viewpoint-east.org

Star Trek från Rohatyn

Category: antisemitism, by sophie engström, Galizien, Jews, jiddish, krönika, ukraina, yiddish
Tags: , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vi banar väg över det stora fältet. Snön är djup, och det är förrädiskt. Under snön gömmer sig gravstenar, och tillika Marla Raucher Osborns och Jay Osborns hjärteprojekt. Det är här, under snön, som vi finner elden som får deras brinnande engagemang att härda ut i svåra stunder.

Marla lägger sig på knä i snön och hjälper fram en av deras absoluta stoltheter, en gravsten med två händer frammejslade. “Känner du igen symbolen?” frågar Marla. Det gör jag, men mina hjärnvirvlar vill inte leta fram några ord för det. “Star Trek”, säger Jay. “Du vet hälsningsgesten Spock gör.” Det var antagligen han (som i verkligheten hette Leonard Nimoy) som tog med tecknet in i Tv-serien. Det sägs att han mindes den från besöken i hans barndomssynagoga. Gesten är en frälsning man kunde få i templet i Jerusalem. Det tempel som förstördes år 70 e.kr av romarna, men gesten lever än idag kvar. Missa inte Rohatyn Jewish Heritages mycket informativa artikel om tecknen på gravstenarna! Finns översatt till ukrainska. (Här kan du också läsa en underhållande text om tecknet.)

Det är en vacker gravsten. Nästan mystisk i sin uppenbarelse. Mina tankar kastas bakåt i tiden, till hur detta fält såg ut då det ännu var en begravningsplats. Här måste gravstenarna stått packade, och jag kan faktiskt föreställa mig det, trots att det idag inte finns mycket som bevisar hur storslagen den var. Det är något med platsen. Som om gravstenarna fortfarande stod där. Osynliga, men obevekliga. Som om luften ännu minns deras fysisk. Plasten vi står på är Rohatyns gamla judiska begravningsplats, som var i bruk till 1930-talet. Den blev då full, och judiska församlingen tilldelades en ny begravningsplats.

När Marla och Jay kom hit fanns det inte lika många gravstenar som vi nu kan skönja under snön. Sedan de kom till stan har gravstenarna sökt sig tillbaka till platsen. Som om de vill hem. Marla och Jay har många olika historier om hur gravstenarna har återfunnits. Bland annat var det en man som fann en gravsten när han renoverade sitt hus. Det var en smärtsam upplevelse för mannen att finna gravstenen i huset som byggts av hans far. Hur hade den hamnat där? undrade han självfallet oroligt. Vem var min far? Och varför använde han judiska gravstenar som byggmaterial? En annan sten letade sig själv upp till dagsljuset. Den låg plötsligt helt synlig vid flodbädden. En gravsten låg plötsligt på den gamla judiska begravningsplatsen. Hur den tagit sig dit vet ingen, men det är något av ett projekt att flytta dem. Stora och tunga som de är. Så nog ville den dit.

Marlas och Jays vision är att återge liv till begravningsplatsen. Deras plan är att med hjälp av landskapsarkitekter skapa ett promenadstråk över fältet, där historia och nutid möts. För dem är det en väg till att ge Rohatyns invånare en judisk plats att vara stolta över. En plats som ska ge eftertanke, där dessa tankar bildar en väv in i framtiden.

Efter några minuters bilresa står vi till porten till den nya begravningsplatsen. Platsen är mycket mindre och var också i bruk knappt tjugo år innan nazisterna kom. Här står några gravstenar fortfarande upp. De är väldiga och lutar sig mot oss som om de undrade över vårt ärende. Mitt på begravningsplatsen finns en ny minnessten. I december 2013 renoverades den ukrainska kyrkan i Rohatyn, och då gjorde man en makaber upptäckt. Under kyrkan fann man 12 kroppar, både barn och vuxna. Det gick inte att med säkerhet säga hur de dog, eller vilka de var, men mycket talade för att det var judar som hållit sig gömda, menade man. Den ukrainska kyrkan gränsade även till gettot som nazisterna satt upp, så det är därför en rimlig slutsats. Varför de dog vet man inte. Kanske slutade någon att ge dem mat och förnödenheter. Kanske dog de då nazisterna brände ner gettot.

Tillsammans med Marla och Jay beslutade man att begrava dem på den nya begravningsplatsen. För säkerhets skull hade man både Rabbi och en ukrainsk präst med vid jordfästningen.

“Vi måste gå och säga hej till Abraham”, säger Marla. Och där på marken vilar hans sten. Född 1868. Död den 26 december 1938. Bara några år före helvetet kom till Rohatyn.


Abraham.


På den nya begravningsplatsen.


Minnesstenen som rests för de 12.

Läs mer om Marla Raucher Osborns och Jay Osborns hjärteprojekt.

