkte dessutom intrycket. Sista satsen, där klangvärlden gradvis ebbar ut och tynar bort, var så stark upplevelse att jag kom på mig själv med att vibrera i hela kroppen. Men till skillnad från många andra hör jag inte något sorgset avsked, utan snarare hur musiken blickar framåt mot nya horisonter.

Dagens anteckning – 17 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det var ett tag sedan slog igen boken “Music in Vienna. 1700, 1800, 1900” av David Wyn Jones (The Boydell Press, 2016) men flera i det persongalleri jag mötte i den lever ännu kvar i mitt inre, så som exempelvis pianisten, tonsättaren, musikpedagogen och sångerskan Maria Teresia von Paradis (1759-1824). Det finns de som skulle vilja säga att hennes liv kantades av förlust och oförrätter, men det är förstås inte hela sanningen. Dotter till en tjänsteman i det Habsburgska hovet, borde hon ju haft det ganska förspänt, men redan som barn förlorade hon synen. Detta berövade henne dock inte möjligheten till god allmän utbildning samt utbildning uti musik. Hon hade flera ryktbara lärare, däribland Antonio Salieri, och hennes utbildning skulle leda till att hon blev en enormt uppskattad pianist i Wien.

I unga år umgicks hon i Wiens musikaliska societet och bland de mer prominenta namnen märks bland annat Joseph Haydn. Det sägs att hon ofta framförde en av hans pianokonserter. Hon ska även ha umgåtts med Wolfgang Amadeus Mozart, och det finns källor som menar att hans artonde pianokonsert var tillägnad henne, men om det tvistar man ännu. Vad man däremot vet med bestämdhet är att Salieri tillägnade henne sin orgelkosert (1773).

I mitten av 1770-talet försökte läkaren Franz Anton Mesmer, genom diverse magnetiska experiment, ge henne synen åter, och det hävdades att experimentet delvis lyckades. Men mycket tyder på att hans experiment bara var kvacksalveri och att hon förblev blind, trots alla hans olika magnetiska manicker.

Hennes blindhet skulle dock inte hindra henne från att utveckla sin färdighet som pianist och i mitten av 1780-talet gav hon sig ut på en tre år lång turné genom Europa och hon skulle med den nå stor ryktbarhet. Många åhörare hänfördes av att hon trots sitt handikapp hade lyckats tillskansa sig en ypperlig teknik. Hennes berömmelse skulle också leda till att man i Frankrike öppnade skolor för blinda. Hennes turné är dessutom nogsamt dokumenterad av henne själv, då Maria Teresia använde sig av en föregångare till vår tids blindskrift.

Redan före sin turné hade hon inlett banan som tonsättare, men det var under resan genom Europa som hennes skaparkraft blommade upp, och under den skrev hon en längre sångcykel. Väl hemkommen till Wien fortsatte hennes skaparglädje och hon skrev bland annat operor, flera kantater, kammarmusik och pianokonserter. Hennes operor, som sattes upp i Wien under 1790-talet, blev väl mottagna. Tyvärr har praktiskt taget alla hennes verk gått förlorade och bara några brottstycken finns bevarade till vår tid. Maria Teresia von Paradis skulle också grunda ett institut för musikutbildning för unga flickor i Wien, och hon undervisade både blinda och seende flickor.

En av hennes sista stora framförande verkar vara ha varit en konsert med Haydns “Skapelsen” för piano och sång. Hayden lär ha varit storligen hänförd av konserten och under repetitionerna ska hon ha visat en fenomenal förmåga att memorera hela stycket på enormt kort tid.

Maria Teresia von Paradis gick bort i februari 1824 och lämnade efter sig fler skulder än tillgångar till sin livskamrat Johann Riedinger. För eftervärlden är hon dessvärre mest känd som en replik i pjäsen “Amadeus” av Peter Shaffer som just nu ges på Stadsteatern i Stockholm. I pjäsen omnämns en viss Paradis, som Mozart ska ha koketterat med, genom repliken “Mozart är i Paradiset”. Men om man lyssnar till hennes förtjusande stycke “Fantasie i G-dur“, från 1807, kan man dock mena att hon även borde vara ihågkommen som en tidig pionjär och förebild, samt att hennes värv som musikpedagog för unga flickor borde erkännas som betydelsefull.

Dagens anteckning – 16 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu har denna vårkyla nog trängt in i varje del av mitt sinne. Tömt ut den sommarbris som än hade dröjt sig kvar på min hud. Med sin bleka hand har den svept bort de små fräknar som vågat titta fram. När sinnet är så tungt finns det bara ett fåtal omständigheter som kan skrämma fram det goda humöret. En av dessa är förstås musik, men kanske är det nog ändå så att jakten på ny kunskap är som piggar upp mitt dystra sinne som mest. Litauen kommer här till min undsättning och slår upp för mig helt okända portar.

En sådan ny litauisk pärla som bländat mig med sin tjuskraft är tonsättaren, konstnären och kulturpersonligheten Mikalojus Konstantinas Čiurlionis (1875-1911). Trots att han rycktes bort alltför ung, han blev blott 35 år, var hans verkförteckning mycket lång. Men tyvärr gick ett stort antal av hans verk förlorade under andra världskriget. Idag återstår bara (!) runt 400 verk, och flera av dessa är blott skisser eller fragment av verk. Vad som däremot står klart är att han med sin gärning var grundaren av den litauiska professionella musiken, och att han idag anses vara en av Litauens viktigaste tonsättare. Bland de verk som ofta omnämns återfinns några symfoniska dikter, såsom “Havet” (“Jūra”) från 1903-1907.

