viewpoint-east.org

Beväpnad med ett leende

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

заходьте ще! (Kom åter!) är ett ordpar som ofta följer mig ut genom dörren till den butik jag besökt i Lviv. Det tycks inte spela någon avgörande roll om jag bidragit till att stärka deras kassa avsevärt, eller om jag endast efterlämnat smulor från min börs.

Det är dessutom en procedur, som upprepas hart när varje gång jag går för att fylla på mitt skafferi eller kylskåp. Ett litet leende från mig leder, utan omsvep, till dylik rörelse med munnens muskler från butikens expedit.

Det här sker i princip varje gång jag utför min livsuppehållande verksamhet. Utan omsvep. Lika för alla. Mitt vapen i den lvivianska djungeln är mitt leende. Och det är framgångsrikt. Jag går så gott som alltid vinnare ur duellen mellan mig och den som förfogar över den av mig eftertraktade varan.

De flesta tycks dock bära med sig en bild av ukrainarna som kärva, buttra och närapå otrevliga. Det här är en fullkomligt ogrundad fördom. Vad den bottnar i är svårt att säga. Man kan förvisso utgå från att vissa Hollywood-produktioner har bidragit till att befästa bilden av den surmulne östeuropéen, och det här har kanske influerat bilden av ukrainarna som trumpen. Och kanske är det så att många av mina gamla landsmän rätt och slätt utgår från att ukrainarna är surmulna, och därför inte möter dem med ett leende. Som man ropar får man ju svar, som det heter.

Nå, så har jag nu trott att det förhåller sig. Bemöter man någon med ett leende, drabbas alltid den som träffats, av ett tvingande behov av att gymnastisera läpparnas muskulatur. Men jag inser nu att min slutsats haltar. Betänkligt. Ty när jag smilar mot ukrainarnas svenska kollegor i affärerna, får jag oftast en avvisande eller misstänksam blick åter. Mitt leende vapen är trubbigt. Ihåligt. Overksamt. Och när jag går får jag dessvärre endast ett “hej”. Ingen längtan efter att jag ska återvända tycks besitta de svenska affärsidkare. Det är nästan som om de ansåg att jag inte ens borde kommit överhuvudtaget. Det mest besynnerligt är dessutom att ju längre norrut jag tar mig, ju större sannolikhet är det att mitt vapen fungerar. Ett norrländskt leende är inte alls lika dyrköpt som ett sörländskt.

I begynnelsen hade det här en tendens att göra mig nedslagen, ja, kanske till och med nerslagen. Men som en sommarslö geting härdar jag i med mitt leende. Kanske kommer jag en dag övertyga även svenskarna om mungymnastikens välgörande effekt.

Och ingen har väl dött utav att man önskar någon välkommen åter.

flower me

Lejonstaden har huvudrollen

Category: bokrecension, by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag har ont. Hjärtat svider. Mina andetag känns klibbiga och taggiga på samma gång. Så som det känns när man är nyförälskad, eller när man tvingats vara frånskild från den man älskar mest.

För en tid sedan förstod jag för första gången att en plats kunde ha en sådan inverkan på mig (och säkert på andra också för den delen). Det var när en bild fladdrade förbi i flödet på Facebook. En vän, som jag egentligen mest förknippar med asfaltsdjungeln i Kyjiv, poserade framför en mycket hemtam horisont. Till höger om henne syntes ett grått streck och precis bakom henne höjde sig en stad. När jag såg det sved det till i hjärtat. För det var Helsingborg och Ven sett från Helsingör jag såg. Det var väl först då jag förstod hur starkt jag håller av den platsen på jorden. Kanske förstärktes min längtan av att jag då befann mig långt bort. I Lviv.

När jag läser Żanna Słoniowskas roman “The house with the stained-glass window” (“Dom z witrażem’) erfar jag samma känsla, men nu sitter jag i Skåne och läser om Lviv. Kanske är det därför som jag andas lite tungt. En längtans suck lämnar mina läppar.

Żanna Słoniowskas roman är en regelrätt kärleksförklaring till Lviv. Men inte på det vis vissa tycks anse att kärleksförklaringar bör se ut. Det är inte en romantiserat eller tillrättalagd bild av staden hon ger. Här finns motsättningar mellan ukrainare och ryskspråkiga och många andra grupper. En märklig historisk bitterhet som löper som en tråd över sidorna.