Detta är del två i min serie om Rohatyn Jewish Heritage. Här finner du del ett.

Om när halva stan förintas

Category: antisemitism, by sophie engström, Estern Europe, Galizien, Jews, jiddish, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

(Det här är första artikeln i en serie.)

David och Jonas Horn. Två bröder med namn som inte klingar helt okänt för oss svenskar. De skulle därför kunna bo i Stockholm. Kanske på Mariatorget, eller varför inte på Hornsgatan. De skulle kunna ha varit surdegsbagare eller krögare på söder. Det skulle kunna förhålla sig så, men icke. För de båda bröderna bodde i Rohatyn, en mellanstor stad i det Centraleuropa Galizien. Två judiska bröder, som bodde där när andra världskriget bröt ut.

Men helt galna är inte mina fantasifrön. David Horn var nämligen bagare, och Jonas Horn var krögare. Deras verksamheter låg på torget (Rynok) som fortfarande är hjärtat i Rohatyn. Nu står jag här med Marla Raucher Osborn och hennes man Jay Osborn och hör på deras berättelser om bröderna David och Jonas, tillika Marlas farmors farbröder.

Rohatyn var en ganska ordinär stad i dåvarande Galizien. Befolkningen bestod av ukrainare, judar och polacker. Vid andra världskrigets utbrott var fördelningen mellan folkgrupperna 40%, 40% respektive 20%. Ukrainarna och judarna låg hela tiden i luven på varandra. Det kan förklaras med att polackerna hade den administrativa och ekonomiska makten i stan, men det var judarna som ukrainarna till exempel behövde handla av, och därför fick de klä skott för uppdämda känslor av förtryck som präglade ukrainarnas tillvaro vid denna tidpunkt. Före 1940-talet ägdes således en stor majoritet av verksamheterna av judar. Ukrainarna var hänvisade till att bo i stans utkanter, emedan polackerna hade tagit de bästa områdena i besittning.

Bröderna Horn var framgångsrika. Jonas, som ägde restaurangen, var den enda i stan som fick servera Piwo Lwowskie (idag heter den Lvivskij och ägs av Carlsberg). Han hade öppet på lördagarna, vilket berodde på att de var sekulariserade judar. I hemmet lär de ha talat tyska. Davids bageri var vida känt i trakten för sina fina bakverk, som tog sin inspiration från bagerierna i Wien.

När nazisterna äntrade staden tvingade de alla judar att flytta till gettot. Davids bageri fick baka bröd till gettots invånare, och Jonas tvingades att bli medlem av Judenrat, den judiska poliskår som nazisterna använde för att kontrollera judarna i gettot.

Gettot, som var ohyggligt litet, låg alldeles bakom torget och den ukrainska kyrkan. Där trängdes uppemot 3500 individer. Kanske fler. Davids liv ändade när han försökte skydda sin systers son. Hans fru, Bronia, och deras barn flydde till skogen för att ansluta sig till partisanerna, men köld och hunger gjorde att de återvända till Rohatyn. Där höll de sig gömda, men lurades fram av ett falskt löfte från nazisterna om att allt skulle bli frid och fröjd. Men det var en bluff och de mördades.

Jonas, som tillhörde Judenrat, mötte samma öde som de andra inom den poliskåren. De sköts ihjäl av nazisterna när deras arbete inte längre behövdes. Vad som hände med Jonas fru och barn är däremot okänt, men det är inte omöjligt att de mördades med resten av gettots judar den 20 mars 1942.

Vi står på den plats utanför Rohatyn där gettots invånare mödades, den där kalla dagen i mars 1942. Det är också kallt idag. Vindarna rycker tag i oss och kylan äter sig in under kläderna. Det finns några få vittnesmål om vad som hände den dagen då de alla mördades. Bland annat såg en ung ukrainsk pojke allt från ett takfönster i en närliggande lada. Berättelserna om vad som hände är så fasansfulla att jag inte förmår att återge dem. Och det finns väl ingen mening med att göra så. Alla och envar som läst om förintelsen vet med vilken nitisk iver nazisterna och deras medhjälpare mördade. Barn förskonades inte. I synnerhet inte barnen.

Dagen efter tvingade man Rohatyns ukrainska befolkning att gräva ner de mördade judarna. Det hade varit kallt under natten, så kropparna hade frusit fast i varandra…

Att Marla står här livs levande framför oss beror på att hennes farfar emigerade till USA på 1910-talet. Och genom henne lever nu minnet kvar av de judar som utplånades från den galiziska staden Rohatyn. Hon och hennes man Jay försöker nu föra vidare minnet av judarnas liv på platsen. De vill ge invånarna i Rohatyn en möjlighet att åter lära känna dessa människor. Arbetet de gör via Rohatyn Jewish Heritage innebär bland annat att bistå med material om stadens judiska liv. Med bilder och filmer kommer Rohatyns judar åter till stadens nuvarande invånare. Men de har även andra projekt som jag återkommer till inom kort. Marla och Jay hoppas att stans museum, som ska öppna inom kort, ska bli en viktig hörnsten i att bygga upp kunskapen igen. För hos många, särskilt hos de yngre, är det judiska Rohatyn ett tomt blad. Men det här bladet ska åter fyllas, och med det skriver de också en ny sida i Rohatyns historia, men tillika också dess framtid.