När Čiurlionis var i 20-årsåldern började han måla. Han studerade även på konstskola, men förkastade utbildningen med orden: “de lärde mig praktiskt taget ingenting jag ville lära mig”. Banan som professionell konstnär inleddes också ganska sent i livet, när han var 27 år. I sin konst blandade han olika uttryck, med allt från äldre motiv till fantasifulla varelser inom litauisk folktro samt med kosmologiska element. Den här egenartade förening av olika uttryck har gett att han ses som en av pionjärerna inom den abstrakta konsten. Det är också tydligt att hans musikaliska verksamhet influerade hans konstnärliga uttryck, då verken ofta bär titlar som kommer från musikens värld. Verket nedan, “Sonata nr. 3 – Sonat för en serpent” (på litauiska: “Sonata Nr. 3 -Žalčio sonata”) från 1908 är ett exempel på detta inflytande, även om titeln har fastställts först postumt.

Mikalojus Konstantinas Čiurlionis har alltså en stor betydelse för den litauiska nationella identiteten, och hans anses tillhöra en av de främsta bland deras kulturprofiler. Han brann också för den litauiska kulturen och språket, men hans modersmål tycks ändå ha varit polska. Det skulle vara hans fru, Sofija Kymantaitė-Čiurlionienė (1886-1958), som skulle assistera honom med litauiska. Sofija var författare, lärare och litauisk aktivist vars gärning var lika viktig för Litauen, som hennes makes. Men till henne får vi återkomma en annan gång.

Dagens anteckning – 15 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den tredje torsdagen i maj varje år fylls mitt flöde på Facebook och Instagram med leende vänner, som en efter en visa upp sina skjortor och blusar med ukrainsk brodyrglädje. En brodyr som utgör det omisskännliga kännetecknet för de ukrainska vysjyvankorna. Det är praktiskt taget omöjligt att bestämma från när de härrör, ty de är av anrik börd. Vissa forskare vill till och med mena att vysjyvankorna kan härledas till skyternas tid. Denna folkgrupp omnämndes för första gången på 700-talet före Kristus, och de framlevde sina liv på ett vidsträckt område, från Kaspiska havet, via den ukrainska stäppen och hela vägen till Karpaterna i dagens östra Polen. Men det finns inte några handfasta bevis på att de första vysjyvankorna verkligen tillkom under skyternas tid, och de är också oklart om man då behärskade konsten att brodera avancerade mönster.

Några århundraden senare, under medeltiden och Kyjivrikets storhetstid, vet man dock att konsten att brodera hade förfinats och att man kunde forma mer avancerade mönster. Det var sannolikt under denna tid som grunden till vysjyvankornas särpräglade uttryck utformades. Någon som ibland nämns som viktig i sammanhanget, är prinsessan Anna Vsevolodovna av Kyjiv. (Det är inte känt när hon föddes, men hennes dödsdag är fastställd till 3 november 1112.) Anna Vsevolodovnas far hette Vsevolod I och var storfurste av Kyjiv till sin död år 1093. Anna Vsevolodovna har gått till eftervärlden eftersom hon lär ha grundat den första skolan för flickor, och en av de konster som lärdes ut var just brodyr. Det är därmed ganska troligt att tekniken bakom vysjyvankornas mönster härrör härifrån. Anna Vsevolodovna hade förresten anknytning till Sverige, enär hennes farmor var ingen mindre än Ingegerd Olofsdotter, vars far i sin tur var Olof Skötkonung.

Under 1300- till 1600-talet uppstod ett kosackuppror mot polsk-litauiska samväldet i området kring Zaporizjzja. Dessa kosacker skapade fristäder, Zaporogiska Sitj, som också gett namn till epoken. Under denna tid ansåg kosackerna att vysjyvankorna bringade tur på slagfältet, och vissa forskare skulle nog även vilja påstå att det var i och med detta uppror som vysjyvankan fick sin ställning som symbol för ukrainarnas frihetstörst. Kanske var det därför som dessa broderade skjortor och blusar lyckades behålla sin starka position under efterkommande århundraden, trots att kosackernas uppror hade slagits ner. Industrialiseringen och inflytande från omkringliggande länder skulle senare förvisso tillföra nya element och material, men grunden för vysjyvankans utseende bibehölls ända till våra dagar.

Det skulle dock dröja ända till 2006 innan vysjyvankan fick sin egen dag, då Lesja Voronsjuk, en ung student i Tjernivtsi, föreslog sina kurskamrater att de skulle bära en vysjyvanka den tredje torsdagen i maj. Fenomenet spred sig snabbt över Ukraina, och efter Rysslands annektering av Krym våren 2014 och det efterföljande anfallskriget, blev vysjyvankan en symbol för det ukrainska motståndet mot Rysslands aggression mot Ukraina. Idag bärs vysjyvankan sålunda inte bara av ukrainare, utan även av alla som sympatiserar med Ukrainas kamp mot Ryssland. Och likaledes är vysjyvankan idag också en en stark symbol bland de oppositionella i Belarus.