Många har känt sig kallade att skriva lovord till lejonstaden i Galizien. För en tid sedan rönte översättningen av Józef Wittlins minnesresa “City of Lions” stor uppmärksamhet och förtjusning. Kanske för att Philippe Sands, tillika Lviv-skildrare, höjde honom till skyarna. I Polen har man uppmärksammat Debora Vogel, poet, filosof, i en stor utställning. Även hon var en stor skildrare av Lviv. Och vi ska inte glömma Stanisław Lems utmärkta memoar “Höga slottet”, där han romantiserar livet i mellankrigstidens Lwów så till den milda grad att han glömmer att nämna den förbittrade stämning som rådde mellan polacker och ukrainare i staden efter inbördeskriget.

Żanna Słoniowska romantiserar dock inte, men hon ägnar sig för den sakens skull inte åt tråkiga listor med fakta. Det är en levande text, som vackert blommar ut i en självständig prosa, där orden rör sig över sidorna som om de förde ett alldeles eget och egensinnigt liv. Ordens betydelse återföds i en annan kropp och kostymering. Jag blir förvånad på ett uppfriskande, energigivande vis.

Det är det Lviv jag känner. Eller så är det just det Lwów, eller Lvov, eller Lemberg som jag känner. Även Lemberik och Leopolis finns där, om än på en mindre upplyst plats. Jag släpps in i familjernas inre liv, och även där sliter och drar Lviv i invånarna. På det där fullkomligt hänsynslösa, men ändå likväl bedårande vis, som endast Lviv behärskar. Staden – med sitt folk som vandrat dit av egen vilja eller de som tvingats dit av makthavare som vill ändra stadens karaktär – tar sig in köken, finrummen, kring middagsborden. Den är ständigt närvarande, och styr samtalsämnen, beslut, drömmar, förhoppningar inför framtiden.

I romanens hjärta finns fyra kvinnor. Gammelmormor, mormor, mamma och hennes dotter. Berättelsen löper från det polsk-ukrainska inbördeskriget till dagens Lviv. Ibland får jag en känsla av att Żannas Lviv befolkas av människor utan makt. De som känner att de skvalpar runt som äggskal på en ocean, oförmögna att styra sina liv. Men så ser jag att det är en missuppfattning. Det är nämligen så det är i Lviv, där historiens vingslag alltid är lite våldsammare och mer abrupta än på andra platser. Och kanske kommer sig känslan av maktlöshet att den egentliga huvudkaraktären är staden, och de som bor i den är endast små statister som nästan viljelöst flyter med i stadens blodomlopp.

Och jag är där, när jag läser Żanna Słoniowska. I det Lviv jag älskar så villkorslös. Min kärlek är inte alltid besvarad, men det har vi lvivianer lärt oss att respektera. I Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Lemberik, Leopolis är det staden som bestämmer. Vi andra är bara tillfälliga, emedan staden är det beständiga som vi inte äger.

Detta lyckas Żanna Słoniowska beskriva, långt mycket trovärdigare än någon av de herrar och den dam som presenteras ovan. Och kanske är nyckeln till hennes framgång valet av karaktärer. Hon lämnar de namnkunniga männen därhän, och ägnar sig istället åt berätta en berättelse född i ett samtal över en kopp te eller kaffe, eller född i betraktelsens av ett hus eller väg. Eller helt enkelt född ur ett glasmålat fönster i en hemkär trappuppgång i Lviv.


Boken om staden, mot sundet, jag älskar…

En galizisk hjälpande hand

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, Sverige, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Mannen står med en trevande hand placerad på den långa och svarta gummiormen, som listigt glider ner i det myllrande inferno som syns långt där nere dit han måste. De grå ståltänderna tuggar träget ner mot samma mål. Allt är där är till hans hjälp, men han tvekar. Bävar rent av. En yngre kvinna försöker hjälpa honom på traven. Kanske är det hans dotter, eller någon annan som ömmar för hans förvirrande uppsyn och fysionomi. Andra stannar upp för att inte försvåra hans beslut. Med darriga steg tar han slutligen steget ut på en av rulltrappans glänsande ståltänder. Saktmodigt svävar han med de andra ner i gången under den perrong på Kraków Główny dit han tidigare anlänt.