När jag står här med Marla och Jay blir det så tydligt, att historien också är en del av vår nutid och vår framtid. Varje berättelse de berättar väver in ett möte de gjort med dagens invånare i staden. Allt är sammanflätat, men för att det ska skapas en ordning bland alla berättelser behövs någon som bygger broar mellan då och nu in i framtiden. Och det är sådana Marla och Jay är. De är broarna som hjälper historien ut ur glömskan in i dagens invånare i Rohatyn, hjälper oss att förstå att de som mördades då, var som vem som helst. Som bagaren du köper ditt bröd från, eller krögaren du besöker när du fått lön.

Eller så är det du som är bagaren…


Bronia och David Horn. Kanske deras bröllpsbild.


Det finns inga bilder på Jonas Horn, eller på hans fru. På bilden ser ni en av hans söner, Izio Horn. Vad flickan hette vet vi inte.


Marla Raucher Osborn och Jay Osborn i Rohatyn.

Ett arbete som berör – Rohatyn Jewish Heritage 

Category: by sophie engström, Galizien, poland, ukraina
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

​Rohatyn? tänker jag när jag träffar Marla Raucher Osborn och Jay Osborn från Rohatyn Jewish Heritage. Är det inte där som Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk inleds? Eller minns jag fel? Hmmm, det får jag kolla upp det när jag kommer hem.

Marla och Jay är två mycket inspirerande personer. Det är inte alltid man får så mycket energi av att bara prata med någon. Men i fallet med dem är det just så. De driver tillsammans Rohatyn Jewish Heritage med egna medel, och med hjälp av donationer. Arbetet utförs av volontärer.

Att det är just Rohatyn är ingen tillfällighet. Marlas familj härstammar från staden. Rohatyn hade en stor judisk församling, liksom att det bodde flertalet polacker i stan. Båda grupperna har helt försvunnit ur stadsbilden. Det gör Rohatyn till en ganska genomsnittlig stad i Galizien, säger Marla. Var man än vänder sig ser man samma förödande folkrensning, och i judarnas fall, folkmord. Liknande historier får jag höra i mitt älskade Busk.

I princip ingenting av det rika judiska livet​, församlingen och deras byggnader finns kvar i dagens Rohatyn. Bara några få spår av det rika livet lyckades överleva andra världskriget. Människor förintades. Byggnader och begravningsplatsen förstördes. Marla berättar att två avlägsna släktingar mirakulöst lyckades överleva, men de tillhörde en mycket liten grupp överlevare.

Rohatyn Jewish Heritage arbetar just nu med att återföra gravstenar till den ursprungliga begravningsplatsen. Men även den kräver omvårdnad. Målet är att ge platsen upprättelse. I sommar kommer man dessutom att utföra en utgrävning vid massgravarna där många av Rohatyns judiska befolkning mördades, och organisationen är i stort behov av ekonomiskt stöd.

Det har också visat sig att dagens befolkning i Rohatyn suktar efter mer kunskap om judarnas liv i staden. De båda blir ofta tillfrågade om de vill undervisa lärare i stan, så att de i sin tur kan sprida vidare kunskapen till sina elever.

Att samtala med Marla och Jay ger massor av nya uppslag och kunskap om den region jag bor i. Jag visste till exempel inte att mellankrigstidens Lwów utbildade häpnadsväckande många kvinnor vid universiteten. Runt 50% av studenterna var kvinnor. Det är till och med högt med dagens mått mätt! Allt faller på plats när jag talar med dem. Marla Raucher Osborn har tidigare arbetat på Foundation for the Preservation of Jewish Heritage in Poland, och det är de som ligger bakom återuppbyggandet synagogan i Łańcut, som jag tidigare skrivit om. Och Jay Osborn har svenskt påbrå. Hans släktingar utvandrade till Amerika från lilla Omnäs i Ångermanland.

Det är tydligt att jag måste träffa de här två igen, tänker jag när vi skiljs åt. Att följa deras arbete är inte bara intressant, utan också väldigt viktigt. 
PS. Jakobsböckerna inleds just med orden: 1752. Rohatyn. Det var i slutet av oktober, tidig morgon. Dekanusen står på prästgårdens veranda och väntar på vagnen. Han har för vana att…”


“Låt se. Var är vi nu?”


“Här är vi!”