Jag tänker ofta den där äldre mannen, och hans fullkomliga hjälplöshet när han ställdes inför en av moderniseringens alla utväxter. På den plats som han kallade “hemma” krävdes inte rulltrappa för att få folk att röra sig nedför trappor. Och utan hans tålmodiga hjälpinna hade han möjligtvis stått där än idag.

Om man bor i Galizien får man ofta rycka ut i olika räddningsaktioner för äldre som fastnat i teknikens lömska nät. Det kan vara bankomater, touchskärmar, svängdörrar eller andra förbluffande uppfinningar. Det ingår nästan i vardagen att hjälpa någon äldre. Och ändå är min del av Europa inte riktigt lika teknikbestrött som Sverige. I Galizien kan man fortfarande träffa livslevande banktjänstemän som dessutom inte räds att bistå en äldre och förvirrad kund. Även vi yngre kan fråga om hjälp, utan att behöva ringa en ohjälpsam och automatiskt korkad telefonväxel.

Bilden av den äldre mannen på Kraków Główny dök häromdagen återigen upp upp i mitt huvud. Tillsammans med min mamma stod han plötsligt och tvekade inför uppgiften att koppla in det nya bredband som dragits in i min mammas hus. Men en sådan uppgift är klart mycket mer komplicerad och tillkrånglad än en rulltrappa. Det som slog mig var att det egentligen inte fanns någon hjälpande hand som sträcktes ut. Hon förväntades att vara lika tekniskt bevandrad som en man eller kvinna i medelåldern. Den enda hjälp som skickats till henne var en broschyr beströdd med sådan teknisk prosa många äldre inte behärskar. När det senare visade sig att det inte var så enkelt som den lilla broschyren påstod, hänvisades hon till telefonen och till någon avlägsen hjälpreda. Att skicka ut en fysisk person ingår inte i den svenska problemlösningen. Men lyckligtvis fanns en tålmodig hjälpare i huset, och kunde genom någon timmes telefonsamtal hitta felet.

Men mötet mellan människor, den spontana eller ibland organiserade räddningsaktionen lyser med sin frånvaro. I Sverige tycks vi tro att människors tekniska förmågor automatiskt följer med förändringarna. Men bara för att äldre bär attribut som ger sken av att de följer med förändringens vindar, betyder det inte att de behärskar den lika väl som de som vuxit upp med mobiltelefoner och datorer.

Det tycks som om det enda som med verklig säkerhet kan sägas ske i takt med tekniska förändringarna i Sverige, är den fullkomliga oförmågan att förstå sådana som inte förstår vad som måste förstås. Det här förhållningssättet skapar otrygghet och oro. De föder i sin tur behovet av att tillskriva någon annan skulden. Och skuldbördan hamnar nästan alltid hos främlingen. Det behöver inte vara så, men det är ju lätt hänt att peka finger åt någon annan när man känner sig svag och utsatt.

När jag står där och tittar på det nyinstallerade bredbandets blinkande medföljare, tänker jag att det faktiskt inte skulle skada om vi tillät de som känner att de inte riktigt förstår, att faktiskt inte behöva förstå. Vi måste inte förvänta oss av pensionärer att vara tekniska snillen. Flera av dem är dessutom snillen på andra ting än de vi behärskar, så vi borde kanske visa lite ödmjukhet. Ett framgångsrikt och utvecklat land ska väl ha förmågan att acceptera olika förutsättningar och behov. Och vi borde ganska lätt kunna sträcka ut en hand för att hjälpa de som inte förmår själva. Det är ju nämligen ännu inte brottsligt att vara född i en tid där ettor och nollor inte var härskare.

I Galizien, där fattigdom kan existera samtidigt som minnet av den, finns det en större förståelse och tolerans för att vi måste hjälpa sådana som inte hinner med att förstå alla nya tekniska nymodigheter. Och av deras förhållningssätt kan vi lära oss avsevärt.


En åldersstigen, men ändock inte tandlös, äldre.